Den franske presidenten Nicolas Sarkozy hade intresse av att störta Libyens diktator Muammar Khaddafi för att öka Frankrikes inflytande i norra Afrika och komma åt Libyens olja. Han lyckades förena sig med Storbritanniens premiärminister David Cameron om detta. De sökte USA:s stöd för projektet och gjorde klart för president Obama att de skulle fullfölja uppdraget även utan USA:s stöd. Obama föll till föga då det annars ”would do grave damage to American leadership” (Obamas säkerhetsrådgivare Derek Chollet, The Long Game , PublicAffairs 2016). I samma bok framgår att Obama kom att ångra sig.
Litteratur
USA på reträtt?
Om man tar del av massmedia efter Trumps och Putins möte i Helsingfors häromdagen, blir man något förvirrad. Spontant kan man tycka att det är en bra sak att företrädare för USA och Ryssland träffas för en öppenhjärtig diskussion om bland annat kärnvapen och Syrien. Men rapporteringen har hittills mest handlat om USA:s inrikespolitik – och att Trump på presskonferensen i Helsingfors inte tog upp frågan om Rysslands annektering av Krim, vilket Putin dock gjorde (”laglig annektering enligt folkrätten”, något som han nog är rätt ensam om att tycka).
För att försöka få ett grepp om framför allt USA:s utrikespolitik har undertecknad i sommarvärmen läst fyra nya böcker om denna:
Sommarrepris: Bergquist om Sveriges ”Grand strategi”
Vi återpublicerar under sommaren några tidigare inlägg till sajten. Här artikel från december 2016.
I Kungl. Krigsvetenskapsakademiens tidskrift (4:2016) har Mats Bergquist publicerat en recensionsartikel som vi fått författarens tillstånd att lägga ut. Bergquist är docent i statskunskap och tidigare svensk ambassadör i Tel Aviv, Helsingfors och London.
Från Oskar I till Peter Hultqvist – kontinuitet och kursjusteringar i svensk säkerhetspolitik efter 1812
Av Mats Bergquist
I den pågående Nato-debatten brukar motståndarna alltid hänvisa till att den traditionella svenska alliansfriheten, som man då oftast daterar till 1812 eller 1814, är något man inte utan vidare bör byta ut mot medlemskap i en militärallians. Anhängarna å sin sida brukar då svara att denna tradition inte alls är så obruten som det påstås och särskilt hänvisa till det militära samarbetet med olika Nato-länder under det kalla kriget.
Bakom denna debatt döljer sig tyvärr i båda lägren okunskap särskilt om det svenska 1800-talet och egentligen mycket av den säkerhetspolitiska utvecklingen fram till det kalla kriget. Debatten vittnar ibland också om terminologisk osäkerhet, inte minst i bruket av begreppet ”strategi”, som ofta helt enkelt används som synonym till politik eller vägval. Man skiljer inte alltid på den grundläggande strategi, ”grand strategy”, på vilken en stat baserar sin politik för att säkra sin territoriella integritet och sitt oberoende, och sådana kursjusteringar inom ramen för denna strategi som betingats av nya politiska omständigheter.
Norska storpolitikern Thorvald Stoltenberg har dött
Den norska politikern och diplomaten Thorvald Stoltenberg är död. Under sin långa karriär på Arbeiderpartiet innehade han en rad ministerposter.
Vi återpublicerar här en artikel om Thorvald Stoltenbergs bok vi tidigare lagt ut sajten. (Utgivarna)
Anmärkning: Artikeln är publicerad i slutet av januari, innan president Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare tvingades avgå.
Thorvald Stoltenberg (85) tar et oppgjør med straffetiltakene mot Russland etter Ukraina-krisen, og frykter at de kan bidra til å drive Moskva lenger bort fra Vesten.
Det går frem av boken «Frokost med Thorvald» som kommer ut torsdag. Her skriver den tidligere forsvars- og utenriksministeren for Arbeiderpartiet at Russlands president Vladimir Putin kan utnytte sanksjonene i sin propaganda:
«Vesten vil ydmyke oss, de vil ha oss i kne. Se bare på sanksjonene», skriver Stoltenberg.
Han viser til mislykte sanksjoner mot land som Cuba, Irak og Serbia, hvor økonomiske straffetiltak rammet befolkningen og ikke lederskapet.
I boken forsøker Stoltenberg senior å dempe de voksende motsetningene mellom Russland og NATO som hans sønn, NATO-generalsekretær Jens Stoltenberg, står midt oppe i.
Stoltenberg avviser inntrykket av at forholdet har utviklet seg til en ny, kald krig:
«Selv om Putin ruster kraftig opp, er det langt igjen til bevilgningsnivået i sovjettiden», skriver Stoltenberg.
