Texter

Sajten alliansfriheten.se kan nu fira tio års jubileum.

Sajten skapades för att bilda opinion till försvar för den tvåhundraåriga alliansfriheten som hållit oss utanför krig. I fokus har också stått FN och försvaret av FN-stadgans våldsförbud som ifrågasätts från olika håll. Från första början har vi intagit en försvarsvänlig hållning. Vi har också bidragit till att belysa konstitutionella frågor och försvagningen av de demokratiska fri och rättigheterna. Vi fullföljer på sajten den linje som framgår av våra tre böcker: Bevara alliansfriheten, Lagen mot krig och Försvaret främst.

Redan då för tio år sedan såg vi att starka krafter både inom politiken och militärledningen alltmer öppet började verka för att underminera alliansfriheten och i stället bana väg för ett medlemskap i Nato.

Avskaffande av värnplikten 2010 var ett tydligt tecken på att Sveriges självständiga säkerhetspolitik var i grunden ifrågasatt. Det ohållbara beslutet stod sig dock bara några år, varpå värnplikt återinfördes men då i starkt begränsad och förvrängd form.

Än större omläggningar av säkerhetspolitiken kom med ansökan 2022 om medlemskap i Nato och undertecknandet 2023 av DCA -avtalet med USA. I och med att Sverige antogs som medlem och DCA-avtalet trädde i kraft under 2024 bekräftades en i grunden förändrad säkerhetspolitisk position för landet.

Vi anser att det var ogenomtänkt och föga rationellt att gå med i Nato. Och DCA-avtalet kan utsätta oss för svåröverblickbara risker i och med att vi upplåter delar av vår suveränitet till USA och gör så utan att få några som helst utfästelser om att någon kommer till vårt försvar.

Läs mer

När Ungerns president Victor Orban gav sig ut på resor för att sondera möjligheterna till fred i kriget i Ukraina med besök i Kiev, Moskva, Peking, Washington samt till och med Mar-a-Lago (Trump) blev många ledare i EU och USA upprörda. Men själva hade de inte tagit några initiativ.

Det är möjligt att president Trump kan bli mäklaren som äntligen kan få slut på kriget i Ukraina genom en vapenvila och i förlängningen en framförhandlad fredsöverenskommelse. Det kan visa sig att han, trots alla hinder, kan lyckas med det. Det är dock många som vill ha ett ord med i laget, har egna agendor och på förhand anser sig veta vad som är acceptabelt och var de röda linjerna ska dras.

Trump har sin agenda och den är för offentligheten tills vidare oklar. Ukraina som en gång i tiden då landet i utbyte mot icke bindande löften om säkerhet avstod från egna kärnvapen kommer troligen inte att ha så särskilt mycket att säga till om. Trump har redan gett Ukraina beskedet att USA vill ha tillgång till landets mineraltillgångar som ersättning för de bidrag USA lämnat. Enligt Ukraina har USA hittills fortsatt med sina militärt inriktade bidrag men fryst det civila biståndet, som är under omprövning. Ukraina befinner sig i en hårt pressad situation, klämt som det är mellan två hänsynslösa stormakter. Av allt att döma har Ukraina stora svårigheter i försvarskriget mot Ryssland, samtidigt som dess viktigaste bundsförvant, USA, allt tydligare agerar enligt en egen agenda.

Läs mer

Regeringen slår fast att stödet till Ukraina är den främsta utrikespolitiska uppgiften. Detta anges samma dag som USA:s nye  utrikesminister stänger dörren för Ukrainas Nato-medlemskap och istället öppnar för att landet skall avstå  territorium till Ryssland. Om det sedan beslutas av Trump är det ett dråpslag mot västsidans hittillsvarande Ukrainapolitik.

Istället kan det bli  EU som steg för steg kommer att få en allt viktigare roll för Sveriges säkerhetspolitik:

”  EU är en värdegemenskap och Sveriges viktigaste utrikespolitiska plattform. Ett starkt EU ger Europa kraft och Sverige en starkare röst i globala frågor.” och vidare: ”Vi utvecklar våra strategiska partnerskap inom EU med Polen, Tyskland och Frankrike.”.

Men tillsvidare håller regeringen fast vid att det är USA som är viktigast:”Den transatlantiska länken är avgörande för svensk och europeisk säkerhet.” Samtidigt börjar tilliten till att USA är någon säkerhetspolitisk garant att svikta och varnar för att den transatlantiska länken kan brista:

”Den får aldrig tas för given. Europeiska Natoländer behöver ta ett större ansvar för Europas försvar och säkerhet. Det gäller även stödet till Ukraina.”

