Litteratur

Gjorde Sverige skamliga eftergifter under andra världskriget, eller drev vi en förnuftig, pragmatisk politik som räddade landet från krig och ockupation?

Den skotske historikern John Gilmour argumenterar bestämt för det senare: ”Klokt nog såg Sverige till sina egna intressen och avvisade de egennyttiga och uppenbart opålitliga krigförande makternas förmyndarskap.”

I en uppmärksammad bok, som nu finns på svenska, skildrar han initierat krigsårens diplomati, handel och politik, men också hur beredskapstiden förändrade samhället, inte minst kvinnans ställning. Läs recensionen

En av de första åtgärder som de nya myndigheterna vidtog sedan Khadaffi-regimen störtats på hösten 2011 var att införa en lag som upphävde det tidigare förbudet mot månggifte. Detta må ha kommit som en överraskning för den som trodde att den ”arabiska våren” skulle medföra en övergång till mera progressiva, sekulära och demokratiska förhållanden i de berörda länderna. Men mycket snart stod det klar att dessa väststödda rörelser hade blivit beroende av pengar och i tilltagande utsträckning även vapen ”från de sista kvarvarande teokratiska diktaturerna på jorden”.

Orden är den brittiske journalisten och Mellanösternkännaren Patrick Cockburns i ett uppsummerande kapitel i hans senaste bok. Cockburn har rapporterat under en följd av år för ansedda blad som Financial Times, The Independent och London Review of Books, liksom för den av brodern Alexander grundade artikeltidskriften Counterpunch, från det mest konfliktdrabbade området i världen, rekryteringsbasen för både gudskrigare och flyktingmassorna i Europas länder. Området sträcker från Afghanistan till Libyen och Jemen, omfattar de värsta krutdurkarna Irak och Syrien och tidsperioden är de närmaste föregående femton åren. Läs recensionen

Den norska utvärderingen av den militära och civila insatsen i Afghanistan, En god alliert – Norge i Afghanistan 2001–2014, presenterades den 6 juni i år. Den är gjord av en oavhängig kommission på uppdrag av den norska regeringen.

Här skiljer sig Norges regering från Sveriges. Svenska regeringen tillsatte, mot det uttalade kravet från en bred opinion, en traditionell departementsutredning. Enmansutredaren var en tidigare ledamot av och vice ordförande i riksdagens försvarsutskott, och hon hade själv varit med om att fatta besluten om Sveriges deltagande i kriget. Här föreligger en jävssituation

Av de 10 ledamöterna i den norska utredningen fanns flera från forskarvärlden, fyra professorer och två andra forskare. Kommissionen leddes av den tidigare ambassadören Bjørn Tore Godal.

Kommissionen skriver att den sökt att så långt möjligt utreda vilka beslutprocesser som låg till grund för insatsen, vilka viktiga vägval som gjordes och förklara dessa. Särskilt viktigt har varit att se vilket reellt handlingsutrymme som fanns. Mer än 330 personer – norska politiker och afghanska, militärer, veteraner samt ämbetsmän, norska, amerikanska och från Nato – har intervjuats. Utredningen har fått tillgång till vissa sekretessbelagda dokument men inte alla, vilket utredningen ser som ett problem, dock inte så att detta kommit att inverka på de huvudsakliga analyserna och slutsatserna.

Kommissionen sammanfattar med de inledande bistra orden:

”Etter mange års internasjonal innsats er situasjonen i Afghanistan nedslående. Militante islamistgrupper har fortsatt fotfeste i deler av landet, og Taliban står sterkere enn noen gang siden 2001. Krigshandlinger undergraver grunnlaget for økonomisk og sosial utvikling, truer oppnådde resultater og svekker mulighetene for å bygge en stabil, fungerende statsmakt på demokratisk grunnlag.”

Kommissionen konstaterar helt nyktert att Norge inte har förändrat något genom sin insats:

”I det store bildet har Norge ikke utgjort en betydelig forskjell.”

