Litteratur

Sammanfattning: Rysslands Väpnade styrkor utvecklas från att främst vara organiserade och tränade för att hantera interna oroligheter och konflikter i det forna sovjetområdet mot en organisationsstruktur som kan hantera storskaliga operationer även utanför detta område. 2016 har Väpnade styrkorna större förmåga att försvara Ryssland från utländsk aggression än under 2013. Ryssland har därmed ett mer kraftfullt militärt tvångsmaktsverktyg är tidigare. I denna rapport analyseras rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Det är den åttonde utgåvan. En förändring i denna rapport jämfört med den förra är att ett grundläggande antagande har ändrats. 2013 bedömde vi den ryska militära handlingsfriheten utifrån förutsättningen att Ryssland skulle svara på ett uppkommet hot vilket skulle ha givit lite eller ingen tid till förberedelser. I ljuset av de senaste årens utveckling, bedömer vi de tillgängliga resurserna för militära operationer utifrån antagandet att Ryssland tar initiativet till att använda militärt våld. Rysslands militära handlingsfrihet analyseras avseende tre övergripande uppgifter: operationer med försvarsgrensgemensam strid, fjärrstrid och strategisk avskräckning. Den ryska militära handlingsfriheten, dvs. de militära förband Ryssland kan avdela för att lösa dessa uppgifter har fortsatt att växa – särskilt väster om Ural. Ryska militärstrategiska tänkare ägnar mycket uppmärksamhet åt inte enbart militär styrka, utan även åt en mängd andra – icke-militära – medel.

Läs mer

Östen Undén (1886–1974) avgick som Sveriges utrikesminister under hösten 1962 efter lång och trogen tjänst. Han innehade första gången denna post under Hjalmar Branting (1924–1926) och deltog aktivt i Nationernas förbunds (Folkförbundets) arbete som svensk delegat. Under andra världskriget, då han var ordförande i riksdagens utrikesutskott, uppträdde han mot inslag i samlingsregeringens eftergiftslinje. 1945, när samlingsregeringen avgick, tillträdde han på nytt som utrikesminister.

Undén satte sin prägel på svensk utrikespolitik under en mycket lång period. I juli 1962, inför sin avgång, höll han i Ransäter i Värmland ett tal om realism och idealitet i utrikespolitiken; något av ett politiskt testamente. Det har runnit åtskilligt med vatten under broarna sedan dess. Men att nu, drygt femtio år senare, läsa Undéns text är uppfriskande, särskilt i en samtid av hållningslösa så kallade solidaritetsförklaringar, långtgående Nato-samarbeten, kraftiga försämringar av landets försvarskraft och känslomässigt tal om värdegemenskap. Undén tar oförfärat tag i, tydliggör och analyserar frågeställningar som vi i högsta grad stöter på idag, om än ofta i förvrängd form. Han tar bland annat upp och skärskådar påståenden om att alliansfrihet skulle innebära en omoralisk och självisk hållning; att svika solidaritetens krav. I talet konstaterar han att en realistisk kollektiv säkerhet de facto inte kunnat etableras till följd av stormakternas hållning (så som än idag), varför en liten stat måste dra kyliga slutsatser för sin egen säkerhet av det förhållandet. Han understryker också hur viktigt det är för den förda politikens trovärdighet och förankring att Sverige är militärt väl rustat för att skydda det egna territoriet och den egna suveräniteten, och att detta utgör ett väsentligt bidrag till säkerheten även för andra stater. Läs Undens tal i Ransäter

Riksbankens Jubileumsfonds (RJ) årsbok 2016/2017 (Makadam förlag 2016) har titeln Krig/fred och innehåller sjutton bidrag av forskare från skilda discipliner. Rubrikerna är hoten mot freden, vägen till fred och hållbar fred. Boken avslutas med ett rundabordssamtal mellan Hans Blix, Katarina Engberg och Pierre Schori.

I boken görs inga direkta analyser av för- eller nackdelar med en Nato-anslutning för Sverige och/eller Finland. Vad gäller frågan om värnplikt påtalar Hans Blix ”att om värnplikten baserar sig på hela samhället kan den vara fredsfrämjande. Värnplikten bidrog därför till ett engagemang för fred eftersom alla i samhället riskerade att drabbas. I en yrkesarmé tar folk värvning och får betalt och då protesterar få mot krig, jämfört med värnpliktsarmén som leder till ett engagemang mot krig och för fred. Irakkriget 2003 hade knappast ägt rum om USA:s armé byggt på värnpliktiga…”

Vad gäller krigsrisken noterar Hans Blix att ”Ryssland är beroende av att sälja sin olja och kan inte starta krig hur som helst”. Han pekar på det som kallas mutual economic dependence, MED. ”Det är viktigt för freden. Mycket forskning tyder också på att ekonomiskt utbyte och ekonomiskt beroende spelar en viktig roll för en fredlig utveckling, och i dag är världens länder mycket mer beroende av varandra än för hundra år sedan.”

