Trots ett bastant militärt överläge gentemot den föreställda fiendemakten finns hos flera Nato-medlemmar en oro för att alliansen inte ska kunna ”leverera”, alltså stå emot ett ryskt angrepp om det komma skulle. Det är en av samtidens stora säkerhetspolitiska paradoxer. Denna oro torde inte kunna förklaras med att den ryska sidan är smartare eller effektivare, än mindre med att den är ogenomtänkt och våghalsig, det vill säga beredd att ge sig in i ett förlustföretag till mycket stora mänskliga förluster och ekonomiska kostnader.

Läs mer

Ledarskribenten på Svenska Dagbladet Ivar Arpi har kommenterat utredningen om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan.

Bakgrunden är att alla de uppställda civila målen har misslyckats och att kriget har kostat Sverige minst 27 miljarder.

Men Arpi kan ändå inte komma fram till att Sveriges deltagande var fel. Vi hade ju mer eller mindre en plikt att ställa upp för våra ”närmaste allierade”, menar han:

”Men skulle vi ha stått utanför när våra närmaste allierade bad om vår hjälp? När den afghanska regeringen bad om det? Knappast. På den punkten har vi visat oss trovärdiga. Och Försvarsmakten har lärt sig mycket av att delta i insatsen och att samarbeta med Nato-länder. Mycket mer än så kanske man inte kan begära när man är ett litet nedrustat land.”

Arpi säger här det som inte har fått sägas offentligt: Sverige var med i kriget inte för demokrati och flickskolor utan för att kvalificera sig som en pålitlig partner till USA och Nato. De har till och med blivit ”allierade” till oss i Arpis ögon. Vad vi har lärt oss i Afghanistan, en offensiv insats, för att försvara vårt eget land nämner han ej.

15 år av hycklande lögner om kriget som något slags humanitär insats har avslöjats. Nu säger krigsförespråkarna, som tidigare har hävdat att vi krigade för det afghanska folkets skull, helt skamlöst att vi gjorde det för USA:s och Natos.

Tydligare än så kan inte krigsretoriken demonstreras.

Lennart Bodström var Sveriges utrikesminister under åren 1982–1985. Han skildrar den tiden i sina memoarer Mitt i stormen (Hjalmarson & Högberg 2002). Bodström reflekterar där över alliansfriheten och dess förutsättningar och krav. Vi återger nedan några övervägda resonemang som Bodström för i boken (s. 179 och framåt) och som ger perspektiv, även om mycket vatten har flutit under broarna sedan dess.

Vi lämnar nu på det hela taget ubåtsfrågan åt sidan, trots att det stridsäpplet av naturliga skäl tar upp en hel del plats i boken och antagligen var ett av motiven för den valda titeln. Den centrala frågan när det gäller ubåtskränkningar är emellertid inte huruvida påståenden ska göras om vem som har gjort intrång i svenskt vatten, utan att kränkningen ska avvisas och förhindras med verkanseld.

Småstatens säkerhetspolitiska väg är naturligtvis aldrig enkel. Den lilla staten är omgiven av utländska stormakter som ständigt utövar tryck mot landets självständiga hållning och ideologiskt påverkar och attraherar vissa mer eller mindre lättrörliga skikt och kretsar med inte obetydligt opinionsbildande inhemskt inflytande. Denna inverkan bidrar lätt till uppgivenhet och defaitistiska tendenser; anpassning till stormakter och underordning under deras skiftande konjunkturer och intressen, som inte är våra. Härvidlag gäller dock som alltid att hålla fast vid vad som uthålligt och strategiskt ligger i Sveriges eget intresse och bäst säkrar landets fortsatta fred. Något utrymme för kortsiktighet, ryckighet, spel för galleriet och annat taktiserande, som man ser alltför mycket av i dessa tider, finns det inte. Den genvägarnas politik, som präglat säkerhets- och försvarspolitiken under de senaste decennierna och inte på långt när är övergiven, måste utmönstras. Det gäller att lita till egna krafter när fundamentet för en uthållig linje läggs fast.

Läs mer

Utredningen ”Sverige i Afghanistan 2002-2014”presenterades av ensamutredaren Tone Tingsgård den 2 mars först vid en pressträff på UD och senare på kvällen på ett möte på ABF i Stockholm.

Trots att utredningen håller en låg ton är resultaten av 15 års krig med svenskt deltagande under Natos ledning förödande.

På få om ens några områden har det framåt. I de flesta fall har det blivit sämre. Säkerhetsläget är det värsta sedan kriget startades 2001.

Med på pressträffen var också utrikesminister Margot Wallström som också fick frågor om kriget. Uppenbarligen är hela Afghanistaninsatsen en het  potatis som ingen  ansvarig politiker vill ta i.

På frågan om det var rätt att svenska Isaf-styrkan genomförde den av USA lanserade anti-terroriststrategin COIN ( Counterinsurgency) som bland annat byggde på massiv insats av  så kallade targeted killings med nattliga räder i afghanska hem blev svaret  undvikande och man hänvisade till att  det skedde under en tidigare regering. En annan fråga var om det var värt att satsa  sammanlagt 27 miljarder ( huvuddelen militärt) med 5 döda svenska soldater, många skadade och ett okänt antal afghaner dödade. Här blev svaret att hon inte kunde säga vare sig ja eller nej.