Läs mer

Vi återger här första kapitlet i sin helhet. Hela programmmet går att läsa på ”Sannfinländarnas…”

1. Allmän värnplikt och tillräcklig försvarsmateriel säkerhetspolitikens fundament

Kärnan i Finlands försvar och försvarsvilja har i årtionden varit en allmän värnplikt som via militärtjänstgöring och efterföljande reservisttjänstgöring har förenat unga med olika bakgrund och från olika sociala grupper i ett gemensamt mål: att försvara fosterlandet i alla situationer. Att avtjäna sin värnplikt har varit och är för mången ung man – och numera även för mången kvinna – en hederssak. Under värnpliktstiden lär man sig ta ansvar, fungera i grupp och utföra arbete för det gemensamma bästa. Värnplikten är viktig även i det avseendet, att den förebygger utslagning bland unga män genom att öka självförtroendet hos den som fullgör tjänstgöringen och genom att behandla alla rättvist både vad gäller rättigheter och skyldigheter.

Dessa faktorer har stor betydelse för den moraliska hållningen och bör enligt sannfinländarna inte underskattas. Värnplikten kan inte längre förkortas. Förslag om fyra månaders tjänstgöringstid är inte realistiska, i synnerhet som reservisternas repetitionsövningar är otillräckliga. En enskild kämpe kan säkert utbildas på fyra månader, men det behövs mer tid för att beväringen ska kunna agera som en del i en grupp. Enligt grundlagen är var och en skyldig att delta i fosterlandets försvar eller att bistå försvaret. Den allmänna värnplikten är kostnadseffektiv och samtidigt det enda realistiska sättet att upprätthålla försvaret i ett land som Finland. Den måste vara täckande. Antalet personer som är helt befriade från värnplikt bör minskas. Den som av övertygelse är hindrad att fullgöra vapentjänst eller vapenfri tjänst kan utföra civiltjänst.

Läs mer

Issued by the Heads of State and Government participating in the meeting of the North Atlantic Council in Warsaw 8-9 July 2016.

…. In the Baltic Sea region, where the security situation has deteriorated since 2014, the Alliance has developed mutually beneficial partnership relations with Finland and Sweden on a broad range of issues.  We appreciate the significant contributions of Finland and Sweden to NATO-led operations.  We are dedicated to the continuous process of further strengthening our cooperation with these enhanced opportunities partners, including through regular political consultations, shared situational awareness, and joint exercises, in order to respond to common challenges in a timely and effective manner…

We have decided to establish an enhanced forward presence in Estonia, Latvia, Lithuania and Poland to unambiguously demonstrate, as part of our overall posture, Allies’ solidarity, determination, and ability to act by triggering an immediate Allied response to any aggression.  Beginning in early 2017, enhanced forward presence will comprise multinational forces provided by framework nations and other contributing Allies on a voluntary, sustainable, and rotational basis.  They will be based on four battalion-sized battlegroups that can operate in concert with national forces, present at all times in these countries, underpinned by a viable reinforcement strategy. ..

In a separate declaration issued today, together with Afghanistan and our Resolute Support operational partners, we have reaffirmed our mutual commitment to ensure long-term security and stability in Afghanistan.  NATO and its operational partners have committed to sustain the Resolute Support mission beyond 2016 through a flexible, regional model, to continue to deliver training, advice, and assistance to the Afghan security institutions and forces; continue national contributions to the financial sustainment of the Afghan National Defence and Security Forces, including until the end of 2020; and strengthen and enhance the long-term Enduring Partnership. Afghanistan has made a significant set of commitments.  NATO and its operational partners will continue to play an important supporting role in their delivery. Läs hela kommunikén

Ärade statsminister Löfven, ärade gäster, mina damer och herrar,

Jag önskar er alla varmt välkomna till Gullrandadiskussionerna. Det är alltid glädjande att se en ivrig och slagfärdig grupp debattörer i Gullranda så här inför högsommaren. Vi har framför oss ett intensivt dygnslångt pass. Jag väntar mig mycket av det.

Särskilt glad är jag över att nu – för första gången – en representation från Sverige är med. Och därtill en synnerligen stark representation, med statsminister Löfven i spetsen. Hos oss i Finland talar man alltid om hur mycket man diskuterar i Sverige.     Om detta berättar också det, att jag tog modell för detta evenemang justa av Sverige. Det som jag bäst kommer ihåg är Sälens anda; en vilja att förstå varandra och att tillsammans föra vår sak framåt.

Vi för dessa diskussioner i en tid, då många sanningar som gällt länge och som ansetts vara stabila nu vacklar. Säkerhetssystemet i Europa som uppstod i samband med det kalla krigets slut har upplevt kännbara skador och är under en konstant press. Rysslands annektering av Krim från Ukraina och konflikten i östra Ukraina avspeglar sig omfattande också på områdena här i Östersjön och Nordeuropa.

