Texter

Ett av regeringens viktigaste argument för att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato är att vi önskar behålla vår handlingsfrihet i ett fall av öppna militära konfrontationer. Det är bra – det finns flera goda argument för detta. I den här meningen bör vårt säkerhetspolitiska handlande inte vara ”förutsägbart”, som regeringsföreträdare i andra sammanhang har sagt att det bör vara, utan bestämmas utifrån varje läge för sig. Ingen ska kunna räkna med att Sverige kommer att uppträda på ett visst sätt. Alla måste ha klart för sig att varje angrepp på vårt land kommer att avvisas.

Läs mer

Ett kriterium på en stormakt är att den anser sig ha politiska och geostrategiska intressen utanför sitt eget land – vad som vanligen kallas inflytelsesfärer. Stormakten vill utöva beskydd och anser sig i gengäld kunna påräkna lojalitet. Om den inte får lojalitet, har den medel för att kunna framtvinga sådan. Det brukar kallas påtryckningar, alternativt gangsterlogik.

Charles Kupchan, nära rådgivare till USA:s president Barack Obama, säger att ”hela Norden hör till USA:s centrala intresseområden då det gäller säkerheten i Europa” . Washington anser således att inte bara de nordiska Nato-länderna utan även Finland och Sverige, två alliansfria stater, ingår i en amerikansk inflytelsesfär. Vilket är tämligen alarmerande. Har de bägge ländernas befolkningar och regeringar alls tillfrågats?

Läs mer

Peter Hultqvists anförande vid Lennart Meri-konferensen i Tallinn stämmer till djup eftertanke. Den svenske förvarsministern fortsätter där oförtövat sitt ordkrig med Ryssland – antagligen var det väl också detta som hans värdar väntade sig av honom. Men kan Sverige i längden ha ett annorlunda förhållningssätt till den stora grannen än Finland, vars statschef outtröttligt betonar vikten av dialog och samarbete med Moskva? Senast i samband med de nordiska ledarnas besök i Washington underströk president Sauli Niinistö hur viktigt det är att ”upprätthålla goda relationer med Ryssland”.

Läs mer

We live in difficult times. More than two years have passed since Russia’s annexation of Crimea. The illegal annexation of Crimea cannot become the status quo. The Russian aim is obviously to keep Crimea off the international agenda, let time pass and hope that this will simply become a fact of life. Despite persistent Russian denials, regular Russian troops remain in Donbass, and Moscow continues to provide military equipment and training to the separatists in eastern Ukraine. The intensity of the conflict in eastern Ukraine can be increased or decreased depending on what best serves the interests of the Kremlin at any given moment. The annexation and the Russian involvement in eastern Ukraine is the greatest challenge to the European security order since the Second World War. Russian actions against Ukraine go beyond aggression; they constitute a threat to the right of countries in Russia’s neighbourhood to make policy choices of their own.Läs talet

I Svenska Dagbladet kan man läsa om två stora Nato-övningar där Sverige skall delta: marinövningen Baltops och arméövningen Anakonda i Polen där Natos allierade och partners ska träna beredskap och samordning. Båda genomförs i början av juni.

Ingen av dessa har någon synbar koppling till Sveriges försvar. I Baltops ingår landstigningsoperationer och övningen avslutas vid polska kusten. Anakondaövningen handlar om samverkan mellan tunga arméförband från USA och Polen och är inriktad på ett scenario där Östeuropa är angripet och skall försvaras.

Läs mer

Det framhålls ibland i den allmänna debatten att Sverige övergav neutralitetspolitiken för över tjugo år sedan och inte kan vara alliansfritt, eftersom det tillhör en utrikes- och säkerhetspolitisk gemenskap, det vill säga Europeiska Unionen. (Motsvarande hörs i en finska debatten, med avseende på Finland.) Dessa uppfattningar är mycket skruvade och stämmer illa med vad som sades inför Sveriges (och Finlands gemensamma) EU-inträde den 1 januari 1995. (Även neurala Österrike gick då med men inte Nato-landet Norge.)

I en av de ”konsekvensutredningar” som föregick folkomröstningen på hösten 1994, Historiskt vägval (SOU 1994:8), analyserade de båda utredningsmännen, före detta kabinettsekreterarna Sverker Åström och Leif Leifland, vad som skulle bli följden för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik, om landet blev respektive inte blev medlem av Unionen. De båda (som samskrev sig) intresserade sig mest för det förra fallet, eftersom status quo kunde bedömas vara mindre komplicerat, åtminstone i den korta sikten.

Läs mer

Vad ska Peter Hultqvist svara? ”Svenskt territorium är svensk försvarsmakts ansvar. Sedan hur vi gör i en krissituation är någonting som man får avgöra då. Det beror på vilka scenarier som gäller.” Det är en rimlig hållning, när det redan idag – utan att det på långa vägar föreligger ett krigsfall i vår del av världen – kommer propåer från Väst om att Nato ska ”få använda flygbaser i Sverige och Finland” för att försvara Baltikum.

