Texter

För ett år sedan beslöt riksdagen att ändra i två lagar: Tryckfrihetsförordningen och brottsbalken. Efter besluten finns bestämmelserna om s.k. utlandsspioneri och om en likartad obehörig befattning med hemlig uppgift i bägge lagarna.

Varför måste riksdagen ändra i bägge lagarna, både i tryckfrihetsförordningen och i brottsbalken? Därför att annars skulle ingen i massmedierna kunna dömas för att genom sin publicitet ha begått sådan obehörig befattning som leder till ”allvarligt men” för Sveriges relationer till främmande stater eller mellanfolkliga organisationer.

För att ett yttrande ska kunna dömas som ett tryckfrihetsbrott räcker det nämligen inte med att brottet finns i tryckfrihetsförordningens brottskatalog. Det krävs dessutom att gärningen är straffbar enligt vanlig lag, i det här fallet brottsbalken. Det är nödvändigt med som man säger dubbel kriminalisering.

Vad är meningen med det? Jo, det ska vara svårt och ta tid att införa nya tryckfrihetsbrott, men lätt att avskaffa gamla, att avkriminalisera.

Läs mer

Rubriken här är hämtad från ett militärt sammanhang som kommenteras i Yngve Möllers utmärkta bok om försvarsminister Per Edvin Sköld, Tiden 1996.

Den principen ansluter också mycket väl till vad en klassisk författare som preussaren Carl von Clausewitz entydigt slog fast om relationen mellan politik och militärt ledarskap i mästerverket Om kriget, utgivet på svenska 1991 av Bonniers:

”det politiska syftet…tillhör endast regeringen.”

Torsten Nilsson var på 1930-talet ordförande i SSU. Under decennier ingick han sedan i svenska regeringar; under en period som försvarsminister, senare som utrikesminister. Enligt Nilssons memoarbok, Lag eller näve (1980), var socialdemokratin försvarsvänlig, men samtidigt antimilitaristisk. Med det senare avsåg han:

”när militären trängde ut över sitt fackområdes gränser, då den försökte bli statens behärskare i stället för dess tjänare.”

Läs mer

”Visst pratade Jung mycken smörja i Lund i fredags men han ansåg sej nog bara utnyttja neutralitetspolitiken för att stärka försvarsviljan. Skulle hans tal missuppfattas som Atlantpaktsagitation har han säkert ingenting emot det. Generalerna och militärerna börjar bli allt besvärligare med sina struntviktiga uttalanden som av somliga uppfattas som uttryck för en reell på kunskaper grundad visdom.”

Tage Erlanders Dagböcker 1945 -1949. Helge Jung var svensk överbefälhavare.

Sverige har sedan kalla krigets slut monterat ner det egna territorial­försvaret till förmån för ett slags insatsförsvar mer an­passat för operationer utomlands.

Om regeringen antar över­befälhavarens militära råd, som presenterades den 6 november, kommer ytterligare ett stort steg tas att lämna det egna territoriet närmast utan egna markstyrkor. I stället ska vi förlita oss på löften från stormakter att komma till undsättning vid kris och krig.

Överbefälhavaren Micael Bydén anger hotet från det starkt försvagade Ryssland som avgörande och säger att Ryssland på sikt kan angripa också andra länder. Då finns ett starkt behov av svenskt territorialförsvar, kan man tycka.

Men förslagen till regeringen går i en riktning som knappast stämmer överens med Försvarsberedningens. Riksdagen har varit överens om att bygga ut de egna markstyrkorna, men det är något som skjutits på år efter år. Läs artikel

Läs även kommentar på den här sajten till ÖB:s militära råd till regeringen.

Den 6 november presenterade ÖB sitt råd till regeringen för försvarets inriktning Det militära rådet är tänkt som ett underlag inför riksdagens försvarsbeslut, som ska fattas 2024, och det pekar ut hur det svenska försvaret enligt ÖB ska utformas 2025–2035.

ÖB anger hotet på sikt från det starkt försvagade Ryssland som avgörande.

