Texter

Den svenska regeringen överväger nu att ansluta Sverige till en snabbinsatsstyrka, JEF, under brittiskt överkommando och med deltagande av övervägande Nato-stater (Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Nederländerna och Norge förutom Storbritannien). Det låter sannerligen olycksbådande.

Enligt Storbritanniens försvarsminister Sir Michael Fallon (nedan) är det klart att denna forna imperiemakt ska spela den ledande rollen. Övriga europeiska stater av militär betydelse faller utanför. Fallon talar om de ingående staterna som ”allierade”. Hur kan då ett militärt alliansfritt land som Sverige (och eventuellt Finland som också har fått en inbjudan att ingå) ens reflektera över ett sådant engagemang? Det framgår mycket tydligt av intentionerna att detta ska vara en interventionsstyrka av internationellt slag, inriktad på att lösa kriser utanför det egna området, och det strider alldeles klart mot den nuvarande målsättningen med det svenska försvaret att detta ska ha ett nationellt fokus. En operativ samverkan med Nato-insatsen i Afghanistan som modell har föresvävat arkitekterna till denna expeditionskår. Horribelt!

Tyskland, som står Sverige mycket nära i det europeiska samarbetet, har som bekant varit mycket återhållsamt med krigiska insatser av förebådad natur. Sveriges regering bör lyssna mycket noga på vad den tyska regeringen har att säga om detta. Den minimala försvarskraft som Sverige förfogar över får inte plottras bort på globala äventyr.

Förvarsminister Fallons  uttalande om snabbinsatsstyrkan kan läsas här.

Sveriges alliansfria linje har varit obruten men ingalunda jämn under de senaste två hundra åren. Det har funnits opinioner för stormaktsbindningar men också för en strikt och permanent neutralitet. Statsledningarna har navigerat i oroliga, ibland stormiga vatten. Den primära målsättningen efter 1809 var alltid näringarna, inte äran.

Ibland var det nära att linjen bröts. 1855 års novembertraktat med uppslutning på Frankrikes och Storbritanniens sida sattes aldrig i verket, eftersom en annan makt, Österrike, ställde sig kallsinnig och det stora – ”orientaliska” – kriget strax var över. Detta var ett exempel på kunglig utrikespolitik när den är som mest oöverlagd. Några år senare var det dags igen. Karl XV ville intervenera på Danmarks sida i gränskriget med Preussen och Österrike. Regeringens starke man, Johan August Gripenstedt, höll honom tillbaka. Järnvägar och utländska krediter var viktigare än skandinavismens mål om ett enat Danmark-Norge-Sverige, om också styrt av en Bernadotte.

När polackerna reste sig 1863, hade det också yrkats på handling, det vill säga ”solidaritet” med det kuvade Polen. De svenska nationalliberalerna var stora interventionister. Nu hoppades de att Frankrike skulle inskrida på insurgenternas sida. Så blev inte fallet. Ett antal svenska frivilliga for ändå dit, liksom till Danmark ett år senare.

Läs mer

Thousands of Nato troops have amassed close to the border with Russia as part of the largest build-up of Western troops neighbouring Moscow’s sphere of influence since the Cold War.

The Baltic states, Poland, Romania and Bulgaria are hosting soldiers from across Nato’s 28 member states, with more than 7,000 troops deployed in countries bordering Russia.

The UK is the lead nation in Estonia, where 800 soldiers are based at the Tapa base, about 50 miles from Tallinn, helped by French and Danish forces.

British soldiers are also deployed in Poland as part of a US-led Nato mission numbering some 4,000 troops, which is supported by the Romanian army.

In Latvia and Lithuania, around 1,200 troops from Canada and Germany (respectively) are deployed alongside forces from across Europe.

Tanks and heavy armoured vehicles, plus Bradley fighting vehicles and Paladin howitzers, are also in situ and British Typhoon jets from RAF Conningsby will be deployed to Romania this summer to contribute to Nato’s Southern Air Policing mission.

Kremlin officials claim the build-up is the largest since the Second World War.

The extensive troop deployment comes as defence budgets in the Baltic States continue to rise. Combined, Estonia, Latvia and Lithuania spent little more than 900 million Us dollars on defence in 2005. Fast forward to 2019 and that figure will have more than doubled to a little over two billion dollars.

Läs artikel

”Forsvarssjefen la til at all russisk aktivitet det siste året har vært å betrakte som normal, uten krenkelser eller provokasjoner.”