Situationen speglar dilemmat som en småstat som Sverige kan hamna i om man alltför  tätt lierar sig med en stormakt som USA.

I utrikesdeklaration finns inget om en självständig svensk linje för att kryssa sig fram mellan stormakternas framstötar och överenskommelser som sker över huvudet på småstater.

Istället för en nödvändig satsning på att bygga upp ett eget territorialförsvar lyfter regeringen fram utplaceringen av svenska soldater i Baltikum och  Finland.

Inte heller ger regeringen någon öppning för att Sverige  skall bidra till att med diplomatiska medel sänka spänningarna i vårt närområde. Istället skall Sverige  engagera sig mer i det arktiska området som ju är ett  ytterst känsligt område där  USA och Ryssland  båda rustar upp och där stormakterna har sina strategiska kärnvapen.

Synen på Kina präglas av nykterhet som avspeglar betydelsen av fortsatt goda handelsförbindelser som är avgörande för  en  exportberoende ekonomi som den svenska:

”Vi bejakar dialog och samarbete med Kina där det är möjligt och i linje med våra intressen och värderingar, till exempel för att främja handel på lika villkor och hantera klimatfrågan.”

I deklarationen finns inget skarpt avståndstagande från Israels krigföring i Gaza. Om lösning på sikt säger regeringen endast att det ”behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten.”

Ledarsidor och kultursidor fylls nu av röster som är upprörda över allt som den oberäknelige Trump tycks vara på väg att driva igenom eller riva ner i kompanjonskap med sin något aparta krets av medarbetare.  Med tanke på Sveriges nära förbindelser med och starka beroende av USA är oron sannerligen befogad. Så är fallet inte minst mot bakgrund av att vi är nyblivna medlemmar i det av USA dominerade Nato och genom DCA-avtalet har öppnat vårt territorium för amerikansk militär. Är det den bekymmersamma belägenheten, med konsekvenser som är svåröverblickbara men kan komma att involvera riskfyllda scenarios, som skribenterna i ledande media tar upp?

Förre arméchefen Anders Brännström skriver i DN (11/2) en artikel med rubriken ”Utan USA som världspolis går vi mot en ny farlig tid”. I den bild av läget i världen som han tecknar har balansen och respekten för den ”internationella rättsordningen” rubbats genom förändringen i den amerikanska politiken. Det är oklart om han i detta inkluderar Trumps krav på att ta över Grönland, Gaza, Panamakanalen och Kanada. Det är möjligt att dessa projekt ligger vid sidan om den förändring han talar om, eftersom han framhåller att ”USA ger självvalt upp delar av rollen som stormakt och världspolis.”

Läs mer

Vilka möjligheter har en stat att föra en självständig säkerhets- och utrikespolitisk linje som medlem av Nato? Den frågeställningen har flera aspekter. En är vilka begränsningar som följer av Natos stadga. En annan är realiteterna, det vill säga om en medlemsstat vågar och förmår föra en självständig politik genom att utnyttja det manöverutrymme som faktiskt finns. Ytterligare en aspekt är hur andra medlemsstater som tänjt på gränserna har agerat och hur det fallit ut.

 Natos stadga anger i preambeln att medlemsstaterna är fast beslutna att trygga sina folks frihet, gemensamma arv och civilisation, vilka grundar sig på demokratiska principer, principen om den enskilda människans frihet och rättsstatsprincipen. Enligt artikel 2 ska de stärka sina fria institutioner. Och enligt artikel 8 förbinder de sig att inte ingå några internationella åtaganden som står i strid med fördraget.

Historiskt sett har dessa allmänt hållna teser knappast haft någon praktisk betydelse. De hindrade inte att diktaturen Portugal var ett av grundarländerna. Grekland och Turkiet tvingades inte att lämna alliansen, trots de militärkupper som genomfördes där. Det är inte svårt att ge exempel på auktoritära medlemsstater, till vilka man numera får räkna USA. Att Nato deltagit i operationer i strid mot FN-stadgans våldsförbud står klart. Vissa medlemsstater har gjort det i stor omfattning.

