NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
In his speech during the Kirkenes Conference dinner, the prime minister speaks English, still without a manuscript.
”Norway is a small country. We don’t make the moments. We have to see the moments.”
The US Ambassador nods approvingly. More than ever, the US foreign and security policy governs the development of the North.
Highnorthnews.com 23 februari
Norges avtal från 2022 med USA om försvarssamarbete (SDCA-avtalet) omfattar fyra militära baser. Norge har sin ”basepolitikk” att ta hänsyn till och föredrar därför att tala om ”omforente områder”. Genom ett tilläggsavtal ska nu samarbetet enligt den norska regeringens förslag utvidgas till att omfatta ytterligare åtta sådana områden. Förslaget har gått ut på remiss. I underlaget för remissen understryker regeringen gång på gång att det står i SDCA-avtalet att det ingås med full respekt for norsk suveränitet, norska lagar och landets folkrättsliga förpliktelser. Samtidigt konstaterar regeringen att ”norske og amerikanske myndigheter forstår denne forpliktelsen på noe ulik måte,” men att detta inte är något nytt! Den hänvisar till den diskussion som fördes med USA, då SDCA-avtalet förhandlades fram under 2021.
Att den norska regeringen öppet redovisar denna grundläggande skillnad i synen på avtalets innebörd och tolkning är i och för sig förtjänstfullt. Från svensk sida har ingen sådan information lämnats från regeringens eller försvarsministerns sida, trots att det svenska DCA-avtalet nu är ute på remiss.
Det finns skäl att belysa hur denna problematik behandlades av den norska regeringen i den proposition som lades fram för Stortinget 2022. Den norska regeringen anger där tydligt att det inte finns någon samsyn:
I ’Sverige bör göra mer för Ukraina’ på SvD-debatt (17 februari, 2024) argumenterar socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och tidigare försvarsministern Peter Hultqvist (S) för att världen måste fortsätta att stödja Ukraina. Kriget har inte utvecklats till de ukrainska försvarets fördel och inför hotet att Ukraina i förlängningen kan förlora vill de, som socialdemokrater, att ’Sverige … skall bidra mer än tidigare.’ ’Ryssland får inte vinna.’ Det är kärnan i författarnas resonemang.
MEN, vad betyder att ’vinna’ eller ’förlora’ i ett ukrainskt perspektiv? Innebär det en återgång till gränserna före 2014, dvs före annekteringen av Krim och den ryska ockupationen av Donbas, eller förhållandena vid tiden för Rysslands invasion i februari 2022? Eller, betyder det något annat? Hur ser alternativen för en hållbar politik i Ukraina-frågan ut? Utan att precisera vad målet för ett ökat stöd till Ukraina skulle innebära blir de socialdemokratiska ledarnas appell ett slag i luften. Där situationen kräver ett mera konkret och genomtänkt säkerhetspolitiskt ställningstagande, möts läsaren av luftig retorik.
När det gäller synen på kriget i Ukraina blåser idag nya vindar, också på andra sidan Atlanten. Efter två års krig, vilket inneburit stora förluster i manskap och materiel på båda sidor, men där Ukraina i stort misslyckats med den i juni 2023 inledda motoffensiven, har Biden-administrationen – Ukrainas viktigaste bundsförvant – tvingats formulera en helt ny strategi. Enligt välunderrättade The Washington Post, arbetar Biden-administrationen för närvarande på en långsiktig plan, ’som representerar en tydlig förändring från förra året [2023], då USA och dess allierade på kort tid arrangerade träning och avancerad utrustning till Kiev i hopp om att snabbt tvinga bort de ryska styrkorna från östra och södra Ukraina’ (WP 26-1-2024).
I en utfrågning våren 2022 i det norska stortinget pressade Christian Tybring-Gjedde (Fremskrittspartiet) försvarsminister Bjørn Arild Gram (Arbeiderpartiet) på svar. Bakgrunden var det DCA-avtal om försvarssamarbete som Norge hade träffat med USA. Enligt avtalet har amerikanska styrkor givits rätt att använda ”omforente områder” på norskt territorium.
Tybring-Gjedde menade att det i realiteten var fråga om amerikanska militärbaser. Han hävdade att avtalet innebar att den av Arbeiderpartiet ledda regeringen hade övergivit den ”basepolitikk” som Norge 1949 hade förklarat som sin, nämligen att inte tillåta baser för främmande makters styrkor på territoriet.
Ordväxlingen som återges nedan är belysande. Här återfinns ordvändningar som försvarsminister Pål Jonson gjort bruk av. Vi lär få höra mer av detta slag om vi får till stånd en debatt i Sverige.