«Til sammen bruker NATO-landene mange ganger mer på det militære enn Russland. Styrkeforholdet er derfor et helt annet enn under den kalde krigen», legger han til. Läs artikel
Sverige före den 9 april, kkrva.se
Recension av : Kriget kommer! Den hemliga svenska krigsplanläggningen under vinterkriget 1939–1940, författare: Arvid Cronenberg,
förlag: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks förlag,
Nittiofyra år gammal har ledamoten Cronenberg levererat en beredskapsanalys från sin skrivmaskin. På litet mer än hundra sidor, inklusive ett generöst tilltaget bild och karturval, berättar han om den svenska krigsplanläggningen fram till och under de tre månader 1939–40 när med Finlands
vinterkrig andra världskrigets ofärd först drabbade Norden. På nytt får vi historien om hur ett litet land med stora brister i sitt försvar försökte förhålla sig när dess granne drogs angreps av en stormakt; kanske är det något som går igen tre kvarts sekel senare.
Det är inte att begära att läsaren ges en uppseendeväckande annorlunda version av vår säkerhets- och militärpolitik före tyskarnas anfall på Danmark och Norge den 9 april 1940 då Sverige blev inringat. Den påläste känner igen sig, det må gälla 1927 års försvarsplan, försvarsbeslutet 1936, 1937 års
provisoriska krigsorganisation, planeringsinsikten om det nya krigsfallet Tyskland, 1939 års allmänna försvarsplan, Ålandsfrågan, Stockholmsplanen, Finlandaktivismen och 2. armékårens uppmarsch vid Finlandsgränsen i norr, inledd dagarna före jul 1939. Andra kan med hjälp av vår störste militärhistoriske forskare på området ta till sig vad som är värt att känna till om centrala frågeställningar. På köpet får de glimtar av beredskapsandans födelse, personalvård och krigspermissioner när sådant var nytt. Läs recensionen
Gör historien statsmän, eller statsmän historia?
Professor Bruce W. Jentlesons The Peacemakers. Leadership Lessons from Twentieth-Century Statesmanship (W. W. Norton & Company 2018) skildrar hur “great leaders” under nittonhundratalet spelade en avgörande roll för att göra världen ”a fairer and more peaceful place”. Hur gjorde de det? Vilka lärdomar kan dras?
Boken lyfter fram Henry Kissinger, Zhou Enlai, Michail Gorbatjov, Dag Hammarskjöld, Nelson Mandela, Yitzhak Rabin, Mahatma Gandhi, Lech Walesa, Gro Harlem Brundtland och en del andra personer. Och presenterar respektive person, varför de gjorde vad de gjorde och hur de nådde sina mål. Författaren tydliggör hur svårt ”peacemaking” är men visar samtidigt att fred kan skipas.
Ingen ny folkrätt på plats. Anmälan av tre nya böcker.
I den nyutkomna boken The Use of Force in International Law. A Case-Based Approach (red. Tom Ruys och Olivier Corten, Oxford 2018, 961 sidor) analyserar 76 framstående folkrättsexperter 66 olika internationella händelser efter andra världskriget (och dessutom ”Carolina Incident” som utspelade sig 1837 men som det fortfarande hänvisas till), där väpnat våld har kommit till användning. Några författare från de nordiska länderna finns inte med, vilket kanske beror på avsaknad av internationellt inflytande hos våra folkrättsexperter.
Boken är uppdelad i tre delar.
Del 1 tar upp händelser under det kalla kriget (1945–1989)
Gahrton om Georgien
Den 26 maj 2018 firades i Tblisi 100-årsjubileet av Georgien som demokratisk stat. Inbjudna var bland andra ordföranden för EU-kommissionen, Jean-Claude Juncker. Den som tog emot gästerna var Georgiens president, Giorgi Margvelasjvili. Lägligt till detta firande, har den kände miljöpartisten Per Gahrton kommit ut med en bok på närmare 400 sidor, Är Ryssland ett hot? Exemplet Georgien (Carlssons 2018).
Boken inleds med ett intressant förord av Hans Gunnar Aldén, som var Sveriges ambassadör i Georgien 2006–2009. Om Aldén skriver Gahrton på sidan 346 f., att en georgisk tidning uppmärksammat att svenska medier börjat undersöka samarbetet mellan den dåvarande georgiska regeringen och Carl Bildt. Enligt Aftonbladet besökte han Georgien elva gånger under 2008. Och efter valet 2008 informerade Aldén regeringen att det fanns tvivel om valresultatet, vilket gjorde Bildt missnöjd. Senare berättade Aldén i en svensk tidning, att ”i Georgien är det allmänt känt att Bildt var nära bundsförvant med Saakasjvili och att PR-byrån Kreab arbetade åt Saakasjvili”. Carl Bildt var Kreabs ordförande fram till 2006, framhåller Gahrton. Aldén fick sedermera sparken, vilket inte gör hans förord mindre intressant.
