Litteratur

”All utrikespolitik är naturligtvis egoistisk”, noterar Georg Achates Gripenberg den 4 juni 1944, för precis sjuttiofem år sedan (Dagbok 1944, s. 93. Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar del 41. 2019. – Två andra dagboksvolymer, 1943 resp. 1945–46, är samtidigt utgivna).

Gripenberg hade då varit finsk minister i Stockholm i närmare ett och ett halvt år. Han fann sig väl till rätta i den svenska huvudstaden – här fanns en lyx och ett lugn som han inte var van vid under de rådande omständigheterna. Så gott som varje dag inledde han med en morgonritt. Han tog emot besökare från hemlandet. Vad han ogillade var supiga ämbetsmän och moderna möbler. Sin dagbok förde han också nästan varje dag, livet igenom, med vacker handstil.

Läs mer

Sigmund Simonsen är professor i rättsvetenskap vid Högskolan på Vestlandet i Norge. Han har bland annat arbetat vid Luftkrigsskolen, där han blev professor 2017.

I sin nya bok Til forsvar for landet. Rettslige rammer og gråsoner i fred, krise og krig (Fagbokforlaget 2019) analyserar han den norska försvarsmaktens handlingsutrymme och handlingsplikt i fred, vid kriser och i krig. När och på vilka villkor kan militär användas?

Simonsen tar sin utgångspunkt i två för Norge traumatiska upplevelser:  Det tyska angreppet den 9 april 1940 och Anders Behring Breiviks angrepp den 22 juli 2011. Även om frågan när militär kan användas inom landet är intressant – tänk Ådalshändelserna 1931 eller försvarsminister Vidkun Quislings beordrande samma år av militär mot demonstrerande arbetare – koncentrerar sig denna anmälan på författarens redogörelser för de rättsliga regleringarna runt militär som försvarare av landet och militär utanför landets gränser.

Läs mer

Jon Hellesnes, professor emeritus i filosofi vid Universitetet i Tromsø, är bland annat fokuserad på krigsfilosofi och är en av Norges skarpaste hjärnor, ledamot både av Det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo och Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab i Trondheim. Han är partipolitiskt obunden. Hellesnes nya bok heter Nato-komplekset. Om militærpolitikk, atomvåpen og norsk USA-servilitet (Det Norske Samlaget 2019). Han har givit ut tolv böcker på samma förlag.

Boken tar ett avstamp i en fråga: Är Nato att likna vid Warszawapakten?  De som ingick i den senare pakten bestod inte av fria och suveräna stater, då det var Leonid Brezjnev och andra sovjetledare som styrde. Hellesnes antyder en likhet med hänsyn till ”USA-serviliteten til Solberg-regjeringa og resten av den norske politiske eliten”. Han ser ett nytt kallt krig för ögonen, ett krig som orsakats av USA.

Läs mer

I nya numret av Foreign Affairs, nr 1 2019, recenseras statsvetarprofessorn John Mearsheimers senaste bok, som anmälts här på sajten , samt Harvardprofessorn Stephen M. Walts, The Hell of Good Intentions. America’s Foreign Policy Elite and the Decline of U.S. Primacy (Farrar, Straus and Giroux 2018). Dessa författare har tidigare skrivit en gemensam bok. De kritiserar båda ”the Liberal Order”, det vill säga USA:s självpåtagna rätt att med vapenmakt ägna sig åt social ingenjörskonst världen över. Och de som aktivt försvarar denna ordning, ”the Blob” kallad av Walt, avslöjas grundligt i hans bok. Recensenten i Foreign Affairs medger att han själv tillhör denna liberala Blob, men avslutar med att ”[t]heir admonition to think differently is useful in a time of rapid change”. Det tilläggs att Walt and Mearsheimer “offer surprisingly little guidance on the future of humanitarian intervention”. Något recensenten finner negativt, men undertecknad ser som positivt.

Läs mer

Den 18 januari 1871 grundades det tyska kejsarriket i Versailles utanför Paris efter att Preussen hade besegrat Frankrike militärt. Kejsardömet existerade fram till den 9 november 1918. På 38-årsdagen av dess grundande inleds en fredskonferens i Quai d’Orsay, utrikesministeriet, i Paris. 32 stater är representerade (dock inte Sovjetryssland), men det är ”the Council of Four” som bestämmer: USA:s president Woodrow Wilson, den brittiske premiärministern David Lloyd George, den franske konseljpresi­denten George Clemenceau och den italienske premiärministern Vittorio Emanuele Orlando.  Den 28 juni 1919 undertecknar de tyska företrädarna under protest i Spegelsalen i slottet Versailles ett fredsfördrag som omfattar 440 paragrafer. I artikel 231 utpekas Tyskland som ensamt ansvarigt för första världskriget.

