Texter

…Sverige kan utnyttja alliansfriheten och en erkänd diplomatisk fingerfärdighet för att medverka till inte minst till fredsbevarande insatser. Det är inte FN:s fel att kriget fortsätter i Syrien och att det är oro och osäkerhet som präglar stora delar av världen. De icke permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet kan  i bästa fall fungera som brobyggare mellan de permanenta  Och dessutom driva mjukare frågor som riskerar att försvinna i det storpolitiska. Läs artikel

Mitt svar är klart: Sverige har aldrig svikit sina löften och förpliktelser, till skillnad från finska förväntningar och önskemål.

Småstaten Sverige är för sin säkerhet och sin suveränitet beroende av
att samverka med andra makter. Denna grundtanke präglar debattartikeln i SvD (10/6) av tjugofem förespråkare för Nato-medlemskap. Så långt är artikeln positiv.

Men den präglas också av en annan grundtanke: Nato-medlemskap är i alla lägen bra. Så är ingalunda fallet. ”Landsförräderi är en fråga om tidpunkt”, framhöll Talleyrand. Mycket talar för att denna tes gäller även för Nato-medlemskap. Bestämda villkor måste vara uppfyllda för att medlemskap i Nato vid en viss tidpunkt skall bli positivt – för bägge parter. Om Sverige skall ingå i Nato och därigenom öka – inte minska – sin säkerhet krävs det stridskrafter som effektivt kan verka i rådande militärpolitiska läge.

Läs mer

På den här sajten har vi under snart ett och ett halvt års tid försökt att kritiskt följa utvecklingen på det försvars- och säkerhetspolitiska området, särskilt i Sverige. Vårt huvudsyfte är värnet av den svenska militära alliansfriheten som vi menar fortfarande måste sträva efter en neutralitetsoption i tider då en yttersta fara kan komma över landet.

Det har också känts naturligt att ställa den svenska situationen i relief till den som råder i våra närmaste grannländer. Vi har därför gått in för att rapportera om vad som händer framförallt i Finland, ett land som Sverige har täta militära och politiska förbindelser med, och på senare tid även Norge. I bägge dessa länder förs en intressant – och tidvis också intensiv – debatt om försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål.

I Norge har experter från skilda håll påtalat bristerna i landets försvarsmakt, vad gäller både resurstilldelning och dispositioner av befintliga medel. Som framgår nedan av en artikel från förra året i Berlingske Tidene, ett av Danmarks ledande pressorgan, finns det också i vårt södra grannland en betydande oro över framförallt arméns nuvarande tillstånd.

Både i Danmark och Norge har man ställt frågan om dagens försvar verkligen mäktar med att bjuda en fiende något motstånd – och om inte de militära stridskrafterna i själva verket är inriktade på deltagande i internationella Nato-operationer.

Vi vill gärna fortsätta att belysa händelseutvecklingar i vårt grannskap och är tacksamma för tips från läsekretsen på relevanta länkar.

Dansk forsvar kæmper ikke alene, men sammen med andre Nato-styrker, hvis Danmark angribes.

Det fastslår generalmajor Hans-Christian Mathiesen, som er chef for hærstaben.

– Det er vigtigt at understrege, at vi er en del af alliancen. Danmarks forsvar står ikke alene. Vi er en del af Natos hære. De står heller ikke alene, for de støttes både af flåder og flyvevåben, siger Hans Christian Mathiesen.

Hans udtalelse kommer i forbindelse med, at tidligere forsvarschef Jesper Helsø i Berlingske kalder hæren utilstrækkelig, mens pensioneret oberst Lars R. Møller kalder hæren en ”milits” efter besparelser på 2,7 milliarder kroner i forsvarsforliget fra 2012. Läs artikel

I en studie från FOI analyseras hur tre europeiska stormakter har ändrat sin säkerhets- och försvarspolitik i förhållande till för exempel Rysslands förändrade agerande och militära uppbyggnad. De tre Europeiska stormakterna Frankrike, Tyskland och Storbritannien förändrar sin säkerhets- och försvarspolitik i förhållande till aktuella säkerhetshot. De tre länderna är alla engagerade i säkerheten i Östersjöområdet.

– Studien visar att de tre europeiska stormakterna inte betraktar Ryssland som ett direkt och existentiellt hot mot deras eget territorium eller mot NATO. Men trots detta så anser de att Rysslands agerande är en allvarlig säkerhetspolitisk utmaning. Annekteringen av Krim kan beskrivas som den tydligaste vändpunkten för dem alla tre. De erkänner också att Ryssland kan utgöra ett hot mot allierade och grannländer, främst i områdena runt Östersjön och Svarta havet, säger Anna Sundberg, forskare på FOI.

