Texter

Med Sveriges medlemskap i Nato har följt krav på anpassning både vad gäller utformningen av de svenska styrkorna, geografiska placeringen och inlemmandet av Sverige i Nato:s olika kommandoområden.

Utgångspunkten har varit Nato:s bedömningar och behov snarare än Sveriges nationella säkerhetsbehov.

Huruvida de förslag som nu börjar komma fram och som redogörs för i en intervju med ÖB i Dagens Nyheter den 16 januari (se nedan) är bra eller dåliga måste bedömas inte bara från militärt håll utan också från politiskt håll. Sverige kan hävda sin linje då beslut i Nato bygger på konsensus. Det är alltså inte så som en del kommentatorer i media (Oscar Jonsson i DN 7 januari) påstår att all försvarsplanering nu avgörs av Nato:s experter och sedan köpslås mellan Europa och USA.

En Nato-stab kan komma att flyttas från Norge till Sverige med uppgiften att svara för logistik och planering av trupptransporter över Sveriges territorium. Sverige skall  vara ett uppmarschområde för Nato-trupper till ryska gränsen vid Finland  och de baltiska staterna.

Om detta skulle öka Sveriges säkerhet eller tvärtom kan ingen säga. Svenska militärledningen har hävdat att vi kan undgå att få kriget på svensk mark genom att placera styrkor vid Rysslands gräns istället för att bygga upp ett eget territorialförsvar. Det förefaller naivt i överkant. Ingen angripare kommer att lämna motståndarens försörjningslinjer ostörda.

Ett annat förslag som finns på bordet är att dela Sverige under två Nato-kommandon, Gotland och Öland under Brunssum i Holland och övriga landet under Norfolk i USA. Det skulle medföra att våra möjligheter att hävda en för Sverige gemensam försvarspolitik minskas och andra staters bedömningar istället får ökat inflytande på besluten om Sveriges försvar.

ÖB sägs i intervjun slitas mellan satsning på Nato:s styrkor och det egna försvaret. Han säger sig vilja stärka krigsförbandsorganisationen för att öka den militära handlingsfriheten. Det är en riktig linje som måste stödjas. Trovärdigheten i ÖB:s uttalande undergrävs dock av att militärledningen inte hävdat betydelsen av ett svenskt territorialförsvar för hela landet och  i ÖB:s strategiska plan för försvaret som presenterades nyligen var det snarast Nato:s behov som fick väga tyngst.

Artikel i Dagens Nyheter den 16 januari: Sverige kan ta över Natocenter från Norge

Flera tunga namn tog upp hotbilden mot Sverige i sina tal på Folk och försvars konferens i Sälen, som inleddes den 12 januari:

Statsminister Kristersson: ”Vi är alltså inte i krig men inte heller i fred.” ”Sverige är inte i krig. Men det råder inte heller fred.” Det måste inte alls vara en ”förkrigstid”. Men vi utsätts för ”hybridattacker” och ”allvarliga dåd”. ”Det ryska hotet är av allt att döma långsiktigt.”

Utrikesminister Stenergard noterade att vi: ” … befinner oss i en djupgående konflikt och konfrontation med Ryssland.” Stater som Sverige ”ska göras svåra att försvara och mottagliga för ryska påtryckningar och hot. Idag är det … Kiev. Imorgon kan det vara huvudstäder vid Östersjön.” Till bilden hör hybridoperationer, ”potentiellt dödliga hot … fientliga handlingar, med målet att påtvinga oss … Rysslands vilja.”

Höga militärer har också uttalat sig:

Överbefälhavaren Michael Claesson förklarade i en intervju (enligt Yle 12/1) att vi nu lever i en ”förkrigstid … mycket just nu påminner om tiden före andra världskriget. Därför kan man kalla vår tid för en förkrigstid. Men det betyder inte att det måste bli krig, om man förhåller sig rätt.” I en annan intervju (Yle 13/1) framhöll han: ”Det är i folkrättslig mening fred. Men samtidigt är vi utsatta för ett antal handlingar av mer eller mindre antagonistisk typ som minner om att vi befinner oss under någon typ av tryck som naturligtvis skulle kunna liknas vid krig.”

Arméchefen Jonny Lindfors framhöll (Aftonbladet 13/1): ”Begreppen krig och fred är inte lika tydliga nu som för ett par decennier sedan. – I svensk författning har vi den här svartvita gränsen som utgör strömbrytaren mellan krig och fred, där lagar och förordningar träder i kraft. Det försvårar för oss och skapar ett utrymme för motståndarna att angripa oss precis under gränsen till väpnat angrepp.”

