Lars Borgnäs kritiserar på SVT Opinion med rätta media i Sverige, både kommersiella och public service, för deras servila inställning till Nato-chefen Jens Stoltenberg vid hans besök i Sverige nyligen.Borgnäs tar upp de för oss viktigaste frågorna när det gäller Nato nämligen, om inte alliansen har en stor del av ansvaret för den ökade spänningen i Östersjöområdet.
Men även Natos operationer ”out of area” borde ha tagits upp av de svenska journalisterna då de har direkt bäring på Sveriges internationella agerande.
Texter
Bisarr krigsförespråkare har mycket att förklara, Carl Björeman
Generalmajor Karlis Neretnieks diskuterar på KKrVA:s blogg hur Sverige bäst kan tjäna Nato när det gäller försvar av de baltiska staterna i samband med en kris eller ett krig i vårt närområde. Han avslutar med att Sverige måste gå med i Nato så att vi kan få full insyn i Natos planering för att förbereda oss på att militärt stödja de baltiska staterna.
Neretnieks utsagor kommenterades på denna sajt den 12 november av Lars-Gunnar Liljestrand. Dennes omdöme sammanfattas in rubriken ”En bisarr krigsförespråkare” och i meningen: ”Sällan har väl någon i sen tid så öppet pläderat för krig som Neretnieks.” Detta omdöme utgör enligt min mening en väl underbyggd varning. Neretnieks utsagor måste granskas och bemötas av dels 1) säkerhetspolitiska, dels 2) försvarspolitiska skäl.
Varsamhet med orden
Så kallade identitärer finns på både vänster- och högerkanten inom politiken. De avviker från upplysningstraditionen och hindrar oss att se klart. En fransk professor förklarar att den ”europeiska identiteten” nu befinner sig under ett dödligt hot – och att dess företrädare gör rätt som proklamerar försvarskrig. (Dagens Nyheter 18/11) En svensk folkrättsprofessor har förklarat att Frankrike, ett land vars ”identitet” hittills ansetts vara sekulär och republikansk, har rätt till ”kollektivt självförsvar” efter de senaste terrorattentaten. Tänker han då på Europa som ”kollektiv”? Och är då verkligen IS en angripande stat?
”Sverige hjälper Frankrike mot IS”, kommentar till intervju med Peter Hultqvist
Förvarsministern säger att det är för tidigt att tala om vilken form av stöd Sverige kan ge till Frankrike. Frankrikes president Hollande har hänvisat till EUs solidaritetsklausul. Klausulen som återges nedan säger att alla stater får avgöra formen av stöd utifrån den ”särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik”.
Sverige är alliansfritt och det är därför Sveriges eget beslut hur man vill ge sitt stöd.Lissabonfördraget mellan Europeiska Unionens medlemsstater undertecknades av statscheferna i december 2007 och trädde ikraft den 1 december 2009. Fördraget innehåller en solidaritetsförklaring. I denna görs dock förbehåll för bland andra alliansfria och neutrala staters eventuella förpliktelser. Fördraget har ratificerats av riksdagen.
Är grundlagsändring en förutsättning för att Sverige skall kunna agera militärt tillsammans med annan stat vid angrepp eller kränkning av territoriet? Rolf Andersson
Strider det mot regeringsformen om Sveriges regering skulle besluta att landet ska agera militärt tillsammans med annan stat, till exempel Finland, för att möta ett väpnat angrepp mot någon av staterna? Eller för att hindra en kränkning av någon av staternas territorium, till exempel genom samordnad ubåtsjakt? Regeringen fattade den 12 november 2015 beslut om att utreda frågor om fördjupat försvarssamarbete. I direktiven för utredningen anges:
”Mot bakgrund av solidaritetsförklaringen och Sveriges samarbete på försvarsområdet med bl.a. Finland finns det anledning att utreda förutsättningarna enligt regeringsformen för vissa former av fördjupat försvarssamarbete med annat land.”
Opinionsundersökningar i Sverige och Finland
I debatten om svensk alliansfrihet eller Nato-medlemskap används ofta hänvisningar till opinionsläget. Vardera sidan vill gärna peka på den trend man anser gynna den egna ståndpunkten. På den här sajten har vi varit återhållsamma med publicering av opinionsmätningar då de kan ha så varierande trovärdighet på grund av urval, tillfälliga svängningar och annat. Vi återger dock här två undersökningar då det kan vara intressant att se likheter och skillnader mellan Sverige och Finland.
Kriga för Baltikum, Lars-Gunnar Liljestrand
Karlis Neretnieks driver som sin linje att Sverige skall söka medlemskap i Nato, inte främst för vår egen säkerhets skull utan för att kunna hjälpa balterna. På den här sajten har detta bemötts utifrån ett inlägg av Neretnieks på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg där han argumenterar för att Sverige skall ”underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum”.
