Det är igen slutet av augusti och dags för ambassadörsdagarna. Sommaren håller kanske småningom på att ta slut, men den politiska hösten inleds. Vi bör dock minnas att utrikespolitik är verksamhet dygnet runt, utan några sommaruppehåll. Kanske det redan därför är bra att se på det som hänt den senaste tiden och framför allt försöka kasta en blick på framtiden.
Under den gångna sommaren har vi kommit ihåg andra världskriget, som slutade för 70 år sedan. Kalla kriget som följde på de tunga krigsåren var visserligen en konflikt, men med egna regler, som åtminstone i slutskedet utgjorde en relativt stabil tid, ligger också långt bakom. Likaså hör den period av hoppfullhet som följde efter kalla kriget till det förflutna. Den blev en slags mellanperiod, som redan hann inge ett löfte om evig sommar.
Det var dock en felaktig prognos. Under Gullrandadiskussionerna på försommaren konstaterade jag att det internationella systemet nu lever i en djup brytningsperiod som präglas av stor osäkerhet och upptornande problem. I den situationen befinner vi oss nu.
Realismens läroböcker öppnas nu på olika håll. Hos oss stängdes de ju aldrig helt. Vår historia såg till det. Nu finns det allt mindre självklart omkring oss, och allt mer som självfallet är oklart. Därför är tiden inne för eftertänksamhet, ärlighet och till och med självkritik.
* * *
Europa lever nu sina egna farans år. Vi omgärdas av osäkerhet och våld allt från Ukraina till Mellanöstern och Nordafrika. Samtidigt är Europa också i ett internt jäsningstillstånd, som bl.a. har yttrat sig som skuldkrisen i Grekland och skötseln av den.
Det andra året av krisen i Ukraina pågår och inget slut kan skönjas. Man har nog hittat ett verktyg för att hantera krisen, nämligen Minskavtalen. Verkställandet av dessa avtal skulle göra det möjligt att avsluta krigshandlingarna och lugna ner situationen. I mina egna handlingar har jag strävat efter att aktivt stödja detta, naturligtvis i samarbete med våra många partner. Detta fortsätter vi naturligtvis med.
Det är också skäl att noga notera dessa konflikters djupare karaktär, som östra Ukraina eller Krim inte är det enda exemplet på. De är inte traditionella krig, där man genom massiv vapenmakt söker en enkel militär lösning på tvisterna. Det handlar däremot om makt- och geopolitiska konflikter och militära redskap som har skapats för att påverka dessa.
Påverkan, må det vara fråga om att endast göra vissa utvecklingsförlopp långsammare eller försvåra dem, kan vara ett mål som är tillräckligt och realistiskt i en konflikt. En tillräcklig bra lösning kan också vara det att inte få en lösning som är icke önskvärd för en själv. Vid behov tas konflikter som är färdiga att användas fram, eller de skräddarsys. Krigets låga justeras upp eller ner, allt efter de politiska behoven. Den yttersta logiken bakom en konflikt döljer sig ofta för den yttre världens ögon, som närmast följer den dagliga strömmen av händelser på fronten.
Därför bör man också notera den större motsättningen mellan väst och Ryssland som finns bakom konflikten i Ukraina. Utifrån västvärldens perspektiv är det framför allt fråga om principer och regler. Gäller de gemensamt överenskomna principerna och reglerna som gäller Europas säkerhet? Får Ukraina själv bestämma om sin framtid, såsom det naturligtvis borde få göra? Ur Rysslands perspektiv handlar det kanske i samma fråga om geopolitik och maktbalans. Det är förstås naturligt att se frågan utifrån våra egna utgångspunkter. Men ryssarna betraktar den ur sina egna. Det här är troligtvis det grundläggande problemet.
Även om krisen i Ukraina är allvarlig, bleknar den dock jämfört med tragedin i Mellanöstern. Regionens strukturer har rämnat och lett till en katastrof. Världen har tvingats bli medveten om bland annat organisationen Islamska staten IS:s brutala terror, som tydligen systematiskt också riktas mot kvinnor och barn. Det är också förbryllande att många unga som fötts och bott i västvärlden har gett sig av och anslutit sig till denna grupp. Här känns nog också en kall underström, när så många värderar ett löfte högre än frihet.
