NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Finlands president Sauli Niinistö i intervju i Österbottens Tidning om Turkiet och Ryssland.
”Niinistö kommenterade relationerna mellan Turkiet och Ryssland med att det är positivt att förbindelserna är på väg att återställas.
– Det är en bra sak i sig att det inte finns fara för konflikt, men jag sade omedelbart efter Turkiets ursäkt att Europa noga ska följa hur samarbetet mellan Turkiet och Ryssland artar sig.”
Vi har tidigare på den här sajten informerat om den stora försvarsövningen Aurora 17, som kommer att genomföras huvudsakligen under september månad 2017.
Enligt Försvarsmakten ska över 16.000 soldater, varav en fjärdedel från Hemvärnet, övas i ett scenario, där Sverige utsätts för ett ”överraskande” anfall. Det speciella med övningen är att alla delar av Försvarsmakten ska tränas, något som inte har hänt sedan 1993.
I nr 2:2016 av Försvarets Forum, som ges ut av Försvarsmakten, lämnas kompletterande information om övningen.
Enligt tidningen är scenariot för övningen spikat: ”en fiktiv motståndare anfaller överraskande vårt land, utan att för den sakens skull ha Sverige som huvudobjekt.”
Övningsledaren, generalmajor Bengt Andersson, intervjuas och anger perspektivet: För att bygga ett starkare försvar och öka den samlade förmågan att möta ett angrepp mot Sverige kommer bland annat gemensamma operationer mellan armé-, marin- och flygstridskrafter att övas.
Hemvärnsförbanden är utformade för att kunna verka vid ett väpnat angrepp. Hemvärnsförbandens huvuduppgifter är främst att skydda, bevaka och ytövervaka områden och objekt. De är viktiga för att upprätthålla militär närvaro i hela Sverige, samt utgör en stor och viktig del av markstridskrafterna. Med sin höga tillgänglighet, numerär och geografiska spridning är hemvärnsbataljonerna av central betydelse för försvaret av det svenska territoriet. De är också betydelsefulla för skyddet av flyg- och marinstridskrafternas basområden och kritisk infrastruktur samt viktigare skydds-objekt. Hemvärnsförbanden, med sin höga beredskap, bidrar till att skapa tröskeleffekt för försvaret av Sverige. Hemvärnsförbanden ska kunna verka med huvuddelen inom ett dygn samt med mindre delar inom några timmar. Hemvärnsförbanden ska vara bemannande, utrustade och samövade för att lösa sina uppgifter. I fredstid ska förbandet övas och tränas för att upprätthålla rätt krav på tillgänglighet i fred och förmåga att inta höjd beredskap. Alla hemvärnsförband har uppgifter i fred, vid höjd beredskap och i krig. Hemvärnsförbanden ska vara intraoperabla med övriga insatsorganisationen genom bland annat kompatibla sambands- och ledningssystem. Stabsarbetsmetoder, stabsarbetsstöd, signalering och övriga format ska följa, de inom Försvarsmakten fastställda kraven. Särskilda hemvärnsfunktionsförband ska kunna lösa uppgifter som regionala- eller riksresurser. Dessa funktionsenheter kan till exempel vara CBRN-, granatkastare-, trafik-, underrättelse- och fältarbetsförband. Läs handboken
Mattias Göransson skriver i senaste numret av tidskriften Filter om den svenska trollfabriken. Ingressen till artikeln lyder: ”Regeringen, Försvarsmakten, Säkerhetspolisen och journalistkåren ägnar stor uppmärksamhet åt problemet med rysk propaganda och desinformation. Men hur beter de sig egentligen själva?”
Är vår tids politiska desinformation av annat slag än forna tiders? Förvisso. Nya spridningskanaler tillkommer ständigt, och med en många gånger förbluffande snabbhet. Själva spridningstempot trappas upp. Nya medier, som ibland kallas ”sociala”, eftersom de kan brukas utan större svårighet av vem som helst, går naturligtvis att användas även för att sprida upplysning, och så sker. Men det är dessa medier – i tillägg till de mera traditionella – som bärare av ”falska budskap” som oroar beslutsfattare i den offentliga sfären, vari också medierna själva ingår.
Men nu har kanaler för masspridda meddelanden haft denna dubbla funktion mer eller mindre tidernas begynnelse. Å ena sidan pedagogiska och tillrättaläggande, å andra sidan fora för skvaller, rykten, förtal och rena lögner. De har styrts och utnyttjats av intressen, de har drivit sina kampanjer, de har deltagit i ideologiproduktion och rentav krigshets. I den meningen finns det mycket litet nytt i det mediala panorama som målas upp av den nyhetsförmedling och opinionsbildning som befattar sig med de säkerhetspolitiska frågorna, mera precist det aktuella säkerhetsläge som vårt land befinner sig i.
Det finns ett stort glapp i synen på hur ett svenskt folkförsvar bör se ut – mellan den rådande folkmeningen, som helt klart förordar en återgång till den allmänna värnplikten, och de i riksdagen företrädda partierna, där en majoritet avvisar en sådan återgång.
Alliansfriheten.se har hört sig för hos riksdagspartiernas informationstjänster om deras nuvarande inställning. Där vi inte fått svar har vi noterat aktuella ställningstaganden i andra sammanhang.
