Texter

Vi har på alliansfriheten.se lyft fram de kommentarer på DN-debatt som följde på Wilhelm Agrells pläderande inlägg för Nato-medlemskap (13/9). Agrell återkommer nu med en ideologiskt färgad slutreplik (18/9).

En nyckelformulering hos Agrell lyder: ”Det är i dag uteslutet att Sverige skulle kunna stå utanför en eventuell väpnad konflikt som skulle beröra vårt närområde.” Den slutsatsen underbyggs av honom genom hänvisning till en av Sverige ensidigt utfärdad solidaritetsdeklaration, som tydligen med automatik skulle dra oss in i väpnade konflikter. Men Agrell tillhandahåller inte någon analys.

Läs mer

Denna sajt har från början gjort klart att den inte är en anti-Nato-organisation, att den står främmande för anti-amerikanism. Men den är heller inte mot Ryssland, mot det ryska samhällssystemets eller den ryska regeringen. Däremot har utgivarna entydigt tagit ställning mot den ryska politiken när den har underlåtit att hålla sig till internationell lag och kränkt andra staters territoriella integritet. Inte heller Amerikas Förenta Stater och den statens förbundna kan undgå klander när dessa bryter mot FN-stadgans och andra i folkrätten nedlagda regler.

Läs mer

Statsminister Stefan Löfven intervjuades den 15 september av TT i anslutning till regeringsförklaringen 2015: ”Den förra regeringsförklaringen täckte hela mandatperioden. Vad jag säger nu är att vår militära alliansfrihet tjänar oss fortfarande väl. Vi ska inte söka medlemskap i Nato. Det tror jag också Moderatledaren förstår, säger Löfven.”

Det europeiska sjuårskriget 1756–63 har ibland betraktats som det första världskriget. Nästan alla stora makter var inblandade. På den ena sidan stod Preussen och Storbritannien (som hade ett tyskt furstehus), på den andra Frankrike Ryssland, Sverige, Österrike (Tysk-romerska riket) och småningom också Spanien. Bara Turkiet (Osmanska riket) stod utanför.

Kriget handlade om många saker. Frankrike och Storbritannien tävlade om herraväldet över världshaven – britterna vann. Preussen och Österrike slogs om hegemonin i den tyska världen – preussarna invaderade Sachsen (efter att tidigare ta tagit Schlesien). Frankrike och Österrike hade varit ärkefiender och hamnade nu på samma sida. Sverige ville ta tillbaka sina besittningar i Pommern och gick till krig mot ett land där brodern till Sveriges drottning var kung.

Läs mer

När försvarsminister Peter Hultqvist den 11 september motiverade valet av Micael Bydén som ny överbefälhavare var det främst två motiv som han framhöll (Svenska Dagbladet 12/9):

1. Bydén är en erfaren officer som har en lång bana inom försvarsmakten. (Det kan knappast ha varit avgörande; det finns många som uppfyller detta krav.) Långt mera trovärdigt är följande motiv: 2. Bydén har internationell erfarenhet. (Det är sant, i meningen erfarenhet från internationell flygsamverkan och samverkan inom internationell flygindustri.)

Läs mer

Sven Tolgfors är en av de sämsta försvarsministrar som Sverige har haft. Under hans egid bantades det militära försvaret i Sverige till oigenkännlighet och försvarets folkliga förankring skadades genom beslutet att lägga den allmänna värnplikten på hyllan. Under hans tid i regeringen drev denna igenom den obetänksamma solidaritetsdeklarationen i Sveriges riksdag som innebär att vårt land ensidigt, men oklart hur och i vilka former, förklarar sig berett att komma andra länder till stöd i hotfulla lägen. Tolgfors’ trovärdighet som debattör i säkerhetspolitiska frågor är ytterst ringa.

Läs mer

Boken är ingen akademisk avhandling, ja, den är inte ett dugg akademisk, då utgångspunkten i boken är dels en ”väntan på […] medlemskap i vår försvarsallians Nato”, dels ett påstående om att Sverige är ”fredsskadat”. Därtill visar det sig att den sexsidiga litteraturförteckningen inte innehåller boken Bevara Alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap (Celanders förlag, 2014). Förteckningen verkar inte innehålla några alster alls som påpekar fördelarna för Sverige att förbli alliansfritt.

Johansson verklige vapendragare genom hela boken är journalisten Edward Lucas. Om denne Lucas skriver Anders Björnsson på denna sajt den 29 juni 2015:   

”Lucas är nu en extrem figur, också i sitt hemland… Men i Sverige, av alla länder, blev Mr. Lucas förra veckan obegripligt nog tagen på allvar.