Läs mer

Professor Magnus Petersson, verksam vid institutet för Försvarsstudier i Norge, recenserade för en tid sedan boken Nato – för och emot med Karlis Neretnieks som redaktör. Recensionen publicerades i Kungl.Krigsvetenskapsakademins  Handlingar och Tidskrift Nr 2 2014 under rubriken ”Fakta” och åsikter om Nato. I recensionen konstaterar Petersson:

”En brist i Natoboken är emellertid den svaga forskningsanknytningen. I Neretnieks inledningskapitel, som exempel, finns en enda ordentlig källhänvisning och den går till en internet-källa som visar sig vara en power point-presentation från en kanadensisk elev vid Natos skola i tyska Oberammergau. Denna utgör, enligt fotnoten, den huvudsakliga källan för framställningen om Natos utveckling under perioden 1950–1999.”

Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste decennierna blivit negativ. Neutraliteten avfärdas som en myt, det påstås att Sverige lade sig platt för Tyskland och blev ett lydrike. I skolundervisningen får elever lära sig uppfattningen att Sverige befolkades av nazister och rasbiologer. Detta ensidiga fördömande och denna moraliserande hållning är i behov av en korrigering.

Historia kan skrivas utifrån ett då eller ett nu. Då-perspektivet kräver en medveten ansträngning att fatta en annan tids samhällstillstånd och medvetandehorisonter. Nu-perspektivet däremot lägger nuets värderingar på det förflutna. I kritiskt syfte lyfts det förflutna in i en aktuell ”diskurs”. Det förflutna tenderar att reduceras till en form av efterblivenhet i jämförelse med nuets upplysta ståndpunkt. Nu-perspektivet på det förflutna brukar kallas presentism, då-perspektivet historism. Denna artikel vill anlägga ett historistiskt(det vill säga av historismen präglat) perspektiv på Sveriges historia under andra världskriget – ett försök att förklara historien utifrån dess kontextuella sammanhang. Den är formad utifrån tanken att historievetenskapens uppgift inte bara är kritisk utan också att ”försvara” det förflutna gentemot nuets fördomar och inbilskhet. Läs artikel

Ett centralt tema för Sverige i FN:s säkerhetsråd bör vara medling i väpnade konflikter. Men då krävs ökade resurser för de organ som kan bidra till detta, skriver Peter Wallensteen och Isak Svensson, professorer i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. De båda menar att Dag Hammarskjölds minnesfond, Folke Bernadotteakademin och Utrikespolitiska institutet samt deras egen institution vid Uppsala universitet på olika sätt kan bidra. Men det Sverige lägger ned på fredsdiplomati bleknar i jämförelse med Norges resurser…

I boken ”Fredens diplomater: Nordisk medling från Bernadotte till Ahtisaari”, som utkommer i dagarna, gör vi den första samlade kartläggningen av nordisk medling sedan andra världskrigets slut. Det är en imponerande mängd insatser för att förhindra upptrappning, minska våld och finna förhandlingslösningar. Inalles rör det sig om mer än 40 konflikter med över 50 enskilda medlare från Sverige, Norge och Finland. Medling har således betraktats som ett viktigt fredspolitiskt verktyg i Norden. Insatserna har ofta gjorts genom internationella organisationer och utifrån en insikt om att långvariga åtaganden kan bli nödvändiga. Läs artikel

Kan inte låta bli att tipsa om en ny biografi som är helt lysande. Diplomaten Dag Sebastian Ahlander visar i “Gustaf Mannerheim” att ibland överträffar verkligheten dikten…

När finska kommunister ville ställa Mannerheim inför krigsrätt, protesterade inte bara det finska folket som hyllade honom som den hjälte han var. Även Stalin var emot det. Han visade respekt för Mannerheim genom att till en finsk delegation efter kriget säga, ”Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé. Jag höjer mitt glas för Finlands armé!”

Dessa ord borde vi lyssna på också idag, eftersom Putin säkert resonerar på samma sätt. Vill Sverige och våra grannar ha respekt måste vi ha en effektiv försvarsmakt. Läs recensionen

Vi publierar här ett kapitel ur boken Försvaret främst där Sven Hirdman går igenom reglerna för den svenska vapenexporten.

Sverige har haft en krigsmaterielindustri sedan 1600-talet. Den behövdes för vår krigföring fram till 1800-talet. Inför det hotande andra världskriget byggde Sverige upp en ansenlig modern försvarsindustri, som gav oss nästan självförsörjningskapacitet under det kalla kriget. Sverige var det enda landet utanför stormaktskretsen som tillverkade kvalicerade strids‚ygplan, ubåtar, robotar med mera. Det var ett starkt stöd under epoken av väpnad svensk neutralitetspolitik.
Den stora kapaciteten hos den svenska försvarsindustrin gav från 1950-talet upphov till export till andra länder och samtidigt, naturligtvis, ett behov från statsmakternas sida att reglera denna export. Liksom andra krigsmaterieltillverkande länder fann den svenska regeringen att det enda sättet att få kontroll över exporten var att tillståndsbelägga all export av krigsmateriel, det vill säga endast den export som regeringen gett tillstånd till är laglig. Annan export är olaglig. Detta synsätt grundades på att krigsmaterielexporten berör rikets förbindelser med andra länder men också Sveriges försvarsförmåga och säkerhet. Enligt regeringsformen ansvarar regeringen för detta. Därför är krigsmaterielexporten
i vissa hänseenden sekretessbelagd. Läs kapitlet: forsvaret-framst_realistiska-regler-for-krigsmaterielexporten

Se också nedan på denna sajt diskussionen om vapenexporten i riksdagen.