Kampen mot terrorism och IS är en angelägenhet för omfattande internationellt samarbete. För dem som är intresserade kan jag berätta att i fråga om IS talar Förenta staterna och Ryssland i hög grad samma språk. Också mer allmänt har regionens frågor fått dessa länder att föra en tätare dialog. Finland bär sitt eget ansvar genom att delta i den internationella koalitionens utbildningsinsats i Erbil.
Avtalet om Irans kärnvapenprogram var säkert årets bästa nyhet från Mellanöstern. Inte endast på grund av avtalet, utan också för att Förenta staterna och Ryssland agerade i samma riktning. En ännu bättre nyhet vore att ländernas spirande dialog om krisen i Syrien avancerar mot en lösning på krisen.
Ett fenomen som delvis beror på instabiliteten är den ökande migrationen, som snabbt vuxit till väldiga dimensioner. Europa lockar både dem som är förföljda och dem som helt enkelt söker ett bättre liv. I denna fråga ställs vi inför en motsättning. Som ett civiliserat folk kräver vår medmänsklighet och heder att vi hjälper dessa människor. Samtidigt vet vi att osäkerheten i Mellanöstern och Afrika inte kan åtgärdas genom att flytta en allt större del av befolkningen till Europa. Det finns en gräns för hur många människor man klarar av att ta emot, även om den varierar en aning mellan olika länder.
Ett misslyckande med att svara på detta problem kommer att leda till allvarliga följder för Europa. Man kan fråga sig om till exempel Schengensystemet håller för vad som helst? Fri rörlighet kan inte vara obehärskad rörlighet. Jag tror att om Europa inte kan erbjuda hållbara gemensamma svar med tanke på de olika samhällena och den allmänna opinionen, börjar vi med tiden att få allt mer nationella svar.
Det borde åtminstone vara klart att vi inte kan undvika realiteterna. Det behövs öppen diskussion och en klar och trovärdig politik, som har effekt och som får stöd från majoriteten av befolkningen. Vi måste avgöra åt vilket håll vi egentligen vill styra åtgärderna. Ska vi hjälpa här eller där? På denna fråga svarar man naturligtvis gärna att vi gör bådadera. Jag tror dock att det är nödvändigt att välja en tyngdpunkt och agera beslutsamt enligt den.
När det gäller att svara på migrationens utmaningar lönar det sig att behålla fattningen och det sunda förnuftet. Det är också nödvändigt analysera fenomenet. Det finns laglig och olaglig invandring. Det finns arbetskraftsinvandring, som ingen ekonomi som vill utvecklas kan utesluta. Det finns både människor som behöver internationellt skydd och sådana som söker skydd på grund av ekonomiska motiv.
För de asylsökande har vi ett asylsystem. Det måste fungera, och om det inte gör det måste vi åtgärda det. När det gäller dem som har flyktingstatus fattas ett politiskt beslut om den flyktingkvot som ska tas in i landet. Bland dem som kommer till Europa finns det tyvärr också de som har onda avsikter. Det här är något som inte kan bestridas bara för att någon kanhända inte vill höra det.
Ni har skäl att också se åt andra håll, vi ska inte endast hålla ett öga på oss själva. Vi bör granska de andliga tendenserna i Europa och omvärlden närmare. Vad håller på att ske med nationalismen i Europa? Eller i Asien, om vi inte kan se närmare? Toleransen kan styra i mångt och mycket i Europa, men hur är det annorstädes? Hårda och till och med hänsynslösa intressen döljs ofta under vackra ord. Ord kostar inget. Då måste särskilt diplomatin med Saarikoskis ord förmå ställa frågan: vad är det som verkligen sker?
Problemen i euroområdet eller skötseln av skuldkrisen i Grekland hör inte till presidentens uppgifter, men några lärdomar har vi kunnat dra. Inget monetärt eller något annat system fungerar på önskat sätt om man bryter mot de regler som systemet förutsätter. När det gäller Grekland kan vi se att om du inte sköter dina egna angelägenheter börjar fordringsägarna göra det.
