Texter

Att det nordeuropeiska området har hamnat i säkerhetspolitiskt blickfång under senare år är ostridigt. Det ojämna styrkeförhållandet mellan Nato-blocket och Ryssland tycks här ha fått en kristallisationspunkt. Vilket är litet märkligt, ty med Warszawapaktsländernas undantagslösa inträde i Nato har de direkta konfliktytorna nere på kontinenten ökat och samtidigt förskjutits österut. Gränsen mellan ”Öst” och ”Väst” går inte längre i Östersjön (om man bortser från Kaliningradenklaven) utan mellan Ryssland och före detta vasallstater jämte sovjetrepubliker.

Naturligtvis har också Nato-landet Norge som ”atlantmakt” en gräns med Ryssland, både till lands och till havs. Tvistefrågor mellan dessa länder, exempelvis på Svalbard, har lösts med fredliga medel – och detta måste vara småstatens enda framgångslinje. Som vi redovisat på denna sajt har emellertid en fortgående militär nedrustning ägt rum i Norge, särskilt av armén, ”landmakten”, samtidigt som Ryssland efter katastrofåren som följde på kalla krigets slut har inlett en storskalig satsning på militär så kallad förmågeutveckling. I detta läge beslutar den norska staten om amerikansk truppnärvaro av permanent slag på norsk mark. Det har redan setts som ett brott mot norsk ”baspraxis”.

Läs mer

Per T Ohlsson i Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan (25/6) blandar bort korten, när han antyder att EU-domstolen framöver skulle kunna få ett mandat att bestämma över Sveriges försvarspolitik. Han söker stöd hos professor Panos Koutrakos i dennes Sieps-rapport Men det förutsätter att EU-fördraget ändras, vilket kräver att samtliga sex alliansfria medlemsstater, bland annat Sverige, accepterar detta. Som läget är i dag bestämmer dessa stater själva över sin försvarspolitik, vilket Koutrakos klargjort i sin senaste bok .

I Dagens Industri (22/6) skriver Sten Tolgfors och Mike Winnerstig att eftersom ”Sverige är folkrättsligt bundet att försvara EU-länderna går det inte att tala om någon reell svensk handlingsfrihet i dag”.

De låter påskina att ”Den folkrättsliga skillnaden mellan EU-fördragets artikel 42(7) och Washingtonfördragets (Natofördraget) artikel 5 är i själva verket försumbar”, vilket alltså skulle innebära att Sverige inte har någon handlingsfrihet. Detta är nonsens, någon som Rolf Andersson har förklarat på denna sajt 19/11 2015.

Jean Monnet professor Panos Koutrakos, University of London, bekräftar i EU International Relations Law (2015, s. 451 f.) Anderssons slutsatser:

”Six EU Member States are not NATO Members, namely Austria, Finland, Sweden, Ireland, Malta and Cyprus …[T]he general tenor of the CSDP [Common Security and Defence Policy, min anm.], ie its inherently limited function, its narrow reach, and the centrality of the Member States whose right to make the fundamental choices about their defence, is not called into doubt [min kurs.].”

EU kan sålunda inte tvinga Sverige att använda vapen utanför dess territorium.

Nu talas om gråzoner – mellan krig och fred. Det är en smula oroande. Krig är, enligt Nationalencyklopedin, ”användande av organiserat militärt våld för att nå politiska mål”. Krig är vanligen en väpnad konflikt mellan länder och folk, där stat ställs mot stat, med kolonialkrig, inbördeskrig och befrielsekrig som specialfall. Man dödar människor, i angrepp eller försvar. För att förhindra att krig utbryter måste man vara beredd att gå mycket långt.

Läs mer

Efter hundra år med värnplikt beslutade Sveriges riksdag år 2010 att vilandeförklara den svenska värnplikten, vilken senare ersattes med ett yrkesförsvar. I år beslutade regeringen att återinföra värnplikten. Beslutet välkomnas av försvarsmakten men har även mött kritik från annat håll, och då baserat på två argument. Det ena går ut på att det är en form av statlig inskränkning av individens frihet. Det andra argumentet är att den socialdemokratiska regeringen i dag satsar för lite på den svenska försvarsförmågan.

