Texter

Idag den 13 december tar riksdagen ställning till en proposition från regeringen om fortsatt svensk trupp i Afghanistan.

Sverige har deltagit i den militära interventionen sedan 2002 med varierande förklaringar: bekämpa terrorism, kvinnors rättigheter, flickskolor, motverka korruption och droghandel, bygga ett rättssamhälle med mera. Sammantaget brukar detta benämnas ”statsuppbyggnad och utveckling”.

USA står och har stått för den avgjort största insatsen vad gäller både finansiering och antal soldater. USA är i Afghanistan av ett enda skäl: sin egen säkerhet.

Richard Holbrooke, som var USA:s specielle representant för Afghanistan och Pakistan, slog fast: ”Att omvandla det afghanska samhället är inte vårt uppdrag. Flickors skolgång kan vara en viktig fråga på många håll. Vi är i Afghanistan utifrån våra egna  nationella säkerhetsintressen.”

Så är det och det har varit känt för alla någorlunda initierade under lång tid. President Obama definierade USA:s ”klara och fokuserade mål” som att bekämpa terrorismen och att avväpna och besegra al Qaeda, inget annat. I sitt stora programtal på hösten 2009, då han på militärskolan West Point meddelade upptrappning i Afghanistan med 30 000 soldater, var enda skälet USA:s egenintresse att bekämpa terrorism.

På Svenska Afghanistankommitténs stora internationella seminarium den 8–9 december den gångna veckan, ”Afghanistan’s Road to Self-Reliance”, framträdde en rad kända experter på Afghanistan. Bland dem var professor Barnett Rubin, rådgivare till USA:s administration särskilt för afghanska frågor. Med brutal öppenhet sade Rubin:

”Jag hoppas att jag inte kommer att göra er besvikna men de verkliga målen Afghanistan i är inte en insats för statsbyggnad och utveckling.

Läs mer

”Att upprepa felaktigheter, halvsanningar och ibland rena lögner syftande till att skapa en ’alternativ verklighet’ är något som i sin förlängning kan slita sönder och skapa djupa sår i demokratiska samhällen”, skriver försvarsminister Peter Hultqvist i senaste numret av Allmänna Försvarsföreningens tidskrift Vårt Försvar. ”Därför är det så oerhört viktigt att sätta ljuset på och avslöja det som är systematisk desinformation och som bottnar i medvetet planerade påverkansoperationer.”

Varningen är förvisso befogad. Försvarsministerns fokus är emellertid ensidigt inställt på rysk påverkan – artikeln har också rubriken: ”Desinformation – avsändare Ryssland”. Som om desinformation och propaganda skulle vara ryska specialiteter, när de sedan urminnes tider ingår i varje stormakts repertoar av verktyg för inflytande, som ibland kan ta sig formen av ren utpressning. Som exempel på ryskt agerande anför Hultqvist vad han uppfattar som osakligheter i motståndet mot det så kallade värdlandsavtalet med Nato som Sveriges riksdag godkände tidigare i år:

Läs mer

Sverige tar från årsskiftet plats i FN:s säkerhetsråd. Det program för medlemskapet som regeringen tagit fram är oroande.

I programmet sägs det att det ligger i Sveriges intresse att slå vakt om den internationella ordning där FN och dess säkerhetsråd är kärnan. Folkrätten och FN-stadgan lyfts fram. Allt detta är bra.

Men intentionerna i programmet är på flera punkter inte bara naiva och orealistiska, utan direkt illavarslande.

Om det för Sveriges anslutning till FN helt avgörande vetot i säkerhetsrådet sägs det i programmet:

“Vetoanvändningen måste begränsas – särskilt vid situationer av massövergrepp som Syrien – och på sikt helt avskaffas. Sverige stödjer och deltar i initiativ för att begränsa användandet av vetot, särskilt i fall där risk för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsbrott föreligger.”

Den ambitionen är ytterst farlig. En begränsning av och ett avskaffande av vetorätten skulle riskera att underminera hela FN-systemet. FN skulle kunna kastas in på ena sidan i stormakternas kontinuerliga och allt mer upptrappade konflikter, och riskera att bli en organisation för krig, inte fred. Medlemsstaterna skulle kunna tvingas in i sådana konflikter.

En sådan utveckling kan inte ligga i Sveriges intresse!

Läs programmet här

Läs också artikeln på sajten om vetot här

Neutralitetspolitiken innebär, att vi eftersträvar fördelen av att kunna undgå att omedelbart dras in i ett framtida världskrig. Den medför emellertid också förpliktelser och krav på fasthet och konsekvens hos sina företrädare. Neutralitetspolitiken förutsätter, att omvärlden kan hysa förtroende för vår vilja att orubbligt hålla fast vid den valda utrikespolitiska linjen. Den får inte göras beroende av tillfälliga faktorer utan måste vara uttryck för ett varaktigt program.