Läs mer

Som medlem i Nato inlemmas Sverige i Natos försvarsplanering, som pågår och ska klubbas på Nordatlantiska rådets möte i juni 2025. Detta aktualiserar flera frågeställningar: Hur ska Sverige infogas i Natos styrke- och ledningsstruktur? Och hur ska Sverige anpassas till Natos förmågeplanering, där Nato identifierar vilka militära förmågor som alliansen i dess helhet och de enskilda medlemsländerna anses behöva för sina uppgifter. Ledande svenska militärer har klargjort att i och med medlemskapet måste en större översyn och anpassning av den svenska nationella försvarsplaneringen göras, från militärstragisk nivå ner till taktisk nivå.

Vilken linje ska Sverige driva i detta kinkiga läge, där trycket på inordning är starkt? En utgångspunkt är att Sverige, som har ett mycket blygsamt försvar, helt enkelt måste satsa på att bygga upp den egna värnkraften. Andra mål kan därför inte ges annat än låg prioritet. Stöd för en sådan hållning finns i artikel tre i Natos stadga, som innebär att medlemsstaterna ska upprätthålla sin individuella förmåga att stå emot väpnade angrepp. Sverige befinner sig mycket långt ifrån att ha sådan förmåga.

Vilka riktlinjer är officiellt redovisade som har bäring på planeringsförhandlingarna med Nato?

Ett styrdokument är regeringens förordning med instruktion till Försvarsmakten. Där anges följande i portalparagrafen: ”Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige och allierade stater mot ett väpnat angrepp med utgångspunkt i det kollektiva försvaret inom Nato.” Detta ger ingen bra plattform för en svensk linje. Skrivningen tar inte sin utgångspunkt i försvaret av Sverige. I stället bygger den på att försvaret av Sverige ska ta sin utgångspunkt i det kollektiva försvaret inom Nato. Vad innebär det och hur ska det gå till? Hur ska småstatens nationella intressen hävdas och få genomslag i ett sammanhang, där numera 32 medlemsstater ska komma överens och mejsla ut en gemensam strategi?

Läs mer

I en intervju med den finska tidningen Iltalehti gör Sveriges ÖB Michael Claesson ett par uttalanden som är värda att uppmärksamma.

Enligt Iltalehti ger Claesson ”ett tungt löfte” till finländarna: ”Som nation är vi fast beslutna att komma er till hjälp.” Han säger att de svenska trupperna skulle försvara Finland omedelbart, till och med snabbare än Nato.

Vilken täckning har han för dessa långtgående utfästelser? Enligt Iltalehti tycks löftena vara baserade på följande resonemang:

”Generalen bedömer vad som händer om Ryssland oväntat anfaller Finland. För det första utlöser en sådan situation Natos artikel 5. Kärnan i det vi gör är det faktum att vi nu är allierade. Det betyder att vi som nation är fast beslutna att komma till er hjälp, säger Claesson. Försvarsmakten förbereder sig för att slå tillbaka ett ryskt anfall tillsammans med finländarna. Det är avtalsmässigt, så det finns inget annat alternativ. Det är en självklarhet att vi är fast beslutna att göra det. Vi har förbundit oss av egen fri vilja och utifrån allt det bilaterala samarbete som vi har byggt upp under många år, betonar Claesson.”

Dessa påståenden är inte riktiga.

Läs mer

Med Sveriges medlemskap i Nato har följt krav på anpassning både vad gäller utformningen av de svenska styrkorna, geografiska placeringen och inlemmandet av Sverige i Nato:s olika kommandoområden.

Utgångspunkten har varit Nato:s bedömningar och behov snarare än Sveriges nationella säkerhetsbehov.

Huruvida de förslag som nu börjar komma fram och som redogörs för i en intervju med ÖB i Dagens Nyheter den 16 januari (se nedan) är bra eller dåliga måste bedömas inte bara från militärt håll utan också från politiskt håll. Sverige kan hävda sin linje då beslut i Nato bygger på konsensus. Det är alltså inte så som en del kommentatorer i media (Oscar Jonsson i DN 17 januari) påstår att all försvarsplanering 1nu avgörs av Nato:s experter och sedan köpslås mellan Europa och USA.

En Nato-stab kan komma att flyttas från Norge till Sverige med uppgiften att svara för logistik och planering av trupptransporter över Sveriges territorium. Sverige skall  vara ett uppmarschområde för Nato-trupper till ryska gränsen vid Finland  och de baltiska staterna.

