Texter

Debatten om vårt förhållande till Nato tenderar att handla om kortsiktiga problem som den sittande ryske presidenten Putins agerande, vårt svaga försvar, akuta hot mot Baltikum m.m. Men ett beslut om vi ska söka medlemskap i Nato eller inte rör mera långsiktiga frågor, ”grand strategy”, en förändring som inte bara skulle beröra vårt land, utan den nordeuropeiska regionen och Europa som helhet. Geopolitiken förekommer således sällan i debatten. Men den svenska och – numera, sedan 1917 – den finska statens säkerhetsproblem är i grunden inte annorlunda än 1721, då freden i Nystad stadfäste det maktpolitiska skiftet i Nordeuropa från svensk dominans till rysk. Sedan dess har asymmetrin cementerats. Alla svenska och finska statsledningar har, sedan man efter den katastrofala freden 1809 och med hjälp av en importerad fransk marskalk insett sakernas tillstånd, haft att hantera denna asymmetri. Denna hantering kan i princip ske på tre olika sätt:

Läs mer

I en diskussion om relationerna Finland-Ryssland-Sverige härförleden blev jag påmind om att den inflytelserike finländske historieprofessorn Matti Klinge lanserat en kontroversiell idé om syftet med Sveaborg, fästningen utanför Helsingfors. Huvudsyftet skulle, enligt Klinge, inte ha varit defensivt, ett försvar mot ryska anfall, som det alltid hävdats, utan offensivt, som en bas för anfall mot Ryssland, i synnerhet S:t Petersburg.

Läs mer

Vi har idag (16/1) publicerat artiklar där två ledande nordiska militärer, Sveriges nuvarande överbefälhavare Micael Bydén och den nyss avgångne chefen för Finlands militära underrättelsetjänst Sakari Wallinmaa, både understryker att det inte föreligger något militärt hot mot dessa bägge länder. ”Vi ser i dag inget direkt militärt angreppshot mot Sverige”, förklarar general Bydén. Överste Wallinmaa säger att man ”inte kunnat påvisa” några indikationer på att Finland skulle vara utsatt för ett militärt hot.

Läs mer

Flera före detta Warszawapaktsstater och sovjetrepubliker, vissa med långa landgränser till Ryssland, har varit Nato-medlem_mar i över ett decennium utan att krig har utbrutit. Det är befängt att tro att svenskt Nato-medlemskap skulle betyda reellt ökad krigsrisk.

Dessa två meningar är av central betydelse när det gäller att förstå innebörden av den stort uppslagna artikel på DN-debatt (7/1) som bär rubriken ”Låt inte rysskräcken hindra oss från att gå med i Nato” och som har undertecknats av inte mindre än 25 skribenter, varav tre generaler och två överstar.

Skribenterna hävdar således att det är riskfritt för Sveriges säkerhet att gå med i Nato. Tvärtom – påstår de – har den då stärks.

Läs mer

Till sajten alliansfriheten.se kommer då och då korrespondenser. Vi tar oss här friheten att publicera ett brev som i tesform diskuterar frågor som är av stor betydelse för den aktuella diskussionen om vårt lands säkerhetspolitik. Författaren skriver:

”1. Det vulgärargument för Nato-medlemskap som retar mig mest är det moralistiska, att Nato försvarade friheten och demokratin på 50- och 60-talet, medan Sverige fegt höll sig undan. Så enkelt var det inte. De som framför argumentet blundar för, eller är för unga för att minnas, att Nato då inrymde en ren fascistdiktatur och periodvis 1–2 militärdiktaturer och att flera länder länge förde en kolonialpolitik som var allt annat än demokratisk.

2. Om Sverige inte valt alliansfriheten 1945, hade Finland då fått behålla sin något ’finlandiserade’ självständighet eller hade det integrerats helt bland folkdemokratierna?

Läs mer

Den svenska aktivismen har sina upp- och nedgångsfaser. Inför 1914 misslyckades de med att få Sverige att ta parti för det mest krigiska lägret. Inte heller 1939–40 blev det någon svensk krigsförklaring, önskad av flera höga militärer, för Finlands sak. Som Arvid Cronenberg visar i sitt bidrag till antologin Försvaret främst (Celanders 2015) lyckades den svenska statsledningen stå emot påtryckningar från flera stormakter för att då få med Sverige i storkriget. Ingen gång under 1900-talet har det funnits ett stöd i folkdjupen för ett svenskt krigsdeltagande. Aktivismen har verkat i motvind. Men den har inte gett upp.

Under senare år har aktivisterna piggnat till och har rentav noterat vissa framgångar. Insatsförsvaret var en delseger, yrkesarmén en annan. Att neutralitetsoptionen sedan ett tiotal år tillbaka har försvunnit ur den säkerhetspolitiska liturgin måste också anses som en fjäder i hatten. Omsorg om landets egen försvarskraft har inte stått på aktivisternas dagordning. De har applåderat folkrättsligt tveksamma insatser från Sverige som ockupationen av Afghanistan och blixtkriget mot Libyen. Allt detta har skapat ett för Sverige prekärt säkerhetsläge. Kan Sverige längre försvara sitt land? Varför bör vi kriga i andra länder?

Läs mer

Häpnadsväckande men bra att de 25 förespråkarna för anslutning till Nato tagit i på DN-debatt (7/1). Innehållet är hämtat från den krigshetsande debattboken Till bröders hjälp, med Bo Hugemark som redaktör och Karlis Neretnieks som författare ett av kapitlen. Budskapet är att Sverige och Nato tillsammans måste planer för anfall mot Baltikum där Ryssland antagits ha stört ordningen. Militärsakligt är boken usel – men nu kan det öppet redovisas på vilket sätt medborgarna vilseleds!