Lucas hade nämligen signerat en rapport från den amerikanska tankesmedjan Cepas, Center for European Policy Analysis, med säte i Washington D.C. Cepas beskrevs i de svenska tidningarnas redogörelser såsom ’fristående’. Dock är den inte mera fristående än att dess rådgivande kommitté består av idel högermän från västvärlden, däribland Madeleine Albright, Anne Appelbaum, Carl Bildt, Zbiegnew Brzezinski, Toomas Hendrik Ilves (Estlands nuvarande statschef!) […]

Läs mer

Anförande 6 september 2015 på konferens i Helsingfors om NATO and Russia in the Baltic Sea Area

1. In recent years, the Baltic Sea area has been turned from being an area of low tension into an area of high tension between Russia and the West. The reasons are Russian policies in Ukraine and elsewhere and NATO’s and EU’s responses. This is a dangerous development for all the Baltic Sea states which easily may get out of hands. What we witness is a Cold War 2 situation here but without some of the restraints that existed during Cold War 1.
2. In this situation, it is to my mind essential that Sweden and Finland should not become members of NATO since that undoubtedly would increase the tension further and heighten the risk of war involving our countries.
3. There are a number of measures that can and should be undertaken to de-escalate the tension. It is important to remember that tension and conflict are grounded in the minds of people – in their memories of historical injustices, in their fear and prejudices of foreign people. To overcome these feelings, security must be built from the bottom-up through people-to-people contacts, not only top-bottom through government agreements. Dialogue, trying by all means to understand each other, is much more important and effective than sanctions and boycotts. Almost never has a country been successful in imposing its will on another people for any length of time. United States in Vietnam or in Iraq or with respect to Iran is a case in point, the Soviet Union in Afghanistan or in East Europe another.

Läs mer

Den ryska frågan har funnits i europeisk politik så länge Europa har funnits, i tre hundra år ungefär. Med segern i Stora nordiska kriget blev Ryssland en maktfaktor som ingen annan nation kunde bortse ifrån. Hela Östersjöområdet fick en ny politisk dimension. Sankt Petersburg, grundlagd 1704, blev snart den viktigaste nordiska staden.

Dessa geopolitiska koordinater har rått sedan dess. Alla försök att förneka den ryska närvaron i Europa och Rysslands intressen som en europeisk stat har varit fatala missbedömningar. Ryssland med sin väldiga landmassa och expansiva läggning må vara annorlunda än många andra europeiska stater men inte mera annorlunda än det transoceana Storbritannien eller det revolutionära Frankrike en gång var.

Läs mer

Jag har lovat att tala en stund om Nato och jag ska göra det utifrån en rapport från utredningen om Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten. Den är skriven av Thomas Bertelman från UD och Åsa Anclair från försvarsdepartementet och utredningen tillsattes av försvarsministern i Reinfeldts högerregering i december 2013 med instruktion att bli klar i oktober 2014, alltså efter valet. Utredningen har beteckningen Fö 2013:b och är ett beställningsverk av Reinfeldts högerregering med uppdrag att bereda vägen för svenskt medlemskap i Nato.

Mitt anförande har fyra underrubriker: 1. Bakgrund till dagens Natodiskussion. 2. Vad står i Bertelmans rapport? 3. Kan man lita på Nato? 4. Vad bör göras?

Min huvudslutsats efter att ha gått igenom Bertelmans utredning är att han – kanske utan att själv förstår det – visar att det är meningslöst att gå med i Nato. Medlemskap är ingen garanti för snabb militär hjälp till en medlem som angrips. Jag kommer att visa det med Bertelmans eget resonemang. Men det finns alternativ!

Läs mer

Säkerhetspolitiken var länge en fråga som enade de politiska krafterna i landet. Nu har den blivit en fråga som splittrar. Det är olyckligt. Det försvagar Sveriges ställning internationellt. Säkerhetspolitiken har blivit inrikespolitik. Den har blivit en fråga som man tror sig vinna poänger på. Den har börjat präglas av kortsiktighet och trendkänslighet.

Ledarskapet i flera politiska partier har svängt. Nu senast är det ledningarna i Centern och Kristdemokraterna som har bytt fot. Moderaterna har övergivit Reinfeldts försiktiga linje och blivit aktivistiska. Men det finns också åtskilliga tecken som tyder på att de inte har ett allomfattande stöd av sina medlemmar och sympatisörer, och till och med i deras styrelser finns det ett antal reservanter. Allianspolitikerna spelar ett högt spel när de försöker få in Sverige i en militärallians och de riskerar bestående sprickor i sina egna led.

Läs mer

På Svenska Dagbladets ledarsida den 2 september 2015 tas den så kallade solidaritetsförklaringen från 2009 till intäkt för ett svenskt Nato-medlemskap. Tidningen skriver:

”2009 tog man beslut om en svensk solidaritetsförklaring som innebär att Sverige ska erbjuda hjälp till EU-länder i en krigssituation. Ironiskt nog innebär solidaritetsförklaringen att Sverige lovar att hjälpa andra länder, men att inget annat land har gjort samma deklaration att hjälpa Sverige. Bara i Nato finns ett sådant löfte om solidaritet. Nato-länderna har gjort klart och tydligt att Sverige inte kan räkna med hjälp i en krigssituation. Antingen är man med eller inte. Därför är det positivt att Alliansen är på väg mot enighet i frågan.”

Frågan är om det är en korrekt beskrivning av den svenska solidaritetsförklaringen?  Är verkligen Sverige skyldigt (”ska”) erbjuda hjälp? Och i så fall vad är det för ”hjälp” som avses?

Läs mer