Texter

Regeringen har meddelat att Sverige ska skicka militär trupp till Lettland. När det gäller numerären har antalet varierat i olika besked, men senaste budet är runt 550 – 650 soldater. Tanken är att styrkan ska överföras till Lettland år 2025. Beskedet om att Sverige ställer upp med denna trupp indikerades innan Sverige blev medlem av Nato, men villkorades då av att medlemskapet förverkligades. Möjligen ingick detta svenska prov på visad lojalitet i förhållande till Nato och dess dominant USA i spelet om det svenska medlemskapet.

Detta är emellertid ett felaktigt beslut. Vi behöver de få soldater vi har för försvaret av det egna landet. Både Sverige och Lettland behöver bygga egen aktningsvärd försvarskraft värd namnet. Där befinner sig inte Sverige och, av allt att döma, inte heller Lettland. Långt därifrån.

Enligt SVT (17/4) annonserar nu Södra skånska regementet P7 vid Revingehed utanför Lund efter soldater för utbildning och kommande tjänstgöring i Lettland. Det vore långt klokare om sådan nyrekrytering var inriktad på förberedelser för försvaret av Sverige.

Lettland har – i likhet med Sverige -– inte sett om det egna huset när det gäller försvaret.

Lettland blev medlem i Nato 2004. Landet hade då värnplikt, men den avskaffades 2007. Från 2007 har landet haft en yrkesarmé. Denna har på sedvanligt sätt var inriktad på insatsoperationer i fjärran länder under fram för allt amerikansk ledning. Inriktningen har knappast stärkt den egna försvarsförmågan, men kanske givit några poäng i Washington.

2022 meddelade Lettlands försvarsministers att landet återinför värnplikt från och med den 1 januari 2024. Det nuvarande systemet med en yrkesarmé på 7500 personer är inte tillräckligt i dagens läge, förklarade Lettlands dåvarande försvarsminister Artis Pabriks. I den svenska nyhetsrapporteringen uppgavs att Lettland planerade att införa allmän värnplikt som en konsekvens av Rysslands krigföring i Ukraina. Inget talar för att det senare är korrekt.

Lettland har en sorts hybrid form av värnplikt, som påminner om Sveriges. I en intervju med Hudson Institute (12/3) förklarade Lettlands försvarsminister Andris Spruds att man genomför systemet gradvis (300 år 2023; 600 år 2024; och 1000 år 2025). Utgångspunkten tycks vara frivillighet inom en viss kvot, och om denna inte täcks med frivilliga fyller man på med tvångsvis rekryterade värnpliktiga. Runt 22000 män i en årskull är i och för sig potentiella kandidater för värnplikt.

Lettland är en småstat. Det är även Sverige. Men vår befolkning är kanske fem gånger så stor som Lettlands. Och geografiskt sett är Sverige enormt jämfört med Lettland; ett stort territorium att försvara.

Läs mer

Norge, Danmark, Finland och Sverige har träffat försvarssamarbetsavtal med USA. Avtalen bygger på samma amerikanska mall. Norge har nyligen träffat ett tilläggsavtal med USA. Enligt det avtalet ges USA obehindrad rätt att använda ytterligare åtta baser (områden) i Norge utöver de fyra som man först avtalade om. Den norska regeringen har skickat ut detta tilläggsavtal på remiss.

Jacob Børresen, flaggkommendör och försvarsexpert, tillika författare till ett stort antal böcker med försvarsstrategisk inriktning, har avgivit ett eget yttrande över tilläggsavtalet, som kräver det norska Stortingets godkännande för att träda i kraft.

