Texter

Hultqvist-doktrinen om den transatlantiska länken har en avgörande svaghet, nämligen att den bygger på välvilja från den som har makten över amerikansk utrikespolitik. Men en liten stat ska inte söka välvilja från något håll, eftersom det kan mötas med illvilja från ett annat. Och den kan inte göra sig beroende av vem det är som styr och ställer i de stora huvudstäderna. Huvudlinjen i småstatens säkerhetspolitik måste vara att tillvinna sig respekt.

Det kan innebära att man får avstå från en hel del. Man kan få hålla inne med kritik. Man kan få ge upp ambitionen att vara ett föregångsland. Man kan få svälja mycken förtret och i känsliga lägen vara beredd att göra eftergifter och tulla på sitt samvete. Man ska låta bli att moralisera. Vad man inte får lov att avstå från är förmågan att försvara landets nationella intressen – med politiska, diplomatiska och militära medel.

Här brister det. Svenska regeringar har avstått från att se om landet. Huvudinriktningen har varit ”samarbeten med andra”. Men om dessa samarbeten faller samman, av den ena eller andra anledningen, vilka reservplaner finns det då? Vad blir det av ”värdlandsstödet”, om ingen svarar på våra invitationer? Det ofrånkomliga intrycket är att deklarationerna om gemensamma intressen, hela ”solidaritetsretoriken”, sker i avsaknad av annat.

Läs mer

I sin bok från1963,Tankar om utrikespolitik, skrev Östen Undén, som i 19 år (1924–1926 och 1945–1962) var Sveriges utrikesminister, följande kloka ord om Sveriges utrikespolitik. Han framförde tankarna första gången 1952 i ett anförande inför Försvarshögskolan. De står sig väl än idag:

• Ett litet land som Sverige med dess begränsade resurser kan inte ta något moraliskt ansvar för världspolitiken.

• Om ett land i Sveriges läge ställer som sin uppgift beträffande försvaret att söka värna det egna territoriet i händelse av angrepp och att för sådant ändamål göra skäliga ansträngningar på försvarets område, då uppfyller vi också de krav som rimligen kan ställas på oss.

Läs mer

I juni i år publicerade Europeiska Unionens representant i utrikes frågor Federica Mogherini rapporten Shared Vision, Common Action –A Stronger europé. EU Global Strategy on foreign and security policy.

Rapporten är ett ambitiöst försök att ena ett allt mer söndrat EU men kom olyckligtvis strax före Brexit som dramatiskt ändrade hela den politiska scenen i Europa. Inte heller valet av Trump som president i USA fanns med i beräkningen.

Rapporten öppnar med erkännandet att ”Vår union är under hot.  Vårt europeiska projekt som har gett fred som aldrig tidigare, välstånd och demokrati är ifrågasatt.”

Bakgrunden är förstås den växande euroskepticismen i länder som Österrike, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Ungern, Italien, Holland, Polen och även Sverige. (För att inte tala om Storbritannien som röstade för att lämna unionen).

Kommissionen pläderar för en starkare, mer sammanhållen union: ”Vi måste enas mer tvärs över olika interna och externa policies.” Kommissionen noterar uppenbarligen hoten från alltmer nationalistiska strömningar och försäkrar att det inte finns någon motsättning mellan nationella och europeiska intressen.

Detta framstår dock mest som besvärjelser från Bryssel i en tid när EU upplever sin största kris hittills.

Rapporten täcker en rad områden inom utrikes- och säkerhetspolitiken.

Läs mer

Svenska Dagbladets försvarsreporter Jonas Gummesson skrev 14 november angående besöket i Stockholm av Ukrainas president Petro Pososjenko:

”Var den tillträdande Trumpadministrationen står i gasfrågan går inte att veta ännu.

Men president Porosjenko skulle säkert uppskatta om S-MP-regeringen bidrog till Ukrainas bästa också genom att vrida gasvapnet ur Putins händer inför eventuella uppgörelser med Trump. Det förutsätter då ett skärpt svenskt agerande mot Nord Stream 2.”

Först behöver man åter klarlägga för Gummesson att Sverige inte kan stoppa gasledningen på några lagliga grunder. Folkrätten lägger inget hinder i vägen för Nord Stream, vilket har understrukits också av den svenska regeringen.