Läsaren bör vara uppmärksam på att Tybring-Gjedde är helhjärtat för det norska DCA-avtalet, välkomnar amerikanska baser och vill skrota den norska ”basepolitikken”. Varför tog han då upp denna strid om ordens valörer, när han i praktiken hade fått igenom sin linje?
Ett skäl till det kan ha varit att han taktiskt ville isolera och splittra de krafter i Norge som alltjämt anser att ”basepolitikken” är en riktig hållning och en plattform för att hävda norsk suveränitet när amerikanska styrkor tillåts breda ut sig; som nu senast när ytterligare baser genom ett kompletterande avtal ska ställas till USA:s förfogande.
Läsaren får själv värdera den norske försvarsministerns svar. Han hade ingen lätt uppgift. Han säger sig hålla fast vid ”basepolitikken”. I så fall gäller det väl att återställa och hävda dess förnuftiga kärna.
Näst sist kommer ett inlägg från högermannen Hårek Elvenes, som avvisar Tybring-Gjedde.
Inför det nära förestående Nato-medlemskapet har Försvarsmakten sedan en längre tid börjat omställningen av armén.
Inriktningen och uppgiften för försvaret har formulerats i två doktriner: doktrin för gemensamma operationer (DGO) från 2020 och Militärstrategisk doktrin (MSD) från 2022.
Vi har på den här sajten kommenterat doktrinerna, vilka saknar en tydlig inriktning på att försvara det egna territoriet då den övergripande strategin varit att invänta stöd utifrån. (Kommentar till DGO och MSD).
Med det nya reglementet för Armén AR Taktik 23 tas ytterligare ett steg bort från försvaret av det egna territoriet. I Officerstidningen den 14 februari kommenteras det nya reglementet:
”Vi kommer från en 20-årig period av internationella insatser. Nu ska vi utveckla och skapa brigadförmåga i divisions ram och återta förmågor i en ny kontext. I och med detta behövde vi överse och anpassa vårt reglemente vilket vi nu gjort”, säger Rickard Johansson, brigadgeneral och chef för Markstridsskolan.
Kommentar i anslutning till Hans Blix öppna brev om DCA.
Den överenskommelse som träffats mellan Sveriges och USA:s försvarsministrar om fördjupat militärt samarbete har genomförts utan minsta förankring i den övergripande svenska säkerhets- och utrikespolitiken. Ingen samlad bedömning av konsekvenserna för den övergripande svenska säkerhetspolitiken och utrikespolitiken har kunnat göras av de två ministrarna. Varken stats- eller utrikesministrarna tycks ha utövat något inflytande, och än mindre har någon form av konsultationer. med den demokratiska oppositionen ägt rum.
Utan att någon politisk-strategisk sammanhållen struktur, som ett bindande Nato-avtal, upplåter Sverige (i vart fall dess försvarsminister) strategiskt/geografiskt viktiga områden till den amerikanska försvarsmakten.
Ingen samlad svensk säkerhetspolitisk utvärdering har förekommit innan Sverige öppnar strategiskt viktiga nationella territorier.
Hans Blix inlägg finns att läsa här
Ansökan om medlemskap i Nato 2022 var ett avgörande brott mot den alliansfrihet som under mer än 200 år varit grunden för säkerhetspolitiken.
Ett minst lika dramatiskt steg var det försvarssamarbetsavtal (DCA) med USA som regeringen undertecknade i december 2023 och som skall föreläggas riksdagen.
Det innebär upplåtelse av 17 baser i Sverige och rätt för USA-styrkor att röra sig fritt över hela det svenska territoriet.
DCA-avtalet har varit en huvudfråga för oss på alliansfriheten.se att bevaka från de första sporadiska uppgifterna om innehållet fram till det färdiga avtalet.
Vi har även analyserat de finska, norska och danska DCA-avtalen och jämfört skrivningarna med vad som står i det svenska avtalet.
I det arbetet har vi tyvärr stått nästan ensamma.
Ingen av de stora medierna har velat uppmärksamma avtalet och debattinlägg om avtalet som vi sänt in har refuserats utan kommentarer.
Hela hanteringen av avtalet från ansvariga politikers sida är helt enkelt en skandal.
Hans Blix är en av de få tunga debattörer som reagerat mot tystnaden kring DCA-avtalet och vi är glada att ha fått förtroendet att publicera hans öppna brev med krav på en demokratisk process och allmän debatt om avtalet.
Glädjande nog har vår bevakning av DCA-avtalet mött stort gensvar hos våra besökare och vi tror att texterna kommer att användas av enskilda debattörer och organisationer.
Att de politiskt ansvariga och de stora medierna valt att lägga lock på debatten om DCA-avtalet bådar inte gott för framtiden.
