Texter

Kommentar till artikel i Klassekampen 30 mars 2017 ”Fanga i Nato feudalismen”av Oddbjørn Magne Melle,
professor emeritus i historie

I slutet av 1940-talet fördes förhandlingar om ett skandinaviskt försvarsförbund mellan officiella representanter för Danmark, Norge och Sverige. De blev resultatlösa. Det var särskilt partisekreteraren i Det Norske Arbeiderparti som satte käppar i hjulet. Sveriges statsminister Tage Erlander och hans utrikesminister Östen Undén tog utgången som ett svårt nederlag, politiskt och personligt.

Finland, uppbundet av Sovjetunionen i Vänskaps-, Samarbets- och Biståndspakten, var av naturliga skäl inte indraget i dessa diskussioner.

Norge och även Danmark valde istället den andra option som stod till förfogande, nämligen medlemskap i Atlantpakten (Nato). Detta sågs av flera framträdande norrmän som en naturlig följd av den orientering över Nordsjön och sedermera Atlanten som hade varit en grundbult i i Norges utrikes förbindelser sedan Napoleonkrigen, då Norge – som lydstat till Danmark – tvangs in i kontinentalblockaden mot Storbritannien, med svält och andra umbäranden för det norska folket.

Läs mer

”Varje land har rätt att själv välja väg, oavsett vad de stora ländernas utrikesministrar tycker”, sade Margot Wallström i sitt tal på den socialdemokratiska partikongressen. Det är inte svårt att hålla med. I ett uttalande den 7 april efter USA:s robotattack på Syrien förklarade Wallström att det är ”viktigt att det finns en folkrättslig grund för agerande, men nattens robotattack reser också frågor kring hur detta kan vara förenligt med folkrätten”. Auktoriteter som Ove Bring och Martti Koskenniemi konstaterade omedelbart att USA:s agerande var ett solklart folkrättsbrott. Allt detta har vi redovisat på denna sajt.

I Wallströms kongresstal, som till stora delar handlar om utrikes- och säkerhetspolitiken, finns de amerikanska robotattackerna inte omnämnda. Dagen efter talet meddelar Svenska Dagbladet att ”EU står bakom USA:s angrepp på Syrien”. Någon officiell svensk reaktion på denna nyhets redovisar tidningen inte. Stödjer alltså Sverige, genom EU, USA:s folkrättsbrott? Vi vill inte tro något sådant. Det får inte lov att vara så att Sveriges utrikespolitik bestäms någon annanstans än i Stockholm.

Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg har gjort ett uttalande  med  anledning av USA:s attack mot Syrien.

Stoltenberg försvarar USA:s agerande och säger helt kort att : “NATO supports all international efforts aimed at achieving peace and a political solution in Syria.”

Som någon slags förklaring säger Stoltenberg att Nato betraktar attacken med  kemiska vapen som ett hot mot internationell fred och säkerhet.

FN:s säkerhetsråd kan med konstaterande av att hot mot internationell fred och säkerhet föreligger besluta om användande  av militärt våld.

Något sådant säkerhetsrådsbeslut finns dock inte.

Med den motiveringen ställer sig Nato utanför folkrätten och ger sig själv  rätt att bestämma  vad som är tillåtet militärt våld mot andra stater.

1. Från invasionsförsvar till internationella insatser

Under det kalla kriget 1947–1991 fortsatte Sverige med ett starkt beredskapsförsvar som hade börjat byggas upp under andra världskriget. Det var med professor Kent Zetterbergs ord ett ”förrådsställt, hemförlovat massförsvar på värnpliktens grund. Sverige byggde nu även ut ett mycket imponerande totalförsvar (ett hela samhällets försvar) som det för närvarande tyvärr endast återstår brottstycken av. (Ur boken Försvaret främst.)

Läs mer

Attacken med kemiska vapen mot civila i Syrien är ett grovt krigsbrott. USA och dess allierade pekar ut regeringen i Damaskus som ansvarig. Den syriska regeringen förnekar dock att man varit inblandad.

Det krävs uppenbarligen någon form av oberoende undersökning av attacken då ingendera sidan kunnat ge några bevis på vem som är skyldig.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström säger i ett uttande idag 7  april att hon beklagar att det inte gick att få till stånd en FN-resolution om den kemiska attacken men att en utredning krävs för att få fram vem som är ansvarig.

Om den amerikanska bombattacken mot Syrien som genomfördes i natt uttalar sig utrikesministern försiktigt och säger att det krävs en folkrättslig grund för agerandet och att det väcker folkrättsliga frågor.

Folkrättsligt är dock läget solklart både vad gäller den kemiska attacken och USAs bombattack. Trots att  användning av kemiska vapen är ett krigsbrott ger det inte utomstående rätt att använda  militärt våld mot en utpekad  förövare.

USAs bombattack är en aggressionshandling i strid med FN-stadgans  våldsförbud. Det handlar vare sig om självförsvar för USA  eller handlande på mandat av säkerhetsrådet för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Det finns inget säkerhetsrådsmandat att använda  militärt våld mot Syrien.

