Texter

Förra veckan inträffade en incident mellan det svenska stridsledningsplanet ASC 890 och ett ryskt stridsflygplan av typen SU-27 utanför Bornholm. Vanligtvis har ryska flygplan i närheten av Sverige bara vikt åt annat håll när svenska plan dykt upp. Det ryska planet var aldrig inne på svenskt territorium.

Försvarsminister Peter Hultqvist säger till Svenska Dagbladet att Sverige skall agera via den incidentberedskap vi har. I övrigt konstaterade försvarsministern att bilden av ett skärpt läge i Östersjöområdet är detsamma som ”en bra tid tillbaka”.

Läs mer

”Att stå utanför Nato, göra slut med försvarsindustrin, återinföra en värnplikt och öka arméns numerär, utrustning och vapen gynnar Sverige bäst.”  (Ledare i Dala-Demokraten 11/1, det vill säga samma dag som försvarsminister Peter Hultqvist höll sitt stora tal under Sälen-konferensen.) Dala-Demokraten är Peter Hultqvists tidning, i den meningen att den ägs av partidistriktet (S), där Hultqvist är ordförande. Det är ett skäl till att man kunde ha förväntat sig en överensstämmelse mellan ledaren och Hultqvists tal samma dag. Så blev inte fallet.

Läs mer

Utrikesminister Margot Wallströms utspel under Folk och Försvars nyligen avhållna Sälen-konferens om allmän värnplikt har mötts av positiva reaktioner på sina håll. Det är lätt att förstå. Sveriges totala försvarsberedskap är katastrofalt låg, vad än nye överbefälhavaren Micael Bydén må säga. Något måste göras. Men det måste vara välövervägt. Att göra värnplikten till en vagt definierad medborgarplikt är inte hållbart.

Värnpliktsarmén, som bör och kan återinföras, ska användas till försvaret av landet – hela landet. Det kommer inte att fungera utan militär utbildning med återkommande övning. Hur stor andel av en ålderkontingent av kvinnor och män som inkallas är en bedömningsfråga; de som inte får militär grundutbildning måste infogas i andra delar av totalförsvaret. Vilken samhällstjänst som helst duger inte.

Läs mer

Den 16 januari hävdes sanktionerna mot Iran, sedan IAEA konstaterat att landet fullföljt alla åtaganden om ändring av dess kärnteknikprogram. Detta måste hälsas med glädje av alla som verkar för avspänning och fredlig samexistens mellan stater. Det är ett framsteg att avtalet med Iran kunnat undertecknas av alla fem stormakterna med vetorätt i FN:s säkerhetsråd samt av Tyskland.

Det har inte gått att visa att Iran brutit mot icke-spridningsavtalet genom att producera kärnvapen. IAEA har heller inte lagt fram några bevis för att så skulle ha skett. Icke-spridningsavtalet förbjuder inte stater att forska om och ta fram teknik för kärnvapen – den röda linjen går vid att tillverka kärnvapen.

Läs mer

Debatten om vårt förhållande till Nato tenderar att handla om kortsiktiga problem som den sittande ryske presidenten Putins agerande, vårt svaga försvar, akuta hot mot Baltikum m.m. Men ett beslut om vi ska söka medlemskap i Nato eller inte rör mera långsiktiga frågor, ”grand strategy”, en förändring som inte bara skulle beröra vårt land, utan den nordeuropeiska regionen och Europa som helhet. Geopolitiken förekommer således sällan i debatten. Men den svenska och – numera, sedan 1917 – den finska statens säkerhetsproblem är i grunden inte annorlunda än 1721, då freden i Nystad stadfäste det maktpolitiska skiftet i Nordeuropa från svensk dominans till rysk. Sedan dess har asymmetrin cementerats. Alla svenska och finska statsledningar har, sedan man efter den katastrofala freden 1809 och med hjälp av en importerad fransk marskalk insett sakernas tillstånd, haft att hantera denna asymmetri. Denna hantering kan i princip ske på tre olika sätt:

Läs mer

I en diskussion om relationerna Finland-Ryssland-Sverige härförleden blev jag påmind om att den inflytelserike finländske historieprofessorn Matti Klinge lanserat en kontroversiell idé om syftet med Sveaborg, fästningen utanför Helsingfors. Huvudsyftet skulle, enligt Klinge, inte ha varit defensivt, ett försvar mot ryska anfall, som det alltid hävdats, utan offensivt, som en bas för anfall mot Ryssland, i synnerhet S:t Petersburg.

Läs mer

Vi har idag (16/1) publicerat artiklar där två ledande nordiska militärer, Sveriges nuvarande överbefälhavare Micael Bydén och den nyss avgångne chefen för Finlands militära underrättelsetjänst Sakari Wallinmaa, både understryker att det inte föreligger något militärt hot mot dessa bägge länder. ”Vi ser i dag inget direkt militärt angreppshot mot Sverige”, förklarar general Bydén. Överste Wallinmaa säger att man ”inte kunnat påvisa” några indikationer på att Finland skulle vara utsatt för ett militärt hot.

