I Sverige byter de borgerliga partierna i rask takt åsikt inom säkerhets- och försvarspolitiken. Och då särskilt vad gäller synen på NATO och ett eventuellt övergivande av den svenska alliansfriheten mot ett aktivt inträde i militäralliansen. Senast i raden av sidbytare är det tidigare mot NATO medlemskap pålitliga centerpartiet som nu vid sin partistämma i Falun tog beslutet att verka för ett svenskt NATO-medlemskap. Mot det står regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet och också Vänsterpartiet.
Texter
Folkrätten på undantag då stormakterna intervenerar i Syrien, Lars-Gunnar Liljestrand
Ryssland har nu börjat bombningar av motståndare till regeringen i Damaskus. Det är oklart exakt vilka grupperingar som bombanfallen riktas mot. Ryssland säger att man är ute för att slå tillbaka IS, medan sju stater i den USA-ledda koalitionen, bland andra USA, Saudiarabien och Turkiet, hävdar att angreppen riktas mot syriska rebellstyrkor.
Det finns inget säkerhetsrådsmandat för vare sig USA-koalitionen eller Ryssland att militärt intervenera i Syrien. Ryssland pekar på att man fått en inbjudan att bomba av regeringen i Damaskus. USA-koalitionen, som också sedan över ett år bombat landet, har inte angett någon folkrättslig grund för sin intervention.
Kommer fienden alltid från ett håll? Anders Björnsson
När Peter den store skulle modernisera sitt land behövde han orientera det västerut. Själv åkte han utomlands, till Holland, för att lära sig skeppsbyggnadskonsten. Sedan lade han den nya huvudstaden på svensk mark, i rikets yttersta utkant; dit importerade han holländska kanalbyggare och italienska arkitekter. Sveriges baltiska provinser följde med. Där fanns en – tyskspråkig – härskarklass som han kunde dra nytta av för att skapa en effektiv armé och förvaltning. Under svensk stormaktstid hade kungarna i Stockholm gjorde det samma. Med erövringen av Finland 1808-09 fick det ryska riket sitt europeiska skyltfönster.
Björntjänsten, Carl Björeman
Svenska Dagbladets kolumnist Niklas Wiklund beskrev 18 september i år den nye ÖB Micael Bydén som en ”fjärrbekämpare ”. Han gjorde därmed Bydén en björntjänst . Wiklund var naturligtvis, liksom björnen i La Fontaines fabel , ute i de bästa avsikter . Men resultatet kan bli lika katastrofalt: bildligt talat en sten kastad mot den sovande försvarsmaktens huvud .
Micael Bydén är av alla tillgängliga rapporter att döma en officer med mycket förnämliga personliga egenskaper: lugn, kompetent och förtroendeingivande . Det är egenskaper som en ÖB behöver äga . Men Wiklund menar att Bydén behövs främst därför att denne är flygare och att därför automatiskt är en ”fjärrbekämpare .”
Neutralism, inte klientelism! Anders Björnsson
Det hävdas då och då i den ibland något överhettade debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik att Sveriges neutralitetslinje aldrig har varit allvarligt menad och att vi har tagit parti i krigiska konflikter men utan att medge detta. Sverige var inte neutralt under andra världskriget, kan det heta. Att vi lyckades hålla oss utanför kriget beror på järnmalmsexport och trupptransiteringar.
På vems sida stod vi då? På Tyskland sida, fram till Stalingrad ungefär? Så kan det inte vara. Den svenska regeringen gjorde medgivanden och eftergifter, men inte bara till Tyskland. Under finska vinterkriget tillät den att frivilliga svenska sändes att strida med finska soldater mot Sovjetunionen som då var en allierad till Tyskland. Sverige övergav därmed inte sin neutralitet – vi var icke-krigförande – även om svenska förråd tömdes på vapen och annan utrustning som sändes österut. Höga officerare som ville att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida fick inte som de ville.
C – baklänges in i framtiden, Lars J Eriksson chefredaktör och ansvarig utgivare för Skånska Dagbladet
Under det Kalla kriget var det relevant föra en diskussion kring Natos roll för Sveriges och Europas säkerhet. Den gången stod Nato, med USA i spetsen, bokstavligen öga mot öga med den Sovjetdominerade Warzawapakten där Östeuropas länder ingick. Men med facit i hand vet vi att Sverige historiskt kunde spela en större utrikespolitisk roll efter andra världskriget tack vare att vi varit en självständig röst.
