I en insändare i Östra Småland av Robert Björkenwall och Jaan Ungerson återges i stort sett korrekt den svenska regeringens syn på värdlandsavtalet med Nato. Det finns inget i avtalet som tvingar med Sverige på vare sig övningar eller militära insatser om inte den svenska regeringen gett tillstånd. Sverige har redan enligt icke-spridningsavtalet förbundit sig att inte ha kärnvapen på svenskt territorium och detta ändras inte av ett värdlandsavtal.

Däremot går Björkenwall och Ungerson  vilse då de tar upp värdlandsavtalet och Natos stadga: ”För Ryssland står det klart att en aggression mot Norden kan bli mött med av regeringen inbjudna Natostyrkor men också att en konflikt med en Natomedlem i någon annan del av världen inte med automatik innebär att Sverige måste agera enligt Natos artikel 5.” Det finns ingen som helst koppling mellan värdlandsavtalet och Natos artikel 5 och att Sverige, med eller utan ”automatik”, skulle agera enligt artikeln saknar grund.

Sverige är med värdlandsavtalet fortsatt alliansfritt och har inga förpliktelser att agera för andra Nato-stater. Däremot finns det skäl att ta upp en annan aspekt av värdlandsavtalet. Regeringen skriver i lagrådsremissen om motiven för avtalet att den ensidíga svenska solidaritetsförklaringen utgör en central grund. Denna sliriga och töjbara solidaritetsförklaring är skadlig och kan ge förväntningar på svenskt militärt stöd till Baltikum som saknar all verklighetsförankring.

Är EU en allians?

Detta hävdas från och till i debatten av personer som förklarar den officiellt deklarerade alliansfriheten vara en illusion efter Sveriges EU-inträde år 1995.

I EU:s egenpresentation finner man emellertid inget stöd för påståendet att Unionen skulle vara en allians, vare sig en politisk eller en militär sådan. På dess hemsida står det att EU är ”ett unikt ekonomiskt och politiskt partnerskap mellan 28 politiska länder som tillsammans täcker större delen av Europa”.[1] Den har blivit ”en organisation som spänner över alla områden, från utvecklingsbistånd till miljöpolitik”.

Som vi vet är det senare en betydande överdrivit. Vissa politikområden omfattas inte alls av EU-samarbetet. Finanspolitik får Unionens organ inte befatta sig med. En penningpolitisk, monetär union inom Unionen har upprättats, men den inbegriper inte alla EU-stater. Unionen har en egen domstol men ingen försvarsmakt – ”EU är ingen försvarsgemenskap”, som Dagens Nyheter konstaterade i en huvudledare 25/4 2013. Medlemsstater har lämnat bort sin suveränitet, men på långt ifrån alla områden. Någon gemensam säkerhetspolitik finns inte: vissa medlemsstater ingår i en militärallians, andra inte.

Läs mer

Jag får inte sällan frågan: ”Är du verkligen mot Nato?” Men jag svarar att jag inte är mot Nato. Nato är ett faktum, det gäller att förhålla sig till detta faktum. Jag anser att Sverige ska stå utanför Nato. Organisationen kommer förr eller senare att upplösas. Det kunde ha skett efter kalla krigets slut, då dess historiska uppgift var fullbordad. Medlemmarna ville annorlunda. Men det finns föga anledning att tro att de internationella styrkeförhållandena skulle vara statiska. Stormaktspolitikens logik är inte matematisk. Försiktighet är därför påkallad.

En man som fyllde mig med stor beundran var Francis Sejersted (1936–2015). Han var professor i ekonomisk historia i Oslo och satt i närmare tjugo år i den norska Nobelkommittén, varav de sista nio åren som dess ordförande. Han var solid högerman, men en sådan som aldrig behövde ta politiska ämbeten för att utöva politiskt inflytande. Han gjorde det i den offentliga debatten. Han var ordförande i den statliga yttrandefrihetskommittén som avgav ett litterärt glimrande betänkande vid millennieskiftet och även ordförande i stiftelsen Fritt Ord, som har finansierat många mediala och kulturella projekt och utdelar ett årligt pris till en person med mod att säga sin orubbliga mening.

Läs mer

I en krönika i Expressen gör Amanda Wollstad en uttrycklig koppling mellan Sveriges uppträdande under andra världskriget, som vårt land lyckades undgå och risken i vårt närområde för ett framtida krig, som vi inte på villkors vis bör undgå.

Hon säger att Sverige under kriget lämnade sina grannar  ”i sticket senast soldater korsade de nordiska gränserna med våld”. Här är det framförallt Danmark och Norge hon synes ha i åtanke. Men man får då lov att tillfoga att dessa länder själva inte bjöd på något större motstånd när de invaderades av Tyskland. Vad skulle Sveriges krigsmakt ha gjort i det ockuperade Danmark (vars regering och myndigheter accepterade den tyska närvaron, den så kallade samarbetspolitiken) och Norge (vars lagliga, utlandsbaserade regering hade en viktig sambandscentral i Stockholm)?

Läs mer

I en intervju i Dagens Nyheter (17/1) avslöjade vår nye ÖB Micael Bydén att hans ledarkoncept inrymmer ödesdigra motsägelser. Å ena sidan hävdar han att försvarsmakten skall kunna möta ryska hybridhot. Det tyder på en realistisk bedömning och prioritering av vilken försvarsförmåga den svenska försvarsmakten bör ha i rådande militärpolitiska läge.

