NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Ewa Stenberg i Dagens Nyheter 24 april:
””Jan Björklund har försökt göra ett skyndsamt svenskt Natomedlemskap till en profilfråga. Men den kan bli svårare att hålla fram sedan USA:s Natoambassadör i fredags sade att Nato inte bör ta in nya medlemmar under de närmaste åren, för att inte utmana Ryssland.”
Sveriges säkerhetspolitik får inte bygga på tillfälliga hotbilder eller hur stormakterna annonserar hur de vill bilda allianser. Dock är det av intresse, inte minst med tanke på det högljudda tonläget hos våra anhängare av Nato-medlemskap, att redovisa den här amerikanska uppfattningen.
Natos utvidgning står inte på dagordningen. Det beskedet ger en högt uppsatt amerikansk diplomat. Han säger också att Washington inte har iför avsikt att destabilisera Ryssland. Det är en position som intas av den nuvarande amerikanska regeringen. En ny regering kommer snart att tillträda. Med en ny Clinton i Vita Huset kan man förvänta sig expansionism. Men det finns också starka isolationistiska strömningar inom det politiska etablissemanget i USA.
Vad innebär detta för alliansfria stater som Sverige och Finland? Även om diplomatens anmärkningar är applicerade främst på före detta sovjetrepubliker, vilkas Nato-anslutning Moskva naturligt nog är misstänksamt mot, befinner sig ju också Rysslands båda nordliga, alliansfria länder i en belägenhet av betydelse för det landets säkerhet. Från Nato-håll har det sagt att ett svenskt medlemskap när som helst skulle välkomnas. Men är detta verkligen den amerikanska ståndpunkten?
Det är tydligt att den nuvarande regeringen inte vill ha ett försvar byggt på allmän värnplikt för kvinnor och män. Försvarsminister Peter Hultqvist talar i en intervju med Länstidningen i Östersund om en försvarsorganisation med ”värnpliktsinslag”. Yrkesarmén ska bestå. Detta håller inte! De som argumenterar för ett folkförsvar på den allmänna värnpliktens grund anser inte att landet bör återgå till den härordning som infördes år 1901. De förespråkar inte heller att Sverige bör kopiera exempelvis Finlands lösning. Vi ligger där vi ligger och våra geostrategiska och politiskt-kulturella förutsättningar är specifika.
Den svenska regeringen har vid upprepade tillfällen förklarat att Sverige är ett alliansfritt land och tänker så förbli. Den militära alliansfriheten kommer inte att överges med den nuvarande regeringen vid makten. Att söka medlemskap i Nato är alltså inte aktuellt. Sverige prioriterar att samverka med enskilda Nato-länder i övningshänseende istället för att knyta sig närmare alliansen som sådan.
Detta är gott och väl. Det kan låta lugnande. Och ändå inte. För i just den här frågan råder det parlamentarisk oenighet i vårt land. De oppositionella allianspartierna förespråkar nu samtliga att Sverige bör söka medlemskap i Nato, Atlantpakten. Det betyder att vi har fått en strid mellan de partiblocken i säkerhetspolitiken. Det är en högst ovanlig situation. Jag vet inte när säkerhetspolitiken senast var så blockskiljande, kanske tiden före första världskriget med bondetåg och insamlingar till pansarbåtar. Det normala har varit att man inom säkerhetspolitiken har strävat efter och uppnått nationell endräkt.
Den tidigare utrikes- och statsministern Carl Bildt utfrågades den 21 april bakom lyckta dörrar av riksdagens konstitutionsutskott om den förra regeringens undertecknande av det så kallade värdlandsavtalet. Bildt hävdade att avtalet var en praktikalitet som inte hade någon politisk betydelse. Avtalet skall underlätta administrationen vid mottagande av Nato-styrkor på svenskt territorium. På vilket sätt det underlättar, är faktiskt oklart. Om det inte innebär annat än ett smidigare status quo, förstår man inte varför det smögs igenom i slutet av Reinfeldt-regeringens mandatperiod. Öppenhet är en grundsats i det demokratiska regeringssystemet.
Försvarsmakten saknar över 7 000 soldater. Problemet är att för få frivilliga söker soldatjobb och för många som har anställts slutar.
Annika Nordgren Christensen utsågs förra året av regeringen för att utreda hur rekryteringsfrågan kan lösas. På Försvarskonferensen lämnade hon en rapport om utredningens arbete. Förslag till åtgärder ska lämnas till regeringen i september.
