Texter

Lars-Gunnar Liljestrand skrev i går på denna sajt: ”Grannländerna hotade Gambia med militärt våld och bröt därmed mot FN-stadgans våldsförbud (Artikel 2:4)”.

Slutsatsen kan spontant kännas tveksam. Varför skulle inte en demokratiskt vald president få begära militär hjälp utifrån, om han nu hindras att få tillträda makten av interna orsaker?

Som Liljestrand påpekar är bakgrunden ett kategoriskt våldsförbud i FN-stadgan, där dock två undantag finns: rätten till självförsvar och beslut i FN:s säkerhetsråd.

Sedan FN grundades har i första hand stormakterna sökt rättfärdiga militära interventioner med åberopande av självförsvar, men när denna ursäkt är alltför genomskinlig, har man lanserat ett undantag som inte finns i FN-stadgan: ”den lagliga regimen har begärt militär assistans av oss”, vilket skulle göra interventionen rättfärdig. Frågan är om man kan runda FN-stadgan på detta sätt.

Professor Oliver Corten, en av de främsta folkrättsexperterna på området, finner efter en analys av statspraxis, att en demokratiskt vald ledare, som har drivits bort av inhemska krafter och som inte längre har effektiv kontroll av territoriet, inte har möjlighet enligt folkrätten att sätta våldsförbudet i FN-stadgan ur spel. (Se Le droit contre la guerre. Editions Pedone 2014, andra upplagan, s. 466–471.)

Professor Tom Ruys med flera delar Cortens syn på saken: ”By contrast, democratic legitimacy alone, would not seem sufficient of itself for the purpose of inviting foreign troops absent a minimum degree of effectiveness. Based on an analysis of State practice, Corten finds that a democratically elected leader that is ousted from power by domestic forces and who no longer holds effective control over territory, is not in a position to validly request military assistance.” (Se ”Weathering the Storm. Legality and Implications of the Saudi-led Military Intervention in Yemen”, i International and Comparative Law Quarterly, 2016, s. 61 ff.)

Liljestrands påstående om brott mot FN-stadgan synes därför vara korrekt!

Den 19 januari antog FNs säkerhetsråd enhälligt (15-0) resolution 2337 som slog fast att ny president i Gambia är Adama Barrow och att den sittande presidenten Yahya Jammeh måste avgå i enlighet med resultatet av presidentvalet.

Presidentvalet i Gambia ägde rum den 1 december och segrare blev utmanaren Barrow. Jammeh erkände redan den 2 december att han hade förlorat och sade sig beredd att avgå. Men den 9 december ändrade han sig och ville sitta kvar; han hävdade att valet inte hade gått rätt till och att ett nytt val måste genomföras. Valkommissionen hade då kommit med nya siffror som visade att den först meddelade segermarginalen 8,8 procent istället var endast 3,7 procent till förmån för Barrow. Siffrorna fastställdes till 43,3 procent för Barrow och 39,6 procent för Jammeh.

Jammehs beslut fördömdes av Afrikanska Unionen (AU), Community of West African States (ECOWAS), FNs säkerhetsråd med flera. Barrow flydde till Senegal.

Gambias parlament beslöt den 17 december att förlänga Jammehs presidentperiod med tre månader.

Under tiden hade grannlandet Senegal förflyttat trupper mot Gambias gräns och hotat att ingripa militärt om Jammeh inte avgick. Senegalesiska trupper gick den 17 januari in i Gambia men stannade operationen i avvaktan på en politisk lösning. Den 19 januari skickade Nigeria stridsflyg in över Gambias territorium.

Jammeh valde att avgå, gick den 20 januari i exil i Guinea och tog enligt uppgifter statskassan med sig.

Barrow svors in som Gambias president på Gambias ambassad i Dakar i Senegal den19 januari. AU erkände formellt Barrow den 20 januari.

Läs mer

Även om det låter banalt att säga det, är det sant att läget i världen och i Europa präglas av osäkerhet.

Bakomliggande faktorer

 Innan jag går in på de konkreta problemen i Europa och hur situationen kan komma att utvecklas, vill jag framhålla några fundamentala trender som ligger bakom många av de akuta problem vi ser:

Den första är globaliseringens effekter på befolkningen. Utan tvivel har globaliseringen i alla sina former inneburit betydande framsteg för många nationer och människor. Samtidigt är det ett faktum att den på grund av den teknologiska och finansiella utvecklingen, och även vad gäller Umwertung aller Werte, har gått mycket fort fram och lett till ökade ojämlikheter. Gini-koefficienterna har ökat i de flesta samhällen, även i Sverige, under de senaste 5–10 åren. Många människor känner inte igen sig i det nya samhället. Det leder i många fall till nostalgi, populism, protektionism och nationalism. Brexit, Trump och invandrarfientliga partier i många länder är exempel på detta. Vi går nu igenom en anpassningsprocess i förhållande till globaliseringen, och den kommer att fortsätta i många år.