Läs mer

Anförande hölls av förre talmannen och försvarsministern Thage G Peterson vid ett möte på ABF-huset i Stockholm 4/4.

Längtan efter fred har nog aldrig varit starkare än nu. Vi ser dagligen ondskan och eländet på TV. I sin förtvivlan sträcker människor upp sina händer vid taggtrådsstängslen och ropar: Vi vill ha fred! Barnen i Irak och Syrien ropar i sin förtvivlan: Vi vill leva där det råder fred.

Men vi når inte freden med nya arméer och militärallianser. Världen behöver istället länder som står utanför de militära allianserna och som envist står upp för fredliga lösningar på krig och konflikter. Jag vill att Sverige skall vara ett sådant land.

Det är därför som Sveriges varumärke på den internationella arenan skall vara fred. Och ansträngningar för att nå fred. Med fredsförhandlingar, fredssamtal, medling och diplomati. Vi måste göra allt för att förhindra våldsåtgärder och krig, som bara leder till svårläkta sår och revanschlust som sitter i för generationer. Det är lätt att starta krig. Det är betydligt svårare att få slut på krig.

Läs mer

Försvarsmakten informerar om den pågående övningen Joint Warrior i Storbritannien under rubriken ”Förenade kämpar i Europas största övning”.

Så gott som samtliga västmakter genomför en koordinerad krigsinsats med armé, flyg och flotta. Försvarsmakten beskriver det svenska deltagandet:

”Under övningen deltog Andra amfibiebataljonen med en understödspluton som skjutit både 8- och 12-centimeters granatkastare, en amfibieeldledningsgrupp, två eldledare, stabspersonal och övningsledning. Syftet med bidraget var i huvudsak att öva med bekämpningsdelar inom ramen för det som inom Nato kallas Joint Fires. Förbandet tog dessutom med sig bandvagnar med förare ur 28:e och 29:e hemvärnsbataljonen. För att komma på plats i Skottland så stödde även Marinbasen med tungtransporter och personaltransport fram och tillbaka.”

Uppenbarligen deltar Sverige med en inte obetydlig del av våra ytterst begränsade försvarsresurser.

Övningen gäller inte försvar av något land i väst mot angrepp utifrån. Istället är det en övning för att militärt intervenera i andra delar av världen. Försvarsmakten skriver att den ”har ett taktiskt scenario som har sin grund etniska konflikter och som följs av ett ingripande från de samarbetande staterna och organisationerna”.

Konflikter som har sin grund i etniska motsättningar finns det gott om världen över. Men det är inget Sverige skall använda sin försvarsmakt till att lösa.

Med 2014 års försvarsberedning har svenska försvaret uppgiften att skydda Sverige mot angrepp och inte att delta i militära operationer utomlands, som de katastrofala krigen i Afghanistan och Libyen. Då Försvarsmakten har mage att kalla operationen ”Förenade kämpar”, visar man något som närmast kan ses som missaktning mot Sveriges alliansfrihet.

Regeringen beslutade den 2 mars att återaktivera den sedan 2010 vilande värnplikten. (Regeringsbeslut 3. 2017-03-02)

Regeringen gör ett försök att avhjälpa den svåra bristen på soldater i Försvarsmakten.

Försöket  kommer med stor sannolikhet att misslyckas. ÖB-förslag, antagna av regeringen omkring sekelskiftet men fortfarande i kraft trots avgörande lägesförändringar, lägger hinder i vägen.

Försvarsbeslutet år 2000 är av central betydelse i sammanhanget. Detta beslut innebar att ÖB Owe Wiktorin fick gehör för sin idé om försvarets inriktning i framtiden. Han skrev i Försvarets Forum 2:2000: ”I allt väsentligt har riksdagen följt regeringens proposition och därmed ytterst vår vilja avseende inriktning.”

Den inriktning som ÖB avsåg hade han avslöjat inför Centerpartiets ledning redan i december 1994, men han började först 1998 att argumentera öppet för denna.

Läs mer

Regeringen föreslår i en proposition framlagd den 21 mars 2017 att Sverige utökar den militära insatsen i Irak från 35 till 70 man i den USA-ledda koalitionen mot Isil/Daesh till och med den 31 december 2017. Den svenska insatsen skall bestå i ”utbildning och rådgivning till de irakiska försvarsstyrkorna i Irak i syfte att bidra till deras förmåga att stå emot och besegra Daesh”. (Proposition 2016/17:127)

Det utökade bidraget skall placeras vid Al Asad-basen i centrala Irak. Det redan befintliga bidraget förblir placerat i Erbil i norra Irak med uppgiften att träna och utbilda enligt nuvarande mandat.

Med utökningen och placering vid ytterligare en bas dras Sverige alltmer in i kriget.

Sverige stöder den kurdiska militära styrkan peshmerga som är en av parterna i konflikten och som har ett eget mål: att upprätta autonomi eller till och med självständighet för en kurdisk stat.