Försvaret främst:

…Medverkande f d militärer ger utlopp för snarast vrede över det expeditionskårstänkande som från sekelskiftet gällde för försvaret fram till åtminstone 2009. Nu gäller det att återskapa ett försvar av hela landet med hela folket. Hur t ex ett återupptaget värnpliktsförsvar kunde finansieras och hur försvarsbudgetar skulle kunna hålla för första gången sedan kanske tidigt under det kalla kriget, det blir en annan sak. Ledamoten Arvid Cronenberg drar erfarenheter från Finlands vinterkrig och skriver i sin slutkläm att ”små staters säkerhet bäst tillgodoses genom att de etablerar goda förbindelser till närliggande stormakter. Att lägga sin säkerhet i andra händer förvandlas lätt till en illusion.”

”Vårt militära försvar kan inte längre försvara Sverige”, understryker Zetterberg med dubbelt eftertryck. ”Men är en Natoanslutning verkligen bästa säkerhetspolitiken”, frågar denne historiker med ett första observerat inhopp i Natodebatten. ”Här talar 200 års svensk freds- och balanspolitik i en annan riktning”. Kanske ändå i alla fall: ”Ska Sverige till sist ändå gå med i Nato måste det ske tillsammans med Finland, men innan dess bör en fördjupad svensk-finsk samverkan görande säkerhet och försvar prövas. Förre finländske försvarschefen, kallade ledamoten Gustav Hägglund, ser gärna ett svensk-finskt försvarsförbund och tycker att man kan tala om ett ”potentiellt” ryskt hot. ”Kosacken tar det som sitter löst”. Till denna nya stridsskrifts förtjänster hör ett antal bilagor med relevanta texter tagna ur försvarsberedningen, senaste inriktningsproposition, luftförsvarsutredningen, EU:s solidaritetsklausul, den svenska solidaritetsförklaringen, IKFN-förordningen m m. Läs hela recensionen

Objectives

We intend to enhance our defense partnership further and to improve  our defense cooperation through a wide range of activity areas including, but not limited to:

-Deepening bilateral and multilateral dialogue on defense policy;

-Actively exchanging information at strategic and operational levels as appropriate;

-Enhancing  defense capability , readiness,  and interoperability;

–Strengthening our ability to work together through training and  exercises;

-Increasing armaments cooperation and  collaboration in research, development, test, and evaluation; and

-Strengthening US and Finnish  capability to act together in multinational operations

Läs  avtalet

På regeringens hemsida redovisas följande om det nya betänkandet om förutsättningarna för fördjupat försvarssamarbete:

Förutsättningsutredningen har haft i uppdrag att analysera förutsättningarna enligt regeringsformen för Sverige att med militära resurser agera gemensamt med en annan stat för att möta ett väpnat angrepp mot någon av staterna samt för att hindra kränkningar av någon av staternas territorium i fred och under krig.

I betänkandet konstateras att regeringsformen inte innehåller några bestämmelser som specifikt tar sikte på frågan om det finns förutsättningar för ett fördjupat internationellt försvarssamarbete som sådant. Enligt utredaren kan detta inte anses innebära att det saknas förutsättningar enligt regeringsformen för sådant samarbete.

Utgångspunkten måste i stället vara att regeringsformen inte lägger några hinder i vägen för försvarssamarbeten så länge de konstitutionella regler som har relevans för frågan iakttas vid beslutsfattandet. Det handlar framförallt om regler om kompetensfördelningen mellan riksdagen och regeringen att fatta beslut om ingående av internationella avtal, sändande av väpnad styrka utomlands, överlåtelse av beslutanderätt till utländska organ samt om krav på författningsreglering i vissa fall.

Läs utredningen här

Ur inledningen av överbefälhavaren Micael Bydén:

Svensk soldat riktar sig till dig som har  påbörjat en utbildning och tjänstgöring i försvarsmakten som frivillig eller anställd, soldat eller  sjöman. Min förhoppning är du skall kunna återvända  boken och söka  kunskap i boken under hela ditt engagemang i Försvarsmakten.

Vårt uppdrag är unikt – vi är den yttersta garanten för Sveriges  frihet och säkerhet. Detta ställer  särskilda krav på oss som verkar i Försvarsmakten.

Uppdraget innebär både rättigheter och skyldigheter att använda  militära maktmedel med risk för eget och andras  liv som yttersta konsekvens. Därför krävs det att vi, var och en av oss, är  kompetenta, professionellla och förankrade i en tydlig och gemensam värdegrund.Läs handboken