En insider om Putin-Ryssland, bokrecension
En av de mest framstående makthavarna i president Putins Ryssland, Vladimir Yakunin, har skrivit en intressant memoarbok, The Treacherous Path – an Insider’s account of Modern Russia (Biteback Publishing: London, 2018).
Yakunin var i tio år, 2005–2015, chef för det väldiga ryska järnvägsbolaget med en miljon anställda. Dessförinnan var han bland annat vice transportminister och affärsman i S:t Petersburg. Han stod nära Putin och var liksom denne ursprungligen KGB-officer med stationering vid sovjetiska FN-representationen i New York som diplomat och underrättelseagent. Han är medvetet vag om sina uppgifter inom KGB.
Om den eviga freden – nyutgiven
Hösten 1795 utkom i Königsberg (i dag Kaliningrad) en liten skrift av stadens främste filosof, Immanuel Kant (1724-1804). Hans skrift hette Zum ewigen Frieden. Boken kan sägas vara en inspirationskälla till Kelloggpakten 1928, som genom sextiotvå staters påskrifter av traktatet kriminaliserade krigen och till FN-stadgans våldsförbud.
Fältmarskalken Helmuth von Moltke (1800-1891) var en som gick i polemik med Kant: ”Den eviga freden är en dröm och inte ens en vacker dröm. Kriget är en del av den gudomliga världsordningen.”
Boken har översatts till svenska av professor Alf W. Johansson och har nu kommit ut i en andra, reviderad utgåva: Om den eviga freden (Daidalos 2018).
Boken inleds med en 38-sidig lång mycket läsvärd essay av Johansson: ”Fredstanken i Europa”. Han konstaterar bland annat dels att mellan 1945 och 1984 utspelades 159 krig, varav 150 i tredje världen, dels att den ”mellanstatliga konflikten har blivit allt mer sällsynt.”
På denna sajt har Kant tidigare uppmärksammats av Rolf Andersson och Mats Björkenfeldt
Allt dette kunne vaert unngått
Jan Eklund skriver i Dagens Nyheter om boken ”Kriget som inte har något slut” av Carsten Jensen och Anders Hammer, se nedan på denna sajt. Boken kom ut i Danmark 2014 med titeln Allt dette kunne vaert unngått (Forlaget Press 2014) och presenterades av Lars-Gunnar Liljestrand i tidskriften Afghanistan.nu nr 2 2014. Vi återger här den bokpresentationen:
Den danske författaren Carsten Jensen har flera gånger varit i Afghanistan och skrivit om sina iakttagelser. Anders Sömme Hammer är en norsk journalist som sedan 2007 bor i Afghanistan. Tillsammans har de gett ut boken Allt dette kunne vaert unngått (Forlaget Press 2014). De reser runt i landet 2013 och träffar talibanledare, krigsherrar, kvinnor som lever under hot och talar med familjer som drabbats av Nato:s bombningar. I bokens inledande kapitel ger de en översiktlig bild av landet efter 12 års krig. Nato är på väg ut ur landet men amerikanarna vill ha kvar en begränsad styrka på baser för att kunna fortsätta drönarattacker och flygbombningar mot talibanerna i så kallade kill or capture-operationer som i verkligheten inte är något annat än dödspatruller. ”Nato är fortsatt anhängare av den egendomliga teorin att man för att få sin fiende att tala först skall skjuta huvudet av honom.”
Slut på diplomati?
I Ronan Farrows bok War on Peace. The End of Diplomacy and the Decline of American Influnce (Norton & Company 2018) ges intrycket av att USA förde en fredspolitik genom normal diplomati, innan ”[t]he freefall of the Foreign Service […] continued through both the Obama and Trump eras”. Detta är något missvisande om vi erinrar oss Koreakriget 1950–1953, Vietnamkriget, USA:s intervention i Dominikanska republiken 1965, i Nicaragua 1981–1988, i Grenada 1983, luftangreppet mot Libyen 1986, interventionen i Panama 1989, flygangreppet mot Irak 1993, interventionerna i Sudan och Afghanistan 1998, Kosovo 1999, interventionen i Afghanistan 2001–, Irakkriget 2003, interventionen i Libyen och Syrien nu senast.