I en debatt med Sven Hirdman i TV2:s Aktuellt den 10 november fortsatte Neretnieks sin plädering för svenskt Nato-medlemskap med syftet att stödja balterna: ”Den springande punkten är Baltikum. Baltikum är helt beroende av Nato-hjälpen. För att Nato skall kunna hjälpa Baltikum måste Nato använda svenskt luftrum, territorium och sjöterritorium.”
Desinformation – Laurén har fel om Lipponen
I seminariet ”Russia and the Nordic Countries” på Voksenåsen i Oslo den 27 oktober deltog politiker och forskare från de nordiska länderna och Ryssland, bland andra Paavo Lipponen, Finlands statsminister 1995–2003 och den finska riksdagens talman 2003–2007, samt Uffe Ellemann-Jensen, dansk utrikesminister 1982–1993.
I referatet nedan påstår Anna-Lena Laurén att Paavo Lipponen ”anser att Finland borde gå med i Nato”. Detta föranledde Lipponen att svara:
Anna-Lena Laurén skriver (HBL 29.10) i artikeln ”Säkerhetspolitikens nordiska irgångar” att jag anser att ”Finland borde med i Nato”. Det anser jag inte och gjorde det klart under konferensen på Voksenåsen i Oslo den 27 oktober. Jag förespråkade starkt Finlands nuvarande säkerhetspolitiska linje mot Uffe Elleman-Jensens bagatellisering av vårt försvar och möjligheten för bilateralt försvarssamarbete med Sverige.
Paavo Lipponen
Helsingfors
Ministrarna säger nej till Nato men ja till USA, Carl Björeman
Utrikesminister Margot Wallströms och försvarsminister Peter Hultqvists artikel på DN-debatt (7/11) med rubriken ”Vi utveckla och fördjupar våra militära samarbeten” är motsägelsefull.
Å ena sidan säger de bestämt nej till Nato-medlemskap. Det är positivt. De använder klarare argument än vad regeringen tidigare bemödat sig om. Om denna linje får genomslag i agerandet i rådande säkerhetspolitiska läge bidrar Sverige till att befästa fred och stabilitet i vår del av Europa.
Å andra sidan innehåller de två statsrådens artikel ett motstridigt budskap. Nyckelordet är: förstärkt transatlantisk länk till USA. Det utvecklade militära samarbetet har, påstår statsråden, en direkt positiv inverkan på vår militära förmåga och skapar handlingsfrihet i en eventuell krissituation. Det är ett påstående som avslöjar en fundamental brist i deras resonemang, en brist som de delar med många förespråkare för ett Nato-medlemskap:
Den svaga transatlantiska länken, Anders Björnsson, kommentar till ”Jägarchefen”
Signaturen ”Jägarchefen” – en alltid sakkunnig kommentator – sätter fingret på en öm punkt i de svenska medlemskapsförespråkarnas argumentationsarsenal: det finns litet som i dagsläget och den nära framtiden talar för att militär styrka skulle kunna sättas in i rätta ögonblicket via Atlanten om det uppstod krigiska förvecklingar på den europeiska landmassan.
Han talar om en chimär. Denna chimär har fött ett antal besvärjelser. Man skulle med stor rätt kunna kalla detta flum. Det har också gött en krigsretorik som har gjort annars förnuftigt tänkande människor blinda för realiteter. De vägrar, i beslutsfattande ställning, att se om sitt hus och tror att nationell säkerhet kan fås ”genom samarbete med andra”, att man kan köpa sig en försäkring. Dimridåer!
En bisarr krigsförespråkare, Lars-Gunnar Liljestrand
Generalmajor Karlis Neretnieks diskuterar på KKrVA:s blogg hur Sverige bäst kan tjäna Nato när det gäller försvar av de baltiska staterna i samband med en kris eller ett krig i vårt närområde.
Han frågar sig hur Sverige bör agera för att ”bidra till att Natos trovärdighet som säkerhetsgaranti för de baltiska staterna ökar”. Vidare ställer han sig frågan hur Nato kan understödja Sverige, inte för vårt lands säkerhet, utan för att vi skall ”underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum”.
Neretnieks avslutar med att Sverige måste gå med i Nato så att vi kan få ”full insyn i Natos planering” för att förbereda oss på att militärt stödja de baltiska staterna.
Ingen internationell äventyrspolitik! Anders Björnsson
De stora dagstidningarna, med något undantag, driver sedan länge kampanj mot den officiella säkerhetspolitiken, och de gör det tillsammans med en politico-militär lobby som har formerat sig och som förskansar sig i olika akademier och intresseorganisationer. Försvars- och utrikesministrarnas gemensamma policyartikel i lördags (7/11) har mycket riktigt bombarderades av ledande moderater och centerpartister på debattplats i Dagens Nyheter, medan andra röster, som har velat nagelfara statsrådens resonemang ur ett perspektiv av traditionell militär alliansfrihet, har tillbakavisats.