I dag finns inte Warzawapakten, Sovjetunionen existerar inte längre och öststaterna är med i EU. Natos roll är därmed till stor del överspelad. Ryssland, trots senare års upprustning, är en militärt svag nation i jämförelse med EU-ländernas samlade militära styrkor och har dessutom bara drygt en tredjedel av EU-ländernas folkmängd.
Svensk alliansfrihet har historiskt tjänat oss väl. Vinsterna av att i dag försöka vrida klockan tillbaka och bli medlemmar i Nato är svåra att identifiera. Nackdelarna är desto större.
Stormakter kan ha fredliga intentioner, Anders Björnsson
Professor Stefan Hedlund anslöt sig nyligen till något som har blivit ett omkväde i den svenska säkerhetspolitiska debatten: att ett avståndstagande från Ryssland uppträdande i olika internationella sammanhang skulle göra det naturligt för grannlandet Sverige att ansluta sig militärt till den makt som Ryssland ser som sin främste fiende och som är benägen att svara Ryssland med samma mynt. (Svenska Dagbladet Brännpunkt 15/9.)
Utrikesminister Margot Wallström: den militära alliansfriheten ger oss handlingsfrihet att stå upp för Sveriges suveränitet och verka för säkerhet i vårt närområde.
Under Riksdagens frågestund den 17 september besvarade utrikesminister Margot Wallström frågor från Hans Wallmark: Vi förblir tydliga. Vi svajar inte i vår säkerhetspolitik, och vi anser förstås från regeringens sida att den militära alliansfriheten också ger oss handlingsfrihet att stå upp för Sveriges suveränitet och verka för säkerhet i vårt närområde.
Samtidigt är det utrikespolitiken som i allra högsta grad utgör vår främsta försvarslinje. Vi stärker dessutom försvarsförmågan nu, under bred politisk enighet.
Agrells omogna Nato-fråga! Rolf Andersson
Vi har på alliansfriheten.se lyft fram de kommentarer på DN-debatt som följde på Wilhelm Agrells pläderande inlägg för Nato-medlemskap (13/9). Agrell återkommer nu med en ideologiskt färgad slutreplik (18/9).
En nyckelformulering hos Agrell lyder: ”Det är i dag uteslutet att Sverige skulle kunna stå utanför en eventuell väpnad konflikt som skulle beröra vårt närområde.” Den slutsatsen underbyggs av honom genom hänvisning till en av Sverige ensidigt utfärdad solidaritetsdeklaration, som tydligen med automatik skulle dra oss in i väpnade konflikter. Men Agrell tillhandahåller inte någon analys.
Norskt perspektiv på ett krig, Anders Björnsson
Denna sajt har från början gjort klart att den inte är en anti-Nato-organisation, att den står främmande för anti-amerikanism. Men den är heller inte mot Ryssland, mot det ryska samhällssystemets eller den ryska regeringen. Däremot har utgivarna entydigt tagit ställning mot den ryska politiken när den har underlåtit att hålla sig till internationell lag och kränkt andra staters territoriella integritet. Inte heller Amerikas Förenta Stater och den statens förbundna kan undgå klander när dessa bryter mot FN-stadgans och andra i folkrätten nedlagda regler.
Löfven: Vi ska inte söka medlemskap i Nato
Statsminister Stefan Löfven intervjuades den 15 september av TT i anslutning till regeringsförklaringen 2015: ”Den förra regeringsförklaringen täckte hela mandatperioden. Vad jag säger nu är att vår militära alliansfrihet tjänar oss fortfarande väl. Vi ska inte söka medlemskap i Nato. Det tror jag också Moderatledaren förstår, säger Löfven.”
I krigshysterins ställe, Anders Björnsson
Det europeiska sjuårskriget 1756–63 har ibland betraktats som det första världskriget. Nästan alla stora makter var inblandade. På den ena sidan stod Preussen och Storbritannien (som hade ett tyskt furstehus), på den andra Frankrike Ryssland, Sverige, Österrike (Tysk-romerska riket) och småningom också Spanien. Bara Turkiet (Osmanska riket) stod utanför.
Kriget handlade om många saker. Frankrike och Storbritannien tävlade om herraväldet över världshaven – britterna vann. Preussen och Österrike slogs om hegemonin i den tyska världen – preussarna invaderade Sachsen (efter att tidigare ta tagit Schlesien). Frankrike och Österrike hade varit ärkefiender och hamnade nu på samma sida. Sverige ville ta tillbaka sina besittningar i Pommern och gick till krig mot ett land där brodern till Sveriges drottning var kung.