* * *
Vår nationalfilosof J.W. Snellman skrev i maj 1863 sin välkända artikel ”Krig eller fred för Finland”. I den konstaterade han att: ”Endast i ungdomens fantasier verka nationerna för mänskligheten genom att uppoffra sig för varandra. I verkligheten lever varje nation för sina intressen, och skall så leva”. I samma artikel myntade Snellman den berömda frasen som har bevarats till eftervärlden: ”En nation bör lita endast på sig själv”.
Som vi alla vet har Snellmans artikel levt länge i vår utrikespolitiska åskådning. Paasikivi läste den, Kekkonen läste den. Snellmans grundläggande budskap, så som jag själv tolkar det, var inte ett ställningstagande för någon enskild linje, såsom för obundenhet, för att inte tala om nationalistisk trångsynthet. Snellmans tidlösa tanke var att de djupaste handlingsprinciperna för den internationella politiken alltid ska beaktas i full utsträckning i de egna kalkylerna. Man måste granska sin egen ställning kritiskt, och överväga många steg i förväg. Om detta inte görs och man agerar enligt vaga sanningar eller förlitar sig på känslorna, står man i värsta fall inför den ”lättsinniges framtid” som Snellman varnade för.
När vi betraktar vår egen ställning i dag, är det klart att vår nationella säkerhet kräver både kontinuerlig bedömning och praktiska åtgärder. Därför att vi, som jag redan konstaterade, troligtvis står inför en tid som präglas av långvarig osäkerhet och till och med vissa risker. Och även om vi för egen del har ett ansvar för världen har vi ett ovillkorligt och primärt ansvar för vårt eget land och dess framtid.
Det är fortfarande realism att erkänna att stormaktspolitik och dess principer av stål storligen inverkar på allt väsentligt. De har inte försvunnit någonstans och Ryssland är ingalunda den enda representanten för detta. Även om stormaktsintresset ofta visar sig i propagandans kläder finns det fortfarande där. Och den värld som denna politik företräder är fortfarande inte särskilt demokratisk. Där har de stora råd även med stora fel, medan de små nödvändigtvis inte ens har råd med små.
Jag ser Finlands säkerhetsställning som en helhet, som stöder sig på flera pelare. Dessa är det nationella försvaret och säkerheten, den västliga integrationen, relationerna med Ryssland samt det internationella systemet, särskilt dess struktur, regelbaserade system och kontrollerbarhet. Dessa pelare lever hela tiden – de försvagas eller förstärks i takt med utvecklingen. De är också i en kontinuerlig växelverkan med varandra. Men ju fler pelare vi har, ju starkare de är och ju bättre de står i balans med varandra, desto stabilare är Finlands ställning.
Efter kalla krigets slut började alla pelare förstärkas, och till följd av detta förbättrades vårt lands säkerhetssituation. När det övriga Europa inledde en massiv nedrustning på 1990-talet var det vi finländare som ofta köpte dessa överflödiga vapen. Försvarsförmågan stärktes. Integrationen med väst framskred snabbt fram till ett EU-medlemskap. Vårt partnerskap med Nato började utvecklas. Dessutom utvecklades relationerna med Ryssland gynnsamt och befriades också från den barlast som sovjetrelationerna hade inneburit. Till råga på allt såg hela det internationella systemet ut att inrikta sig på regelbaserad styrning och multilaterala relationer.
Nu pågår dock, troligtvis under en längre tid, en annan utveckling. Vår försvarskapacitet befinner sig under ett resurstryck just när ny kapacitet borde skapas. Även om de bilaterala relationerna mellan Finland och Ryssland fortfarande är rätt goda, avspeglar sig den mera omfattande krisen även på dem. Vi deltar ju i EU:s politik och sanktioner. I det internationella systemet har multinationalitet och respekten för folkrätten blivit skörare.
Hur går vi då vidare? Jag ser inget annat alternativ än att vi stärker de pelare som vi kan, och försöker hålla alla i så gott skick som möjligt. Det ligger inte i vårt intresse att ty oss till endast en pelare, även om den ter sig hur fin som helst.
Vi måste stärka och uppdatera försvaret. Detsamma gäller för den inre säkerheten och underrättelsekapaciteten. Inte heller i fråga om dem kan vi fortsätta leva i en svunnen tid. Försvar innebär vilja och handlingar. Vår viktigaste försvarslinje finns fortfarande mellan finländarnas egna öron. Alla finländare är försvarare av sitt land.
