Texter

Finska HBL (12/1) redovisar att utrikesminister Tobias Billström har gjort följande uttalande, vilket bekräftas av Försvars makten:

”Sverige stödjer fullt ut de ansträngningar som görs för att upprätthålla säkerhet och fri sjöfart i regionen. Sverige undersöker också möjligheter att stödja insatserna i Röda havet”, skriver den svenska utrikesminister Tobias Billström (Moderaterna) i ett skriftligt svar till tidningen Göteborgs-Posten.

Svenska Försvarsmakten bekräftar att regeringen hört av sig i frågan.

”Vi har fått in en förfrågan från regeringen om att undersöka möjligheterna att stödja insatserna i Röda havet. Försvarsmakten ska svara på remissen i slutet av nästa vecka”, skriver Försvarsmakten till Expressen.

Till TT skriver Billström att Sverige ser på utvecklingen i Röda havet med stort allvar.

”Det är viktigt att undvika en militär eskalering och att värna om sjöfartens säkerhet och rätten till fri sjöfart. Ansvaret för att bryta denna utveckling ligger på huthierna. Deras anfall i Röda havet måste upphöra”.

Billström betonar att Sverige, EU liksom FN:s säkerhetsråd har fördömt huthiernas anfall, som har pågått under flera månader.

”Det är värt att understryka att även örlogsfartyg som USA och Storbritannien har skickat till Röda havet för att skydda den kommersiella sjöfarten har utsatts för direkta anfall från huthierna. I säkerhetsrådets resolution den 10 januari framhöll man staters rätt att i enlighet med folkrätten försvara sina fartyg från anfall”, skriver Billström.

Det är korrekt som Billström säger att frågan behandlats i FN:s säkerhetsråd som den 10 januari i år antog resolution N2400928.pdf (un.org) där särskilt punkt 3 är av intresse:

Läs mer

Historieförfalskning pågår.

Men den här gången handlar det inte om andra världskriget, då – enligt den svenska samlingsregeringens sentida belackare – Sverige inte förhöll sig neutralt i förhållande till krigförande parter. Att vårt land undgick att dras in i strider, anses vara av mindre betydelse än de eftergifter, som gjordes för att vi inte skulle bli angripna. Och då blev vi – enligt denna logik –”fredsskadade”, det vill säga tråkigt nog inte härtagna eller ockuperade eller sönderbombade.

Det har för fackhistoriker varit relativt enkelt att tillbakavisa denna revisionism, som inte har förankring i någon grundforskning på samtida källmaterial utan endast i ideologiskt önsketänkande.

Men om Sverige inte var neutralt under kriget, och regeringen dolde sina sympatier för vad som såg ut att bli den vinnande sidan, hur skulle vi då kunna vara det under det följande kalla kriget? resonerar ideologerna vidare. Problemet är bara, att det under kalla kriget fanns två vinnande sidor och att Sverige befann sig mitt i konflikten dem emellan. Huvuduppgiften för svensk utrikes- och säkerhetspolitik var därför att inte medverka till att det kalla kriget blev hett.

Nu sägs att vi redan från början valde sida. Vi inrättade oss i Västalliansen. På vilket sätt? Genom att ha goda och nära förbindelser med medlemmar i denna och genom att få vissa löften om stöd, ifall vi skulle bli angripna från den andra sidan. Men detta är inte att inrätta sig, än mindre att ingå i en allians, ens en dold, det är att förbereda sig. Sverige behövde också lugna ned den andra sidan med försäkringar om det här var en situation som vi absolut inte önskade.

Läs mer

Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen är nu avslutad. Enligt rapporteringen hittills är lägesbeskrivningarna alarmistiska. Finska Yles reporter framhåller att konferensen hålls i en ”exceptionellt krigisk atmosfär”. Hon noterar: ”Krigspratet lät hårt i finska öron.” Några exempel på tonläget i talen i Sälen bekräftar detta:

Ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin uppmanade svenskarna att förbereda sig för krig. Överbefälhavaren Micael Bydén hade motsvarande budskap. Enligt statsminister Ulf Kristersson är avsikten inte att skrämmas, men ”det är allvar på riktigt”, och försvarsminister Pål Jonson framhöll att ”kriget kan komma – också till oss.”

Man kan jämföra detta med den norske försvarschefen general Eirik Kristoffersens mer kyliga bedömning av läget, som rimmar med den som hörts från finskt håll:

”Det er viktig å huske på at Russland har låst sin kapasitet i Ukraina, og vil bruke lang tid på å bygge seg opp igjen. Mange russiske soldater er drept, og mye russisk utstyr er ødelagt. Det er ingenting som tyder på et angrep mot Norge i nærmeste fremtid. Det er et svekket Russland i våre nærområder.” (adressa.no 30/12)

Läs mer

Detta är del IV i raden av våra artiklar om DCA-avtalet (Defence Cooperation Agreement).