Det är sant att landets försvarsförmåga under en lång period har genomgått en kraftig försämring. Bland de utmaningar försvarsmakten i dag står inför märks bland annat personalbristen och de låga lönerna. Personalbristen uppskattas i dag till 4 000 personer per år och återinförandet av värnplikten är en akut åtgärd för att komma åt den personalbrist som uppstått…

Vi lever i ett demokratiskt samhälle som finns till för oss alla. Skulle vårt statsskick hotas är det allas ansvar att dra sitt strå i stacken. En fundering som uppstår är också: ska man kunna betala andra för att slippa skyldigheter? Är det hållbart med en situation där vissa i samhället köper sig fria från vårt gemensamma demokratiska ansvar? Vi kan inte ha en situation likt den amerikanska med ett yrkesförsvar som till största del består av arbetarklass. Försvarsmakten står under en risk att bli plan B för grupper i samhället som saknar privilegier om inte denna reform genomförs. Denna risk blir ännu större när klyftorna fortsätter att öka. Försvarsmakten måste med andra ord sträva efter att vara en folklig gemenskap till försvar av våra demokratiska fri och rättigheter. Vidare kommer många av de värnpliktiga att få upp ögonen för försvaret…

Att ha ett folkligt förankrat försvar är en kvalitativ förändring som är värd att värna om. Försvaret är inte enbart en yrkesgrupps angelägenhet, det är hela svenska folkets angelägenhet. Försvaret är inte som vilket annat yrke som helst. För dess utövare är det inte enbart en fråga om levebröd. Större demokratiska värden står på spel. Läs artikel

Joensuus arbetarförening, en lokalavdelning inom Finlands socialdemokratiska parti, har diskuterat partiets agerande inför det förestående presidentvalet och enats om följande linje, enligt en artikel i den svenskspråkiga partitidningen Arbetarbladet (14/6):

”Socialdemokraterna bör i presidentvalet understryka behovet av att trygga och förstärka den nuvarande grundlinjen i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik, som det rått stort samförstånd om mellan president Niinistö och SDP. Det innebär framför allt en fortsatt militär alliansfrihet, ett fördjupat bilateralt försvarssamarbete med Sverige, en aktiv stabilitetspolitik i Östersjöområdet, ett aktivt vidareutvecklande av EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, och en öppen dialog med alla viktiga parter, inklusive med Ryssland.”

Den nya försvarspolitiken tycks ha stöd i folkopinionen. 74 procent anser att det är viktigt att Sverige har ett starkt militärt försvar. Däremot är trenden med en ökande opinion för Natomedlemskap bruten; de som anser att Sverige ska söka medlemskap har minskat till 33 procent, skriver Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld och Karl Ydén…

På en ny fråga i SOM-undersökningen anser 74 procent att det är ”viktigt att Sverige har ett starkt militärt försvar”. Endast 14 procent anser att försvaret inte är viktigt, medan 12 procent inte har någon uppfattning. Stödet för värnplikten har ökat kraftigt. I 2016 års undersökning anser 62 procent att dess återinförande vore ett bra förslag, mot 51 procent år 2015 och 40 procent år 2013. Bland de politiska partierna återfinns det starkaste stödet för ett återinförande av värnplikten bland Sverigedemokraternas sympatisörer.

Har då också den svenska Nato-opinionen påverkats av den försvarspolitiska förändringen där Sveriges territorium ställs i centrum och deltagande i olika internationella insatser tonas ned?…

Resultaten från 2016 års undersökning visar att trenden med en alltmer positiv Nato-opinion nu åtminstone tillfälligt är bruten. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2016 minskat till 33 procent, mot 38 procent 2015. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag har ökat till 32 procent, mot 31 procent 2015. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 35 procent, motsvarande andel uppgick till 31 procent 2015. Läs artikel

En rapport från Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) som publicerades den 13 juni 2017 om utvecklingen av kärnvapen för slagfältsbruk har uppmärksammats stort på vissa håll i media. Dagens Nyheter skrev (14/6):

”Ryssland moderniserar sina kärnvapen och hotar med att sätta in dem på slagfältet. Detta är ett allvarligt hot mot Europa eftersom Sverige och andra västländer utgått från att sådana taktiska kärnvapen skulle försvinna.”

Kärnvapen för slagfältsbruk har kortare räckvidd än medeldistans- och långdistansvapen och skulle därmed kunna sänka tröskeln för ett kärnvapenkrig. Rapporten tar upp Rysslands satsning på modernisering av sin kärnvapenarsenal, och specifikt behandlas kärnvapen som skall kunna sättas in på slagfält. Sedan 2012 skall antalet taktiska stridsspetsar i aktivt bruk ha ökat med upp till 30 procent Om det sedan är en del i Rysslands planering att använda dem i slagfält är dock något oklart, enligt författarna till rapporten.