Vi måste ansvarsfullt förbereda oss även för tråkiga händelser, även om vi inte håller dem för troliga. Det är ett faktum. Det finns dock en skillnad mellan sådan beredskap som görs på fullt allvar och sådan där man störtar till löpgravarna. Vi måste komma i håg att göra denna urskiljning.
Vårt västliga samarbete håller också på att stärkas särskilt när det gäller det försvarssamarbete som utvecklas med Sverige och inom ramen för vårt Natopartnerskap. Med Ryssland upprätthåller vi en dialog på alla nivåer och bygger samarbete överallt där det är möjligt och nyttigt. I fråga om det internationella systemet måste vi modigt försvara folkrätten och det multinationella systemet. Vi måste kontinuerligt genom en aktiv diplomati söka vår plats och roll, på vilket det projekt som arbetat för en kärnvapen zon i Mellanöstern är ett gott exempel. Fastän våra resurser inte tilltar kan vi inte stanna upp och beklaga oss. Det vi förfogar över måste nu användas klokare och noggrannare.
Då och då får vi höra tankar som skisserar upp något slags delansvar för Finland när det gäller försvaret av Baltikum. Jag har dock varit tvungen att vara ganska precis i denna fråga. Av den enkla anledningen att Finland inte befinner sig i en sådan ställning där det kan ge andra sådana militära säkerhetsgarantier som det inte ens själv har. Vi är inte heller en stormakt som har ”ammunition” till övers att dela ut. Vår östgräns är längre än Natoländernas sammanslagna gräns mot Ryssland. Om ett folk på drygt fem miljoner invånare under dessa förhållanden i princip själv ansvarar för sitt försvar är det ett tillräckligt stort ansvar.
Till detta tema anknyter direkt frågan om EU:s säkerhetsgarantier. I denna diskussion anser vissa att EU:s säkerhetsgarantier inte är annat än en död bokstav. Andra anser dessutom att Finland med stöd av dem också är skyldig att vid behov försvara andra EU-länder, även Baltikum. Det är ändå en aning underligt att det är samma personer som ofta ser ut att omfatta bägge åsikter. Det finns naturligtvis ingen orsak att överdriva frågan om EU:s säkerhetsgarantier. Men det betyder inte att man inte bör försöka stärka dem.
Förutom nationella och regionala bekymmer och egentligen högre än dessa finns ännu större utmaningar, som berör hela mänskligheten, såsom klimatförändringen. Vi måste sköta de frågor som särskilt angår oss, men samtidigt också vara med och lösa sådana frågor som angår alla. Redan Snellman tänkte så här. När han skrev att alla nationer endast driver sina egna intressen tillade han nämligen: ”Men dessa strävanden hava i samma mån framgång, som dess egna intressen sammanfalla med mänsklighetens”.
Vi måste således bygga Finlands säkerhet och framgång uttryckligen som en helhet, och inte endast dess enskilda delar. Därför angår detta hela utrikesförvaltningen, oberoende av sektor. Alla har sina egna uppgifter men samma mål.
* * *
Fastän vi står inför svåra tider såväl inom ekonomin som även en aning inom säkerheten, kan svårigheterna övervinnas. Historien låter oss inte vila, utan ställer oss allt emellanåt inför nya uppförsbackar. Tidigare generationer har tagit sig upp för dessa backar genom eget arbete, och vi vill inte vara sämre än dem.
Ni som vårt lands ambassadörer och innehavare av ansvarsfulla poster har ett särskilt ansvar i dessa frågor. Ansvar för att representera internationellt och främja vårt intresse samt vid behov försvara det både med intuition och förnuft. Det är en krävande uppgift som är särskilt svår i de situationer då ni helt plötsligt ställs inför svåra frågor. Jag vill framföra mitt tack för era insatser hittills. Jag vill också önska er god start på hösten, oberoende av vilket väder ni har i era stationeringsländer.
Talet finns på: http://tpk.fi/public/default.aspx?contentid=333090&nodeid=44807&contentlan=3&culture=sv-FI