– Det är andra spelare här som har en avgörande roll i hur det ska gå med det här projektet. Vi kan ju skrika högt och ge intryck av att vi kan stoppa det, men det är inte vi som ensamma kan säga nej, sade utrikesminister Margot Wallström (S), vid en interpellationsdebatt i riksdagen om Nord Streams gasledning.

För att stoppa gasledningen behövs således ett brett stöd för detta av länderna i EU – och då först och främst av dem som kommer att dra nytta av gasen, vilket borde vara Tyskland och vissa andra.

Nu finns inga tecken på att ett sådant ställningstagande kommer från EU:s sida, och USA under Trump lär inte vara berett att sätta hårt mot hårt i den här frågan.

Läs mer

Hur länge kan vi ha ”Nato-optionen” som en böld i den nationella politiken? Den frågan har nyligen ställts av Per T. Ohlsson och Johan Wiktorin, på intet sätt några ”Nato-fiender”. Men de ser båda att kravet på Nato-medlemskap klyver landet – för hur lång tid, under hur många mandatperioder? – och drar uppmärksamheten bort från vad som i dagsläget borde och måste vara huvudfrågan: landets egen försvarskraft.

Denna är undergrävd genom en lång följd av försvarsbeslut med bantade totalbudgetar och en omriktning mot internationella militära insatser som har satt och sätter vårt lands säkerhet i fråga. Alla regeringar efter 1990 är skyldiga till den uppkomna situationen. Skadeverkningarna av denna politik kvarstår, även om en viss tillnyktring har skett under de allra senaste åren.

Läs mer

Värnpliktsutredningen kom 28 september med sitt slutbetänkande  där  det inte föreslås allmän värnplikt utan fortsatt yrkesarmé med  lite  komplettering av pliktinkallade. Även den utredningen har vi kommenterat.

Vi publicerar åter det här inlägget från 18 juni i år.

Värnplikten har åter blivit aktuell då försvaret inte lyckas fylla leden med yrkessoldater. Trots ett starkt folkligt stöd för allmän värnplikt verkar regeringen dock inställd på att endast komplettera med värnpliktiga. Den sittande Värnpliktsutredningen skall ”föreslå lämplig balans mellan plikt och frivillighet” men allmän värnplikt är alternativet till ett yrkesförsvar. Värnplikten är inte som utrikesminister Margot Wallström ville få det till ett sätt att sysselsätta ungdomar med allt från hemtjänst till att kratta löv. Syftet med allmänna värnplikten är ett folkförankrat totalförsvar vilket inte är samma sak som att alla måste genomgå vapenutbildning, även civilförsvaret ingår. Här är fem punkter av Lars Gunnar Liljestrand om varför en allmän värnplikt vore en bra idé:

1. Försvar av hela landet
Allmän värnplikt krävs om hela territoriet skall försvaras. Idag finns endast några hemvärnsbataljoner mellan Stockholm och Boden. Gotland är nästan helt utan försvar. Med allmän värnplikt där utbildningen sker i det egna länet skapas ett rikstäckande försvar där de värnpliktiga snabbt kan mobiliseras och där varje värnpliktig känner att försvaret gäller hembygden. Det är inte detsamma som att vi skall bygga nya kaserner. Här handlar det om en modern flexibel decentraliserad utbildningsverksamhet.

Läs mer

Det är mycket värdefullt och på tiden att Sun Zis The Art of War har kommit ut i svensk översättning på förlaget Arcturus Holding Limited med Claes Göran Green som översättare.

Om vem som sannolikt skrivit dessa raffinerande texter, och när de utarbetats någon gång före Kristi födelse, kan man läsa om i förordet.

Det är faktiskt svårt att sluta läsa dessa kondenserade och dialektiska sentenser om konsten att kriga, när man väl börjat: krigskonsten handlar ju ”om liv och död, den bereder väg för antingen säkerhet eller undergång”.