Man skall kunna lita på våra försäkringar, att alliansfriheten i fred innebär, att vi i händelse av krig skall hävda neutraliteten. Neutralitetspolitiken får icke skapa vare sig misstro hos någon stormakt eller förväntningar hos någon annan stormakt om avsteg från den valda handlingslinjen. Den medger icke handlingfrihet i den meningen att Sverige, efter utbrottet av ett stormaktskrig, kan utan att vara angripet välja att ens i ett kritiskt läge under yttre tryck inträda på någon av de krigförandes sida. Omvärlden skall vidare kunna lita på att svenskt territorium och svenska resurser icke skall kunna utnyttjas för angreppshandlingar. Vi kan inte underlåta att bjuda motstånd mot varje angripare eller vederlåta att motsätta oss kränkningar av landets neutralitet. Försvaret är i nuvarande världsläge ett nödvändigt stöd för utrikespolitiken.

Det skall skapa respekt för vår vilja att hävda neutraliteten åt alla håll och för vår förmåga att försvara oss, om vi ändå blir angripna. Men det är ett svenskt försvar för svenskt territorium. Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.

Citerat ur SOU 1994:11 Om kriget kommit… Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969, s. 54

Idag fyller Republiken Finland 99 år. Det är en ung stat. Men många stater i Europa har en ännu kortare historia som fria och självständiga. Några fick sin självständighet ungefär samtidigt som Finland men förlorade den sedan. Vissa är helt färska statsbildningar. Det suveräna Finland var en följd av Rysslands nederlag i första världskriget och oktoberrevolutionen. Men den nyvunna friheten från övermakt utlöste ett inbördeskrig som på tre månader krävde cirka 35 000 döda, eller en procent av landets befolkning.

Det republikanskt demokratiska Finland – 1906 hade i storfurstendömet som första land i Europa införts allmän rösträtt för kvinnor till en nyinrättad enkammarlantdag – har behållit sitt statsskick och sin politiska kultur under alla de 99 år som gått efter frigörelsen från Ryssland. Också därigenom är Finland unikt bland de stater som uppstod under och efter första världskriget. Men denna vinst har inte varit utan offer. Finska folket har fått slåss och utkämpa blodiga strider för att försvara sin frihet och sin demokrati. Alla vägval har inte varit självklara och några kanske mindre välöverlagda.

Läs mer

Studien är en omvärldsanalys som sträcker sig fram till 2035. Först i en senare rapport kommer Försvarsmakten att lägga fram förslag till försvarets uppbyggnad och kostnader.

Men redan av perspektivstudien framgår hur försvarsledningen tänker sig försvaret och de viktigaste uppgifterna.

Försvaret har nu åter fått huvuduppgiften att försvara nationen. Efter 12 års deltagande i det Nato-ledda kriget i Afghanistan finns mycket som måste återhämtas. Sverige har deltagit i upprorsbekämpning som har föga eller inget med nationellt förvar att göra. Istället för samövade enheter på brigadnivå har svenska Isaf-soldater i Afghanistan verkat i små grupper mot en i många fall oidentifierbar fiende. Planen sammanfattar:

”Vid internationella insatser har Sverige bidragit med utvalda förmågor, som delkomponenter tillsammans med andra länder i en koalition. Av ekonomiska skäl har dessa förband eller delar av förband delvis utvecklats på bekostnad av andra förband och funktioner som krävs vid ett nationellt försvar. Hela funktionskedjan från underrättelser, ledning, rörlighet, verkan, skydd och logistik behöver fungera i ett nationellt försvar. Försvarsmakten har följaktligen ett behov av att återta ett fungerande system av system för nationellt bruk.” (Se också analysen av Afghanistankrigets påverkan på försvaret)

Läs mer

Försvarsmakten har gjort filmen i ett försök att sammanfatta allmänna värnplikten från starten 1901 till dess den lades på is 2010.

Filmen ger en översikt över försvaret från 1500-talets folkuppbåd, över 1600-talets indelningsverk fram till allmänna värnpliktens införande 1901.

Det blir en historieskrivning med mycket lätt hand. Positiva saker lyfts fram som att alliansfriheten med den allmänna värnplikten som bas var viktig under det kalla kriget då vi utgjorde en zon mellan de två blocken. Stödet för allmänna värnplikten ökade starkt under 1980-talet då Sverige upplevdes hotat sedan den sovjetiska ubåten gick på grund i Karlskrona skärgård.

Andra inslag i filmen är snarast exempel på tendensiös historieskrivning. Det går inte att göra djupdykningar i historien i en 20 minuters film men man borde ha visat hur den allmänna värnplikten är krigsavhållande. Unionsupplösningen 1905 är ett exempel då den allt mer organiserade arbetarklassen under Branting och med värnplikten som stöd tvingade krigsaktivister i regeringen att gå med på en fredlig upplösning av unionen mellan Sverige och Norge. Inte heller nämns kopplingen mellan allmän värnplikt och kampen för demokratin i början av 1900talet: ”en man en röst”.