Lindfors kommentar är av särskilt intresse, eftersom den anknyter till frågan om ”krig”, ett centralt begrepp i regeringsformen (RF). Hans bild av rättsläget är dock missvisande. Han förbigår begreppet krigsfara i RF, som är minst lika relevant som begreppet krig. Gränsen mellan begreppen krig och krigsfara, som inte är definierade i lagtexten, och att fred får anses råda har aldrig varit svartvit (för övrigt kan det nämnas att även begreppet ”omedelbart krigshot” används i RF). Ytterst handlar det om politiska bedömningar, där beslutet tas av regeringen under eget ansvar. Vad det är som ”försvårar” för armén framstår som svårbegripligt. Anser han att det är ett problem att Sverige inte mobiliserar nu? Om motståndaren ”angriper” oss på lägre nivå gäller bland annat IKFN, enligt vilken instruktion Försvarsmakten har att skydda det egna territoriet. Kablar i Östersjön är en särskild problematik, där internationell rätt kommer in i bilden. Och är det fråga om verksamhet som inte kan utredas tillförlitligt så är det ett problem som inte har någon bäring på grundlagens avfattning.

Läs mer

Försvarsmakten har utifrån riksdagens beslut om försvarets utveckling till 2030 nu kommit med Överbefälhavarens formulering av uppdraget.

Regeringen beslutade den 9 december om inriktningen på totalförsvaret i direktivet ”Gemensamma förutsättningar för utvecklingen av totalförsvaret 2025–2030”.

Vi har kommenterat beslutet och konstaterat att det även för den beslutade planeringsperioden till 2035 saknas ett nationellt territorialförsvar för Sverige. Det är dessa ramar som ÖB nu har att förhålla sig till vilket tydligt visas i ÖB:s formulering av försvarets uppdrag (Riktlinjer och plan).

ÖB deklarerar att det skall råda balans mellan nationell försvarsplanering och Natos krav:

”Balans mellan nationell försvarspolitisk inriktning och Natos beslutade förmågemålsättningar ska i dialog med regeringen ständigt beaktas.”

Men det blir i slutändan Nato som prioriteras:

Genomgående är att ”Integrationen i Nato ska fullföljas.”

Läs mer

Vad är avskräckning? Ett vardagligt exempel på detta återges möjligen i Dagens Nyheter (17/12 2024) i anslutning till att två ryska strategiska bombflygplan flög över neutralt vatten i Östersjön och svenska plan gick upp för att ”verifiera” de ryska planen. Dennis Hedström, chef för Försvarsmaktens flygstab, fick frågan: ”Varför skickade ni upp planen?

De flyger med sina stridsflyg i närheten av vårt land.  Vi vill åka upp och tala om att vi ser vad ni gör. Vi är redo. Vi kan bemöta det här. Hitta inte på någonting, kom inte närmare. Det är en av våra uppgifter, att avvisa genom att visa närvaro och visa någon form av avskräckning och tala om att eskalera inte det här.” Inslaget av ”någon form av” avskräckning framstår här som återhållet och rutinartat. Ett oändligt antal ”incidenter” av detta slag rapporteras löpande från båda sidor hela tiden (inte sällan med kritiska inslag om avstängda transpondrar). Budskapet är typiskt sett relaterat till omsorgen om det egna landets territoriella integritet.

Försvarsmakten skriver på sin hemsida den 18 december 2024, sedan Riksdagen godkänt att regeringen ställer en svensk väpnad styrka till Natos förfogande, att avsikten är att bidra till alliansens samlade förmåga till avskräckning och försvar: ”Syftet med avskräckning är att få en motståndare att avstå angrepp för att det skulle kosta för mycket. Genom att visa närvaro, sammanhållning och förmåga avskräcks Ryssland från att överhuvudtaget tänka tanken att angripa ett Natoland.” Avskräckningen har här avlägsnat sig bort från det egna territoriet och inlemmats i riskfyllda operationer enligt planer, kommandon och beslut som Sverige må ha visst inflytande över men inte kontrollerar.