Men vi har att göra med ännu mycket mer omfattande problem än detta. Konflikterna och instabiliteten i Mellanöstern och Nordafrika samt försämrade levnadsförhållanden i områden som sträcker sig ännu längre bort bildar för Europa en betydande och möjligen en bara växande utmaning. Dessa moln kommer sannolikt inte att försvinna från vår himmel på en lång tid.Läs talet

Jag vill tacka våra värdar för inbjudan hit till Gullranda, och för möjligheten att ge min syn på säkerheten i Östersjön och i Nordeuropa. (publicerat)

Att tala om säkerhetspolitik i Finland är nästintill en tradition för socialdemokratiska statsministrar.

I juni 1983 talade Olof Palme inför Paasikivi-samfundet i Helsingfors. Det var mitt under det kalla kriget, och kärnvapenhotet stod i centrum för den säkerhetspolitiska debatten. I vår del av världen handlade det mycket om möjligheten att skapa en kärnvapenfri zon i Norden.

Elva år senare, 1994, var Ingvar Carlsson statsminister i Sverige. Efter Berlinmurens fall fanns det ett helt annat samarbetsklimat i Europa och i världen. Finland och Sverige var båda på väg in i EU som fullvärdiga medlemmar.

Carlssons tal andades optimism och entusiasm. Nu skriver vi 2016, och omvärlden är åter mycket orolig. I Mellanöstern rasar krig och konflikter. Stridigheterna i Syrien har pågått längre än hela andra världskriget, och vi ser ännu inget slut på dem.

Terrorismen har slagit hårt, både där och här i Europa. Den moderna våldsbejakande extremismen är global i sin utbredning, men rekryteringen är ofta lokalt förankrad. Den finner sin näring i polarisering, sociala klyftor och segregation.

I Sverige har minst 300 av våra egna invånare rest till Syrien och Irak för att delta i våldsutgjutelser under ledning av Daesh.

I centrala Afrika pågår en av världens största konflikter i de Stora sjöarna och flera länder plågas av våld, och här i Europa ser vi hur både värderingar och folkrätt utmanas. Världens konflikter har under många år blivit färre – men nu blir de fler.

Läs mer

”Finland måste i sin utrikes- och säkerhetspolitik bereda sig på snabba och rentav oförutsägbara förändringar i vår omvärld, och vi varken vill eller kan isolera oss från omvärlden”, konstaterade utrikesminister Timo Soini när han presenterade regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse den 17 juni. Statsrådet beslutade tidigare under dagen att lämna redogörelsen till riksdagen.

I redogörelsen(läs hela här) bedömer regeringen effekterna av utvecklingen i Finlands omgivning och föreslår prioriterade områden i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik för de kommande åren.

Europas säkerhetssystem har utmanats och kring Östersjön har spänningarna tilltagit. Säkerheten försvagas också av terrorhot, ökad radikalisering och okontrollerad migration.

En avgörande förändring i Europas säkerhet har orsakats av Rysslands verksamhet, den illegala invasionen av Krim och åtgärderna i östra Ukraina. Mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget i våra närområden kan vi inte utesluta användning av eller hot om användning av militära maktmedel mot Finland.

I redogörelsen fastställs 15 prioriteter för Finland utrikes- och säkerhetspolitik. Finland vill arbeta aktivt för att stärka säkerheten och stabiliteten, men bereder sig också på hot.

Läs mer

RAPPORTENS SLUTSATS

Vi vill avslutningsvis understryka följande:

VATTENDELARE. För det första skulle ett beslut att gå med i Atlantpakten och dess artikel 5-åtaganden om ett kollektivt försvar helt omvandla Finlands övergripande säkerhetspolitik, särskilt relationen till Ryssland. Paradoxalt nog skulle de mest genomgripande effekterna inte ske inom militärpolitiken och de militära arrangemangen: medlemskap i Nato skulle inte föra med sig ett uppenbart avsteg från Finlands långvariga praxis att ha ett värnpliktsbaserat territoriellt försvar. Omläggningen skulle vara geopolitisk och strategisk till sin natur och exempelvis lika betydelsefull som Sveriges beslut att bli neutralt för omkring tvåhundra år sedan eller Polens beslut att gå med i Nato i slutet av 1990-talet. Det rörde sig om väl avvägda beslut som omvandlade dessa staters position som politiska och strategiska aktörer. Med andra ord vore ett beslut att gå med i Nato inte bara ytterligare en utvidgning av Finlands allt närmare förbindelser med Nato.