”Nato is fundamentally a military alliance”, säger USA:s Nato-ambassadör i Bryssel, pensionerade generallöjtnanten Douglas Lute i en intervju med The New Yorker . Han tillägger att det också är en politisk allians. Men grundläggande är alliansens militära uppgifter. Nato-staterna har olika politiska system och kulturer; primärt för sammanslutningen har varit att stå emot ett militärt hot från Sovjetunionen, idag från Ryssland.
Det är därför som artikel fem i det Nordatlantiska fördraget, om den ömsesidiga hjälpen i fall av angrepp på någon medlemsstat, är alliansens grundbult. Den har bara aktualiserats en enda gång, efter attentaten i New York och Washington 11/9 2001. Då var det USA som bad sina partners i alliansen om stöd i det så kallade kriget mot terrorn, med fokus på Afghanistan. Som ambassadören Lute själv antyder ligger det något av en historiens ironi i detta faktum, eftersom Atlantpaktens huvudsyfte har varit skyddet av den europeiska landmassan, inte att Europa skulle komma Amerika till undsättning.
I antologin Försvaret främst (Celanders 2015) medverkade överste Jan Wickbom, legendarisk chef för I 19/P 5 i Boden, med ett förslag till ett framtidens försvarssystem i Sverige – vad han kallar den hårda kärnan (HK). Han har arbetat vidare på detta inom ramen för en pågående studie, ”Krigsvetenskap i det tjugoförsta seklet”, som Kungl. Krigsvetenskapsakademien har tagit initiativ till. Vi har fått författarens tillstånd att återge några delar av hans bidrag. Detta är att betrakta som work-in-progress.
Försvarsminister Peter Hultqvist meddelade den 20 juli att Sverige har erbjudit sig att stå som värd för ett möte den 20 september i Stockholm på ”policy director-nivå”, en hög tjänstemanna¬nivå på försvarsdepartementen, för hela den USA-ledda koalitionen mot Islamiska staten.
Försvarsministern säger vidare att Sverige är berett att dubbla sin trupp i norra Irak, från 35 till 70 personer, om riksdagen beslutar så.
Sverige gick med i koalitionen genom ett beslut i riksdagen i slutet av 2014. Det gällde icke stridande personal som stöd främst till de kurdiska styrkorna i norra Irak. Riksdagen beslöt om fortsatt svensk trupp i slutet av 2015.
Enligt regeringens proposition till riksdagen förra året (2015/16:40) är den svenska militärens uppgift att ge rådgivning till och träna de irakiska försvarsstyrkorna i bland annat vapenhantering, sjukvård, försvarsstrid, strid i bebyggelse samt detektering av improviserade sprängladdningar.
Koalitionen mot IS är en lös sammanslutning av över 60 stater, varav, 25 deltar på olika sätt med militärt stöd i Irak och Syrien. Koalitionen leds av USA:s centralkommando i Tampa, Florida, men den svenska styrkan står, enligt vad regeringen skriver i propositionen, under svensk nationell ledning och kontroll. Dock sker nödvändig koordinering ”i samverkan med andra aktörer i insatsområdet”.
Den 15 juni i år presenterade FOI (Totalförsvaret forskningsinstitut) sin rapport om hur det svenska försvaret har påverkats av insatsen i Afghanistan.
Rapporten Det är på riktigt nu! går igenom effekterna på försvaret av den tolv år långa insatsen 2002–2014 och hur effektivitet och kapacitet påverkas.
I direktiven från regeringen står:
”Analysen ska omfatta påverkan på Försvarsmakten, såväl när det gäller det nationella försvaret som myndighetens förmåga att genomföra operationer i och utanför Sveriges närområde.”
Från politiskt håll har insatsen i Afghanistan motiverats på flera sätt. Förutom att den skulle gälla lojalitet med USA, terroristbekämpning, kvinnors rättigheter, demokrati med mera har också förts fram att Sveriges säkerhet bäst försvarades genom svenska Isaf-styrkan i Hindukush, då vi i Europa annars kunde drabbas av samma terroristattentat som USA den 11 september 2001.
När Sverige gick med i kriget i början av 2002 ansåg dåvarande ÖB att insatsen skulle vara ett bra sätt att stridsträna svenska soldater.
Även försvarsminister Peter Hultqvist ser avslagna ryska transpondrar som en oroande trend, vilket framgår av rapportering från Sveriges Radio nyligen. Media har också rapporterat om ÖB Micael Bydén, som under Almedalsveckan utmålade Ryssland som ett militärt hot. Detta har upprört Moskva, som undrar varför svenska företrädare inte ringer sina ryska kollegor snarare än att gå via media.
Svaret på den frågan är att frysningen av officiella kontakter med Ryssland efter Krimkrisen sätter stopp för detta. Men borde inte argumentet att vi ”inte kan låtsas som om inget hänt” snart vara utspelat? Vår markering lär ju ha gått fram till Moskva vid det här laget. Varken Finland eller Nato-länderna förnekar ju Krim- eller Ukrainakrisen trots deras dialog med Ryssland. Dessa har dessutom möjlighet att påverka ryssarnas agerande, exempelvis i transponderfrågan, samt har fördelen av öppna kommunikationskanaler om en incident skulle ske.
Det är hög tid att även Sverige återupptar dialogen med Ryssland. Den nuvarande hållningen provocerar mer än den ger.Läs artikel