Läs mer

Flera före detta Warszawapaktsstater och sovjetrepubliker, vissa med långa landgränser till Ryssland, har varit Nato-medlem_mar i över ett decennium utan att krig har utbrutit. Det är befängt att tro att svenskt Nato-medlemskap skulle betyda reellt ökad krigsrisk.

Dessa två meningar är av central betydelse när det gäller att förstå innebörden av den stort uppslagna artikel på DN-debatt (7/1) som bär rubriken ”Låt inte rysskräcken hindra oss från att gå med i Nato” och som har undertecknats av inte mindre än 25 skribenter, varav tre generaler och två överstar.

Skribenterna hävdar således att det är riskfritt för Sveriges säkerhet att gå med i Nato. Tvärtom – påstår de – har den då stärks.

Läs mer

Till sajten alliansfriheten.se kommer då och då korrespondenser. Vi tar oss här friheten att publicera ett brev som i tesform diskuterar frågor som är av stor betydelse för den aktuella diskussionen om vårt lands säkerhetspolitik. Författaren skriver:

”1. Det vulgärargument för Nato-medlemskap som retar mig mest är det moralistiska, att Nato försvarade friheten och demokratin på 50- och 60-talet, medan Sverige fegt höll sig undan. Så enkelt var det inte. De som framför argumentet blundar för, eller är för unga för att minnas, att Nato då inrymde en ren fascistdiktatur och periodvis 1–2 militärdiktaturer och att flera länder länge förde en kolonialpolitik som var allt annat än demokratisk.

2. Om Sverige inte valt alliansfriheten 1945, hade Finland då fått behålla sin något ’finlandiserade’ självständighet eller hade det integrerats helt bland folkdemokratierna?

Läs mer

Den svenska aktivismen har sina upp- och nedgångsfaser. Inför 1914 misslyckades de med att få Sverige att ta parti för det mest krigiska lägret. Inte heller 1939–40 blev det någon svensk krigsförklaring, önskad av flera höga militärer, för Finlands sak. Som Arvid Cronenberg visar i sitt bidrag till antologin Försvaret främst (Celanders 2015) lyckades den svenska statsledningen stå emot påtryckningar från flera stormakter för att då få med Sverige i storkriget. Ingen gång under 1900-talet har det funnits ett stöd i folkdjupen för ett svenskt krigsdeltagande. Aktivismen har verkat i motvind. Men den har inte gett upp.

Under senare år har aktivisterna piggnat till och har rentav noterat vissa framgångar. Insatsförsvaret var en delseger, yrkesarmén en annan. Att neutralitetsoptionen sedan ett tiotal år tillbaka har försvunnit ur den säkerhetspolitiska liturgin måste också anses som en fjäder i hatten. Omsorg om landets egen försvarskraft har inte stått på aktivisternas dagordning. De har applåderat folkrättsligt tveksamma insatser från Sverige som ockupationen av Afghanistan och blixtkriget mot Libyen. Allt detta har skapat ett för Sverige prekärt säkerhetsläge. Kan Sverige längre försvara sitt land? Varför bör vi kriga i andra länder?

Läs mer

Häpnadsväckande men bra att de 25 förespråkarna för anslutning till Nato tagit i på DN-debatt (7/1). Innehållet är hämtat från den krigshetsande debattboken Till bröders hjälp, med Bo Hugemark som redaktör och Karlis Neretnieks som författare ett av kapitlen. Budskapet är att Sverige och Nato tillsammans måste planer för anfall mot Baltikum där Ryssland antagits ha stört ordningen. Militärsakligt är boken usel – men nu kan det öppet redovisas på vilket sätt medborgarna vilseleds!

DN bidrar därmed till att Kungl. Krigsvetenskapsakademiens dåliga budskap sprids till allmänheten – något som jag och några ledamöter ville skona akademien ifrån genom att för något år sedan uppvakta presidiet och dåvarande ordföranden i avdelning 1, generalmajor Karlis Neretnieks, för att be akademien att lägga bokens budskap åt sidan.

Läs mer

Mr. President, ärade nuvarande och före detta ambassadörer, kära deltagare, Gratulationer till Folk och Försvar för 70 år av framgångsrik diskussion och debatt.För ett land som vårt är utrikespolitiken på många sätt den främsta försvarslinjen. Det är genom en aktiv utrikespolitik – med samarbete, diplomati, militära insatser och förtroendeskapande åtgärder – som vi bidrar till säkerhet tillsammans med andra.I torsdags kom jag hem från en resa till Mali. Försvarsministern och jag mötte de 250 svenskar som där bidrar till säkerhet och skydd för civilbefolkningen. Det är vårt största truppbidrag till en pågående FN-insats, MINUSMA, och ligger i linje med Sveriges engagemang för fred och utveckling i Afrika. Det är ett underrättelsekompani som är mycket uppskattat. Vi har sänt dessa män och kvinnor i farans väg, till ett land med stora säkerhets-, politiska och miljömässiga utmaningar. Läs talet