Det tidsbundna finns självfallet med här, men i och med att frågeställningarna inte fragmentiseras i oöverblickbara detaljer blir The Art of War mycket tydlig när det gäller centrala och avgörande frågeställningar. Det är hela är pedagogiskt, inte minst för icke-militärer. Sun Zi är en klassiker som man bör studera, liksom man bör läsa Carl von Clausewitz bok Om kriget, som tacknämligt nog också finns utgiven i svensk översättning. Att den senare författaren grundligt lär ha studerat den förre förvånar inte.

Sun Zi har inspirerat många. Att Mao Zedong är en av dessa framgår utomordentligt klart vid en läsning av Maos mästerliga militärpolitiska skrifter om inbördeskriget i Kina och försvaret mot den japanska angriparen. Mao utvecklar här dialektiskt och konkret på ett slående sätt många tankar som återfinns hos Sun Zi.

Inte oväntat kan dagens läsare av Sun Zi hämta stöd för både det ena och det andra i The Art of War.

Det var nog förgäves som boken 2006 överlämnades av Kinas president som gåva till Georg W. Bush vid ett statsbesök.

När förbindelserna mellan Kina och USA öppnades på allvar 1971 noterade Henry Kissinger att Mao ”var mer präglad av Sun Zi än av Lenin” och att Mao ”kunde driva till synes motsägelsefulla strategier samtidigt”. Kissinger talade om att ”den kinesiska förebilden var raffinemang, slughet och att tålmodigt skaffa sig relativa fördelar”.

Kanske det!

Här ett rätt godtyckligt citat ur The Art of War som förhoppningsvis stimulerar till inköp och läsning av boken:

”Att utkämpa många drabbningar och vinna dem alla är inte det bästa sättet att sträva efter, att bryta fiendens motstånd utan strid är överlägset detta.”

Håller Sveriges position att inte ha några regeringskontakter med grannlandet Ryssland på att luckras upp? Jonas Gummesson i Svenska Dagbladet spekulerar om detta på nyhetsplats (6/11). Den svenska regeringen hör till fåtalet i Europa som inte talar med Moskva sedan den ryska kränkningen av Ukraina i början av år 2014 och hamnar därmed i samma kategori som Polen och Rumänien.

Vi har flera gånger hävdat att detta är en oklok politik. I Finland och Norge förstår man den ej. Ryssland har straffats för sina folkrättsbrott genom EU:s sanktioner, men Sverige har straffat sig självt genom sin envetna samtalsvägran. Detta autistiska element i utrikespolitiken löser inga problem, det skapar bara låsningar som det kan ta lång tid att tina upp. En sak är klar: ideologisk ståndaktighet kommer inte att belöna sig.

Det sägs att Sveriges medlemskap i FN:s säkerhetsråd från årsskiftet och två år framåt nödvändiggör en upptining av förbindelserna med den permanenta rådsmedlemmen Ryssland. Kanske det. Där sitter man vid samma bord. Men de bilaterala kontakterna måste ju fungera ändå. Vi är inte betjänta av ömsesidiga missförstånd. Sverige har inget intresse av att Ryssland blir betraktat som en fientligt sinnad nation.

Stefan Löfven har varit i Riad. Han bör resa till Moskva.

Svensk militär personal, anhöriga och en fältpräst har gett sina egna reflektioner om insatsen i Afghanistankriget i boken Uppdrag Afghanistan (CSMS 2016).

Boken skall ses som ”ingångar och möjligheter till ett lärande om militärt yrkeskunnande där det prövats i skarpa situationer”, skriver i inledningen Peter Tillberg, forskare vid Centrum för Studier av Militär och Samhälle (CSMS) vid Kungliga tekniska högskolan.

Men boken är också av intresse för medborgare som vill försöka förstå vad Sverige har gjort i kriget i Afghanistan. Alla rapporter om krigshändelser är hemligstämplade, och endast i några få reportage i media har kriget skildrats men då bara som enstaka incidenter där svenska Isaf-soldater har deltagit.

Inte heller i den här boken ges någon bred översikt över insatsen. Dock ger de enskilda soldaternas funderingar kring vad de har upplevt ytterligare en pusselbit om kriget. (Kanske kommer den av regeringen tillsatta utredningen om Sveriges deltagande i kriget 2002–2014 att ge mer fakta om den största svenska krigsinsatsen sedan den förste Bernadotten drog oss ur Napoleonkrigen.)

