»Den amerikanska regeringen hade också förberett sig genom att år 1960 ensidigt och utan att ha underrättat Sverige beslutat att Sverige i händelse av krig inte fick bli offer för en sovjetisk aggression och hamna i det lägret.« Så berättar Anders Ferm i antologin Bevara aliansfiheten – Nej til Nato-medlemskap! om att Sverige skulle få militärt bistånd ifall vi anfölles av Sovjet. I samma bok bekräftar Rolf Ekéus detta och tillägger: »Ensidigheten i detta åtagande underströks av att denna politik också skulle hemlighållas gentemot USA:s egna allierade i Nato.« Icke desto mindre berättade tre år efter USA:s beslut en svensk officer detta för oss femtonåriga elever på en sommarkurs i FBU, Frivillig befälsutbildning. »Det är inofficiellt«, sa han. När de första Nordiska fredsdagarna i Degerfors ägde rum hade jag precis läst journalisten Mikael Holmströms digra genomgång av den svenska alliansfriheten under det kalla kriget, Den dolda aliansen kallad.
Texter
Avsaknad av färdplan är ingen doktrin, Anders Björnsson kommenterar Karin Enström och Hans Wallmark
I en polemik med den socialdemokratiska försvarspolitikern Åsa Lindestam, vars uppfattningar om Sveriges relation till Nato och till Förenta staterna vi har refererat på alliansfriheten.se, gör de två moderata riksdagsledamöterna Karin Enström och Hans Wallmark klart (Dagens Industri 25/8) att deras parti nu har bestämt sig för svenskt Nato-medlemskap och att det enda som återstår är att ta fram en ”färdplan”.
Detta är egentligen vad socialdemokratiska regeringsföreträdare sedan taburettskiftet hösten 2014 hela tiden har hävdat: eftersom regeringen avvisar ett Nato-medlemskap, finns det heller ingenting att utreda, det vill säga någon färdplan är inte aktuell. Men eftersom Moderaterna, liksom ett par andra oppositionspartier, redan bestämt sig för att ”en långsiktig förstärkning av den svenska säkerheten förutsätter ett svenskt Nato-medlemskap”, återstår endast färdplanen!
Sveriges värdlandsavtal med Nato, Per Åberg, advokat
Regeringen kommer under 2016 att be riksdagen godkänna det samförståndsavtal om värdlandsstöd (”Memorandum of Understanding”) med Nato som undertecknades förra året. En stor del av allmänheten uppfattar nog avtalet som en resurs i reserv, något som man alltid kan ta till om det riktigt kärvar i relationerna med den store grannen i öster, men utan förpliktelser i övrigt. Det förhåller sig knappast så.
För det första är avtalet inte enbart i Sveriges intresse. Det ger USA och Nato en möjlighet att flytta fram sina positioner mot öster. För det andra innebär avtalets undertecknande för Sveriges del vissa åtaganden vars räckvidd vi på grund av avtalets vaghet nu inte kan överblicka men som Sverige inte kommer att kunna backa ifrån när de konkretiseras. Avtalet placerar Sverige på ett sluttande plan som leder mot alliansmedlemskap.
Sveriges Radio Studio Ett 21 augusti: Läget i Sveriges yrkesförsvar
Kommentar från utgivarna: Politikerna håller nu på att svänga i frågan om värnplikten. Svenska folket vill ha allmän värnplikt. Vad som driver politikerna tycks främst var
svårigheten att rekrytera till försvaret. Efter Sveriges deltagande i de
misslyckade Nato-ledda interventionerna i Afghanistan och Libyen finns nu en allmän enighet om att försvaret skall vara till för Sverige. Då krävs
inte yrkessoldater som var ett av skälen till att värnplikten
avskaffades. Försvarsminister Hultqvist har tagit upp en diskussion om en begränsad värnplikt för att kunna fylla luckorna i det nuvarande yrkesförsvaret.
Men värnplikten är främst en medborgerlig plikt (och en medborgerlig
rättighet!), därav måste kravet vara att värnplikten är allmän.
Även om Allan Widman och andra inom den tidigare regeringskoalitionen drev
igenom värnpliktens avskaffande så bör man ta deras uttalande om stöd för
värnplikt på allvar och kräva att de står fast vid detta och att det blir en
allmän värnplikt. Åsa Lindestam anser också att beslutet att avskaffa
värnplikten var fel och att en utredning måste komma till om att få tillbaka
värnplikt. Hon är dock svävande på om det handlar om allmän värnplikt eller
begränsad för att säkra viss rekrytering inom det nuvarande försvaret. Den
försvarsvänliga opinionen måste trycka på att det blir en allmän värnplikt.
Utskrift från Studio Ett-programmet:
Det är en regnig augustidag på Livgardet på Kungsängen utanför Stockholm. Idag övar granatkastarplutonen för gruppering alltså de platser där pjäser skall placeras. Nu redogör soldaterna för platserna de valt ut. De pekar ut olika positioner i terrängen och förklarar hur de har tänkt. Det här är Emilio Bokangel han tillhör 72:a skyttekompaniet och är chef för granatkastarplutonen. ”Jag har jobbat i försvarsmakten till och från efter värnplikten 2003 och blev officer 2011.”