Å andra sidan menar Bydén att förefintliga resurser bör fördelas på ett sätt som missgynnar den försvarsförmåga som enligt ovan bör prioriteras. Den resursfördelning som han förordar, både i den nämnda intervjun och i sina kommentarer (3/3) till budgetpropositionen, synes anpassad till läget under det kalla kriget, inte till det läge som kan bedömas råda under överblickbar framtid.

Läs mer

Generallöjtnant Ben Hodges, befälhavare för USA:s arméstyrkor i Europa, har förklarat att han gärna skulle vilja öva på att flytta amerikansk materiel från amerikanska baser i Europa till Sverige och nämnt luftvärnssystemet Patriot för placering på svenskt territorium. Hodges anser att det skulle sända en tydlig signal till Ryssland om att Nato höjt beredskapen i Östersjöregionen.

Moderaternas ledande försvarspolitiker Hans Wallmark välkomnar att USA vill öva med luftvärnssystemet Patriot i Sverige. Nu kräver han besked av försvarsministern i frågan.

Däremot vill moderaterna inte direkt binda sig för att Sverige skall anskaffa Patriotmissiler, något som Liberalernas partiledare Jan Björklund redan 2013 förespråkade.

Läs mer

På 1970-talet motionerade jag till en så kallad värnpliktskonferens om allmän värnplikt för kvinnor. Som ombud talade jag för den, men tanken slog inte rot. En allmän försvarsnegativism var rådande. Plikten uppfattades som börda, inte som medborgerlig rättighet. Det soldatfackliga arbetet inriktades på att skaffa de värnpliktiga förmåner och lindring från den inte alltid så tunga tjänstgöringen. Under de tolv månaderna i Boden och de efterföljande på kadettskolan i Jönköping erhöll jag en ganska bra grundkondition. Det var en bisak.

Nu hittar jag inte den där motionen – den har gått upp i rök, bokstavligen – men jag tror att jag efter fyrtio år skulle kunna underteckna den på nytt.

Läs mer

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist gick rakt på sak i ett anförande inför pressen och inbjudna gäster i Helsingfors på tisdagen.

– Rysslands olagliga annektering av Krim och fortsatta aggression mot Ukraina är det största hotet mot den europeiska säkerhetsordningen. Det är viktigt att länder som Sverige och Finland står enade tillsammans med Europa och att den transatlantiska länken med USA är intakt, sade Hultqvist. Den transatlantiska dimensionen i Sveriges militära samarbete har nyligen väckt debatt i Sverige. Svenska TV4 rapporterade häromdagen att en av USA:s arméchefer gärna skulle öva transport av Patriot-luftvärnsmissiler till Sverige, uttryckligen som en styrkedemonstration.

– Vi bedriver övningsverksamhet med många länder, däribland USA. Den här enskilda övningen som man föreslår och som vi inte har något ställningstagande till har jag ingen anledning att kommentera, säger Hultqvist. – Det är Sveriges sak att fatta beslut om eventuell medverkan. Finland har inte fått något sådant här erbjudande, säger försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf).

Trots deklarationer från den nuvarande statsledningens sida att landet efter decennier av underminering av den egna försvarsförmågan ska prioritera det nationella försvaret ger den oförtrutet Försvarsmakten i uppdrag att delta i och satsa stora resurser på internationella militärövningar. Det handlar om väsentliga belopp och resurser i övrigt. Den här gången medverkar Försvarsmakten i den norska övningen Cold Response 2016, som äger rum under februari och mars.

Enligt regeringens hemsida genomförs denna multinationella övning i krävande subarktisk miljö där totalt cirka 15 000 personer deltar i ett område som ger möjlighet att öva strid mot en kvalificerad motståndare med större förband och över stora ytor, vilket ger de medverkande erfarenhet av de ytor, volymer, tider och avstånd som strid i större förband innebär. I övningen ingår också flyg som övas i både svenskt och norskt luftrum. En svensk brigadstab leder en av de multinationella brigaderna i övningen.

Läs mer

Med anledning av inlägget den 4 mars, ”Öka försvarets resurser kraftigt”

Alliansfriheten hindrar ju inte regering och riksdag att dra in oss i krig nu när neutralitetsambitionen tagits bort från de återkommande regeringsförklaringarna.
Så därför räcker det inte med att solidaritetsförklaringen som tagit dess plats i sammanhanget blir av med denna. Även om det vore en förbättring.
Vad som behövs är att neutralitetambitionen återfår sin plats i dessa förklaringar.
Varför driver inte fredsrörelsen den frågan?

Man får ta en sak i taget. Som jag avslutade min artikel ”De politiska termernas tyranni” på denna sajt: ”det finns åtskilligt att korrigera i vår nuvarande säkerhetspolitiska hållning. Till slut måste säkert ’neutraliteten’ som option komma till heders igen. Jag ser det som en tidsfråga.”

Läs mer

Har försvarsbeslutet år 2015 gjort slut på den period i svensk försvarspolitik som startade vid sekelskiftet 2000 och som kännetecknades av verklighetsflykt och önsketänkande?

Dåvarande ÖB Owe Wiktorins så kallade strateger lyckades – medan politikerna teg – sätta en flumartad prägel på försvarsfrågan: ”nationellt försvar framstod som något irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.” (Wilhelm Agrell, Fredens illusioner, s. 244 ) ”Time out!” skulle gälla. Förmåga till internationella fredsframtvingande insatser kom att styra försvarsmaktens verksamhet; i själva verket saknades en meningsfull styrning.

Läs mer