– Det är inte en fråga om, utan när rysk militär förmåga är tillbaka på bredden efter förluster i Ukraina, säger Bydén, och tillägger att Sverige måste vara berett på att Ryssland kan angripa andra länder efter Ukraina. (DN 7 nov)

Det ÖB sedan presenterar går i linje med den politik han profilerat sig för under de senaste åren: prioritering av deltagande i Natos operationer, satsning på uppbyggnad av insatsstyrkor för användning utanför landets gränser och fokus på förberedelse för att omvandla Sverige till ett bas- och transiteringsland för Nato-styrkor.

Läs mer

Nordiska rådets 75:e session genomfördes den 30 oktober – 2 november.

Först på listan över rådets kommande program stod fred och säkerhet i Arktis.

I sin summering från mötet skriver rådet:

”Säkerhetspolitik har under de senaste åren blivit en av de viktigaste frågorna för Nordiska rådet, och också det isländska presidentskapsprogrammet tar avstamp i arbete för fred och säkerhet, med särskilt fokus på Arktis. Norden bör sträva efter att den strategiskt viktiga arktiska regionen förblir en militär lågspänningszon, och verka för fredligt samarbete i internationella fora.”

Frågan är högst angelägen och för de som under de senaste åren följt utvecklingen i Arktis är det inget överraskande i att rådet gör den prioriteringen.

Läs mer

Låt mig börja med att slå fast några punkter, vilka utgör en sammanfattning av vad jag kommer att säga:

1. Ryssland är det land – jämte Danmark – som vi har haft krig och fred med.
2. Sverige är enligt rysk statistik det land som Ryssland har haft flest krig med – 11 stycken.
3. Svenskar är nog det folk i Västeuropa som har haft de mest långvariga relationer med ryssar.
4. Vårt förhållande har varierat under århundradena från fredliga till krigiska, till normala, till bottenlöst dåliga.
5. Men det har alltid varit så att Sverige måste förhålla sig till Ryssland.

En snabb genomgång av våra historiska relationer

De börjar i mitten av 700-talet med att en vikingahird under Rurik, förmodligen från nuvarande Roslagen, begav sig österut för att se vad det fanns för ekonomiska möjligheter där. Observera att de ”svenska” vikingarna som reste österut främst var handelsmän, medan de ”norska och danska” vikingarna som reste västerut var mer av krigare, eftersom det i Västeuropa fanns mer av städer och kloster att plundra till skillnad från i den ryska vildmarken.

Rurik seglade uppför floden Neva, förbi det icke existerande Petersburg, tog till höger söder om Ladoga nedför floden Volchov och grundade efter någon mil vid flodbanken år 753 samhället Staraja Ladoga, som har kommit att kallas Rysslands första huvudstad. Jag var där – liksom Putin – när staden 2003 firade sitt 1250-års jubileum.

Läs mer

Unfortunately, however, the handling of the legal framework for the Libya operation mirrors Western behaviour in previous interventions, from the Bosnia operation in 1995, to the Kosovo war in 1999 and the invasion of Iraq in 2003. In every one of these occasions:

• A handful of Western governments used a UN Security Council resolution which lacked full backing, supposedly on the behalf of the ‘international community’
• In every single case, the aim was to persuade Russia to abstain, rather than veto a resolution, on the calculation that, once this was accomplished, China would be too embarrassed to be in a minority of one to torpedo the same resolution
• At every stage, this was accomplished by fudging the real extent of the operation being contemplated
• The scope of the operation then grew and was invariably translated into ‘regime change’
• Weapons were provided to local combatants, in violation of existing provisions
• Resolutions were reinterpreted unilaterally, to suit whatever purposes were required
• And, in every single case, once a resolution passed in the UN, Western governments precluded any further debate over its interpretation and application.

Dr Jonathan Eyal var Senior Research Fellow and the Director of International Security Studies vid engelska Royal United Services Institute (RUSI) när detta publicerades 2012.