Litteratur

Ett centralt tema för Sverige i FN:s säkerhetsråd bör vara medling i väpnade konflikter. Men då krävs ökade resurser för de organ som kan bidra till detta, skriver Peter Wallensteen och Isak Svensson, professorer i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. De båda menar att Dag Hammarskjölds minnesfond, Folke Bernadotteakademin och Utrikespolitiska institutet samt deras egen institution vid Uppsala universitet på olika sätt kan bidra. Men det Sverige lägger ned på fredsdiplomati bleknar i jämförelse med Norges resurser…

I boken ”Fredens diplomater: Nordisk medling från Bernadotte till Ahtisaari”, som utkommer i dagarna, gör vi den första samlade kartläggningen av nordisk medling sedan andra världskrigets slut. Det är en imponerande mängd insatser för att förhindra upptrappning, minska våld och finna förhandlingslösningar. Inalles rör det sig om mer än 40 konflikter med över 50 enskilda medlare från Sverige, Norge och Finland. Medling har således betraktats som ett viktigt fredspolitiskt verktyg i Norden. Insatserna har ofta gjorts genom internationella organisationer och utifrån en insikt om att långvariga åtaganden kan bli nödvändiga. Läs artikel

Kan inte låta bli att tipsa om en ny biografi som är helt lysande. Diplomaten Dag Sebastian Ahlander visar i “Gustaf Mannerheim” att ibland överträffar verkligheten dikten…

När finska kommunister ville ställa Mannerheim inför krigsrätt, protesterade inte bara det finska folket som hyllade honom som den hjälte han var. Även Stalin var emot det. Han visade respekt för Mannerheim genom att till en finsk delegation efter kriget säga, ”Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé. Jag höjer mitt glas för Finlands armé!”

Dessa ord borde vi lyssna på också idag, eftersom Putin säkert resonerar på samma sätt. Vill Sverige och våra grannar ha respekt måste vi ha en effektiv försvarsmakt. Läs recensionen

Vi publierar här ett kapitel ur boken Försvaret främst där Sven Hirdman går igenom reglerna för den svenska vapenexporten.

Sverige har haft en krigsmaterielindustri sedan 1600-talet. Den behövdes för vår krigföring fram till 1800-talet. Inför det hotande andra världskriget byggde Sverige upp en ansenlig modern försvarsindustri, som gav oss nästan självförsörjningskapacitet under det kalla kriget. Sverige var det enda landet utanför stormaktskretsen som tillverkade kvalicerade strids‚ygplan, ubåtar, robotar med mera. Det var ett starkt stöd under epoken av väpnad svensk neutralitetspolitik.
Den stora kapaciteten hos den svenska försvarsindustrin gav från 1950-talet upphov till export till andra länder och samtidigt, naturligtvis, ett behov från statsmakternas sida att reglera denna export. Liksom andra krigsmaterieltillverkande länder fann den svenska regeringen att det enda sättet att få kontroll över exporten var att tillståndsbelägga all export av krigsmateriel, det vill säga endast den export som regeringen gett tillstånd till är laglig. Annan export är olaglig. Detta synsätt grundades på att krigsmaterielexporten berör rikets förbindelser med andra länder men också Sveriges försvarsförmåga och säkerhet. Enligt regeringsformen ansvarar regeringen för detta. Därför är krigsmaterielexporten
i vissa hänseenden sekretessbelagd. Läs kapitlet: forsvaret-framst_realistiska-regler-for-krigsmaterielexporten

Se också nedan på denna sajt diskussionen om vapenexporten i riksdagen.

Försvaret främst:

…Medverkande f d militärer ger utlopp för snarast vrede över det expeditionskårstänkande som från sekelskiftet gällde för försvaret fram till åtminstone 2009. Nu gäller det att återskapa ett försvar av hela landet med hela folket. Hur t ex ett återupptaget värnpliktsförsvar kunde finansieras och hur försvarsbudgetar skulle kunna hålla för första gången sedan kanske tidigt under det kalla kriget, det blir en annan sak. Ledamoten Arvid Cronenberg drar erfarenheter från Finlands vinterkrig och skriver i sin slutkläm att ”små staters säkerhet bäst tillgodoses genom att de etablerar goda förbindelser till närliggande stormakter. Att lägga sin säkerhet i andra händer förvandlas lätt till en illusion.”