Läs mer

Fjärrstyrda flygfarkoster (drönare eller som de förkortas: UAV) flög i juni i år in över förbjudet område vid Utö i Stockholms södra skärgård. Just då genomfördes den Nato-ledda militärövningen Baltops där. Farkosterna kom på natten och överrumplade det svenska försvaret som enligt uppgift i Dagens Nyheter utreder vem som ligger bakom.

Det svenska försvaret uppgavs vara villrådigt beträffande hur man skulle agera mot drönare. Svenska soldater bytte lös övningsammunition mot skarp, men inga skott avlossades.

I Estland och Lettland har man agerat mer resolut. Esterna har öppnat eld mot drönare som tagit bilder av militära anläggningar, och i Lettland har man gett klartecken till försvarsmakten om att obemannade farkoster över militära övningsområden får skjutas ned.

I Norge observerades främmande drönare i samband med en militärövning i Troms. Det var inte klarlagt om det var främmande makt eller teknikintresserade privatpersoner som stod bakom. Det norska försvaret säger att man utvärderar alla sätt att motverka hot från drönare ”inom de juridiska ramar vi har” .

Läs mer

Under hösten 2016 lade ambassadör Krister Bringéus fram den utredning han hade fått i uppdrag att göra, Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57). I uppdraget ingick att analysera och redogöra för innebörden av Sveriges samarbeten respektive medlemskap med andra länder och organisationer på det försvars- och säkerhetspolitiska området, i dag och i framtiden. Den verkliga orsaken till uppdraget är meningsskiljaktigheterna inför försvarsbeslutet 2015, då de etablerade partierna inte kunde nå enighet om huruvida medlemskap i Nato skulle vara en god idé eller ej. Utredningen skulle enligt direktiven bidra till ett fördjupat nationellt samtal om denna fråga.

Utredningen kopplar samman den eventuella nyttan av ett Nato-medlemskap med framför allt möjligheten av ett ryskt militärt angrepp mot någon eller några av de baltiska staterna. Ett sådant angrepp är, menar utredaren, ”i grunden osannolikt”. Samtidigt sägs den ryska statsledningens agerande kännetecknas av oförutsägbarhet. Utredningen skriver: ”En militär konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den säkerhetspolitiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar.” Utredningen går därefter vidare med att analysera vilket detta bidrag skulle kunna vara. Utgångspunkten är att ”Sverige med stor sannolikhet redan i ett tidigt stadium skulle dras in i en eventuell rysk-baltisk militär konflikt”. Slutsatsen blir: ”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig undanröjs, och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.”

 Utredningens slutsats har vunnit genklang i många kretsar som har sett den som ett avgörande besked i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Men granskar man utredningens slutsatser står det klart att de bygger på spekulationer och tyckande. Varje steg i dess resonemang kan kritiseras.

Läs mer

Tesen om ”Rysslands ökande aggressivitet” i Östersjöområdet är aldrig belagd och prövad. Ändå tas den numera för given i nästan all nyhetsrapportering och politisk debatt. Det är ett försanthållande som har karaktären av en trossats, av typen den obefläckade avlelsen. Alla vidare utläggningar hänger på den. Man gör till exempel inte reda för innehållet i begrepp som ”aggression” och ”aggressivitet”. Det kan rimligen inte vara det samma som militär upprustning, ty i så fall skulle man ju behöva beteckna varje steg som tas för att rusta upp den svenska försvarsmakten – om detta sedan kommer att ske är en annan femma – som en aggressiv handling.

Nej, militär styrka kan inte utgöra – eller ens ingå i – en definition av aggressivitet. Kanske är det en förutsättning för aggression? Ja, kanske. Men nog går det att tänka sig att någon beter sig aggressivt också i ett tillstånd av stor svaghet, i ren desperation, som en sista utväg eller som ett sätt att tilltvinga sig ett erkännande. Därmed inte sagt att det är ett givet framgångsrecept. I Syrien och Irak är det knappast styrkan som har triumferat.

Inte heller är det förnuftigt att utgå från att aggressivitet skulle vara ett naturligt stormaktsbeteende. En stormakt kan förvisso gå till attack, men den kan också visa återhållsamhet, känna sig nöjd med status quo, vara utmattad av strider eller mätt på redan gjorda framgångar (erövringar). Stormakter måste inte heller med nödvändighet råka i luven på varandra, och en konflikt behöver inte vara följden av aggressivitet men däremot av låt oss säga prestige eller av missförstånd. Det går mycket väl att ty sig till ett antal konfliktlösningsmekanismer på det internationella fältet, varav somliga redan är på plats, inom ramen för FN-systemet eller i form av bindande konventioner.

Också stormakter tvingas faktiskt att göra vinst- och förlustberäkningar!

Läs mer