Om detta skulle öka Sveriges säkerhet eller tvärtom kan ingen säga. Svenska militärledningen har hävdat att vi kan undgå att få kriget på svensk mark genom att placera styrkor vid Rysslands gräns istället för att bygga upp ett eget territorialförsvar. Det förefaller naivt i överkant. Ingen angripare kommer att lämna motståndarens försörjningslinjer ostörda.

Ett annat förslag som finns på bordet är att dela Sverige under två Nato-kommandon, Gotland och Öland under Brunssum i Holland och övriga landet under Norfolk i USA. Det skulle medföra att våra möjligheter att hävda en för Sverige gemensam försvarspolitik minskas och andra staters bedömningar istället får ökat inflytande på besluten om Sveriges försvar.

ÖB sägs i intervjun slitas mellan satsning på Nato:s styrkor och det egna försvaret. Han säger sig vilja stärka krigsförbandsorganisationen för att öka den militära handlingsfriheten. Det är en riktig linje som måste stödjas. Trovärdigheten i ÖB:s uttalande undergrävs dock av att militärledningen inte hävdat betydelsen av ett svenskt territorialförsvar för hela landet och  i ÖB:s strategiska plan för försvaret som presenterades nyligen var det snarast Nato:s behov som fick väga tyngst.

Artikel i Dagens Nyheter den 16 januari: Sverige kan ta över Natocenter från Norge

Flera tunga namn tog upp hotbilden mot Sverige i sina tal på Folk och försvars konferens i Sälen, som inleddes den 12 januari:

Statsminister Kristersson: ”Vi är alltså inte i krig men inte heller i fred.” ”Sverige är inte i krig. Men det råder inte heller fred.” Det måste inte alls vara en ”förkrigstid”. Men vi utsätts för ”hybridattacker” och ”allvarliga dåd”. ”Det ryska hotet är av allt att döma långsiktigt.”

Utrikesminister Stenergard noterade att vi: ” … befinner oss i en djupgående konflikt och konfrontation med Ryssland.” Stater som Sverige ”ska göras svåra att försvara och mottagliga för ryska påtryckningar och hot. Idag är det … Kiev. Imorgon kan det vara huvudstäder vid Östersjön.” Till bilden hör hybridoperationer, ”potentiellt dödliga hot … fientliga handlingar, med målet att påtvinga oss … Rysslands vilja.”

Höga militärer har också uttalat sig:

Överbefälhavaren Michael Claesson förklarade i en intervju (enligt Yle 12/1) att vi nu lever i en ”förkrigstid … mycket just nu påminner om tiden före andra världskriget. Därför kan man kalla vår tid för en förkrigstid. Men det betyder inte att det måste bli krig, om man förhåller sig rätt.” I en annan intervju (Yle 13/1) framhöll han: ”Det är i folkrättslig mening fred. Men samtidigt är vi utsatta för ett antal handlingar av mer eller mindre antagonistisk typ som minner om att vi befinner oss under någon typ av tryck som naturligtvis skulle kunna liknas vid krig.”

Arméchefen Jonny Lindfors framhöll (Aftonbladet 13/1): ”Begreppen krig och fred är inte lika tydliga nu som för ett par decennier sedan. – I svensk författning har vi den här svartvita gränsen som utgör strömbrytaren mellan krig och fred, där lagar och förordningar träder i kraft. Det försvårar för oss och skapar ett utrymme för motståndarna att angripa oss precis under gränsen till väpnat angrepp.”

Lindfors kommentar är av särskilt intresse, eftersom den anknyter till frågan om ”krig”, ett centralt begrepp i regeringsformen (RF). Hans bild av rättsläget är dock missvisande. Han förbigår begreppet krigsfara i RF, som är minst lika relevant som begreppet krig. Gränsen mellan begreppen krig och krigsfara, som inte är definierade i lagtexten, och att fred får anses råda har aldrig varit svartvit (för övrigt kan det nämnas att även begreppet ”omedelbart krigshot” används i RF). Ytterst handlar det om politiska bedömningar, där beslutet tas av regeringen under eget ansvar. Vad det är som ”försvårar” för armén framstår som svårbegripligt. Anser han att det är ett problem att Sverige inte mobiliserar nu? Om motståndaren ”angriper” oss på lägre nivå gäller bland annat IKFN, enligt vilken instruktion Försvarsmakten har att skydda det egna territoriet. Kablar i Östersjön är en särskild problematik, där internationell rätt kommer in i bilden. Och är det fråga om verksamhet som inte kan utredas tillförlitligt så är det ett problem som inte har någon bäring på grundlagens avfattning.

Läs mer