Forsvarssjef Haakon Bruun-Hanssen,  aldrimer.no

För­svars­be­red­ningen som har till upp­gift att läg­ga för­slag om det fram­ti­da för­svarets ut­formning har nu in­lett sitt ar­be­te. Men rege­ringens di­rek­tiv verkar kun­na skapa svå­rig­heter. För första gången nå­gon­sin har be­redningen näm­li­gen fått be­gränsande di­rek­tiv ge­nom att tvingas fö­re­slå fi­nan­siering av sina för­slag.
I Sve­ri­ge brukar inte skatter vara spe­ci­al­des­ti­ne­rade till vissa upp­gifter. Där­för är det olo­giskt att för­svars­be­red­ningen, som ska fö­re­slå för­svarets ut­formning ut­ifrån en sä­ker­hets­po­li­tisk ana­lys, ska behöva diskutera vilka skatter de kan enas om. Det borde vara fi­nans­de­par­te­mentets upp­gift…

Den sä­ker­hets­po­li­tiska ut­vecklingen i Ös­ter­sjö­om­rå­det och än mer i Öst­eu­ro­pa, sär­skilt Ukrai­na, har gjort att de flesta par­tier är in­ställda på att för­svaret måste stär­kas lång­sik­tigt. Kom­men­tarer från så­väl för­svars­mi­nis­ter Peter Hult­qvist (S) som fö­re­trä­da­re för alla allians­par­tierna har varit myc­ket tyd­liga.
Där­för finns det för­ut­sätt­ningar för att enas lika brett som ti­digare, om vil­jan att enas finns. Men då måste be­redningen få ägna sig åt för­svaret, utan att be­höva snegla mot tak­tiska be­döm­ningar av olika skat­te­för­slag. Läs ledaren

Måndag den 6 februari, kl 18.00. Kärnvapen och Norden

Är det möjligt att skapa en kärnvapenfri zon i Norden idag? Hur påverkas vi av NATO:s och Rysslands nya kärnvapenpolicy? Hösten 2010 presenterade centerpartisterna Johan Linander och Annie Lööf en riksdagsmotion om en kärnvapenfri zon i Norden. Utrikesutskottets majoritet fastslog i sitt svar att ”massförstörelsevapen är ett av de största hoten mot internationell fred och säkerhet” men avslog ändå motionen. Efter regeringens ja till en FN-resolution i general­försam­lingen i höstas om ett globalt förbud mot kärnvapen har dock zonfrågan fått nya aktualitet. Talare: Pierre Schori, fd biståndsminister (S), fd FN-ambassadör och fd riksdagsledamot (S), Gunnar Westberg, Svenska läkare mot kärnvapen (SLMK) Moderator: Hans Lindqvist, fd EU-parlamentariker (C).Arrangör: ABF Stockholm, Nej till NATO, Kvinnor för fred (KFF), Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen i Stockholm och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), Stockholmskretsen.

Plats: Palmesalen, ABF-huset, Sveavägen 41.

Tyskland utgör Europas största ekonomi och har därför betytt mycket för Europa ur ett ekonomiskt perspektiv. Men under de senaste åren har landets betydelse för Europas säkerhet ökat. I en ny studie har FOI analyserat tysk säkerhets- och försvarspolitik, inklusive militär utveckling. Rapporten fokuserar på några teman som har varit särskilt framträdande i den tyska debatten under 2016.

Under det gångna året tog Tyskland flera steg mot ett större ansvar inom säkerhets- och försvarspolitiken. I juli 2016 antogs en ny vitbok som beskriver tysk säkerhetspolitik och framtida inriktning för försvarsmakten. En rad viktiga beslut har också fattats under 2016 för att anpassa den pågående försvarsreformen till den nya säkerhetspolitiska situationen.

— Den nya vitboken beskriver tydligt Tysklands vilja att ta ett större ansvar, inte bara för ekonomin i Europa, utan också för säkerhets- och försvarspolitiken, säger Eva Hagström Frisell, forskare på FOI.

— Flera av Tysklands traditionella samarbetspartners kommer att hålla val under 2017. Valutgången kan ändra förutsättningarna för deras bilaterala samarbete med Tyskland, men även inställningen till EU, säger Anna Sundberg, forskare på FOI. Oavsett utgången i höstens val kommer troligen Tyskland fortsätta på den inslagna vägen mot ett ökat ansvarstagande.Läs rapporten

Försvarsmakten har lämnat sitt remissvar på betänkandet En robust personalförsörjning av det militära försvaret.

Försvarsmakten bejakar betänkandets förslag att personalförsörjningen skall vara en mix av yrkesanställda och 4000 pliktanställda.

