Texter

De baltiska staterna känner sig hotade, rapporteras det, och detta kan de ha skäl till. Deras självständiga existens är historiskt kortvarig. Estland och Lettland har i olika konstellationer legat under främmande överhöghet, vissa perioder svensk. Litauen, Europas sist kristnade folk, ingick under en tid i ett stort samvälde tillsammans med Polen, och polacker var länge ett ledande skikt i Litauen liksom den tyska adeln var det i Estland, Livland, Kurland. Nationsbildningsprocessen kom sent igång i dessa områden; de statliga institutionerna har inte haft särskilt lång tid på sig för att mogna.

De nämnda länderna, och särskilt deras judiska befolkning, dabbades också fruktansvärt hårt under andra världskrigets uppgörelser mellan Ryssland och Tyskland. Det är inte märkvärdigt om många människor där frågar sig om de än en gång ska bli utsedda till offer. Denna oro och ovisshet har dikterat deras nationella säkerhetsarrangemang. Hur klokt de har valt, kan bara framtiden utvisa. Till skillnad från Polen har inget av dessa länder någon gång spelat rollen av en ledande makt. Sinsemellan har de föga som binder dem samman – vare sig språkligt, kulturellt eller politiskt. Det gemensamma är erfarenheten av att ha varit en sovjetrepublik. Och nu: Nato-medlemskapet.

Det är visserligen föga som talar för att de baltiska staterna, inom en tidshorisont som går att överblicka, skulle bli anfallna, ockuperade och förlora sin självständighet. Men också ett inbillat hot, byggt på insikten om den egna sårbarheten, måste tas på allvar.

Läs mer

Robert Dalsjö tillhör den stora lobby som förespråkar svenskt Nato-medlemskap och som befolkar forskningsinstitut, tankesmedjor, försvarshögskolor, krigsvetenskapsakademier och de allra flesta av landets mediehus. Från en position som forskare vid det finska utrikespolitiska institutet bedriver han krypskytte mot såväl officiella svenska säkerhetspolitiken – vad han kallar Peter Hultqvists ”medelväg” – som mot den som fördes under kalla kriget.

Han har tidigare försökt göra gällande att Sveriges militära alliansfrihet efter 1945 inte betraktades som ett medel att hålla Sverige utanför ett storkrig mellan de internationella maktblocken. De styrande i Sverige insåg, har han menat, att landet mest troligt skulle hamna på västsidan i ett sådant krig: alliansfrihetens uppgift skulle då vara att kunna ”undgå krigets inledningsskede, som sågs som en kort men våldsam duell med atombomber. Därmed skulle Sverige kunna undgå den förstörelse som skulle drabba våra grannländer, även om vi senare drogs med i kriget.”

I en ny rapport påstår han att den svenska neutralitetspolitiken ”was seen as morally superior and a part of national identity”. Den var, enligt honom, närmast en emotionell betingad grundsats. Men Undénlinjen, som bestämde Sverige ställningstaganden under kalla kriget, grundades tvärtom i en realpolitisk analys, och den försvarades mycket intelligent av utrikesminister Östen Undén mot anklagelser för att vara ”omoralisk”, i sin föregivna vägran att ta ställning mellan demokrati och diktatur. Det var den tidens ”atlantister” som ansåg sig moraliskt överlägsna! Där fanns också de som ville att Sverige skulle skaffa sig egna kärnvapen, ett bra sätt att göra Sverige till ett omedelbart angreppsmål i händelse av krig.

Läs mer

Aldrig trodde jag att ledaren i UNT skulle tappa fattningen och återfalla till gammalt tänkande. (Se Anders Björnssons kommentar på denna sajt.)

Det är gamla militärer som håller liv och aktivitet i att Ryssland hotar Sverige. De ville ha mer pengar till försvaret. Av samma skäl skrev Carl Bildt till mig på 1980-talet: att Ditt sätt att argumentera kan få medborgarna att tro att Sverige kan försvaras inom en lägre ekonomisk ram. Ja, det var exakt detta jag önskade med den tidens folkförsvar. Problemet då var vårt starka flygvapen, som Ryssland inte skulle kunna kringgå. Men det är historia och leder för långt här och nu.

