Texter

Både förre kommendören för Finlands försvarsmakt, general Gustav Hägglund, och Finlands förutvarande statsminister Matti Vanhanen, Centern, har uttalat sig mot ett finskt Nato-medlemskap i dagsläget – Hägglund efter att tidigare ha varit inne på tanken men sedemera förkastat den, Vanhanen med tillägget att ett förändrat säkerhetsläge kan öppna för medlemskap. ( se artikel om  Vanhanen nedan)

Hägglund har utvecklat sitt resonemang i antologin Försvaret främst (Celanders 2015). Vanhanens försvar för den militära alliansfriheten är tyvärr något förvanskat genom skruvad rubriksättning – såväl i Finland som i Sverige driver pressen politik på nyhetsplats. Vad båda rekommenderar för Finlands och Sveriges del är bevarad handlingsfrihet och ett försvarsförbund mellan länderna.

Vanhanen pläderar för förutsägbarheten och tålamod. Hägglund varnar för alarmism.

Läs mer

Finlands förra överbefälhavare av försvarsmakten, general Gustav Hägglund varnar Sverige för nedkörning av försvaret. Frågan om värnplikt borde enligt honom tänkas om.

Sverige reagerade starkt senaste vecka till det dystra utlåtandet om den globala politiska situationen som gavs av befälhavaren för den svenska armén . I sitt inlägg som läcktes för allmänheten jämför arméchefen nuläget med 1930-talet och varnade att Sverige kan vara i krig inom två år. Den numera pensionerade Gustav Hägglund som var länge överbefälhavare för den finska försvarsmakten anser svenska arméchefen ha rätt.

– Jag tror inte på ett världskrig men det är klart att det säkerhetspolitiska läget har ändrats. Inget kan uteslutas. Kosacken tar det som inte är fast. Om Sverige helt negligerar sitt försvar, kan det bli lockande att t.ex. nappa Gotland åt sig, bara för att demonstrera sin makt.

Läs mer

Hans Lindblad, tidigare mångårig fp-riksdagsman och ledarskribent i Gefle Dagblad, anser att den ensidigt utfärdade svenska solidaritetsförklaringen är viktig för Nato vid insatser i Baltikum:

”Vid en allvarlig händelseutveckling kring Baltikum kunde vi göra ganska mycket till följd av den geografiska närheten. Vi kunde bidra med signalspaning (där vi hade utbyte med Natostater redan på 50-talet), radar- och flygspaning, havsövervakning och insatser från svenska ubåtar. Redan tillgång till svenskt luftrum, sjö- och landterritorium, då inte minst Gotland, skulle rejält underlätta för Nato att tillföra resurser. Vi kunde erbjuda jaktskydd vid passage genom svenskt område. Kanske vore det a av värde att bistå med bränsle vid svenska flyg- och marinbaser. Naturligtvis kunde sådant leda till hot mot Sverige. För att minska riskerna vore det därför önskvärt att den allvarliga svenska bristen på långräckviddigt luftvärn kunde kompenseras så att sådana system på marken eller på fartyg placerades så att de kunde bidra till skyddet också av svenskt område.”

Den solidaritetsförklaring, som Lindblad hänvisar till, formulerades av regeringen Reinfeldt, närmast som en bakgrundsbeskrivning av säkerhetsläget, i en försvarsproposition (2008/2009:140). Propositionens huvudsakliga innehåll var annars avskaffandet av den allmänna värnplikten.

Läs mer

Arméchefen Anders Brännström lät sig  nyligen intervjuas. Hans budskap var alarmerande: Sverige kan inom några år vara i krig. Ett utdrag av intervjun sändes i STV den 26 januari. Försvarsminister Peter Hultqvist tog direkt, i tv, avstånd från arméchefens bedömning. Arméchefen har, enligt min mening, saboterat möjligheterna att inom rimlig tid skapa de starkt förbättrade markstridskrafter som erfordras för att det nationella försvaret skall få substans av betydelse.

Skadan ligger på tre plan.