Läs mer

Säkerhetspolitik handlar i grunden om överlevnad – om Sveriges som stat och om svenska folkets som nation, som politiskt subjekt. (Politiskt, inte etniskt subjekt.) Allt annat är sekundärt. Har man inte en nation med säkra statsgränser har man nästan ingenting alls. Då förlorar folket sin myndighet och förmodligen också många av sina medlemmar.

Om hela det nordeuropeiska området drogs in i ett krig, skulle detta med högsta sannolikhet innebära slutet för det Sverige vi känner. Vi skulle antingen straffas eller inordnas i ett system över vilket vi inte hade något inflytande. Andra världskrigets utgång berövade flera folk deras frihet. Det finns liten anledning att anta att ett tredje krig skulle gå skonsammare fram.

Läs mer

• Östersjön har blivit ett högspänningsområde till följd av Rysslands aggression mot Ukraina och Natos och EU:s motåtgärder. Skärningslinjen mellan öst och väst går nu genom Östersjöområdet i motsats till under det kalla kriget, då den gick genom kontinentala Tyskland. Detta har gjort Sveriges säkerhetspolitiska läge mer utsatt.

• Sedan två-tre år ser vi en ständigt stigande aktivitet av militära övningar och militär närvaro från såväl rysk sida som från Natos sida. Det höjer spänningsnivån och ökar risken för farliga incidenter, vilka kan leda till större konflikter. Flera allvarliga incidenter har redan inträffat.

• Därtill kommer den skarpa retoriken från bägge sidor, vilket vi också märker av här i Sverige. Den är i sig spänningshöjande.

• För att komma ur denna farliga situation behövs många åtgärder från flera sidor:

Läs mer

Sverige har en lång kust och med Gotlands strategiska läge behöver vi en bred satsning på försvaret. Det omfattar såväl flygvapnet, armen, marinen och även hemvärnet. Det behövs en satsning på både material och personal, inklusive återinförd värnplikt.

Jan Björklund och Karin Karlsbo i Norrtelje Tidning

Karlis Neretnieks är pensionerad generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan. Han låter sig gärna intervjuas i pressen; eller så finns det kanske inte så många andra att välja på när det gäller att lyfta fram vissa för Neretnieks behjärtansvärda perspektiv inom säkerhetspolitikens område.

Neretnieks har en linje. Att utgångspunkten för hans säkerhetspolitiska tänkande är Baltikums försvar, går det inte gärna att ta miste på. Inget fel i det i och för sig. Han är inte i tjänst längre, och han kan säga vad han innerst inne anser vara riktigt och viktigt.

Försvaret av Baltikum kommer igen som ett mantra hos honom. Problemet är att han samtidigt vill göra det till en fråga för det svenska försvaret. Det är emellertid ingen sak för Sverige. Hur gärna Nieretnikis så än må önska!

Läs mer

Washington Post publicerade den 9 januari ett öppet brev till USA:s tillträdande president Donald Trump från sjutton europeiska beslutsfattare och offentliga debattörer.

I brevet uppmanar man Trump att stå fast vid sanktionerna mot Ryssland. I annat fall är risken att de som värnar om en euro-atlantisk orientering kan demoraliseras.

Brevets författare, från länder i Rysslands grannskap, varnar Trump för att se Putin som en trovärdig internationell partner och hänvisar istället till sina egna staters roll som USA:s allierade. Detta förtydligas med att man har ställt upp i USA:s krig:

”Vi var med er i Afghanistan. Vi tog risker tillsammans och offrade söner och döttrar tillsammans. Vi försvarar vår gemensamma transatlantiska säkerhet som en enad front.”

Vidare hävdas att man är med i en fördragsenlig allians med USA:

”Som era avtalsförbundna allierade vädjar vi till den amerikanska administrationen och kongressen att stå fast vid försvaret av våra gemensamma mål och intressen för fred, frihet och atlantisk styrka.”

Undertecknarna talar inte som privatpersoner utan genom sitt språkbruk utger de sig för att representera sina stater.

Läs mer

Det finns två skäl till detta vilka har att göra med att det första steget i säkerhetens dynamik är så mycket viktigare. För det första så saknas belägg för att ett mer aggressivt ryskt uppträdande (ex Ukraina) också skulle innefatta oss.

För det andra så är ett säkerhetspolitiskt isolerat Ryssland en betydligt farligare motståndare. Naturligtvis är Sverige inte ensamt på det globala schackbrädet men bör se sitt läge som en del av ett större pussel. Låt oss inte upprepa västs misstag från 90-talet och hjälpa Putin i konstruktionen av ett nationalistiskt martyrskap, som verkar för en mer auktoritär utveckling. Att dra åt snöret kring den ryska nationen med en utvidgning av Nato eller en militär hets tillbaka stärker en spänning som alltmer, sett ur historisk synvinkel, liknar den som var 1914.