Både Nato-medlemskapet och DCA-avtalet kommer att innebära att stormakternas press på Sverige kan öka och att vi skall rätta in oss i ledet och föra en politik som inte självklart kommer att vara i vårt nationella intresse.
Vi kommer på alliansfriheten.se att fortsätta bevaka och kommentera säkerhetspolitiken. Vår hållning är att i varje läge hävda att svensk självbestämmanderätt skall bevaras så långt som det bara går.
En trovärdig sådan politik bygger på att vi återupprättar ett eget nationellt territorialförsvar som grundas på allmän värnplikt.
Idag fyller översten av första graden Per Blomquist 95 år.
Han är en av dem som från första stund har stött vår sajts tillkomst och dess fortsatta existens, tillsammans med framlidna officerare som generallöjtnant Carl Björeman och överstelöjtnanten Arvid Cronenberg. Alla tre distingerade militärer och ledamöter av Kungl. Krigsvetenskapsakademien. På alliansfriheten.se har han medverkat med åtskilliga inlägg under de nio åren som sajten funnits, alltid skarpa och tänkvärda.
Vi gratulerar nu Per på bemärkelsedagen, och samtidigt gratulerar vi oss själva för att ha haft och fortsätter att ha en sådan ståndaktig uppbackare som denne insiktsfulle knekt – vi tror inte, att han misstycker beträffande ordvalet. Han har under sin aktiva tid, och även därefter, som civilist, värnat fosterlandet i akt och mening. Han har insett hur viktig den allmänna värnplikten är för ett land som icke angriper andra utan enbart vill försvara sig självt.
Det är fred vi önskar, inte angrepp eller erövring – det har alltid varit soldaten Per Blomquists mening.
Danmark, Finland, Norge och Sverige har undertecknat DCA-avtal med USA. Norge har visat vägen.
Norge tecknade sitt avtal 2021. Det avtalet, som utgjorde en komplettering av ett äldre avtal, har behandlats och godkänts av Stortinget 2022. Avtalet omfattar fyra baser. Men när bläcket väl hade torkat på dokumentet kompletterades det för bara någon vecka sedan med en överenskommelse som ger USA rätt till obehindrad användning av ytterligare åtta baser. Den nya överenskommelsen kommer att behandlas i Stortinget.
Danmarks, Finlands och Sveriges DCA-avtal har inte behandlats i parlamenten. I skrivande stund omfattar det danska avtalet tre baser, det finska 15 baser och det svenska 17 baser. Med de norska baserna inräknade utgör det inalles 47 baser. Den geografiska tyngdpunkten är riktad norrut.
Frågan inställer sig om detta är början på en utveckling, där de fyra grannländerna strategiskt släpper in stormakten USA så nära in på livet att svängrummet för eget självständigt handlande blir allt svårare att upprätthålla.
Möjligen finns det skäl att erinra om att dessa fyra småstater inte är ensamma om att slå in på en svåröverblickbar och ytterst riskfylld väg, kantad som den kommer att vara av det amerikanska ledarskapets skiftande konjunkturer, stridigheter och motsättningar. USA har tecknat DCA-avtal med bland annat Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Ungern samt Tjeckien. USA har även olika sorters avtalsarrangemang med övriga stater som är medlemmar av Nato.
Vid en sammankomst nyligen på Utrikespolitiska Institutet reste jag frågan om det framförhandlade bilaterala avtalet med USA innefattande bl.a. att 17 platser i Sverige får användas för amerikanska militära baser. Jag upprepar gärna mina tankar I form av ett öppet brev:
Det nu framförhandlade avtalet om försvarssamarbete mellan Sverige och USA skall träda i kraft då båda parter rapporterat att nödvändiga interna förfarande vidtagits.
För svensk del förutsätts godkännande av Riksdagen. De politiska partierna och stora media har ännu inte ansträngt sig att för allmänheten förklara vad avtalet — som bl.a. synes möjliggöra 17 amerikanska militära baser på svenskt territorium — skulle innebära
Min fråga är: Borde inte behandling i Riksdagen föregås av folkomröstning och dessförinnan en bred folklig diskussion grundad på utförlig information om vad avtalet innebär?