USA leder koalitionen mot Isil/Daesh och har sina egna stormaktsintressen i Irak i och i regionen i övrigt.

Turkiet har gjort anspråk på delar av Mosulregionen och står i skarp motsättning till de kurdiska styrkorna.

Iran stöder shiitiska miliser som har angripit sunnimuslimer i olika delar av Irak.

Saudiarabien och Gulfstaterna stöder sunnimuslimer i Irak i kampen mot sin värsta rival Iran.

Läs mer

Kommendören för Finlands försvarsmakt  general Jaarmo Lindberg, i Vårt Försvar, Nr 4, December 2016

Grunden för hur det finska försvaret idag ska utformas – den  finska modellen – baseras på välkända försvarsprinciper; bemanning  genereras genom allmän värnplikt och hela landet försvaras enligt ett moderniserat regionalt försvarskoncept. Denna modell understöds  starkt av befolkningens fasta vilja  att försvara sitt land.  Militärt försvar upprätthålls i enlighet med Finlands breda säkerhetsuppfattning. Användandet av militära förmågor baseras på en blandning av  skarpa spjutspetsförmågor och stora reserver. Spjutspetsförband i alla försvarsgrenar är utrustade
med effektiva och moderna system.  De inriktas primärt mot att förebygga ett väpnat angrepp mot Finland. I händelse av ett angrepp ska spjutspetsförbanden användas för att möta ett förstaslag från en motståndare. Territoriella förband, som bygger på den stora reserven  och är försedda med lämplig utrustning, har i sin tur förmåga att  understödja striden inom sitt område. Denna inriktning tillåter oss att dra fördel av högteknologi i  spjutspetssystem, men ger samtidigt möjligheten att balansera kostnader och effektivitet när vi utrustar de territoriella förbanden.
De nationella försvarsförmågorna får också stöd genom internationellt  försvarssamarbete.

Den som följer alliansfriheten.se bör ha noterat att vi anser det vara värdefullt att bevaka utvecklingen i Finland och att dra lärdomar av de finska erfarenheterna inom säkerhets- och försvarspolitikens område. Finland framstår härvidlag som ett realistiskt och insiktsfullt föredöme för småstater, såsom vår egen, vilka vill säkra sin fred och värna sitt territorium samt ha goda relationer till sina grannar.

När statsledningen i Sverige gjorde sig av med värnplikten, riktade in sig på och inställsamt prioriterade utländska militära insatser samt ägnade sig åt allsköns ryckigt experimenterade med försvaret i övrigt, stod Finland fast vid sakens kärna, nämligen att strategiskt och så enigt som möjligt hålla det egna landet med bästa möjliga och effektiva nationella försvar till stöd för en på lång erfarenhet baserad utrikespolitik, som inte i första taget svajar hit och dit. Att man lyckats med detta, ger självförtroende, inte minst i hanteringen av relationerna till andra stater.

Vi har alltså mycket att lära av det alliansfria Finland. Värnplikten är bara en sådan fråga, men en fråga av synnerlig vikt. Här i landet präglas försvarsfrågan numera alltför mycket av ryckighet och kortsiktig partitaktik med divergerande utspel, där aktörer försöker övertrumfa varandra i förhoppningen att kunna positionera sig inför kommande val.

Vad som behövs i nuläget är emellertid en nationell samling för att återställa ett eget försvar värt namnet. Att i det sammanhanget dra in Nato som en faktor blir bara splittrande och defatistiskt. Seriösa försvarsvänner tar den diskussionen, om den alltjämt skulle vara påkallad, när vi återställt ett eget försvar, som rimligen måste vara ett kombinerat tröskel- och territorialförsvar baserat på allmän värnplikt.

Läs mer

Professor Dick Harrison hävdar i Svenska Dagbladet (22/3) att han kunde sova lugnt under kalla kriget på grund av supermaktskonfrontationen och det därav följande lugnet för oss som levde i Europa – han bortser uttryckligen från Östeuropa där det inte alltid gick så lugnt till väga och även från de europeiska makternas kolonialkrig och andra interventionskrig i icke-europeiska områden. Därmed framstår kalla kriget som en fredens period, vilket det också rimligen var med hänsyn till det faktiska alternativet: ett hett krig.

Men Harrison bortser också från att det vid flera tillfällen var nära till en urladdning. Vid Kubakrisen (då Harrison förvisso inte var född) kunde ett världskrig ha utlösts. Under de sista Brezjnevåren stod det och vägde. Händelserna i Polen hade kunnat leda till ett sovjetiskt ingripande, med svåröversebara följder. Nu valde man i Kreml att vidmakthålla en détente mellan huvudantagonisterna, i insikten om att Sovjetunionen aldrig hade klarat av en fullskalig kraftmätning. Men balansen mellan högspänning och avspänning var skör, och det fanns hökar på bägge sidor om järnridån. Att Sverige var skyddat av USA:s kärnvapenparaply stämmer säkert, men invasionsförsvaret var ändå en primär uppgift i vår lands krigsplanläggning.

Läs mer