Den svenska och amerikanska regeringen har undertecknat DCA-avtalet, men det har inte trätt i kraft. Det förutsätter på svenska sida att regeringen lägger fram en proposition om riksdagens godkännande av avtalet och de åtföljande lagändringar som är nödvändiga. Efter en remissomgång (vi utgår från att en sådan kommer till stånd), riksdagsbehandling samt riksdagsbeslut att godkänna avtalet och lagändringarna kan avtalet bli bindande för svensk del, förutsatt att de formella kraven på amerikansk sida är uppfyllda. Det är vår bedömning att det krävs en majoritet om minst tre fjärdedelar av de röstande och att mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar för det. Vad som hittills framkommit indikerar att erforderlig majoritet föreligger i riksdagen. Det innebär inte att det är förgäves att sätta sig in i det på flera punkter otydliga avtalet. Denna vaghet är medveten. Den ger anledning att med utgångspunkt från Sveriges suveränitet ställa frågor till de ansvariga med krav på tydliga klargöranden av innebörden av de känsligaste punkterna i avtalet.

Vid en tolkning av avtalet bör man hålla i minnet att det i Artikel 1 anges att all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas ”med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella förpliktelser”, det vill säga bland annat FN-stadgan. Vad dessa allmänna principer är värda i sammanhanget tål att tänka på, särskilt när man relaterar dem till avtalets specifika, konkreta bestämmelser.

Läs mer

Författaren och poeten Johan Wolfgang von Goethe var rådgivare till hertigen av Sachsen-Weimar, ett av otaliga tyska småriken. Därtill var Goethe även krigsminister i det lilla hertigdömet. Han följde med i de preussiska och österrikiska monarkernas fälttåg mot det revolutionära Frankrike. Detta händelsedigra skeende skildrar han i boken Kampanjen i Frankrike 1792, som utarbetades flera decennier efter fälttåget.

Den franska revolutionen hade långtgående verkningar långt utanför det egna landets gränser. Inflytelserika kretsar i den tyska intelligentsian hade välkomnat revolutionen. Även Goethe var välvilligt inställd, men han var bara beredd att följa den en bit på vägen och han hade inget till övers för dess ”plebejiska” metoder. Det var särskilt det antifeodala som attraherade honom. Han såg den tyska efterblivenheten och misären på nära håll.

Läs mer

Nu ville jag vara stridsberedd,

försedd med mask och granat!

Nu ville jag vara vinterklädd,

rätt förskonad från köld och hat!

Ville jag vore en brav soldat,

en sån som sällan blir rädd,

och skulle erhållit fullt mandat

mot den som går över vår brädd

Dock gåve jag min sista dukat

till en som föll och blev svedd

Han finge bli min bästa kamrat,

om också han vore förledd

Under 2023 ökade Ryssland och USA spänningarna i världen. Ryssland genom aggressionskriget mot Ukraina och USA genom att motverka en vapenvila i kriget i Gaza och genom att inte ta avstånd från Israels folkrättsbrott i Gaza.

Båda stormakterna har återstartat kärnvapenrustningarna.

USA inriktar sig på att konfrontera Kina. USA och Ryssland är inne i en slags kapprustning i Arktis.

Stormakternas folkrättsbrott innebär inte slutet på en världsordning baserad på FN-stadgan som vissa vill hävda.

I FN:s generalförsamling röstade en överväldigande majoritet av världens stater för en resolution som fördömde Rysslands angrepp på Ukraina och den röstade ett år senare med en överväldigande majoritet för eldupphör i kriget i Gaza som visade ett USA mer isolerat i världen än någonsin tidigare.

Läs mer

Detta är del III av våra artiklar om DCA-avtalet.

Finland, Norge och Sverige har träffat strategiska militära samarbetsavtal med USA (Defence Cooperation Agreements, DCA). Danmark förväntas underteckna sitt inom kort. I stort sett är de offentliggjorda avtalen likalydande.

När dessa småstater ger sig i lag militärt med en stormakt som USA och binder sig under åtminstone 10 år finns det skäl till eftertanke och övervägande. Man bör ha klart för sig att DCA-avtalet i väsentliga delar inte bygger på konsensus som i Nato, där man kan säga nej, utan ger USA rättigheter som ska vara ”oförhindrade”.

Läs mer