Då och i ännu högre grad idag och för framtiden ser inte Ryssland Sverige som en militär motståndare. Ryska marskalkar kan inte önska sig något bättre än ett trovärdigt neutralt militärt försvar. Rysslands huvudmotståndare är USA/Nato. I händelse av att det osannolika kriget skulle bryta ut måste Ryssland hejda USA/Nato, kanske i linjen Grönland – Island – Skottland för att därifrån skydda Rysslands kärnvapenpotential på Kolahalvön. Det är Rysslands viktigaste område att försvara!

Tre svenska överbefälhavare insåg under kalla kriget att Ryssland behärskade Östersjön och att Finland, Östersjön och svenskt markterritorium utgjorde ett verksamt skydd åt Ryssland mot USA/Nato vid Rysslands kamp mot USA/Nato på Atlanten.

USA/Nato i Polen och Baltikum har inte ändrat på detta. Självklart måste Ryssland i inledningen av det osannolika kriget slå ut de stridskrafter som på dessa områden provocerar Ryssland i luften och i Östersjöregionen, men markarenan även i dessa Nato-länder utgör ett gott skydd i det viktiga inledande kriget om havsområdena och den avgörande kampen om luftrummet. Är det dags att ta upp denna debatt igen?

Anmärkning. – Skribenten är överste 1 gr, ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien samt medverkar i antologin Försvaret främst (2015).

”Tiden talar för Nato”, anser en huvudledare i Upsala Nya Tidning. Innebörden är främst att Sverige skaffar sig allt tätare kontakter och att medlemskap i militäralliansen efter hand kommer att framstå som en naturlig konsekvens därav.

Det finns två invändningar mot ett sådant synsätt.

För det första är det inte givet att Nato är en långsiktigt hållbar stabil faktor. Det finns redan nu tecken på oro och desintegration i medlemskretsen. De så kallade säkerhetsgarantierna har prövats en gång: när USA utlöste Afghanistankriget. Alltså ett angreppskrig. Att svensk militär har deltagit i detta utgör ett stort politiskt misstag. Det har inte främjat vårt lands säkerhet. Det har inte lett till några framsteg alls, utan stora mänskliga lidanden, som den amerikanska jättebomben över detta fattiga land nyligen visade. Auktoritativa bedömare i Nato-landet Norge har gjort denna bedömning, och den officiella svenska utvärderingen hamnade i närheten av den.

Det som gör att den svenska opinionen inte omfamnar ett Nato-medlemskap är att det är en riskfaktor. När Nato med rätt eller orätt kan uppfattas som aggressivt, blir varje medlem i alliansen en potentiell måltavla. Samtidigt är det oklart hur mycket Atlantfördragets säkerhetsgarantier är värda. Inom Tyskland finns det exempelvis ett klart folkligt motstånd mot att tyska soldater ska sändas iväg om något annat Nato-land blir anfallet – opinionen där är till övervägande delen pacifistisk. (Inte så konstigt med tanke på tyskarnas förödande nederlag i två krig som de själva var skuld till.) Andra stater i alliansen spelar utrikespolitiskt och militärt sitt eget spel. Så är det med Turkiet, ett land som förfogar över en väldig krigsmaskin. UNT-ledaren vill att Sverige, en obetydlig spelare, ska sätta sig i Nato för att balansera Turkiets inflytande!

Läs mer

President Sauli Niinistö i  hälsningstal till Kinas president Xi Jinping 5 april 2017:

”Finland betonar också betydelsen av den regelbaserade internationella ordningen som grundläggande princip för mellanstatliga relationer. Det ligger i allas intresse att vi har en fungerande och rättvis internationell ordning som bygger på internationell rätt och internationella normer.”

