Litteratur

Under året har utkommit en hel del böcker som uppmärksammats på denna sajt. Några av dessa bör hamna under granen.

Nevra Biltekins med fleras bok om den svenska freden sedan 1814 är då en given present.

Att freden är en skör tråd skildras fint i professor emeritus Lars Ericson Wolkes bok om danskarnas krig mot Tyskland under mitten av artonhundratalet och dessa krigs kopplingar till Sverige

I anknytning härtill har historikerna Rasmus Glenthøj och Morten Nordhagen Ottosen skrivit två böcker om Skandinavien på artonhundratalet.

Docenten Lena Jonson bok om den ryska floden Volga och dess historia är en given bok jag hade önskat mig om jag inte hade läst den redan.

Vad gäller vår nutid har journalisterna Inge Jørgensen och Leonid Ragozin skrivit en intressant bok om en tragedi och en möjlig väg ur den.

Den norska folkrättsexperten Cecilie Hellestveit har skrivit en viktig bok om Ukrainakriget, som bör läsas av många. Och i anslutning härtill bör man gärna lägga i julsäcken en annan norsk sakkunnigs alster om en gränsstats dilemma

Vad gäller Sveriges trassel med Turkiet i anledning av Sveriges Natoansökan, är en given julklapp Dimitar Bechevs  bok Turkey Under Erdoğan.

Den fine författaren Max Egremonts bok The Glass Wall. Lives on the Baltic Frontier, i vilken han skildrar Estlands och Lettlands historia och nutid, måste även rekommenderas.

Slutligen anbefalles, trots att boken utkom förra året, att så många som möjligt får som julgåva en av de främste folkrättsexperterna Olivier Cortens senaste utgåva av sin bok om folkrätt och krig.

1.  Varför kollapsade Sovjetunionen?

Den bästa och, vill jag påstå, definitiva redogörelsen ges i boken:

• The Fall of the Soviet Union, Yale University Press 2021, av professor Vladislav Zubok vid London School of Economics.

Den rysk-brittiske forskaren Zubok har haft tillgång till praktiskt taget allt arkivmaterial i väst och i Ryssland för perioden 1985–1993 och dessutom intervjuat flertalet aktörer från denna period. I sin över 800 sidor långa bok skildrar han nästan dag för dag – ibland timma för timma – hur Sovjetunionen upplöstes till följd av inneboende spänningar och motsättningar. En stor del av ansvaret läggs på Gorbatjov på grund av hans orealistiska inrikespolitik, men även på de centrifugala strömningarna i de sovjetiska unionsrepublikerna, inte minst den ryska med Jeltsin i spetsen. Det fanns brytpunkter, till exempel 1987, då utvecklingen kunde tagit en annan väg, men 1989 var det redan kört. Författaren framhåller att Gorbatjov var en framstående utrikespolitiker, men han fick inte det stöd av västmakternas ledare som han hade behövt. Redogörelsen är mycket övertygande och förklarar varför det senare gick så dåligt för Ryssland under 1990-talet.

2. Varför motsätter sig Ryssland Natos utvidgning?

En grundlig redovisning av motsättningarna mellan Ryssland och Nato om Natos utvidgning österut ges i boken:

• Not One Inch – America, Russia and the Making of Post-Cold War Stalemate av professor Mary Sarotte, Yale University Press, 2021.

Läs mer

Den svenske utrikesministern Tobias Billström sa nyligen att den svenska linjen är fortsatt att Sverige ska göra som Danmark och Norge och ensidigt deklarera att man inte ska ha kärnvapen på det egna territoriet. Uttalandet aktualiserar Natos syn på denna typ av vapen. Frågan har berörts bland annat i en tidigare anmälan på sajten.

Susan Colbourn  har nu skrivit boken Euromissiles: The Nuclear Weapons That Nearly Destroyed NATO  (Cornell University Press 2022)  som är värd att uppmärksamma. Boken speglar de diplomatiska framgångar som uppnåddes, då Washington och Moskva samarbetade och lyckades eliminera en hel klass av kärnvapen.  Och boken visar vad som är möjligt med hjälp av diplomati.

Under stora delar av 1950- och 1960-talen delades vapen in i två kategorier: strategiska och taktiska. Strategisk användning var möjligheten att skjuta mot militära, industriella eller urbana mål, medan taktisk användning var begränsad till slagfält. Ökningen av nya vapensystem, såsom kärnvapenbärande flygplan, suddade ut gränserna mellan dessa två; ett kärnvapenkrig utkämpat i Europa med taktiska vapen skulle vara strategisk användning för européer.

Läs mer

Vi återpublicerar här en bokanmälan om kriget i Libyen 2011. Fortfarande idag har ingen utredning gjorts om Sveriges insats med JAS-plan och deltagandet i den Nato-ledda operationen som bidrog till olagligt regimskifte i Libyen. (Utgivarna)

I Sverige är det förvånansvärt tyst om Libyenkriget 2011, trots att vi medverkade i högsta grad till att ödelägga landet, även om vi inte släppte några bomber. I Norge är debatten desto livligare, något vi uppmärksammat på sajten. Ytterligare en bok om detta krig har nu utgivits i grannlandet, Libya. Krigens uutholdelige letthet (red. Tormod Heier, Rune Ottosen & Terje Tvedt, Cappelen Damm Akademisk 2019).