Så resonerar i alla fall en ”inflytelserik amerikansk tankesmedja”, Atlantic Council.  En FOI-forskare lägger villigt till att ”Norden och Baltikum är ett sammanhängande operationsområde” (vilket inte är sant, det är ju ett politiskt avgörande, inte ett militärt!). Om Nato-flyg står i Baltikum, blir det mera sårbart för attacker än om det finns i Sverige och Finland, sådan är tanken. Enligt en annan tankesmedja, Rand, skulle det då röra sig om 50-60 avancerade stridsflygplan. ”Svenska försvarstjänstemän” – ett luddigt uttryck, är det militärer eller departementstjänstemän? – sägs vara med på noterna.

Läs mer

Utrikesminister Margot Wallström retar upp sig på ryska pekpinnar. Det gör hon rätt i. ”Vi bestämmer själva vår politik…”, har blivit en slagdänga från Rosenbad och Gustav Adolfs torg. Men är fru Wallström konsekvent?

I en intervju i Dagens Nyheter (9/5) varnar hon Storbritannien för ett nej i den förestående folkomröstningen om EU- medlemskap. ”Storbritannien ska inte tro att det bara är att hoppa på det avtal som redan finns för EES-länderna”, säger hon. ”Det krävs en ny förhandling och det kan bli en enormt lång procedur.” Själva utträdesprocessen kan ta upp till nio år, sägs det.

Läs mer

”Nato har förstås aldrig planerat ett anfall österut”, deklarerar ledarskribenten Erik Helmerson i en uppgörelse med den försvarsnihilistiska Fi-politikern Gudrun Schyman. Men Helmerson är inte ironisk. Han menar på fullt allvar att Nato inte har några offensiva ambitioner. Hur kan han veta det?

Helmerson grundar inte sitt påstående i en värdering av den viktigaste Nato-maktens inledda tillbakagång. Att USA kommer att förlora sitt speciella intresse för det nordatlantiska området, kunde tolkas som tecken på en amerikansk reträtt. Men ännu har vi bara sett retoriska förbud om en sådan utveckling, från såväl Obama som Trump, dock inga konkreta manifestationer. Vad vi vet är att Förenta staterna är en djupt skuldsatt imperialistisk nation, som inte kan visa obegränsad militär givmildhet.

Läs mer

Att angripa meningsmotståndaren för ohederliga avsikter är nästan aldrig någon lyckad taktik. Det brukar anses vara tecken på att man saknar goda argument. Att utmåla honom som korkad slår också oftast fel. Det finns inga tillförlitliga studier som visar hur dumhet är fördelad över ett åsiktsspektrum. Bäst är att hålla sig till saken. Allra bäst är att slå på motståndaren där han är starkast. Då kan man beröva honom ett viktigt vapen.

Detta gäller inte nödvändigtvis inom krigskonsten. Vi talar om debattkonsten. I den fria åsiktsbildningen är seger och nederlag inga givna ändamål. De kunde i värsta fall innebära att debatten upphörde. I den demokratiska staten har man däremot talat om önskvärdheten av en opposition, ett debattmotstånd, ett slags grus i maskineriet. Det anses leda till ökad klarhet och genomskinlighet i beslutsprocessen. Man eftersträvar många – även motstridiga – perspektiv.

Läs mer

Sveriges utrikesminister Margot Wallström har, enligt Claes Arvidsson (Svenska Dagbladet 2/5), twittrat om att Sverige kan gå sin egen väg. Den egna vägen är en mycket god väg, menar jag, med tanke på Sveriges betydelsefulla militärstrategiska läge i Norden.

Den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs uttalande ”om motåtgärder om Sverige blir medlem i Nato” är en naturlig reaktion från rysk sida. Om Ryssland mister ett militärt neutralt Sverige på 160 mils bredd som skydd mot huvudantagonisten USA/Nato, finns väl all anledning för Ryssland att vidta motåtgärder. Skulle USA/Nato dessutom kunna tillföra flygstridskrafter att verka från svenska flygbaser, så får Ryssland ett verkligt utsatt läge. Det är till dels om detta som värdlandsavtalet handlar. Hoppas fria riksdagsledamöter inser det.

Läs mer

Det så kallade värdlandsavtalet beskrivs av anhängarna som en ren teknikalitet, och när förre utrikesministern Carl Bildt nyligen utfrågades i konstitutionsutskottet om vägen dit (och varför utrikesnämnden inte informerades av regeringen Reinfeldt om undertecknandet) hänvisade han just till detta argument. Men om avtalet är en sådan struntsak, har man svårt att förstå varför så mycket politiskt kapital investeras i att få det igenom och varför kritiker (som kan ha fel i sak) måste svartmålas, såsom skett från den nuvarande regeringens sida.

Märkligt alls är det inte att det finns en oro inom befolkningen (och inom de regerande partiernas läger) för att en sådan här formalisering av Sveriges relationer till Nato kan innebära inskränkningar i och låsningar av den svenska säkerhetspolitiska handlingsfriheten. Försvarsminister Peter Hultqvist har sagt att avtalets bestämmelser kommer att utlösas endast om det finns en inbjudan från Sveriges regering. Är det verkligen så säkert? Från Nato-håll har man flera gånger uttryckt en förväntan om att avtalet ska tas i bruk, vilket gör själva dess existens till någonting mer än en petitess.

Läs mer