Men trots detta så är det för alla tre länderna den globala terrorismen som betraktas som det främsta hotet. Det är särskilt tydligt i Frankrike där allt överskuggas av kampen, nationellt och internationellt, mot terrorismen, men även i de två övriga länderna ligger det högt upp på agendan. Flyktingkrisen har under året varit en annan påtaglig utmaning i Europas södra närområde.

– Vårt närområde har absolut hamnat i deras blickfång på ett annat sätt än tidigare och de är alla tre engagerade i varierande utsträckning i länderna runt Östersjön – genom deltagande i övningar, i stora militära snabbinsatsstyrkor, air-policing, vid staber med mera, säger Anna Sundberg. Läs rapporten

.

Nu sällar sig Wolfgang Ischinger, ordförande för Säkerhetskonferensen i München, till dem som manar Nato till moderation. Krigsrisken mellan Nato och Ryssland är större idag än på 80-talet, menar han. Detta är enligt honom en god anledning till att motverka den pågående militära eskaleringen.

Ischinger har tidigare varit statssekreterare i tyska utrikesministeriet samt sitt lands ambassadör i London och Washington. Han sitter med i styrelsen för SIPRI och är, bland mycket annat, medlem av the American Academy i Berlin, tillkommen i mitten av 90-talet på initiativ av USA:s dåvarande Berlin-ambassadör Richard Holbrooke, och av the Atlantic Council of the United States.

Han anser att Natos Rysslandsstrategi idag är endimensionell: den går endast ut på att demonstrera militär styrka. Men som Ischinger ser det måste strategin ha även en ”andra pelare”, nämligen dialog, avspänning och en återgång till rustningskontroller. Ett exempel på avspänning kunde vara att införa visumlättnader för ryssar, enligt modellen: ”Vi besvarar inte den förgiftande ryska propagandan med en motsvarande motpropaganda, utan vi avskaffar visumtvånget för ryska medborgare.”

Läs mer

Den förut stabilt negativa svenska Nato-opinionen har påverkats av Rysslands aggressiva utrikespolitik : annekteringen av Krim, militärstöd till separatisterna i östra Ukraina, offensiva övningar i Östersjön.

Deras två huvudpunkter i den senaste artikeln (SvD 10.6) tycks mig högst tvivelaktiga.

Den första gäller deras påstående att Sverige har bedrivit en ”isolationistisk” utrikespolitik samt att tanken är ”helt förlegad” att Sverige skulle stå utanför en större krigskonflikt. Vi kommer att dras in i alla konflikter i vår närhet – därför är det bäst att gå med i Nato. Läs artikel

På tröskeln till det politiska superveckoslutet nyligen uppstod en debattunge om huruvida man kan folkomrösta om säkerhetspolitik (läs:Nato) eller inte.

I serien meningslösa debatter har vi prickat av en.

Att ett finländskt Nato-medlemskap går via folkomröstning spikades faktiskt redan i presidentvalsrörelsen 2006 då Sauli Niinistö slog fast att vägen går via folket. Han upprepade det i valrörelsen 2012.

Ingenting tyder på att Niinistö inte låter sig väljas för en andra period 2018-2024.

När en ny president tar vid 2024 kommer han eller hon att ge ett liknande löfte, om frågan är aktuell.

Man blir nämligen inte president på att säga ja till ett Nato-medlemskap.

Samtidigt illustrerar vår utdragna Nato-option att det handlar om så mycket mera än om ett ja eller ett nej. Läs artikel

Var är fredsrörelsen i Natodebatten? undrar insändarskribenten.

Republikens president Sauli Niinistö avslutade Gullranda-diskussionerna med att kommentera dagens huvudteman: samarbetet mellan Finland och Sverige och EU:s framtid. ”Det förefaller finnas skillnader mellan Finland och Sverige, men vilka de är, det är ganska svårt att säga på rak arm”, sammanfattade presidenten. Både Finland och Sverige beaktar situationen i sina ställningstaganden och lämnar tillräckligt med utrymme också för framtida beslut.

En skillnad som kom fram i diskussionerna var när man på svenskt håll konstaterade att Sverige inte i detta läge skulle bjuda in Rysslands president. ”Jag hoppas att ni också ser en annan större skillnad, eller åtminstone en längre sådan, på över 1 300 kilometer. Finland har en längre gräns med Ryssland än alla EU-länder tillsammans och en nästan lika lång gräns som Nato-länderna tillsammans. Den situationen kan vara svår att sätta sig in, men försök föreställa er att Ryssland skulle ligga där Norge nu ligger”, sade president Niinistö. Läs artikel