Rapporten anger sex mål för den svenska insatsen: minskad fattigdom, säkerhet och stabilitet, social och ekonomisk utveckling, demokratiskt samhälle, kvinnors ställning samt trovärdighet för och förmåga hos Sverige att som deltagare i internationella insatser.

De första fem målen uppnåddes inte alls eller bara till någon del.

Som övergripande mål sattes 2010 :

”Sveriges engagemang skall stärka Afghanistans förmåga att upprätthålla stabilitet och säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter samt erbjuda sina innevånare möjligheter att förbättra sina levnadsvillkor och en rättvis och hållbar utveckling.”

Domen över målet  är bister: ”måluppfyllnaden som helhet är låg.”

Läs mer

Det nedanstående är en kommentar som en av sajtens utgivare skrev med anledning av en artikel i närmast föregående nummer av tidskriften Vårt Försvar, av FOI-forskaren Mike Winnerstig. Av utrymmesskäl kunde redaktionen inte bereda plats för den. Vi återger den här.

Mike Winnerstig är en mycket duktig säkerhetspolitisk analytiker, men han har en väldigt begränsat synfält. Han stirrar sig blind på Östersjöområdet, och då blir naturligtvis Sverige ett primärt fokusland. Men i den globala kraftmätningen mellan motstridiga krafter är denna region en periferi, precis som den var under kalla kriget. Därvidlag har ingenting ändrats under det gångna kvartsseklet.

I Norden och Baltikum står inga strategiska intressen på spel i en stormaktskontext. Sverige – och Finland – är inte vitala som sådana, endast som brohuvuden för ingripanden bortom respektive influensfält. Här finns förvisso en obalans i Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska orientering: en potentiell kränkning av landets territoriella integritet kan komma från olika håll, precis som under andra världskriget. Det kan inga ”samarbeten” i världen ändra på. Vi vill inte ha andra länders krigsmakt på vår mark – inte utan vårt medgivande.

Läs mer

Den 28 februari lämnade överbefälhavaren sitt budgetunderlag för 2018.

Jämfört med planerna fattas redan 6,5 miljarder kronor. Skälet anses vara: ”Urholkningseffekt och kostnadsökningar för underhåll och vidmakthållande av materielsystem.”

Kronans försvagning slår hårt. Många av de dyra vapensystemen köps in från USA och handlas i dollar. ÖB måste därför omplanera, vilket leder till ”nedgång i samlad operativ förmåga”.

Rekrytering av personal är fortfarande ett problem. Det gäller såväl officerare som gruppbefäl, soldater och sjömän. Under flera år har försvaret haft svårt att rekrytera och behålla personal. Nu sätter ÖB sin lit till ett återinförande av plikt som skall ge 4000 personer till försvaret. ÖB vill inte göra någon större ändring i bemanningen. Fortsatt vill han satsa på ett yrkesförsvar med endast komplettering av ett mindre antal pliktuttagna.

Kostnaderna för de stora utvecklingsprojekten för flyg och ubåtar är särskilt känsliga för valutaförändringar, och projekten riskerar hela tiden att försenas med ytterligare ökade kostnader som följd.

Läs mer

Den uppmätta tilltron till landets försvarsmakt bland den svenska befolkningen är katastrofalt låg. Endast en dryg femtedel av de tillfrågade anser att försvarsmakten kan försvara Sverige, om landet skulle bli angripet. (Se artikel i Expressen). Denna uppgift kommer knappast som någon överraskning. Försvarets folkliga förankring är kapad, och förutsättningarna för att bedriva ett tidsvinnande markförsvar har i det närmaste utplånats.

En omläggning av försvarspolitiken är därför en tvingande nödvändighet – det förstår folk i gemen, och det bör också avspeglas på den partipolitiska nivån. Försvarsministerns orerande om att en återinförd värnplikt står för dörren, när endast 4 000 pliktuttagna av en årskull på 100 000 förutses för att täcka luckor i det ihåliga yrkesförsvaret, duger inte. Det är alltför genomskinligt för att ens kunna slå blå dunster i medborgarnas ögon.

Läs mer

Sverige och Finland har mer gemensamt än många andra länder historiskt, geografiskt, kulturellt och politiskt. Även inom det militära försvaret är samarbetet tätt och utvecklas nu snabbt vidare.

Dock har de två länderna i flera avseenden skilda försvarsdoktriner.

I den nyligen framlagda finska försvarspolitiska redogörelsen (Statsrådets kanslis publikationsserie 6/2017) beskrivs den finska försvarsdoktrinen koncist och med ett föredömligt begripligt språk. Det ger möjlighet att jämföra hur våra två länder ser på försvaret.