Børresen tar i yttrandet upp helt centrala spörsmål som har direkt bäring på analysen av den verkan ett svenskt DCA-avtal skulle kunna få för vår del. Han utgår från den proposition som lades fram när avtalet om de fyra första baserna (områdena) träffades. Han belyser särskilt:

• att balansen mellan avskräckning och avspänning (beroligelse) förskjuts mot att fästa större vikt vid avskräckning, något som riskerar norsk lågspänningspolitik;
• att relationen till Ryssland i sig inte är sådan att ett angrepp är att vänta, men att Ryssland utgör ett potentiellt hot på grund av Norges geografiska läge nära bland annat de ryska baserna på Kolahalvön;
• att i en kris med hög spänning mellan Ryssland och USA kan ökad amerikansk närvaro i Norge medföra att Moskva känner sig tvingat att vidta motåtgärder så att de norska områdena i norr blir till en konfrontationszon med styrkor i hög beredskap på båda sidor;
• att etableringen av baserna (de omforente områderna) kan leda till att norska myndigheter i en tillspetsad situation mister förmågan att själva styra över utvecklingen i enlighet med norska överordnade säkerhetsintressen och leda till en upptrappning utanför norsk kontroll;
• att USA:s initiativ att etablera baser (omforente områder) i Norge primärt är inriktat på att konfrontera och utöva tryck mot Ryssland i norr, och inte mot ett mer effektivt försvar av Norge, och redan detta är en anledning att betrakta initiativet med skepsis;
• att svaret på den utmaning, som missiler som riktas mot Ryssland och passerar norskt territorium utgör, och kan föranleda preventiva motangrepp, inte är ökad amerikansk närvaro, som kommer att bidra till att öka spänningen i norr, utan att återställa det norska försvaret, för att öka risken för, och därmed reducera incitamenten till, sådana preventiva angrepp; samt
• att Stortinget bör avvisa etableringen av dessa ytterligare åtta baser (omforente områder), eftersom denna är onödig och dessutom bidrar till att undergräva norsk avspänningspolitik i nordområdet och därmed också står i strid mot norska intressen.

De aspekter som Jacob Børresen behandlar är, mutatis mutandis, av omedelbar relevans för svensk del. Läs yttrandet i dess helhet här:

Läs mer

Utrikesminister Tobias Billström ger i en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon (8/3) sin syn på det försvarssamarbetsavtal som den svenska regeringen undertecknat med USA:

”Vi kommer att upprätta och har upprättat ett DCA-avtal, som nu ska beslutas i Riksdagen. Det vill säga ett samarbetsavtal med USA, och det kommer innehålla reglering av amerikansk närvaro i Sverige, men inga permanenta baser, säger han.”

Var och en kan läsa avtalet. Om man läser avtalet, inställer sig frågan varför det inte framgår av avtalet att det förhåller sig på det sätt som Billström påstår.

En kärnfråga (Artikel 3) är vilken tillgång till svenskt territorium som USA:s militära styrkor får och vad de har rätt att göra där. Av avtalet framgår att styrkorna ges tillgång till 17 befintliga baser för ”obehindrad” användning. Dessa baser ska parterna ha ”gemensam tillgång till och gemensamt få använda”. Delar av dessa baser kan parterna fastställa att ”endast amerikanska styrkor” ska få tillgång till och använda. Sådana exklusiva områden aktualiseras bland annat vid utbyggnader särskilt anpassade till USA:s ”behov”.

Om Billström menar allvar med att det inte ska få vara några permanenta amerikanska baser här, så har han och försvarsministern misslyckats med att få det på pränt i avtalet. Men om han kan hänvisa till någon annan skrivning i avtalet, som skulle kunna klargöra att ”obehindrad” användning har en annan innebörd än enligt normalt språkbruk, så bör han göra det. Läsaren bör notera att Billström talar om ”baser”, vilket det uppenbarligen är fråga. Försvarsminister Pål Jonson brukar föredra att försöka neutralisera saken genom att tala om ”områden”.

Vi är emot att USA ges rätt till ”obehindrad” användning av svenska baser/områden. Avtalet med USA är inte förenligt med Sveriges nationella intresse.

En proposition från regeringen om godkännande av avtalet är att förvänta senare i vår, när den nu pågående remissomgången är avslutad (25/3). Kommer utrikesministern och försvarsministern att se till att regeringen i propositionen klargör den verkliga innebörden av detta medvetet otydliga avtal som såvitt kan utläsas öppnar Sveriges territorium för främmande makts ”obehindrade” dispositioner?