1. Utspelet är av säkerhetspolitisk art och så illa underbyggt att det kan avfärdas av rent formella skäl, utan avseende till sakinnehåll – något som försvarsministern begagnat sig av. Detta minskar förtroendet för både den politiska och den militära ledningen av försvarsmakten. Arméchefen har vare sig uppdrag eller kompetens att göra trovärdiga säkerhetspolitiska bedömningar.

Läs mer

I Daniel Viklund, Neutralitetsdebatten, Tro, vetande och illusioner, 1989, citeras Carl Bildt på s. 239. Han skrev följande i SvD 7.8.1972:

”Det är få som i den offentliga debatten anfört tvivel om våra möjligheter att som medlemmar av EG värna vår neutralitet i enlighet med de krav som folkrätten ställer på oss…Tror man däremot på rationaliteten i den svenska neutralitetspolitiken, då blir den också i så gott som alla tänkbara lägen en synnerligen trovärdig politik, och det oavsett vilka utrikes- eller handelspolitiska piruetter som vårt land i övrigt har för sig.”
När nu krigshotet mot Norden är betydligt mindre än 1972, bör väl denna synnerligen trovärdiga politik försvaras!

Vår tid är fylld av exempel på hur anfallskrig, igångsatta i namn av att ”trygga säkerheten”, har resulterat i sin absoluta motsats: Nazitysklands krig för att utvidga sitt ”Lebensraum” och ”utrota bolsjevismen” ledde till stora territoriella förluster och tillatt halva Centtraleuropa kom att styras av ”bolsjeviker”, USA:s krig i Indokina för att ”contain communism” vred stora delar av USA:s och Västeuropas ungdomar åt vänster och det sedan 2001 pågående ”kriget mot terrorismen” har fått denna att mångfaldigas och stärkas. I vår egen historia utgör ”Gustav III:s krig” 1788–1790 ett liknande exempel. Det startades under förevändning att öka Sverige-Finlands ”säkerhet” men slutade i ett läge där Finland kom att vara mer utsatt och osäkert än tillförne.

Läs mer

I en PM från Europagruppen inom utrikesdepartementet som Svenska Dagbladet har kommit över behandlas frågan om miltärt stöd till Frankrikes intervention i Syrien och Irak. Storbritannien och Tyskland ger ett stort stöd, medan flera andra EU-länder ger ett begränsat stöd eller inget stöd alls.

Sveriges bidrag består av förstärkt stöd till den franska insatsen i Mali.

Utrikesminister Margot Wallström har också meddelat att Sverige bereder frågan om att ge materiellt stöd i form av flygbomber för att bekämpa markmål. Bristen på sådana bomber hotar att sätta en gräns för Frankrikes bombningar, och den svenska regeringen skall ha gett ett preliminärt klartecken till att leverera bomber.

Läs mer

Det går som ett omkväde att säkerhetsläget i vår omvärld har försämrats under senare år, och den enda handfasta förklaringsfaktorn är Rysslands militära upprustning, den ryska annekteringen av Krim och inblandningen i det ukrainska inbördeskriget. Spänningarna har ökat, sägs det, främst genom att detta land har ökat sin militära övningsverksamhet, inte minst i Östersjöområdet, och kränkt den ”säkerhetsordning” som har rått i Europa sedan kalla kriget upphörde. Detta omkväde lära vi få lysna till ett bra tag framöver. Den politiska rysshetsen har blivit en populär slagdänga.

På denna sajt har vi från början markerat mot den ryska utrikespolitiken under Vladimir Putin. Den skadar de internationella relationerna, och den är skadlig inte minst för Ryssland självt. Folkrättsbrottet genom Krim-annekteringen går inte att resonera bort, och andra stater har på goda grunder tagit avstånd från detta. Vi har däremot inte haft anledning att göra statssystemet i Ryssland och den nuvarande politiska ledningens ambitioner till en fråga som bör vara vägledande för hur ett land som Sverige förhåller sig till en mäktig granne. Diplomati går inte ut på regimväxling (även om sådana förhoppningar kan ha funnits i Arvfurstens palats). Till detta kommer att de befintliga alternativen till den sittande presidenten och hans regering inte är särskilt trevliga – en sak som nyligen utreddes i en av den Moskvabaserade kulturkorrespondenten David Isakssons artiklar.