Läs mer

Regeringen och Försvarsberedningen ser framför sig att värnpliktiga med tvång ska kunna användas för militära insatser utomlands. Hittills har all sådan användning varit baserad på frivillighet. Regeringen skriver offensivt om saken i senaste försvarspropositionen:

”Vilka behov av att värnpliktiga tjänstgör inom ramen för Sveriges Natomedlemskap och hur detta påverkar totalförsvarspliktens utformning kräver noggranna överväganden. Som framkommit ovan står dock klart att om tjänstgöringen behövs för Sveriges försvar finns det inget som hindrar att värnpliktiga sätts in utanför Sveriges gränser. Vad som behövs för Sveriges försvar måste ses i ljuset av Sveriges åtaganden inom ramen för Natomedlemskapet samt det kollektiva försvarets behov. I en artikel 5-situation där Sverige är att anse som utsatt för ett väpnat angrepp eller vara i krigsfara kommer Natos samlade försvarsåtgärder vara en del av Sveriges försvar. I en sådan situation kan värnpliktiga efter beslut om krigstjänstgöring tas i anspråk för tjänstgöring även utomlands, i den utsträckning det krävs för försvaret av Sverige.”

Så långt framställs saken som okomplicerad. Men regeringen lägger ändå till en reservation, som är baserad på överläggningar i Försvarsberedningen:

”Det finns dock skäl att närmare analysera behovet och regelverket. Det kan även finnas skäl att införa ytterligare reglering för att skapa en större tillgänglighet, användbarhet och flexibilitet kring värnpliktigas tjänstgöring inom Nato. Regeringen delar Försvarsberedningens uppfattning om att värnpliktigas tjänstgöring innefattar komplexa frågor och att det är av vikt att nå en så bred politisk enighet som möjligt. Regeringen avser att ta initiativ till att involvera riksdagens partier i det fortsatta arbetet.”

Men vad gäller rättsligt i denna fråga? Finns det lagligt stöd för att tvinga värnpliktiga att ingå i en väpnad styrka för militära operationer i utlandet? Det finns uppenbara hinder här, vilket regeringen medger genom hänvisningen till behovet att närmare analysera ”regelverket” (något som för övrigt redan skett genom en ensamutredare vars rapport dock är hemligstämplad).

Det rättsliga styrs av totalförsvarsplikten. I den ingår värnplikten, som utgör totalförsvarets kärna. Värnplikt är en medborgerlig skyldighet, men den regleras inte i regeringsformen (RF). De långtgående inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter, som värnplikt innebär, regleras i lagen om totalförsvarsplikt. Eftersom den lagstiftningen utgör ett undantag från fri- och rättigheterna enligt RF, ska den tolkas restriktivt. Att tvinga svenska värnpliktiga att rycka ut i militära expeditioner i utlandet kräver som ett minimum tydligt lagstöd.

Läs mer

Regeringen beslutade den 9 december om inriktningen på totalförsvaret i direktivet ”Gemensamma förutsättningar för utvecklingen av totalförsvaret 2025–2030”.

Sverige kan bli angripet militärt slår man fast men säger samtidigt att det också kan gälla för våra allierade.

Frågan om militärt hot mot Sverige har bollats fram och tillbaka av regering och militärledningen. Inför Nato-medlemskapet förklarade Magdalena Andersson att Sverige var hotat och att vi måste gå med i Nato för att klara oss.  På förra årets Folk och Försvar, fortfarande innan Nato-medlemskapet, förklarade både ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin och statsministern att Sverige kunde bli angripet.

Budskapet till svenska folket var att Nato-medlemskapet var nödvändigt. När vi sedan blev Nato-medlem började hotbilden förändras och  militärledningen har förklarat att Sverige  inte är ett mål för ett militärt angrepp från Ryssland. Vårt territorium skall fungera som transitland och uppmarschområde för Nato-trupper till Finland och Baltikum. Sverige skall placera sina fåtaliga markstyrkor i öster och då kan vi utkämpa ett krig borta från vårt eget territorium och därför slippa kriget hos oss.

Man kan med rätta ifrågasätta det realistiska i den planen då krig idag förs över stora avstånd och då en angripare knappast kommer att nöja sig med att utkämpa ett krig bara i finska gränszonen.

Regering och riksdag har dock ställt sig bakom planen och man talar om att sätta in våra två brigader i öster utanför Sveriges gränser. En första bataljon skall stationeras under Nato-befäl i Lettland.

Resultatet blir att Sverige står utan ett eget territorialförsvar. Vid ett angrepp finns i stort sett bara hemvärn, delar av flygvapnet och vad som inte är utstationerat av marinen att tillgå och vi riskerar att landet blir ett strategiskt tomrum, förklarade arméchefen i ett anfall av klarsynthet.

