Litteratur

Piloterna i svenska Jas-plan kommunicerar numera på engelska och mäter avstånd i fot istället för meter. De använder nämligen Natos ledningssystem. Dessutom använder de amerikanska kodnycklar, vilket betyder att USA fritt kan följa svensk militär radiotrafik.Det är en av de lika överraskande som symboliska uppgifter som framkommer i ”Sverige, Nato och säkerheten”, en utredning i egen regi av sju utrikespolitiska experter, däribland Hans Blix och Pierre Schori. Svensk officersutbildning är anpassad till Natostandard och Sverige har representanter i ett tiotal av alliansens tekniska kommittéer kring bland annat strategiska trupptransporter och utvecklandet av vapensystem, får man också lära sig. ”Sverige är en icke-röstande medlem av Nato”, förklarade dåvarande ordföranden för riksdagens utrikesutskott, moderaten Göran Lennmarker, för utländska diplomater 2009; en bedömning som onekligen stöds av den långa rad samarbetsprojekt och gemensamma övningar, däribland de omstridda norrländska bombningarna, som boken går igenom. Läs artikel

Två böcker till förmån för försvar och alliansfrihet rederut begreppen. Den ena behandlar försvaret, den andra har Sverige och Nato som den röda tråden.
Först försvarsboken:
Hans M Gabrielson, en av de många författarna, beskriver initierat Gotlands en gång så starka försvar. Ön skulle försvaras med 25 000 motiverade soldater. Totalt kunde Sverige mobilisera cirka 800 000 man. Möjligt genom den allmänna värnplikten. Tidigt drog Hjalmar
Branting (!) upp riktlinjerna för ett folkförsvar: ”Vi vilja ha en armé, oduglig till anfall såväl utåt som inåt, men desto dugligare till försvar mot dem som utifrån eller inifrån vilja anfalla Sverige och dess medborgare” (1908).

Läs mer

Den 1 mars skall regeringens lagrådsremiss om samförståndsavtalet (värdlandsavtalet) föreläggas lagrådet :

09:30 – Samförståndsavtal om värdlandsstöd, (Fö)

När lagrådet behandlat remissen går ärendet ( om det inte finns stora invändningar) till riksdagens utskott för behandling och därefter skall riksdagen ta ställning.

Regeringen undertecknade den 4 september 2014 ett samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd. Dessförinnan, den 1 augusti 2014, undertecknade regeringen det kompletterande tilläggsprotokollet till statusavtalet PFF SOFA (avtal mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred om status för deras styrkor). Såväl samförståndsavtalet om värdlandsstöd som det kompletterande tilläggsprotokollet förutsätter vissa författningsändringar och kräver därför riksdagens godkännande innan de kan tillträdas. I lagrådsremissen föreslås att det görs ändringar i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m., trafikskadelagen (1975:1410) och skyddslagen (2010:305). De föreslagna lagändringarna är nödvändiga för att Sverige ska kunna uppfylla sina förpliktelser enligt avtalen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2016. Läs lagrådsremissen

”Hur skall då en ny svensk radikal utrikespolitik utformas för att den skall bära Olof Palmes anda och idéer in i en ny tid? Den frågan besvaras efter förmåga i den nya boken Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen 2016). Boken ges ut av Socialdemokrater för tro och solidaritet i samarbete med Tankesmedjan Tiden. I boken medverkar ett 20-tal skribenter som var och en ger sin reflektion över hur en sådan utrikespolitik borde utformas.”

Efter en sådan presentation blir man allt nyfiken på dess innehåll. Men redan redaktör Bjerelds inledande artikel gör en skeptisk. Han skriver bland annat:

Läs mer

Som relativt nyvald partiordförande och statsminister höll Olof Palme den 2 februari 1970 ett anförande vid Folk och Försvars årligen återkommande konferens i Sälen. Talet måste utan vidare betraktas som ett linjetal, även om det inte innehåller några signaler till omläggning av politiken. Palme är tvärtom angelägen om att betona kontinuiteter, men han uttrycker sig förvisso skarpare än hans företrädare Tage Erlander hade för vana att göra, och man märker att det inte finns några uttryckliga referenser till den så kallade Undén-linjen i utrikespolitiken. Palmes linje skulle ju också senare komma att karakteriseras som ”den aktiva utrikespolitiken”.

Palme resonerar lugnt och analytiskt om förhållandet mellan säkerhetspolitikens olika komponenter. Behovet av ett starkt militärt försvar och ett totalförsvar betonas som en förutsättning för trovärdigheten i doktrinen om alliansfrihet och neutralitet. Det är inte fråga om att infoga sig i något av stormaktsblocken. Olof Palme var en försvarsvänlig politiker; samtidigt insåg han behovet av internationell nedrustning och förhandlingar om europeisk säkerhet. När han höll talet, befann sig världen i en uppåtgående vapenspiral. Samtidigt ökade den lilla staten Sveriges ekonomiska välstånd: det betydde, enligt Palme, att man hade råd med vidgade sociala åtaganden och inte behövde hävda försvarsutgifternas andel av BNP, det gick att klara invasionsförsvaret ändå.

Läs mer

Folkförsvaret, och dess avveckling, är en. Alliansfriheten, och nej till Natoanslutning, är en annan. Värnplikt i någon form är en tredje. Nästan alla författarna är män. En av få kvinnor är Norrländska Socialdemokratens förra politiska chefredaktör Lotta Gröning. Hon skriver om rysskräcken, som hon anser fördummar. Den har hundraåriga anor, Ryssland är ju en klassisk fiende för Sverige. Rysslands ökade försvarsanslag är små jämfört med USAs och Kinas, framhåller Gröning och ifrågasätter rädslan för ryska upprustningen. Gröning pläderar för alliansfrihet, folkförsvar, värnplikt och upprustning för att backa upp alliansfriheten.