Den finske arméofficeren Marko Palokangas har bearbetat sin doktorsavhandling om olika typer av gerillaaktiviteter i Finlands krig och krigsplanering under 1900-talet och gett ut den på engelska. Boken bör bli ett värdefullt tillskott till den militärteoretiska diskussionen allmänt sett, och den levererar också värdefulla argument för behovet av ett försvarssystem som innefattar hela folket eller så stora delar av det som möjligt.

Irreguljär krigföring med mindre styrkor som opererar utan övergripande befäl, utan att möta fienden ansikte mot ansikte men slå i första hand mot hans bakre delar och gärna bakom hans linjer har utövats långt tillbaka i historien. Den ingår i viss mån i den folkliga legendfloran, men uppmärksamhet bland fackfolket fick den under 1800-talet som såg uppkomsten av massarméer och nationell befrielsekamp. Idén om folkbeväpning kan också sägas bygga på erfarenheterna från sådana former för att bekämpa en fiende.

Läs mer

Regeringen beslutade den 2 mars att återaktivera den sedan 2010 vilande värnplikten. (Regeringsbeslut 3 2017-03-02). Regeringen gör därmed ett försök att avhjälpa den svåra bristen på soldater i Försvarsmakten. Försöket kommer med stor sannolikhet att misslyckas. ÖB-förslag, antagna av regeringen omkring sekelskiftet men fortfarande i kraft trots avgörande lägesförändringar, lägger hinder i vägen. Läs artikel

Läs också Björn von Sydow  svarar Carl Björeman

Svenska FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic har kommenterat USA:s bombangrepp mot Syrien:

”Den amerikanska attacken går utanför folkrätten och måste vara ett undantagsfall i ljuset av att uppskattningsvis 400 000 civila har dödats under sex års konflikt i Syrien. Det är en följd av att FN:s säkerhetsråd inte har uppfyllt sin skyldighet att skydda civila på grund av att en av vetostaterna, Ryssland, deltar i kriget på den syriska regimens sida och flera gånger lagt sitt veto.”

Vidare skriver FN-förbundet på sin hemsida:

”USA:s attack mot syriskt flyg går utanför folkrätten men är ett stöd för mänsklig säkerhet och en markering mot att FN:s säkerhetsråd inte förmått agera mot upprepade krigsbrott.”

Det är inte första gången som FN-förbundets ordförande uttalat sig för att man skall kringgå FN-stadgans våldsförbud.

Läs mer

Nu är det dags att återta och överge den så kallade solidaritetsförklaringen från 2009!

En vänlig tolkning är att den var oöverlagd och tillkom i hastigt mod. Men realpolitiskt befinner sig det uttalande som gjordes det året i samklang med en redan då långtgående Nato-anpassning. Den ideologiska bakgrunden står att söka i 1990-talets mer eller mindre officiella svenska strävanden att vårt land skulle spela rollen av skyddsmakt för de nygrundade baltiska staterna – politiskt och ekonomiskt, sedermera även militärt. Denna skyddsmaktspolitik stred mot den svenska säkerhetspolitiska traditionen, och den byggdes inte under av någon utvecklad militär förmåga. Den senare avvecklades istället.

Allt detta var mycket äventyrligt. Endast Nato-bistånd skulle kunna ge den potentiella skyddsmakten muskler.

Läs mer

Den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg sade ett otvetydigt nej till svenskt Nato-medlemskap. Partistyrelsens skrivning i ett utlåtande om att ett medlemskap inte var ”aktuellt” skärptes. Inga motioner om Nato-anslutning hade inkommit till SAP-kongressen, och ingen närvarande delegat pläderade heller för detta. Ställningstagandet är mycket explicit och kan inte gärna missförstås.

Socialdemokraternas partiledning kommer nu inte att kunna backa från detta utan att det uppstår en mycket stor oro inom den egna organisationen. De partimedlemmar som har torgfört Nato-medlemskapet torde få ta ett antal steg tillbaka. Inom den svenska politiska opinionen finns ingen majoritet för svensk anslutning till Atlantpakten. Ett litet antal åsiktsbildare som vill att Sverige ska överge alliansfriheten har inte lyckats övertyga den svenska socialdemokratins högsta beslutande organ om denna uppfattning.

