Texter

Utrikesminister Margot Wallströms och försvarsminister Peter Hultqvists artikel på DN-debatt (7/11) med rubriken ”Vi utveckla och fördjupar våra militära samarbeten” är motsägelsefull.

Å ena sidan säger de bestämt nej till Nato-medlemskap. Det är positivt. De använder klarare argument än vad regeringen tidigare bemödat sig om. Om denna linje får genomslag i agerandet i rådande säkerhetspolitiska läge bidrar Sverige till att befästa fred och stabilitet i vår del av Europa.

Å andra sidan innehåller de två statsrådens artikel ett motstridigt budskap. Nyckelordet är: förstärkt transatlantisk länk till USA. Det utvecklade militära samarbetet har, påstår statsråden, en direkt positiv inverkan på vår militära förmåga och skapar handlingsfrihet i en eventuell krissituation. Det är ett påstående som avslöjar en fundamental brist i deras resonemang, en brist som de delar med många förespråkare för ett Nato-medlemskap:

Läs mer

Signaturen ”Jägarchefen” – en alltid sakkunnig kommentator – sätter fingret på en öm punkt i de svenska medlemskapsförespråkarnas argumentationsarsenal: det finns litet som i dagsläget och den nära framtiden talar för att militär styrka skulle kunna sättas in i rätta ögonblicket via Atlanten om det uppstod krigiska förvecklingar på den europeiska landmassan.

Han talar om en chimär. Denna chimär har fött ett antal besvärjelser. Man skulle med stor rätt kunna kalla detta flum. Det har också gött en krigsretorik som har gjort annars förnuftigt tänkande människor blinda för realiteter. De vägrar, i beslutsfattande ställning, att se om sitt hus och tror att nationell säkerhet kan fås ”genom samarbete med andra”, att man kan köpa sig en försäkring. Dimridåer!

Läs mer

Generalmajor Karlis Neretnieks diskuterar på KKrVA:s blogg hur Sverige bäst kan tjäna Nato när det gäller försvar av de baltiska staterna i samband med en kris eller ett krig i vårt närområde.

Han frågar sig hur Sverige bör agera för att ”bidra till att Natos trovärdighet som säkerhetsgaranti för de baltiska staterna ökar”. Vidare ställer han sig frågan hur Nato kan understödja Sverige, inte för vårt lands säkerhet, utan för att vi skall ”underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum”.

Neretnieks avslutar med att Sverige måste gå med i Nato så att vi kan få ”full insyn i Natos planering” för att förbereda oss på att militärt stödja de baltiska staterna.

Läs mer

De stora dagstidningarna, med något undantag, driver sedan länge kampanj mot den officiella säkerhetspolitiken, och de gör det tillsammans med en politico-militär lobby som har formerat sig och som förskansar sig i olika akademier och intresseorganisationer. Försvars- och utrikesministrarnas gemensamma policyartikel i lördags (7/11) har mycket riktigt bombarderades av ledande moderater och centerpartister på debattplats i Dagens Nyheter, medan andra röster, som har velat nagelfara statsrådens resonemang ur ett perspektiv av traditionell militär alliansfrihet, har tillbakavisats.

Läs mer

Försvarsmakten deltog enligt beslut av regeringen i Natos internationella övning Trident Juncture som avslutades i början av november 2015. Jag har kommenterat övningen på alliansfriheten.se (artikel).

På Försvarsmaktens flygvapenblogg reflekterar överstelöjtnant Tobhias Wikström över övningen. Det viktigaste resultatet av övningen anser han vara att vi som partner- och Nato-länder lär känna varandra, varandras system och hur vi utnyttjar dem. Han framhåller att vi genom att samöva i olika roller hittar styrkor och svagheter, och att vi kan dela med oss av våra erfarenheter.

Läs mer

Carl Bergqvist (signaturen Wiseman) tar upp en rad relevanta frågor om bristerna i den svenska debatten om Nato-medlemskap (se nedan).

Själv gör han sig dock skyldig till en grov förenkling då han menar att de som vill bevara alliansfriheten skulle böja sig för ryska reaktioner och uppge svensk självständighet inför hotet om att ”reta upp Ryssland” om Sverige ansluter sig till Nato.

Läs mer

Brev till riksdagsledamöter i Göteborg från Fredsam i Göteborg.