Inte bara S-profiler finns bland författarna, som före detta ministern Thage G Peterson och redaktören Gunnar Fredriksson. Ulf Wickbom, före detta politisk redaktör på moderata Barometern i Kalmar, har också ett bidrag, där han behandlar företeelsen försvarskultur. Varje medborgare har ansvar för nationens framtid och försvaret av nationen, enligt Wickbom. Läs recension

Försvaret främst är en bok som enligt undertiteln är En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig. Nästan 20 skribenter har deltagit och nästan alla är män. Anders Björnsson är redaktör och boken är utgiven på Celanders förlag.

Några röda trådar löper genom texterna. Folkförsvaret, eller snarare dess avveckling, är en av dessa. Alliansfriheten, och nej till Natoanslutning, är en annan. Värnplikt i någon form och behovet av att återinföra det är en tredje tråd. Nästan alla författarna är män. En av få kvinnor är Norrländska Socialdemokratens förra politiska chefredaktör Lotta Gröning, nu bland annat krönikör i Expressen. Hon skriver om rysskräcken, som hon anser fördummar. Den har hundraåriga anor, Ryssland är ju en klassisk fiende för Sverige. Rysslands ökade försvarsanslag är små jämfört med USA:s och Kinas, framhåller Gröning och ifrågasätter rädslan för den ryska upprustningen. Läs ledaren

Celanders förlag ger ut två försvarspolitiska skrifter. Natoutredningen är på sitt den roligaste för det är så fräckt att det blir roligt när ett antal personer tillsätter sig själva som en utredning, som kan uppfattas vara officiell.

Utredningen är magneten som nu järnfilspånen får gruppera sig kring. De små stegen tas, menar författarna och när riksdagen i vår ska anta ett värdlandsavtal mellan Sverige och Nato är det just ett sådant litet steg som kan visa sig ha varit avgörande viktigt.

Att Sverige under åren haft västrelationer, vet alla. Vid risk för krig skulle chefen för marinen ta sig till London och kanske Washington för någon skulle vara ansvarig för den svenska militärmakten också om Sverige ockuperats. Det svenska flygbassystemet kunde enkelt användas av Nato men ­alliansfritt skulle Sverige vara och det var en alliansfrihet som syftade till neutralitet i krig. Natoutredningen ger material för den bredare och mer alternativrika diskussion som nu behövs.

I boken Försvaret främst finns lättlästa artiklar om försvarspolitik. Det är skillnad på den värnpliktsarmé som kunde ställa 800 000 man under vapen och det vi nu har, lätt oklart hur det ska definieras. Hur tänker vi nytt och bevarar gamla lärdomar, undrar författarna. Det kan man undra. Ingen svensk officer i tjänst nu har väl någonsin lett en brigad eller en fördelning? Och hur införs på ett vettigt sätt ett nytt värnpliktsförsvar? Finns ens byggnaderna? Läs artikel

Medverkande: Rolf Andersson, Carl Björeman, Anders Björnsson, Per Blomquist, Arvid Cronenberg, Gunnar Fredriksson, Hans M. Gabrielsson, Lotta Gröning, Sven Hirdman, Peter Hultqvist, Gustav Hägglund, Gunnar Lassinantti, Lars-Gunnar Liljestrand, Bengt Loenbom, Lennart Palm, Thage G Peterson, Jan Wickbom, Ulf Wickbom och Kent Zetterberg.

Det senaste kvartsseklet har det svenska försvaret förändrats i grunden. Det har ställts om från inva­sionsförsvar till insatser i andra länder där militär konfrontation pågår. Försvarsmakten skulle bestå av expeditionskårer med yrkessoldater. Den allmänna värnplikten försvann liksom tron på att vårt territori­um kunde hållas. Räddningen antogs komma utifrån, inte från landets egna styrkor. Resultatet har blivit att grunden för landets försvarskraft och för vårt natio­nella oberoende har eroderats.

Läs mer

Boken Försvaret främst har mottagits väl och första upplagan är snart slut.

Förlaget har meddelat att en andra upplaga är på gång.

Passa på att beställa boken direkt från förlaget ( se nedan) , via internetbokhandlar eller genom din vanliga bokhandel.

BESTÄLLNINGAR

Boken (280 sidor) kan beställas genom att skriva till
order@celanders.se
eller ringa till
0702-454506     Pris : 150 kr plus porto

Tillbaka på ruta ett med andra ord. Och borde detta då inte för oss i Sverige motsvaras av en renässans för såväl invasionsförsvaret som värnpliktssystemet. Ja, den tanken har faktiskt redan börjat tänkas och ett första resultat av det presenteras i en antologi som kommit i dagarna. Försvaret främst heter den (Celanders förlag, redaktör Anders Björnsson). Sammantaget blir det ett drygt tjugotal stycken och de medverkande – en brokig blandning av politiker, historiker, militärer, publicister, diplomater och jurister – är ungefär lika många.Räkna alltså med många olika infallsvinklar och många olika slags fakta och förstås också många olika sätt att skriva. Någon inneboende ordning mellan de olika styckena i boken har jag inte hittat, så det är bara att dyka ner i den efter eget gottfinnande. Och man fastnar då än för den ene skribenten och än för den andre. Och just nu är min egen favorit den finländske generalen Gustav Hägglund. Läs hela recensionen