Läs mer

Utgångspunkten för oss som har skapat och driver den här sajten är att Sverige måste se till att stå utanför ett krig till varje pris. Till varje pris. För krig är ödeläggande. Och seger i ett krig är en dålig vinst. Ett litet land har allt – sitt folk, sitt land, sin kultur – att förlora på ett krig. Därför får det inte liera sig med en potentiellt krigförande, hur goda avsikterna än må vara.

Detta är inte pacifism. Pacifism är underkastelse och uppgivenhet. Vårt program heter oberoende och ståndaktighet. Detta måste vara stommen i den lilla statens utrikespolitik. Till detta bör fogas smidighet, dialog, kompromissvilja. Allt är inte svart och vitt, småstatsskeppet seglar ofta i en gråzon. Det är viktigt att skapa förtroenden, men man måste också inse att förtroenden kan raseras.

Läs mer

Dagens Nyheter meddelade att regeringen inom kort kommer att besluta att Sverige går med i den brittiskledda styrkan Joint Expeditionary Force (Jef). Försvarsminister Peter Hultqvist motiverade detta med att det var naturligt mot bakgrund av det militärsamarbete som under senare tid byggts upp med Storbritannien.

Han underströk att Sverige självt avgör vilka övningar och operationer vi vill delta i utifrån vårt nationella intresse.

Bilden av Jef som tonas fram av försvarsministern och Försvarsmakten är att det är något slags kollektiv självförsvarsstyrka inriktad på Östersjöområdet. Men britterna själva ger en helt annan beskrivning av syftet med Jef. Det är en styrka som skall kunna operera globalt och sättas in i krisområden runt om i världen. Interventionen i Afghanistan anförs som exempel.

Sverige skall bidra med JAS, korvetter och specialstyrkor, vilket passar för en interventionsstyrka men inte är det vi i första hand behöver för att försvara det egna territoriet mot angripare.

Jef är att gå i helt fel riktning. Försvarsmakten måste inriktas på att värna vårt territorium i enlighet med Försvarsberedningens tydliga markering att det nationella försvaret kommer främst och att vi inte som under en tidigare period skall prioritera deltagande i operationer utomlands.

Sveriges knappa militära resurser skall inte användas för styrkor under befäl av främmande makter. Ett deltagande i Jef riskerar också att omgivningen kan ifrågasätta vår alliansfrihet.

Igår beslöt riksdagen att godkänna regeringens proposition om fortsatt militärt deltagande i den USA-ledda koalitionen i Irak.

Som tidigare förutskickats utökar Sverige styrkan från 35 till 70 man med möjlighet att gå upp till 220. Deltagandet gäller till den 31 december 2017. Den nuvarande styrkan är placerad i Erbil norra Irak och stöder där de kurdiska styrkorna med utbildning och träning. Den utökade delen placeras i centrala Irak med uppgifterna att ”träna och utbilda förband inom bl.a. sjukvård, detektering av improviserade sprängladdningar, hantering av incidenter med kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära ämnen, folkrättsliga regler tillämpliga i väpnad konflikt samt strid i bebyggelse”.

Vi har tidigare på den här sajten kommenterat  bristen på folkrättslig grund för insatsen: FN-mandat saknas och inbjudan av Iraks regering kan ifrågasättas som grund, då Bagdadregeringen inte har kontroll över betydande delar av territoriet. Vidare finns en risk att Sverige som alliansfritt land senare kan hamna i en stormaktskonflikt, eftersom de stridande parterna i koalitionen har olika mål och intressen i Irak.

Läs mer

Hotar Ryssland Sverige? Det tycks Sveriges utrikesminister Margot Wallström anse. Hon hetsar upp tonläget. Den ryske presidenten Vladimir Putin har sagt:

”Om Sverige går med i Nato kommer det självklart att ha en negativ effekt på våra bilaterala relationer. För oss betyder det att Nato expanderar mot våra gränser till och med från svenskt territorium. Vi skulle behöva överväga vad som är ett lämpligt svar på det, eftersom det är ytterligare ett hot mot Ryssland.” (Aftonbladet 1/6.) Putin menar alltså att ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara ett hot mot Ryssland. När han uttrycker den uppfattningen förklarar Margot Wallström att detta utgör ett hot mot Sverige. Hotar Sverige därmed Ryssland?

”Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) anser att Ryssland inte ska lägga sig i svensk politik”, heter det i Aftonbladet. Logiken borde bjuda att Sverige inte lägger sig i rysk politik. Men Sverige gör det. Sverige har ofta gjort det. Sveriges officiella företrädare har mer än en gång haft synpunkter på den politik som den ryska regeringen bedriver och hur det ryska samhället ser ut.

Det borde den inte ha gjort. Sådant kan straffa sig.

Läs mer