Den svenska försvarsdoktrinen bygger på tröskelförsvar med avancerade vapensystem som JAS, den nya ubåten med mera samt två armébrigader, allt grundat på yrkesmilitärer med viss förstärkning av pliktuttagna. Tröskelförsvaret skall avhålla främmande makt från anfall, då priset skall bedömas bli för högt i förhållande till vad angriparen kan uppnå:

”Tröskeleffekten är kärnan i ett starkare försvar, som möter varje hot och klarar varje utmaning. Den militära tröskeln ska verka avhållande och få en potentiell angripare att noga överväga riskerna med att angripa vårt land.” (Vision, Försvarsmakten)

Läs mer

Alliansfriheten.se har idag existerat i exakt två år. Vi fann sajten nödvändig för att kunna ge ett bredare perspektiv på de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna än det man finner i det allmänna nyhetsflödet och den gängse opinionsbildningen. Även om det vore en överdrift att tala om likriktning, präglas medieklimatet i vårt land sedan en tid tillbaka av en betydande ensidighet i beskrivningen av hotbilder och lösningsförslag. Den militära alliansfriheten hade också blivit starkt ifrågasatt i ledande kretsar; en del – till höger och vänster – bestred att den ännu var i kraft.

Detta som en bakgrund. Den politiska oenigheten i försvars- och säkerhetspolitiken var samtidigt ett relativt nytt fenomen. Här hade vanligen rått borgfred och samförstånd. Nu hade det uppstått ett konfliktmönster, som det inte alltid var lätt att uttyda. Det drevs kampanjer och pressbevakningen var sällan opartisk. Så har det förblivit. Ett uppskruvat tonläge har försvårat resonemang baserade på fakta – istället har det varit goda tider för allsköns spekulationsivrare – och ett kritiskt förhållningssätt till olika utspel och debattkonster har utgjort en bristvara.

Läs mer

Den amerikanske försvarsministern James Mattis besök i Europa bland Nato-medlemmar visar tydligt vem som anger tonen och bestämmer färdriktningen i denna organisation. Generalen var mycket tydlig med att understryka USA:s överordnade roll i försvarssamarbetet och att det amerikanska stödet till dess allierade är villkorat. De måste betala för sig, USA tänker inte betala för dem.

Här handlar det alltså inte om några ”järnskodda säkerhetsgarantier”, som en svensk ledarskribent i veckan på lösa grunder utfärdade, utan om en deal mellan ojämlikar. Svenska medlemskapsförespråkare har gett sken av att alla har samma rösttyngd i den säkerhetspolitiska gemenskap som Atlantpakten utgör och att de alla sitter i samma båt. Men Förenta staterna sitter i ett hangarfartyg, övriga i jollar.

Nato-entusiasterna vägrar att begripa att Atlantpakten är en maktpolitisk konstruktion. Om den inte tjänar USA:s imperiella intressen, kommer den att ha spelat ut sin roll. Därför är det svenska närmandet till Nato-lägret så riskabelt. Vi utsätter oss för misstro i omvärlden. Vi gör oss till en lydstat. Det inger inte respekt. Det ger ingen säkerhet.

Läs mer

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist har deltagit i ett seminarium anordnat av Den Norske Atlanterhavskomité (DNAK) den 13 februari. Temat för seminariet var ”Säkerhet i norra Europa efter Krim, Brexit och USA-valet”.

Förutom den svenske försvarsministern deltog Finlands försvarsminister Jussi Niinistö och flera säkerhetsexperter och militärer från Nato.

DNAK bildades 1955 på initiativ av Stortingets utrikeskommitté och har målsättningen ”å bidra til økt kunnskap og diskusjon om norsk utenriks-, forsvars- og sikkerhetspolitikk med vekt på det transatlantiske samarbeidet. Komiteen er partipolitisk uavhengig. Den driver ikke egen forskning, men er en møteplass og arena for diskusjon og formidling av fagekspertise.”

Organisationen finansieras av norska utrikesdepartementet och Natos Public Diplomacy Division.

Det är svårt att se någon direkt nytta med deltagandet i seminariet för svenskt försvar, men det får väl ses som ytterligare ett av de  säkerhetspolitiska fora som Sverige numera frekvent deltar i. Problemet är att de alla är västinriktade och Nato-anknutna, medan kontaktytorna med Ryssland är få om ens några alls.

Nu underströk dock Peter Hultqvist den svenska militära alliansfriheten och nödvändigheten av att fortsatt stärka det nationella försvaret. Då det gällde militära samarbeten lade Hultqvist tonvikten på överenskommelser med de övriga nordiska länderna, särskilt Finland. Han nämnde Nato, USA och Storbritannien mer i förbigående. Inte heller berörde försvarsministern EU-diskussionen om ett EU-försvar eller den av Storbritannien ledda Joint Expeditionary Force (JEF), i vilken Sverige har inbjudits att delta.

Försvarsminister Peter Hultqvists tal finns att läsa här.

”Trots samarbetet är de nationella försvarslösningarna grunden till allt, och denna grund bör enligt Niinistös åsikt förstärkas. Han sade att han anser det ytterst viktigt att Finland har hållit kvar sina nationella väpnade styrkor. En försvarsmakt i gott skick är också en förutsättning för ett fungerande internationellt samarbete.”

Försvarsminister Jussi  Niinistö vid Leangkollen-konferensen i Norge 13 februari