Läs mer:

DCA-avtalet – vem har avgörandet i sin hand? – BEVARA ALLIANSFRIHETEN

Tobias Billström: Inga permanenta USA-baser på svensk mark (tv4.se)

There are two main strategic issues in the Arctic/the High North:

1. The Russian strategic deterrence posture and second-strike capability in the Murmansk and Kola areas.
2. The Western powers’ defence lines against Russian strategic and attack submarine penetration into the Atlantic to attack the USA and cut off the links with Europe.

In 1969, I wrote a paper for the Swedish Foreign Ministry discussing the Soviet military build-up in the Kola Peninsula. The reasons for the build-up can be found in the Soviet experiences from the Cuba crisis in 1962. The Russians realized that they needed a much stronger deterrence base and a more secure second-strike capability. The build-up was led by the Soviet naval chief Admiral Gorshkov.

Läs mer

Nu hissas Nato-flaggor runt om i vårt kära fosterland. Tal kommer att hållas och uttalanden kommer att göras av kretsar i det militär-politiska etablissemang, som bär ansvaret för att Sveriges försvarskraft tunnats ut och tömts på substans under de senaste decennierna.

Men en sak är att vara för ett svenskt medlemskap i Nato och en annan sak att vara för ett försvarssamarbetsavtal med USA (DCA-avtalet), som binder oss till den amerikanska intressesfären. Det är skilda saker.

Om man för stunden bortser från ytligt tal om gemenskap med väst och annan ideologiskt präglad opinionsbildning, som dominerat frågan om ett svenskt medlemskap, finns det trots allt några saker av intresse att anteckna, särskilt nu när statsledningen så snabbt som möjligt forcerar för att få DCA-avtalet på plats. Tanken är väl att ett kinkigt amerikanskt presidentval inte ska få rubba den uppgjorda färdplanen.

Medlemskapet i Nato har vi varit och är vi emot. Vi har försökt belysa hur medlemskapet riskerar att snärja oss, binda upp våra händer och försvåra möjligheterna att hävda en säkerhets- och försvarspolitisk linje, som i varje läge grundar sig på vårt eget nationella intresse. Vi har formulerat den linjen, men utan att vinna betydande stöd från en medborgerlig opinion, som på det hela taget varit frånvarande.

Läs mer

Försvarsmakten har överlämnat sitt budgetunderlag för 2025 till regeringen.

Generaldirektör Mikael Granholm från Försvarsmakten säger att underlaget genomför överbefälhavarens militära råd från november i en plan inom regeringens ekonomiska ram. Den ramen innebär en tillväxt som motsvarar 2 procent av BNP för det militära försvaret år 2028.

Försvarsmakten skall utvecklas mot ”en högre grad av modernisering och digitalisering, en bättre interoperabilitet, förmåga att verka inom ramen för Natos ledningsstruktur, en högre uthållighet och en bättre tillgänglighet”. (Försvarsmakten.se den 4 mars).

ÖB:s militära råd till regeringen, som vi kommenterat  på den här sajten, innehöll det överraskande budskapet att den av Försvarsberedningen beslutade ökningen av antalet brigader från två till fyra skulle skjutas bortåt i tiden och att de två nya brigaderna skulle öronmärkas för insatser i Nato-operationer utanför Sveriges gränser.

I budgetunderlaget anges en av utgångspunkterna vara: ”Krigsorganisationen dimensioneras för att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp, inom ramen för Natos kollektiva försvar och för att kunna bidra till försvaret av allierade.”

Krigsorganisationen skall enligt skrivningen försvara Sverige mot ett väpnat angrepp, men samtidigt införs reservationen att det skall ske inom ramen för Natos kollektiva försvar. Därmed lämnas det öppet vilket ansvar det svenska försvaret har för att värna landet och vilka konkreta mål som krigsorganisationen skall uppnå vid ett angrepp på Sverige.

Läs mer