”Vårt militära försvar kan inte längre försvara Sverige”, understryker Zetterberg med dubbelt eftertryck. ”Men är en Natoanslutning verkligen bästa säkerhetspolitiken”, frågar denne historiker med ett första observerat inhopp i Natodebatten. ”Här talar 200 års svensk freds- och balanspolitik i en annan riktning”. Kanske ändå i alla fall: ”Ska Sverige till sist ändå gå med i Nato måste det ske tillsammans med Finland, men innan dess bör en fördjupad svensk-finsk samverkan görande säkerhet och försvar prövas. Förre finländske försvarschefen, kallade ledamoten Gustav Hägglund, ser gärna ett svensk-finskt försvarsförbund och tycker att man kan tala om ett ”potentiellt” ryskt hot. ”Kosacken tar det som sitter löst”. Till denna nya stridsskrifts förtjänster hör ett antal bilagor med relevanta texter tagna ur försvarsberedningen, senaste inriktningsproposition, luftförsvarsutredningen, EU:s solidaritetsklausul, den svenska solidaritetsförklaringen, IKFN-förordningen m m. Läs hela recensionen

Objectives

We intend to enhance our defense partnership further and to improve  our defense cooperation through a wide range of activity areas including, but not limited to:

-Deepening bilateral and multilateral dialogue on defense policy;

-Actively exchanging information at strategic and operational levels as appropriate;

-Enhancing  defense capability , readiness,  and interoperability;

–Strengthening our ability to work together through training and  exercises;

-Increasing armaments cooperation and  collaboration in research, development, test, and evaluation; and

-Strengthening US and Finnish  capability to act together in multinational operations

Läs  avtalet

På regeringens hemsida redovisas följande om det nya betänkandet om förutsättningarna för fördjupat försvarssamarbete:

Förutsättningsutredningen har haft i uppdrag att analysera förutsättningarna enligt regeringsformen för Sverige att med militära resurser agera gemensamt med en annan stat för att möta ett väpnat angrepp mot någon av staterna samt för att hindra kränkningar av någon av staternas territorium i fred och under krig.

I betänkandet konstateras att regeringsformen inte innehåller några bestämmelser som specifikt tar sikte på frågan om det finns förutsättningar för ett fördjupat internationellt försvarssamarbete som sådant. Enligt utredaren kan detta inte anses innebära att det saknas förutsättningar enligt regeringsformen för sådant samarbete.

Utgångspunkten måste i stället vara att regeringsformen inte lägger några hinder i vägen för försvarssamarbeten så länge de konstitutionella regler som har relevans för frågan iakttas vid beslutsfattandet. Det handlar framförallt om regler om kompetensfördelningen mellan riksdagen och regeringen att fatta beslut om ingående av internationella avtal, sändande av väpnad styrka utomlands, överlåtelse av beslutanderätt till utländska organ samt om krav på författningsreglering i vissa fall.

Läs utredningen här

Ur inledningen av överbefälhavaren Micael Bydén:

Svensk soldat riktar sig till dig som har  påbörjat en utbildning och tjänstgöring i försvarsmakten som frivillig eller anställd, soldat eller  sjöman. Min förhoppning är du skall kunna återvända  boken och söka  kunskap i boken under hela ditt engagemang i Försvarsmakten.

Vårt uppdrag är unikt – vi är den yttersta garanten för Sveriges  frihet och säkerhet. Detta ställer  särskilda krav på oss som verkar i Försvarsmakten.

Uppdraget innebär både rättigheter och skyldigheter att använda  militära maktmedel med risk för eget och andras  liv som yttersta konsekvens. Därför krävs det att vi, var och en av oss, är  kompetenta, professionellla och förankrade i en tydlig och gemensam värdegrund.Läs handboken

…Bredden av de säkerhetspolitiska instrumenten som diplomati, medling och förtroendeskapande åtgärder ska bidra till att hot inte uppstår. Vår säkerhetspolitiska linje ligger fast. Den militära alliansfriheten tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. I Sverige stärks försvarsförmågan. Försvarspolitiken har sedan årsskiftet en ny inriktning. Försvarsmakten inriktas främst på försvaret av vårt land. Krigsförbandens operativa förmåga prioriteras. Personalförsörjningen ska säkras långsiktigt. De försvars- och säkerhetspolitiska samarbetena breddas och fördjupas.