Läs mer

Vi länkar här till en artikel från brittiska The Independent som jämför de ryska och de västliga uppfattningarna av omvärlden med varandra. Författaren konkluderar att det inte är rustningar och militära handlingar i sig som leder till att ett allt skarpare säkerhetsläge har uppstått utan en avtagande tilltro i relationerna mellan de två potentiella huvudkombattanterna.

Vi som utger denna sajt anser inte att fluktuationer i det rådande säkerhetsläget ska vara bestämmande för Sveriges nationella och internationella vägval. Militär alliansfrihet och substantiell försvarsförmåga är nycklar till vårt lands oberoende, integritet och handlingsfrihet – i krig som i fred, i tider av spänning såväl som avspänning. Ändå torde man kunna göra den bedömningen att det, när misstroendet mellan parter som ser varandra som motståndare ökar, blir ännu viktigare för den lilla staten att inte ta parti och välja sida.

Det duger inte heller att, som Sveriges tillträdande ambassadör i Helsingfors, Anders Ahnlid, i ett samtal med finska tv- och radiobolaget Yle nyligen förklara att ”ett medlemskap [i Nato] är inte aktuellt just nu”. När var det någonsin aktuellt? Och under vilka omständigheter kan det bli aktuellt? Sådana spekulationer borde svenska diplomater inte främja. Misstankar om att den svenska stats- och utrikesledningen har en dold dagordning i medlemskapsfrågan tjänar inte landets intressen i det givna läget.

Med Sovjetunionens kollaps ansågs det kalla kriget som överstökat. USA och Nato med sina krigsinstrument var herre på täppan.

För Sveriges del var det gamla rysshotet för tillfället eliminerat, och det något tilltufsade invasionsförsvaret ansågs kunna nedmonteras och ersättas av ett ”omprioriterat” och mer tidsenligt insatsförsvar, närmast avsett för internationella uppgifter i fredens tjänst. Omvandlingen motiverades med nonsensdeviser som att ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan”.

Dödsstöten levererades slutligen av de 17 generaler, som i en artikel i Dagens Nyheter 2004 yrkade på övergång till yrkesförsvar – ett förslag som år 2009 biträddes av en splittrad riksdag.

Läs mer

Den 27 oktober överlämnade regeringen en proposition till riksdagen om fortsatt svensk väpnad styrka i Irak. Styrkan förslås blir utökad från 35 till 70 man. Styrkan ingår i den USA-ledda koalitionen mot Isil/Daesh. Beslutet skall gälla till utgången av år 2017.

Den nuvarande svenska styrkan deltar i norra Irak, i de av kurder kontrollerade områdena: den autonoma regionen Kurdistan (KRG).  Regeringen skriver att styrkan har bedrivit träning för irakiska försvarsstyrkor inom områdena sjukvård, krigets lagar, strid i bebyggelse samt detektering av improviserade sprängladdningar.

Utökningen av styrkan motiveras med att Sverige skall verka inte bara i norra Irak utan i hela landet.

Den USA-ledda koalitionen består av ett 60-tal länder, däribland flera EU-medlemsstater och länder i regionen. Den militära ledningen finns i USA:s centralkommando i Tampa i Florida.

Det föreligger inget FN-mandat för att använda militärt våld i Irak. Regeringen hänvisar istället till en inbjudan från Iraks regering: ”Rätten att använda våld grundas på Iraks samtycke och på eventuella begränsningar som antingen ställts av Irak eller följer av folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten. Det finns inga gemensamma avtalade insatsregler för koalitionen. Det svenska styrkebidraget står därför under svensk ledning och kontroll.”

Kriget mot Isil i Irak har många deltagare med skilda intressen både på kort och på lång sikt. Sverige stöder nu en part, de kurdiska peshmergastyrkorna, i KRG. Huruvida de styrkorna kan sägas vara nationella Irakstyrkor är högst osäkert. Regeringen tycks medge detta: ”Splittringen mellan KRG och centralregeringen i Bagdad är påtaglig och bottnar framförallt i oenighet kring de omtvistade områdena, allokering av den federala budgeten samt fördelning av oljeresurserna.”

Läs mer