Utförligare bakgrund till frågan:
Då regeringen på våren 2023 bestämt sig för att ansöka om medlemskap i NATO ansåg många att beslut om en så stor fråga som övergivande av alliansfriheten borde föregås av omfattande nationell diskussion och även en folkomröstning. Så skedde inte. Kanske delvis för att Finland tidigt tog ställning. Den diskussion som förts i Sverige hade länge fokuserats
på NATO-fördragets Art. 5, den solidaritetsklausul som föreskriver att angrepp på en medlem skall ses som angrepp på alla och utlösa stöd. Det ansågs visserligen som nästan säkert att Sverige även utan NATO medlemskap vid angrepp (från Ryssland) skulle bistås militärt av NATO-länder, men att medlemskap och endast medlemskap kunde ge full garanti. Att medlemskap skulle innebära gemensam försvarsplanering och gemensam målsättning om kapacitet stod klart, men någon diskussion fördes inte av frågan om faktisk militär integration på mark, i luft eller till havs. Inte heller oppositionen mot svensk anslutning tog upp den frågan utan anförde som främsta argument att anslutning skulle öka spänningen i Östersjöområdet. NATO- avtalet uppställde inte heller några regler om faktisk integration. Så kunde t.ex. Danmark och Norge klargöra att de inte accepterade någon placering av kärnvapen på sina territorier i fredstid.
Under flera decennier har det militärpolitiska etablissemanget här i landet genom en rad av taktiska och strategiska grepp verkat för en ny försvars- och säkerhetspolitisk linje. I denna omorientering ingår att ansluta oss nära till USA:s politik och infoga oss i institutioner som USA dominerar (Nato). Denna politik innebär att försvars- och säkerhetspolitiken avlägsnas från sin nationella kärna och att suveräniteten riskerar att urlakas.
Gemensamt för detta inflytelserika etablissemang är att det inte verkar ha någon tilltro till att det går att bygga en egen defensiv militär styrka värd namnet. Den aktningsvärda försvarskraft som vi hade för ett antal decennier sedan har de steg för steg låtit underminera.
I dagsläget har vi knappt två brigader att sätta in till vårt försvar. Ett folkförsvar, baserat på allmän värnplikt, är främmande för detta militärpolitiska skikt. Dessa kretsar torgför uppfattningen att vi ska bygga vårt försvar på att andra stater kommer till vår hjälp.
I raden av steg i denna långtgående nyorientering ingår som särskilt riktningsgivande samförståndsavtalet om värdlandsstöd, lagen om operativt militärt stöd, medlemskapet i Nato och det nu aktuella DCA-avtalet om försvarssamarbete med USA.
Dessa fyra steg har sedan omgetts och understötts av en mängd andra åtgärder som verkat i samma riktning och skapat tillvänjning (övningsverksamheten där den internationella inriktningen vidgats för att sända signaler om lojalitet och internationell operabilitet; flottbesök av enorma amerikanska marina fartyg för att befästa ytliga partnerskap; överflygningar med amerikanska B52 bombplan och annat militärt flyg för att visa på avskräckning och var vi hör hemma; och en mängd andra åtgärder).
Under påskhelgen 2013 flög en rysk flygstyrka med bomb- och jaktflyg in nära den svenska territorialgränsen och genomförde, enligt vad som uppgavs i pressen, fingerade angrepp mot svenska mål. Sverige hade ingen beredskap vid detta tillfälle. Två danska Nato-plan gick upp från Litauen och skuggade de ryska planen.
Hård kritik riktades då mot den undermåliga svenska beredskapen. Den ska emellertid ha blivit mycket bättre sedan dess.
I regeringens promemoria om försvarssamarbete med USA (Ds 2024:2) finns det förslag, som berör denna kärna i den svenska Försvarsmaktens uppgifter.
Det är de svenska stridsledningscentralerna som bevakar luftrummet. De söker efter främmande flygplan som inte identifierar sig. Vid kränkningar av territoriet leder de stridsflyget fram till målet och informerar piloten om vad som händer i närområdet. Centralerna tar fram en lägesbild som underlag för beslut om insats för att hävda den territoriella integriteten. Sverige har ett flertal sådana centraler – från Skåne upp till Luleå.
Denna verksamhet kallas i militära sammanhang för ”STRIL”: den stridsledning som är centralernas uppgift. Genom STRIL sker kontinuerlig övervakning med radar av territoriet och stridsledning av flygförbanden. Den hårda kärnan i STRIL är att leda svenskt flyg till stridskontakt. Detta har vi tack och lov inte behövt sätta i verket. Vad det i praktiken än så länge har handlat om är att flygvapnet vid kränkningar avvisat främmande staters flyg.
Enligt promemorian kan det ”uppkomma behov” för USA att ”kunna utföra flygstridsledning på svenskt territorium”. Om USA:s militära flygstridskrafter ska utöva flygstridsledning här innebär detta enligt promemorian en ”överlåtelse av förvaltningsuppgift”, det vill säga att USA helt eller delvis tar över försvarsuppgifter som åvilar Försvarsmakten.