Nato – ett säkerhetspolitiskt instrument eller: direkt dialog med USA? Anders Björnsson
Håller det på att uppstå en ny doktrin inom säkerhetspolitiken – bilateralismen? När företrädare för regeringen och det största regeringspartiet sedan en tid tillbaka talar om vikten av att ”förstärka och fördjupa den transatlantiska länken”, handlar det primärt om direkta politiska och militära kontakter mellan Sverige och Förenta staterna. Detta synes delvis vara en repetition av kalla krigets försiktiga försvarssamverkan mellan neutrala Sverige och vissa västmakter. Skillnaden är att den då var dold: nu är den öppen och propagerad.
Ett Nato-medlemskap är inte förenligt med Sveriges arbete för freden, Thage G Peterson, tal vid Fredssamtalen i Degerfors
De fjärde årliga Fredssamtalen avhölls i Degerfors 14–16 augusti. Förre talmannen och försvarsministern Thage G Peterson höll då ett anförande som vi här återger.
Bästa fredsvänner!
Vi är inne i en ond tid med krigshets och en olycksbådande väntan på krig. Istället för att tala om freden så är det krig man talar om. Istället för att kalkylera med fredliga konfliktlösningar så är det lösningar genom krig det spekuleras om. Motsättningar har på något hemskt sätt eftersträvats. Inte sedan andra världskrigets slut har motsättningar och hot varit mer på tapeten än nu. Vapenskramlet i Östersjöområdet är satt på dagordningen. Man anstränger sig till och med för att upplysa mänskligheten om att militära övningar sker med skarp ammunition så att skrämselvärdet blir tyngre. Konflikten mellan EU/Nato och Ryssland har gått så långt att man inte längre kan föra en normal dialog. Man borde sätta sig ner och fundera över vad som har gått snett i relationerna.
Skilj på krig och kriminalitet! Anders Björnsson
”På global nivå medger övergången från traditionellt krig mellan stater till en gemensam front av alla stater mot en icke-statlig fiende, terrorn, att det byggs upp vertikala maktstrukturer och att tidigare suveräna stater i realiteten underordnas en ledande makts diktat.” (Sebastian Scheerer, tysk kriminolog, i Ulrich Bröckling, Susanne Krasmann & Thomas Lemke, Hrsg., Glossar der Gegenwart. Frankfurt/M: Suhrkamp 2004, s. 259)
Då och då dyker den tanken upp att militär ska kunna sättas in för att bekämpa terrorism, i det ”globala kriget mot terrorn” – det har ju också var officiell stormaktspolitik under ett par decennier nu. Just därför att kriget anses vara globalt, följer rent logiskt att militära insatser för att vinna detta krig mot terrorister kan effektueras varhelst deras verksamhet är för handen.
Skulle Nato-anslutning ge Sverige bättre säkerhet? Ingemar Folke
För ett par år sedan informerade ÖB och försvarsministern svenska folket om att våra stridskrafter räcker till för att försvara oss mot ett angrepp som riktas mot ett specifikt område av landet bara under en vecka.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt om våra politiker ställer sig frågan om det skulle vara bättre för Sverige att ansluta sig till Nato.
Hysteri eller förtroendeskapande? Anders Björnsson
En viss hysteri rörande säkerhetsläget i Östersjöområdet har spritt sig. Risken för militära konflikter i Europa uppfattas som mer överhängande idag än för bara ett år sedan, enligt MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) som har pejlat opinionen. Detta stämmer väl överens med den samlade mediebilden.
Ukraina, Nato och alliansfrihet, Mats Björkenfeldt
Efter Rysslands folkrättsstridiga agerande mot Ukraina har en strid ström av skrifter utkommit som behandlar olika aspekter av detta.
Peter Johanssons bok Ukraina i historien (Carlssons, 2015) ger oss en bred skildring av dåtid och nutid. Han påminner om de ”de gröna människorna” (”dvs de okända män från planeten Mars”) som plötsligt dök upp på Simferopols gator senhösten 2013, varvid Putin hävdade att han inte skickat dem och att ”militäruniformer kan köpas på vilken bazar som helst”, och jämför med Rysslands militära operationer på ukrainsk mark i december 1918, då Rådsrysslands utrikeskommissarie Georgij Tjiterin hävdade att Ryssland inte var inblandat utan att det var inhemska ukrainska trupper som stod under befäl av den ”fullständigt oberoende” ukrainska regeringen med säte i Charkiv.
Yrkesarmé eller folkarmé? Anders Björnsson, kommentar till intervju med Peter Hultqvist i Aftonbladet
Folkuppbåd, soldatutskrivning, militärt indelningsverk – det är, i kronologisk ordning, de dominerande metoderna för den svenska krigsmaktens ”personalförsörjning”, fram till den allmänna värnpliktens generella genomförande vid sekelskiftet 1900. Då blev det gamla beväringsinstitutet – det vill säga det obligatoriska uttaget av manskap för vapenövningar, med kraftigt utvidgad tjänstgöring – stommen i den svenska armén. Indelta soldater fick övergå till annan verksamhet.
Samarbete, inte konfrontation, Anders Björnsson
Det är något som inte stämmer.
I en debattartikel förespråkar två företrädare för Kristdemokraterna, Mikael Oscarsson och Lars Adaktusson, ett ”svenskt närmande till Nato” (”Sverige behöver närma sig Nato”. Hemmets Vän 6 augusti. Bakgrunden sägs vara att ”kalla kriget har återuppstått” och att på senare år ”spänningen runt Östersjön tilltagit”.