Läs mer

Vi återpublicerar här ett utdrag ur andra upplagan av Sven Hirdmans  bok: Sverige i stormaktspolitikens mitt, Hjalmarsons förslag 2017.

Tidigare utlagt på sajten i december 2017 (utgivarna)

Prolog

Under det kalla kriget gick konfrontationslinjen mellan öst (Sovjet­unionen) och väst (USA/NATO) genom det delade Tyskland, symboliserat av det s.k. Fulda-gapet. Sverige låg i det delade Europas utkant och förde en svensk form av neutralitetspolitik med vad vi ansåg vara normala relationer med alla makter. Samtidigt var vi medvetna om att ifall ett nytt europeiskt storkrig skulle utbryta mellan öst och väst det var stor risk att vi skulle bli indragna. Vi vidmakthöll därför ett efter våra förhållanden respekt­ingivande försvar på samma gång som vi försökte verka för avspänning mellan stormakterna.

Läs mer

Vi återpublicerar här en artikel av Mats Björkenfeldt från i våras ( utgivarna)

Sedan slutet av kalla kriget har Amerikas Förenta Staters grand strategy, för både demokrater och republikaner, varit vad några kallat ”liberal hegemony”. Den innebar att USA dels med vid marginal skulle vara världens mäktigaste stat, dels skulle transformera andra stater till marknadsorienterade demokratier, vilka på ett fritt sätt skulle handla med varandra. President Donald Trump har nu ändrat denna grand strategi till en ”illiberal hegemony”. Det sagda påpekas av professor Barry R. Posen i april­numret 2018 av Foreign Affairs. Posen noterar dock att grand strategy är ett ”slippery concept”.

För att försöka få ett grepp om detta hala begrepp har nu John Lewis Gaddis skrivit boken On Grand Strategy (Allen Lane 2018).

Läs mer

Historikern Bengt Kummel har skrivit en biografi över en av nittonhundratalets skickligaste politiker i Europa,  JK. Paasikivi – Fredens röst  (SCRIPTUM 2017, 414 sidor) Han har tidigare utgivit bland annat en annan mycket läsvärd biografi, George Carl von Döbeln (Themis 2009).

Läs mer

Maos skrift Om långvarigt krig, som ingår i bland annat Valda verk, band II, är ett klargörande mästerverk.  Man ser ju direkt vid läsningen att detta inte är något allmänt filosoferande utan något handfast som ska ge vägledning och tillämpas konkret på slagfältet av de egna försvarsstyrkorna. Betydelsen av det politiska är självklart hela tiden närvarande här. Och Mao var ju ingen gerillaromantiker. När den egna nationella styrkan växte så var det omfattande fälttåg som gällde för att driva inkräktare ut ur landet.

Läs mer

En av de viktigaste böcker som skrivit om USA:s utrikespolitik under 2000-talet är Chicago-professorn  John J. Mearsheimers The Tragedy of Great Power Politics (2001, med en uppdaterad utgåva 2014, Norton & Co). Från just University of Chicago kom också Hans Morgenthau, som grundade den så kallade realistiska skolan tillsammans med bland andra diplomaten George F. Kennan. Mot denna strömning stod ”Machiavellianismen” eller om man så vill ”realpolitiken”. ”Mr. Kissinger was Mr. Realpolitik”, påstås i John Bew bok Realpolitik (Oxford 2016, sidan 270).

Läs mer

Efter Berlinmurens fall den 9 november 1989, och efter det att den sovjetiska flaggan halats för sista gången drygt två år senare, framträdde ett nytt Ryssland och fjorton nya, oberoende stater ur Sovjetimperiets aska. Med kalla kriget bakom sig sökte bland andra Michael Gorbatjov och George H. W. Bush bygga en ny världsordning.

Den 5–6 juni 1990 antogs  the London Declaration on a Transformed North Atlantic Alliance.  Man hade frågat sig om Nato fortfarande behövdes, nu när Sovjetunionen var borta. USA:s utrikesminister James Baker önskade en ”new architecture for a new era.”  Och Ryssland accepterade ett enat Tyskland inom Nato.

Läs mer