Finansieringen måste dock utredas vidare, anser man. Med en planerad volym av 5000 pliktuttagna om ett par år räcker inte pengarna inom nuvarande ram, och 630 miljoner extra behövs. Här pekar man, låt vara underförstått, på ett av grundproblemen för försvaret, nämligen att pengar som skulle ha gått till personal istället äts upp av skenande kostnader för utvecklingen av vapensystem som flyg och ubåtar. Någon alternativ modell för försvarets kostnader, där pengar för personalförsörjningen säkras, anges inte. Problemet med försvarets budgetmodell, som innebär en inbyggd risk för att markstyrkorna får stå tillbaka för satsning på nya vapensystem, har kommenterats på denna sajt .

Försvarsmakten anser att regelverket för kommendering av yrkespersonal bör ändras för att ge möjlighet till snabb beredskap samt att man måste ha frihet att efter behov kunna ändra utbildningsvolymerna och inte låsas fast i fleråriga beslut.

Läs mer

Sverige och Schweiz upprätthåller starka arméer. Deras syfte är inte i första hand att besegra en eventuellt angripande stormakt, ty för något sådant är de alldeles otillräckliga, utan att av en tänkbar angripare utkräva ett pris som han är ovillig att betala..

Henry A. Kissinger, Försvar och utrikespolitik – Amerika vid skiljevägen, Militärlitteraturföreningen 1962.

Vi är för ytterligare resurser till ett nationellt tröskel- och territorialförsvar baserat på allmän värnplikt. Ett sådant försvar behövs. Det är nödvändigt för att underbygga en konsekvent och trovärdig alliansfri linje som så effektivt som möjligt vidmakthåller och framgent säkrar Sveriges fredliga relationer till andra stater.

Ingen stat hotar Sverige. Vårt land har inga nämnvärda ouppklarade kontroverser med andra länder. Förhållandena är alltså i grund och botten utmärkta för att långsiktigt bevara Sveriges fred, något som alltid måste vara det övergripande strategiska målet för vår säkerhetspolitik. Detta mål ska understödjas av landets försvarspolitik.

Vårt säkerhetsläge kan emellertid förändras. Detta är fullt möjligt i dessa turbulenta tider. Säkerhetsläget kan dessutom försämras genom skov i den politik vi själva väljer att föra.

Läs mer

Vi återpublicerar här  generalmajor Bengt Lönnboms artikel om skriften Försvara Sverige bättre.

I 3. häftet 2007 av KKrVAHT framför ledamöterna Haglund och Tode var för sig engagerade invändningar mot
skriften Försvara Sverige bättre.1 Den debatt de tar upp är välkommen. Den tillför en del vidareutvecklingar av den aktuella
skriftens budskap men har framförallt klara invändningar mot flera delar av detsamma.
Dessa invändningar är givetvis genuina ur debattörernas synvinkel. De verkar dock till del bero på att debattörerna har
andra förutsättningar än skriften t ex vad rör hänsyn till kärnvapen eller nuvarande ekonomiska, kunskapsmässiga och organisatoriska
utgångsläge i Försvarsmakten.
En och annan formulering tyder också på att de har läst in annat i skriften än vad som står där. Alternativt är upplägg och formuleringar
i den oklara. För att undanröja eller reparera denna senare eventualitet avstår jag från en direkt polemik – även om en sådan känns rätt frestande – med
ledamöterna Haglund och Tode och går i stället närmare in på huvudpunkterna i skriftförfattarnas tankegång.

Artikeln finns att läsa här:kkrvaht_4_2007_6

Carl von Clausewitz (1780–1831) har gjort sig odödlig genom sentensen: ”Kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel.” Han inledde sin militära karriär som tolvåring, i en armé starkt präglad av traditionen från Fredrik den store. Han fick uppleva två decennier av krig med det revolutionära och senare kejserliga Frankrike. På grund av den preussiske kungens undfallenhet mot Napoleon gick han i rysk tjänst. 1818 utnämndes han till chef för allmänna krigsskolan i Berlin.

Clausewitz skrev i en kommentar till det arbete som efter hans död skulle ges ut av hans änka under titeln Vom Kriege (Om kriget): ”Min ambition var att skriva en bok som inte var bortglömd efter två–tre år, och som den som intresserade sig för ämnet mer än en gång skulle ha anledning att ta i sin hand.” Och det kan konstateras att innehållet i boken fortfarande åberopas inte bara av historiker utan även av militärer med flera.

Läs mer