DN bidrar därmed till att Kungl. Krigsvetenskapsakademiens dåliga budskap sprids till allmänheten – något som jag och några ledamöter ville skona akademien ifrån genom att för något år sedan uppvakta presidiet och dåvarande ordföranden i avdelning 1, generalmajor Karlis Neretnieks, för att be akademien att lägga bokens budskap åt sidan.

Läs mer

Mr. President, ärade nuvarande och före detta ambassadörer, kära deltagare, Gratulationer till Folk och Försvar för 70 år av framgångsrik diskussion och debatt.För ett land som vårt är utrikespolitiken på många sätt den främsta försvarslinjen. Det är genom en aktiv utrikespolitik – med samarbete, diplomati, militära insatser och förtroendeskapande åtgärder – som vi bidrar till säkerhet tillsammans med andra.I torsdags kom jag hem från en resa till Mali. Försvarsministern och jag mötte de 250 svenskar som där bidrar till säkerhet och skydd för civilbefolkningen. Det är vårt största truppbidrag till en pågående FN-insats, MINUSMA, och ligger i linje med Sveriges engagemang för fred och utveckling i Afrika. Det är ett underrättelsekompani som är mycket uppskattat. Vi har sänt dessa män och kvinnor i farans väg, till ett land med stora säkerhets-, politiska och miljömässiga utmaningar. Läs talet

Folk och Försvars årliga Sälen-konferens brukas utlösa hybris bland landets försvars- och säkerhetspolitiska förståsigpåare. 2016 års är inget undantag. De rättänkande har mobiliserats, och flera prominenta röster som hade kunnat utgöra en kontrapunkt i kören har uteslutits från närvaro i Sälen. Folk och Försvars folkrörelsekaraktär är faktiskt allvarligt hotad. Organisationen riskerar att reducera sig till en lobbygrupp, en av spjutspetsarna i Nato-propagandan för svenskt medlemskap.

Läs mer

Den före detta FOI-analytikern, fil. lic. Jan Leijonhielm deltar i en historierevisionistisk kampanj för att få kalla krigets historia att passa in på dagens krigsaktivism. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (Brännpunkt 8/1)  hävdar han att Sveriges deklarerade neutralitetssträvan aldrig togs på allvar av östsidan i systemkonflikten och att en svensk neutral position under ett verkligt krig inte skulle ha respekterats:

”Moskva hade aldrig för avsikt att respektera något lands neutralitet vid ett krigsutbrott, detta är klart belagt genom öppnandet av Warszawapaktens arkiv efter det kalla krigets slut. Dessa avslöjade att [de neutrala staterna] Schweiz, Österrike och Sverige ingick i anfallsplanerna, i Sveriges fall sannolikt genom Warszawapaktens angrepp på Danmark, där sydvästra Skåne enligt vissa källor utgjorde uppmarschområde. Dessutom vet vi numera att Kekkonen beordrade den finska militärledningen att inleda förhandlingar med ryssarna om fri rysk passage genom norra Finland för angrepp mot Sverige, något som den dåvarande huvudstabschefen klokt nog struntade i.”

Läs mer

I boken ”Försvaret främst” skriver tidigare försvarsministern Thage G. Peterson om behovet av ett folkförankrat försvar. Ett stycke i hans kapitel berör beslutet av avskaffa den allmänna värnplikten som vi återger här nedan:

Sveriges genom tiderna mest dumdristiga riksdagsbeslut!

Den 16 juni 2009 beslutade Sveriges Riksdag att folkförsvaret skulle skrotas, att den allmänna värnplikten skulle vila i fred och att yrkesförsvar skulle införas. Det vill säga en yrkesarmé skulle byggas upp i Sverige.
Det var ett mycket olyckligt beslut. Det mest olyckliga med beslutet var att försvarets folkförankring försvann. Och det till och med i tysthet. Ingen som helst allmän eller politisk debatt föregick beslutet. Det fanns en bred opinion till stöd för folkförsvaret och för värnpliktsarmén. Ingen gång under 1900-talet var den allmänna värnplikten ifrågasatt. Men beslutsfattarna struntade i folket. Riksdagens beslut kan med fog beskrivas som det mest ödesdigra beslutet som en riksdag tagit sedan den parlamentariska demokratin genomförts i vårt land. En helt ny princip bakom Sveriges militära försvar tog plats, innebärande
att det blev ”vi och dom”. Svenska folket och yrkesarmén. Tidigare gällde att vi själva, det vill säga svenska folket självt, skulle försvara vårt land. Genom den allmänna värnplikten var landets försvar en angelägenhet för alla. Nu skulle istället gälla att folket skulle leja några att försvara sig.

Läs mer

Trots hegemonin i opinionsbildningen har förespråkarna för ett svenskt Nato-medlemskap inte lyckats övertyga svenska folket. DN/Ipsos mätning, som redovisades 8/1, ådagalägger en stabilitet i opinionen. 50 procent av de tillfrågade motsätter sig medlemskap, endast 34 procent säger sig vara för.

Sådana siffror kan ändras. Det intressanta är stabiliteten över tid. En viss förskjutning i riktning mot Nato-positivism har förespråkarna kunnat notera under senare år – men det är absolut inte tal om något genombrott. I vårt närmaste grannland, Finland, är det folkliga medlemskapsmotståndet än mer uttalat och konstant. (Fast gänget av 25 försvarsdebattörer på DN-debatt 7/1 utelämnade helt frankt Finlands säkerhetspolitiska situation och orientering när de talade sig varma för svenska krigsinsatser i Baltikum!)

Läs mer