Partnerskapssamarbetet med Nato utvecklas och den transatlantiska länken stärks. Samarbetet med Finland är centralt. Medverkan i internationella fredsbevarande operationer förblir viktigt. Regeringen kommer under året att söka brett stöd för en nationell säkerhetsstrategi. Läs deklarationen

Den 20 augusti 2015 beslutade regeringen att tillsätta en statlig offentlig utredning om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Till särskild utredare utsågs ambassadören Krister Bringéus och till huvudsekreterare dåvarande kanslirådet Carl Magnus Eriksson. Kommittédirektivet angav att utredaren skulle redovisa sitt uppdrag senast den 31 augusti 2016. 1 Utredaren överlämnar härmed betänkandet Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57). Med detta är uppdraget avslutat.

Stockholm i september 2016 Krister Bringéus

Läs SOU 2016:57

Ur Centermotion 1983/84:2209 med Torbjörn Fälldin som första namn:

”Gällande mål för svensk säkerhetspolitik formulerades i 1968 års försvarsbeslut och har därefter bekräftats i varje följande försvarsbeslut, alltså senast 1982. Också för framtiden främjas vårt lands möjligheter att stå utanför krig och allvarligare konflikter med bibehållen frihet och självständighet bäst genom ett fasthållande vid den alliansfria politiken syftande till neutralitet i händelse av krig i omvärlden.

För att den svenska säkerhetspolitiken skall vara trovärdig och realistisk måste den – som ett av säkerhetspolitikens medel – stödjas av ett tillräckligt starkt totalförsvar. Detta måste alltså även i fortsättningen svara mot de uppgifter som vår säkerhetspolitik ställer.”…

”Den allmänna värnplikten är grunden för vårt försvar. Tummar vi på den äventyrar vi försvarets fortsatta karaktär av ett folkförsvar som styrs och kontrolleras av folket självt. Försvarets viktigaste uppgift är att bevara freden och hävda vår neutralitet.

I en demokrati är det varje medborgares rättighet och skyldighet att medverka i detta totalförsvar.” Läs hela motionen

Gjorde Sverige skamliga eftergifter under andra världskriget, eller drev vi en förnuftig, pragmatisk politik som räddade landet från krig och ockupation?

Den skotske historikern John Gilmour argumenterar bestämt för det senare: ”Klokt nog såg Sverige till sina egna intressen och avvisade de egennyttiga och uppenbart opålitliga krigförande makternas förmyndarskap.”

I en uppmärksammad bok, som nu finns på svenska, skildrar han initierat krigsårens diplomati, handel och politik, men också hur beredskapstiden förändrade samhället, inte minst kvinnans ställning. Läs recensionen

En av de första åtgärder som de nya myndigheterna vidtog sedan Khadaffi-regimen störtats på hösten 2011 var att införa en lag som upphävde det tidigare förbudet mot månggifte. Detta må ha kommit som en överraskning för den som trodde att den ”arabiska våren” skulle medföra en övergång till mera progressiva, sekulära och demokratiska förhållanden i de berörda länderna. Men mycket snart stod det klar att dessa väststödda rörelser hade blivit beroende av pengar och i tilltagande utsträckning även vapen ”från de sista kvarvarande teokratiska diktaturerna på jorden”.

Orden är den brittiske journalisten och Mellanösternkännaren Patrick Cockburns i ett uppsummerande kapitel i hans senaste bok. Cockburn har rapporterat under en följd av år för ansedda blad som Financial Times, The Independent och London Review of Books, liksom för den av brodern Alexander grundade artikeltidskriften Counterpunch, från det mest konfliktdrabbade området i världen, rekryteringsbasen för både gudskrigare och flyktingmassorna i Europas länder. Området sträcker från Afghanistan till Libyen och Jemen, omfattar de värsta krutdurkarna Irak och Syrien och tidsperioden är de närmaste föregående femton åren. Läs recensionen