VAL AV TIDPUNKT. För det andra är valet av tidpunkt det väsentliga när det gäller länders säkerhet. Inga beslut ska heller fattas i all hast. En anslutningsprocess bör bygga på ett samförstånd mellan parterna om att det är ett långsiktigt åtagande och att det skulle kunna bli svårt att ansöka om medlemskap när en strategisk storm har brutit ut. Ett beslut att fortsätta på den valda vägen med ett samarbete med Nato som inbegriper allt utom medlemskap bör ses i samma ljus. Möjligheten att ansöka om medlemskap är fortsatt ett verktyg för att hantera det geopolitiska dilemma som en oförutsägbar granne innebär.

GEMENSAM ANSÖKAN. Slutligen fick vi upprepade gånger bekräftelse på påståendet att effekterna av ett eventuellt Natomedlemskap skulle vara betydligt mer gynnsamma för Finlands vidkommande om Finland och Sverige fattar beslut om medlemskap samordnat än om bara Finland går med. På samma sätt skulle ett svenskt beslut att ansluta sig till Nato och ett finländskt beslut att stå utanför leda till ett isolerat och utsatt läge för Finland. Läs rapporten

FOI har jämfört försvarskostnader i fem länder: Sverige, Finland, Danmark, Norge och Österrike. Alla utom Sverige har någon form av värnplikt kvar. Sverige är det enda landet med renodlad yrkesarmé.

Flera av skillnaderna i antalet personer i försvaret och kostnadernas fördelning på olika personalkategorier mellan Sverige och Finland kan hänföras till värnplikten. ”Den totala försvarsstyrkan är avsevärt högre i Finland än i övriga länder. Finland har ett mobiliseringsförsvar med ett stort antal i fred hemförlovade värnpliktsförband liknande det som även fanns i Sverige före övergången till frivillighet. I Sverige finns utöver heltidsanställd militär personal även deltidsanställda reservofficerare, soldater och sjömän. Målet för dessa i krigsorganisationen är 2 400 reservofficerare och 10 000 soldater och sjömän. I dag saknas dock en stor del av denna personal varför vakanserna fylls med tidigare värnpliktiga.”

Svenska försvaret omfattade 2014 totalt 26 552 personer varav den militära personalen är 15 052. Målet är satt till 50 000. Finland har med sitt värnpliktsförsvar en totalförsvarsstyrka på 230 000. Försvarsutgifterna 2014 i andel av BNP var i stort sett desamma för Sverige och Finland, 1.15 resp 1.20 procent.Läs rapporten:  foir_4238 (1) (1)

Försvarsmakten har 2016 gett ut en handbok om hävdande av vårt lands suveränitet och territoriella integritet. I handbokens förord anges bland annat.:

Enligt regeringsformen, som är en del av Sveriges grundlag, får regeringen uppdra åt Försvarsmakten att använda våld i enlighet med internationell rätt för att hindra kränkning av rikets territorium i fred eller under krig mellan främmande stater. Regeringen har gett ett sådant uppdrag till Försvarsmakten genom förordningen (1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet m.m. (IKFN-förordningen). I förordningen (2007:1266) med instruktion till Försvarsmakten framgår det vidare att Försvarsmakten ska försvara Sverige och främja svensk säkerhet. Försvarsmakten ska upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet. Myndigheten ska dessutom kunna värna Sveriges suveräna rättigheter och svenska intressen samt kunna förebygga och hantera konflikter och krig såväl nationellt som internationellt (2 §). Läs handboken

Fred och försvar hör ihop, och försvar handlar om att värna det egna territoriet mot angrepp. Det är utgångspunkten för antologin Försvaret Främst där 18 skribenter – politiker, historiker, militärer, publicister, diplomater och jurister – argumenterar för återgång till ett svenskt värnpliktsbaserat försvar. De flesta förordar alliansfrihet och motsätter sig en svensk Nato-anslutning.

Bakgrunden till boken är den omläggning av den traditionella svenska försvarspolitiken som genomförts sedan år 2000, då riksdagen ändrade fokus för krigsmakten till internationella insatser och beslutet den 16 juni 2009 att avskaffa värnplikten.

– Det är slående att denna flagranta kursändring i den svenska utrikespolitiken i stort sett skedde utan offentlig debatt, närmast bakom ryggen på det svenska folket, skriver Lennart Palm, professor i historia.

Läs mer