Läs mer

Ingen kan ta miste på försvarsminister Peter Hultqvists ursprung. På dialekten hörs det tydligt att han har sina rötter i Dalarna. Men en gång i tiden bodde den blivande försvarsministern faktiskt i en lägenhet på Snövägen i bostadsområdet Björkskatan i Luleå. Under åren 1983-1985 var Peter Hultqvist politisk redaktör på NSD och bosatt i Norrbotten. Tillsammans med legendariska S-redaktörerna Gösta Norman och Ove Andersson rattade han NSD:s ledarsida och ansvarade för tidningens politiska linje som den uttrycks på ledarplats.

När jag träffar Hultqvist i en av Försvarsdepartements fina salonger på Jakobsgatan i Stockholm beskriver han tiden i Norrbotten som ”rolig och lärorik”. ”Den har gett en speciell känsla för länet. Jag har många vänner i Norrbotten, går ofta in på nätet för att kolla NSD och känner mig alltid välkommen när jag besöker länet”, berättar han. Läs krönikan

Videoupptagning av anförandena.

Det värdlandsavtal som nu diskuteras måste ses i sitt sammanhang, som ett led i ett mer än tjugoårigt närmande av Sverige till Nato.

Steg för steg närmare Nato

 Sedan murens fall har Sverige och Nato samarbetat inom det militära området på flera sätt.

År 1994 gick Sverige med i Partnerskap för Fred och har sedan deltagit i en rad militära samarbeten, som stora Nato-ledda övningar: deltagande i Natos Response Force; deltagande i Nato-ledda interventioner i Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Libyen; i december 2015 gav regeringen Nato tillstånd till att under en sexmånadersperiod flyga över svenskt territorium med spanings- och övervakningsplan av typ AWAC; ett förslag till lagändring har lagts fram som skall ge regeringen rätt att sända en styrka utomlands för övning ”inom ramen för internationellt samarbete”: regeringen anger behovet av en lagändring vara intresset av att delta i ”främst Nato-övningar som inte är fredsfrämjande till sitt syfte eller övningsupplägg utan avser operationer enligt artikel 5 i Natos stadga, dvs. stadgandet om ömsesidigt självförsvar”.

Värdlandsavtalet är ytterligare ett av många steg som svenska regeringar har tagit mot ett närmande till Nato. Avtalet syftar enligt regeringen till att säkerställa att Sverige som värdland kan lämna ett effektivt stöd för militär verksamhet på svenskt territorium i samband med övningar, kriser eller militära operationer i Sverige och i vårt närområde.

Läs mer

Efter förlusten i Stora nordiska kriget (1700–1721) fortsatte ledande krafter inom den politiska eliten i Sverige att förespråka en aktivistisk utrikespolitik. Mössorna under den store statsmannen Arvid Horn var mera realistiska och ville inte ha en ny konfrontation med Ryssland. När hattarna kom till makten startade de strax ett nytt, för Sverige förödande krig mot detta land (1741–1743).

Det var under detta krig som idéer om att skilja Finland från Sverige lanserades av kejsarinnan Elisabeth för att splittra motståndaren. De gavs under Gustav III tid ökad spridning av finländska separatister. Men hade denna politik också gehör i Stockholm, hos kungen själv? Var Gustav III beredd att offra Finland mot att få fria händer att erövra Norge? Meteorologen och amatörhistorikern Anders Persson diskuterar här en tvistefråga i historieskrivningen.

Läs mer

Vid en omläsning av den danske författaren Hans Scherfigs (född den 8 april 1905 i Köpenhamn, död den 28 januari 1979) mästerverk Frydenholm (1962; översättning av Nils A. Bengtsson. Alba 1978) uppkommer en del frågor.

Boken handlar om den tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget. I boken skildrar Scherfig hur polisen blir brottslig, hur försvarsmakten hjälper ockupanterna och regeringen går nazisterna till mötes. Att även Danmarks högsta domstol böjde sig för ockupanterna skildras på ett klargörande sätt:

Läs mer