Detta hälsar utgivarna av alliansfriheten.se med stor tillfredsställelse. Den nyligen tillsatta försvarsberedningen under Björn von Sydow, förutvarande försvarsminister och riksdagens talman, kommer inte att kunna enas om ett förslag som går ut på svenskt medlemskap i militäralliansen, i synnerhet som dess ordförande enligt egen utsago inte är någon medlemskapsförespråkare.

Nu borde Nato-frågan, oavsett de fyra så kallade allianspartiernas ledningars väl kända sympatier, kunna ställas åt sidan. Det primära och allt överskuggande måste vara att bygga upp ett folkförsvar på den allmänna värnpliktens grund, i likhet med det militära system som vårt närmaste grannland Finland har valt och vidmakthållit. Samtidigt måste den svenska försvarsmaktens och den svenska regeringens militära umgänge med USA och dess lydstater granskas med stränga ögon.

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist har tidigare i år tillbakavisat påståendet att Sverige fått inbjudan att delta i den brittiskt ledda insatsstyrkan Joint Expeditionary Force (Jef) men att man undersöker, tillsammans med Finland, vad ett deltagande skulle innebära. (Dagens Nyheter  5/2)

Hultqvist såg vissa fördelar med Jef:

”– Det kan ge ökad militär förmåga, ge ett bidrag i ett europeiskt sammanhang för att skapa stabilitet och säkerhet och fördjupa Sveriges utbyte med andra nationer i säkerhetsfrågor.

– JEF är ju inte en Natostyrka, utan ett brittiskt initiativ och en brittiskt ledd verksamhet. Det innebär att vi kan delta, men vi har inget åtagande att delta i operationer. Utan i den delen är det beslut som fattas från fall till fall. Så det finns en tydlig rågång mellan Jef och Nato. Försöker man få det till att det är en Natostyrka är man ute med felaktig information.”

I Svenska Dagbladet (14/4) uppges att Försvarsmakten har gett sin syn på Jef till förvarsministern, där man ser fördelar med ett svenskt deltagande – ”positiva effekter”, skriver SvD utan att närmare  ange vilka annat än ”relevant träning och övning”.

Läs mer

Den finske arméofficeren Marko Palokangas har bearbetat sin doktorsavhandling om olika typer av gerillaaktiviteter i Finlands krig och krigsplanering under 1900-talet och gett ut den på engelska. Boken bör bli ett värdefullt tillskott till den militärteoretiska diskussionen allmänt sett, och den levererar också värdefulla argument för behovet av ett försvarssystem som innefattar hela folket eller så stora delar av det som möjligt.

Irreguljär krigföring med mindre styrkor som opererar utan övergripande befäl, utan att möta fienden ansikte mot ansikte men slå första hand mot hans bakre delar och gärna bakom hans linjer har utövats långt tillbaka i historien. Den ingår i viss mån den folkliga legendfloran, men uppmärksamhet bland fackfolket fick den under 1800-talet som såg uppkomsten av massarméer och nationell befrielsekamp. Idén om folkbeväpning kan också sägas bygga på erfarenheterna från sådana former för att bekämpa en fiende.

På finsk mark förekom gerillastrider i rätt stor omfattning under kriget mot Ryssland 1808–09, och det var också en taktik som användes under det blodiga inbördeskriget på våren 1918, då Finland stod utan en egen här. Med tyskutbildade jägarsoldater som deltog på den vita och segrande sidan blev lättrörliga trupper som använde sig av olika slag av försåt en modell för krigföring i den armé som byggdes upp i det självständiga Finland. Gerillaaktiviteter integrerades i en försvarsmakt av mer traditionellt snitt, närmast som en fjärde försvarsgren.

Läs mer