Vikten av denna bok är desto större, då Stortinget i april 2019 lade en död hand över debatten om Norges ansvar för kriget. Till skillnad från debatten i Storbritannien, där landets krigsinsatser blivit analyserade med sund kritisk bredd, har frågan om Norges ansvar varit i det närmaste frånvarande. I förordet till boken påpekas att artiklarna i denna har skrivits före tisdagen den 2 april 2019, ett datum ”som i ettertid vil stå som et sannhetens øyeblikk i norsk politisk samtidshistorie”. Det är den dagen då Stortinget skulle, efter åtta års ”øredøvend taushet”, summera sina erfarenheter av bombningarna av Libyen. Endast ett parti, ”fløypartiet” Rødt, framförde kritik. Övriga politiker hade inget väsentligt att säga. Tydligt var att ”de politiska partierna ikke hade lært noen ting”.

Läs mer

Den mycket produktive folkrättsprofessorn Ove Bring har nu senast skrivit boken Anfallskrigens argument (Historiska Media, 2022), som inleds med påpekandet att stater ”som startar krig söker skäl som rättfärdigar deras handlande.”

Författaren gör därefter gällande att Vladimir Putins i ett tal inför angreppet på Ukraina i februari 2022 rättfärdigar det med hotet från Nato. ”I själva verket rör det sig i grunden om att återupprätta ett fallet ryskt imperium”, skriver Bring. Påståendet har diskuterats.

Intressanta historiska nedslag görs i boken, om Gustav III:s ryska krig, ”Depeschen från Ems”, genom vilken Otto von Bismarck sökte en förevändning att anfalla Frankrike 1870, Sarajevo 1914, Mussolinis gaskrig i Etiopien, Polens ”angrepp” på Hitlertyskland 1939, med mera.

Brings historieskrivning om Nato och Kosovo understryker att Natos bombningar ”saknade mandat från säkerhetsrådet och var därför kontroversiellt”. Här kan man tycka att en folkrättsprofessor borde ha påpekat att bombkriget var olagligt, då frågan om självförsvarsrätt eller inbjudan av en stat, inte var aktuellt. Sveriges dåvarande utrikesminister, Anna Lindh, påpekas det i boken, ansåg bombkriget ”var nödvändigt”, ett närmast medeltida argument kan tyckas. Och Bring slirar mellan det olagliga och det ”legitima” (sid 168). Professor Olivier Corten, som Bring med flera hänvisar till i boken Sverige och folkrätten (2020), skriver i The Law Against War (Hart 2021) sidan540: ”A review of practice confirms that almost all precedents States acting militarily for humanitarian reasons or to rescue their nationals do so by relying legally on classical justification and not on any independent rule conferring a right of intervention.” Det finns alltså ingen folkrätt som medger en humanitär intervention, utan ett med­givande av FN:s säkerhetsråd. Det är synd att professorn inte talar klarspråk i boken.

Boken avslutas med ett kapitel om Putin och Ukraina, där han lutar sig mot Martin Kraghs bok Det fallna imperiet, som anmälts på sajten.

Journalisterna Sten Inge Jørgensen och Leonid Ragozin har skrivit den intressanta boken En europeisk tragedie. Hvordan Vesten og Russland ble fiender – og kan finne sammen igjen, Aschehoug 2022.

Bokens utgångspunkt är att ”[e]n virkelig seier over Putins Russland krever noe annet enn militærmakt. Det innebærer å vinne russerne over på sin side. Det kan ikke skje ved å forføre dem eller gi dem falske løfter, men må baseres på et klart og overbevisende signal om at det finnes en bedre fremtid for dem i et forent Europa.” Författarnas försiktiga optimism bottnar i det faktum att den första versionen av den Europeiska gemenskapen (EG) omfattade både Tyskland och Frankrike, trots Tysklands ”apokalyptiske krige” mot bland andra  Frankrike, ett av de ”største ofrene”. ”Hvor radikale og urealistiske fremsto ikke disse ideene i 1940? Trass i massive tilbakeslag var samtidens politiske ledere visjonære nok til å starte arbeidet med å bygge et politisk system som skulle føre til den fredeligste og mest suksessrike perioden i vesteuropeisk historie.” Några samtida politiska ledare i Väst med motsvarande visioner är dock svårt att finna. Några förslag till samförståndslösningar finns (ännu) inte på dagordningen.

Läs mer

Alan Palmer förklarar bakgrunden i boken Bismarck  (2018):  Under många århundraden hade tvillinghertigdömena Schleswig (på danska: Slesvig) och Holstein styrts av Danmark, så ock under Napoleonkrigen och det bekräftades vid Wienkongressen 1815, som lade det lilla hertigdömet Lauenburg till den danske kungens territorier. I både Holstein och Lauenburg var befolkningen överväldigande tysk; regionen hade alltid utgjort en del av det heliga romerska riket; och det var därför naturligt att den danske suveränen skulle erkännas som medlem av Tyska förbundet i egenskap av härskare över Holstein. Schleswig hade däremot fler danska städer och byar än tyska och var aldrig medlem i Tyska förbundet, även om den södra delen av hertigdömet var nästan lika germansk till sin karaktär som Holstein. Under slutet av 1840-talet försökte en dansk nationalistisk rörelse direkt annektera hertigdömena. Denna stämning väckte en stark reaktion inom Tyskland, och ”kampen mot dansk aggression” blev en paroll revolutionsåret 1848. Krig mellan Tyska förbundet och Danmark bröt ut.

Läs mer