Läs mer

Inriktningen på försvars- och säkerhetspolitikens område läggs nu om i ett uppskruvat tempo. Det sker med vägval som inte självständigt styrs av Sverige utan strömlinjeformas och får sin prägel inom ramarna för Natos operativa planeringsprocess och den löpande implementeringen av DCA-avtalet. Sveriges ÖB Michael Claesson formulerade nyligen i en intervju problematiken så här: ”… för att vi ska se exakt vad som behövs ur ett internationellt perspektiv, vad vi i grunden själva behöver och hur vi får det här att lira ihop”.

Flera saker är slående i den nu pågående omgörningen.

Förvaret av Sverige ska inte längre utgöra grunden för det svenska försvaret

Sverige försvaras numera, heter det ofta, bäst utomlands. Det är emellertid inte Afghanistan, Libyen eller Mali som längre gäller. Insatserna i dessa långt bort liggande länder är överspelade kapitel. Det är även den korta period då fokus åtminstone ideologiskt sett låg på nationellt försvar (men då inte mycket blev gjort i praktiken).

I och med medlemskapet i Nato och DCA-avtalet med USA har pendeln svängt och vi går nu ”all-in” som statsministern nyligen förklarade. Delar av armén flyttas utomlands för operationer i de Baltiska staterna (med början i Lettland), i Finland, kanske i Polen, möjligen även i den indo-pacifiska regionen samt i andra operationsområden som i dagsläget inte är kända men kommer att konkretiseras genom Natos planeringsprocess av de svenska ”förmågebidragen”. Flottan och flygvapnet får nya uppgifter som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser.

Läs mer

Regeringen lade i oktober fram en proposition med förslag till övergripande mål för totalförsvaret under perioden 2025 – 2030 (2024/25:34). Försvarsutskottet har tagit ställning för propositionen (2024/25:FöU2).  Riksdagen har nu bifallit förslagen enligt propositionen. Väckta motioner har avslagits. I försvarsutskottet gjordes ett flertal reservationer och ett par särskilda yttranden.

Vi har tidigare kommenterat regeringens proposition som riksdagen alltså nu godkänt:

Svenska territoriet är fortsatt ett militärt tomrum – BEVARA ALLIANSFRIHETEN

Vår kritik kvarstår. Den beslutade linjen är spekulativ, riskfylld och osjälvständig:

Den utgår inte från vad som krävs för försvaret av Sverige och värnandet av landets territoriella integritet. Den saknar styrsel genom att låta sig ledas in i Natos planläggning och samarbetet med USA utan att tillvarata grundläggande svenska intressen.

Den är inte inriktad på att bygga en svensk armé för landets försvar med markstyrkor värda namnet. Den är inriktad på insatser i utlandet och tar till och med höjd för att värnpliktiga ska tvingas att delta i sådana utlandsperationer.

Vi utvecklar detta konkret i den nyssnämnda artikeln.

I övrigt gäller som alltid den gamla sentensen: varje stat har en armé, sin egen eller någon annans!

Här finns försvarsutskottets betänkande att läsa där även regeringens proposition redovisas:

Totalförsvaret 2025–2030 (Betänkande 2024/25:FöU2 Försvarsutskottet) | Sveriges riksdag (riksdagen.se)

Vi lägger här ut den resolution som antogs av FN:s säkerhetsråd i december 2015 och som fortfarande gäller, men som inte kom att infrias bland annat beroende olika främmande makters bristande respekt för Syriens territoriella integritet. Dessa utländska makters fortsatta intervention i landet utgör alltjämt ett grundläggande problem för att återställa Syriens suveränitet och självbestämmanderätt.

FN:s förre generalsekreteraren Kofi Annan, som i en inledande fas var FN:s sändebud i Syrien, framhöll enligt en artikel i Financial Times 3 augusti 2012:

”Men en politisk process är svår, om inte omöjlig, så länge alla sidor – i och utanför Syrien – ser möjligheter att främja sina inskränkta agendor genom militära medel. Internationell splittring betyder stöd för ombudsagendor och ett underblåsande av våldsam konkurrens på marken.”

Så har det fortsatt. Många utländska stater har i strid mot FN-stadgan gått in i Syrien militärt, bombat, genomfört attacker, lagt beslag på värdefulla områden samt understött och utnyttjat upproriska krafter av skilda slag. Landet har malts sönder och dess ekonomi har utarmats. Statsledningens auktoritet har underminerats. I denna krets av stater ingår Israel, Turkiet, USA med flera. Rysslands och Irans roll i sammanhanget är folkrättsligt sett mer komplex och diskutabel.

Läs mer