Sverige står inför den största fredspolitiska förändringen på mer än 200 år.
Vi som skriver det här brevet representerar olika fredsorganisationer i Göteborg inom nätverket Fredsam. Vi har under mer än ett års tid ägnat mycket tid och arbete åt Sveriges relationer till Nato, vi har genomfört studiecirklar och arrangerat flera möten, både offentliga möten och interna. Under den sista månaden har vi läst och försökt förstå innebörden av ”Samförståndsavtalet med Nato om värdlandsstöd” (så kallade värdlandsavtalet). Inga fredsorganisationer, eller fredsforskare, har inbjudits att göra remissyttranden, ändå har flera av våra organisationer skickat in remissyttranden för att visa på de delar av avtalet som strider mot svensk neutralitet och alliansfrihet. Läs hela brevet

Den 5 november beslöt regeringen förelägga riksdagen propositioner om att fortsätta med styrkor i Afghanistan och Irak. Folkrättsfrågorna kring insatserna har behandlats i en artikel på denna sajt.

I propositionen om Afghanistan skriver regeringen att ”riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad styrka om högst 50 personer till förfogande för deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission (RSM) i Afghanistan till utgången av december månad 2016. Utöver själva styrkebidraget ska det finnas möjlighet att tillföra en högst tillfällig förstärknings- och evakueringsstyrka om högst 200 personer om situationen så kräver.” Liksom i förra årets proposition hänvisar regeringen till inbjudan från Kabul till Nato som folkrättslig grund.

Även propositionen om fortsatt styrka i Irak innehåller samma skrivningar om inbjudan från Iraks regering som var med i propositionen i somras då regeringen första gången föreslog att en styrka skulle sättas in. Omfattningen av styrkan anges som: ”Det svenska bidraget utgörs av en styrka om högst 35 personer med uppgift att utbilda det irakiska försvaret i syfte att bidra till dess förmåga att stå emot Isils framryckning. Styrkan ska, om behov uppstår, kunna förstärkas tillfälligt av en styrka bestående av högst 85 personer.”

Regeringen tog den 5 november beslut om att lägga propositioner till riksdagen för att förlänga de svenska styrkorna i Irak och Afghanistan. Ingen av dessa insatser vilar på folkrättslig grund.

I båda fallen saknas mandat från FN:s säkerhetsråd. Regeringen hänvisar istället till att man är där på inbjudan av regeringen i Bagdad respektive Kabul.

Då det första beslutet om svensk militär styrka till Irak togs i somras invände tre partier, M, C och KD, och pekade på bristen i det folkrättsliga underlaget: ”Vi anser inte att den angivna folkrättsliga grunden för insatsen är entydig.”

Läs mer

Regeringen beslutade den 29 oktober att närmare utreda forsknings- och utvecklingsverksamhet på försvarsområdet. Till särskild utredare utses förre talmannen och försvarsministern Björn von Sydow. Björn von Sydow är riksdagsledamot och vice ordförande i konstitutionsutskottet. Uppdraget ska redovisas senast den 16 december 2016. Pressmeddelande

Ledande politiker har drivit det svenska försvaret ned i ett bottenläge. Denna destruktiva linje har inneburit att Sverige rustat ned i en omfattning som saknar motstycke. Utgivarna av alliansfriheten.se ger här sin syn på hur en hållbar framtida försvarsstrategi bör utformas. Läs hela artikeln som PDF: Om-forsvarspolitik-24-07-2015

Åsa Linderborg skriver på Aftonbladet (1/11) att med medlemskap i Nato tvingas vi ”bli kompisar med Erdogan” och måste delta med stöd till Turkiet. Nato har uttalat sitt ”fulla stöd” till Turkiet i kampen mot terrorismen, skriver hon.

Men artikel 5 gäller bara om en medlemsstat blir utsatt för ett angrepp av en annan stat, det vill säga kollektivt självförsvar, inte om medlemsstat på eget bevåg hamnar i strid med annan stat eller icke-stat som IS. Natos utfästelser om ”fullt stöd” skall man dessutom inte ta för allvarligt. USA, som ytterst bestämmer vad Nato skall göra, kommer alltid att utgå från vad som bäst tjänar de egna intressena i Mellanösternregionen. Dessutom visar historien att Nato-staterna ofta är långt ifrån eniga när det kommer till att sätta kraft bakom orden. Vid interventionen i Libyen var Nato djupt splittrat liksom vid USAs angrepp på Irak.

Bra argument mot svenskt Nato-medlemskap saknas inte; just därför behövs inga dåliga. Det är först och främst vad som gagnar Sveriges säkerhet som skall avgöra medlemskapsfrågan. Fortsatt alliansfrihet tjänar oss bäst och bidrar till att spänningarna inte höjs ytterligare i vårt närområde.