Det kan anslås som riktmärke för denna antologi att redaktören Anders Björnson rubricerar sitt bidrag ’Allianser en black om foten’. Då får vi debattens upplägg renodlat. Ska Sverige ingå i allianser av militärt samarbete eller ska vi stå utanför? Man kan säga att innehållet i antologin tippar åt det alliansfria hållet för ett självförsvar i görligaste mån. Björnson påpekar i sammanhanget att inga allianser har förhindrat krig och att de oftast upplöses innan kriget brutit ut, eller rent av upplöses av det.
Vi kan inleda med Björnsons deklaration: ”Att allianser innebär långsiktigt osäkra åtaganden faller tillbaka på det historiska förhållandet att makter som etablerar dem har sina uppgångs- och nedgångsfaser”. Underförstått att med allianser medföljer destabiliserande vågrörelser angående säkerhetspolitisk trygghet och långsiktigt förtroende. Och vidare enligt Björnson:
”Ur ett historiskt perspektiv kan man se att militära allianser skapar fiendebilder och leder över i föreställningen om kriget som den ultimata konfliktlösaren”
Det är en av de kritiska utgångspunkterna. Är ett ’alliansberoende’ fiendeskapande? Som att vi kan bli bombmål, utsättas för bestraffningsåtgärder ’i andra led’ att vi räknas in i ett fiendeläger i någon konflikt vi inte är engagerade i. Frågeställningens balans i denna antologi väger alltså mellan två teser. Huruvida Sverige skall utgå från alliansmedverkan (exempelvis Nato) och lita på militär hjälp i kristider eller motsatsen att hävda vår alliansfrihet med satsning på det egna försvaret i tanken att av egen kraft åstadkomma så stor avskräckningseffekt som möjligt eller åtminstone göra mesta möjliga kaos för fienden vid anfall. Övervägande delen texter talar för ett alliansfritt, rustat och försvarsdugligt Sverige. Läs recensionen