På Sveriges Radios hemsida  återges en intervju med Liberalernas försvarspolitiska talesman Allan Widman under Folk och Försvar-konferensen i Sälen:

”Det är Ryssland som står i fokus. Och på en rak fråga om han verkligen tror att Ryssland kan tänkas invadera Sverige, svarar Allan Widman såhär:

– Ja, det finns många som funderar kring Putins uttalade ambition att återta ett politiskt inflytande över det som utgjorde gamla Sovjetunionen.

– I vårt närområde så innebär det bland annat länder som Estland, Lettland och Litauen. Skulle någonting motsvarande det som skett i Ukraina inträffa i Baltikum så befinner vi oss i en mycket, mycket farlig situation där det är svårt att se hur Sverige skulle kunna hållas utanför.

Så vi ska rusta upp för att skydda Baltikum?

– Det handlar inte bara om det. Det handlar om att om Baltikum skulle involveras i någon form av konflikt så kommer svenskt territorium att bli av avgörande betydelse för hur den konflikten upplöses.”

Detta är en minst sagt betänklig hållning. Sverige har ingen som helst skyldighet och heller ingen god anledning att uppträda som skyddsmakt gentemot de baltiska staterna. Dessa stater har sina försvarsarrangemang, och i dessa ingår inte att de ska komma Sverige till undsättning vid ett eventuellt anfall mot vårt land.

Svenskt territorium ska inte få användas vare till försvar för eller till anfall mot Baltikum. Om vi inte klargör detta, utsätter vi Sveriges land och folk för stora risker i en mörknande framtid.

Det här är ett utdrag ur ett tal, The United Nations – an Appraisal, som FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld höll i New Delhi 1956 inför Indian Council of World Affairs. I sin värdering av organisationen, kort tid efter Bandung-konferensen och mitt under det kalla krigets dagar, hade han osökt anledning att komma in på frågan om vetot i Säkerhetsrådet och de diskussioner i anslutning därtill om reformering av FN-stadgan som hade förts.

It has been especially during the discussions on the revision of the Charter that the question of the veto, the privileged voting position of the permanent members of the Security Council, has come up for discussion again and again.  Harsh words have been said about the use or abuse of the veto; sometimes there seems to me to be a tendency to underestimate the difficulties for the countries possessing the veto right to maintain their line of action in the Council in a way that is faithful to their opinions, without having recourse to the veto. However, the practical question is: Is there any reason to do away with the veto, is there any possibility even to do away with it? I think everybody is agreed that at present the veto could not be abolished, and I doubt whether it would be really desirable to abolish the veto. We must not forget that the veto, from the point of view of those countries which are not permanent members of the Security Council, is a guarantee that decisions taken by the Security Council are unanimous as among the permanent members. Some of the functions of the Security Council involve very heavy responsibilities for all Members of the United Nations, very heavy responsibilities in the military field, in the field of sanctions, police actions and so on. It should not be forgotten that for those countries whose hands would be tied by a decision of the Security Council, it does mean something that there is unanimity of the permanent members behind the decision.

So far as the practical possibility of getting rid of the veto is concerned, I should like to quote Mr. Krishna Menon who, I think, was the one who coined the phrase: “The day we can get rid of the veto there is no need to get rid of it.” This is quite true. The very day we can reach unanimity on the abolition of the veto, we have reached a state of understanding among the permanent members of the Security Council which certainly would mean that the veto would no longer be a major obstacle to action by the Security Council.

Talet i dess helhet finns återgivet i Festskrift till Östen Undén (Stockholm 1956).

…Dåvarande SvD-journalisten (numera överköpt till DN) Mikael Holmström gav 2011 ut en bok med titeln ”Den dolda alliasen”. Jag snabbläste den när den kom och nu har i dagarna lusläst den igen. Den är intressant och omfattande. För mig att det bara vissa detaljer som är nya avslöjanden. Dessutom känner jag till ett och annat som Holmström inte känt till eller avstått från att lyfta fram. Hans bok ska läsas med två nypor salt. Holmström är visserligen som journalist betraktad mycket kunnig. Men han saknar grundläggande militär kunskap och det som är beklagligt är att han inte själv inser sin begränsning. Han ger läsaren intryck av att han, genom intervjuer med ett stort antal personer, haft tillgång till i stort sett allt som finns att redovisa på området. Han gör det stora misstaget att först att först nagla fast en tes, som upprepad ofantligt många gånger, för att därefter med utförliga exempel bevis riktigheten av sin tes. Den är: Vårt land hade ett nära organiserat samarbete och planläggning med NATO, trots att vi förde en alliansfri politik, och detta hölls hemligt för den svenska allmänheten samt parlamentariker. Läs artikel