När riksdagsbeslutet togs 2009 om att värnpliktiga skulle ersättas av anställda soldater fanns hos många en förhoppning om att det skulle bli lätt att anställa soldater. De skulle få månadslön och extra ersättningar vid utlandstjänstgöring. Läs artikel
Den ansedde Östeuropakännaren Olof Kleberg, ett känt namn i den liberala pressen, skrev en artikel om Rysslandsdebatten för sajten manskligsakerhet.se. Den godtogs av redaktionen men stoppades i sista stund av chefredaktören som varande för ensidig. Detta ledde till att en av sajtens grundare och dess biträdande chefredaktör, professor Lars Ingelstam, avgick.
Här den stoppade artikeln:
Ryssland hotar, upprustar och underminerar. Detta hör vi dagligen. Även från kretsar och organ som oftast vårdar sig om saklig debatt, också med åsiktsmotståndare. Polariseringen är beklämmande.
Några exempel från senare tid:
Låt oss slippa agitatorernas förmåga att sammanblanda begreppen och att kalla militär alliansfrihet för militär neutralitet. Det förefaller mig självklart att om något land anfaller Sverige, så upphör denna neutralitet och ett nytt läge uppstår.
Ett ryskt angrepp på Baltikum simulerades nyligen i en amerikansk övning som också hade finländska deltagare, skriver Hufvudstadsbladet….
…En slutsats är att det sannolikt skulle uppstå en spricka inom Nato där vissa medlemsländer aktivt skulle svara på en rysk aggression, medan andra skulle vara mer passiva. Rapporten slår också fast att Nato och partnerländerna Finland och Sverige saknar en strategi för hur man ska konfrontera Ryssland eller någon annan angripare.? Läs artikel
Det håller på att smyga sig in en lögnfaktor i den svenska ”Nato-debatten”. Först hette det att Sverige inte var militärt alliansfritt, utan ”allianslöst”: ty det saknade allianstillhörighet! Nu heter det att Sverige redan har ”lämnats alliansfriheten”, nämligen genom den så kallade solidaritetsförklaringen. (Moderaterna Hans Wallmark och Karin Enström i Aftonbladet 11/4.)
Solidaritetsförklaringen är sannerligen problematisk för den som vill hålla Sverige utanför alla krigiska förvecklingar, och den bör snarast upphöra att ingå i den säkerhetspolitiska arsenalen. Men än mer problematiskt för den parlamentariska oppositionen, som yrar om att Sverige sedan 2009 bedriver ”solidaritetspolitik”, är det faktum att landet har en regering som håller fast vid alliansfriheten i politiska uttalanden, dag ut och dag in.
Regeringen beslutade den 11 december 2014 att ge Försvarsmakten möjlighet att kalla in krigsplacerad personal till repetitionsutbildning. Nu har Försvarsmakten kallat in de första soldaterna till övningar under hösten 2015. Läs meddelandet
”Ett folk i vapen!” var en genomgående slogan i den försvarspolitiska debatten under 1800-talet. Det var liberalerna, den tidens politiska vänster, som lanserade och höll fast vid den.
De hämtade sin inspiration från franska revolutionen som hade förverkligat folkbeväpningens idé. Men också i den schweiziska frihetskampen – tänk på Vilhelm Tell! – hade principen om en man, ett vapen segrat. I början av 1800-talet fördes befrielsekrig, i Spanien, i Tyskland, mot erövrararméer – där gällde massmobilisering, inte minst därför att erövrarna själva, fransmännen, hade infört systemet med allmän värnplikt. Också i Sverige sattes det upp en ”nationalbeväring” – på Gotland – till försvar mot ett ryskt anfall. Året var 1811. Sverige hade förlorat den finska riksdelen. Ön hade ockuperats av ryssarna 1808; de mötte inget som helst motstånd då. Den gotländska beväringen var ett frivilligt uppbåd, omfattande 7 000 öbor. Den låg till grund för den allmänna svenska beväringsinrättningen som tillkom litet senare, 1812. Alla svenska män mellan 21 och 25 år fick då en tolv dagar lång militär träning. Det var inte mycket. Övningstiden utökades efter hand. Det frivilliga skytteväsendet – skarpskytterörelsen, organiserad i kårer, med egna marscher och vapenövningar – tillkom i mitten av 1800-talet. Det var inte höga militärer utan krafter i medborgarsamhället som organiserade den, rekryterade till stor del ur den lägre medelklassen, städernas småborgerskap.