Håller det på att uppstå en ny doktrin inom säkerhetspolitiken – bilateralismen? När företrädare för regeringen och det största regeringspartiet sedan en tid tillbaka talar om vikten av att ”förstärka och fördjupa den transatlantiska länken”, handlar det primärt om direkta politiska och militära kontakter mellan Sverige och Förenta staterna. Detta synes delvis vara en repetition av kalla krigets försiktiga försvarssamverkan mellan neutrala Sverige och vissa västmakter. Skillnaden är att den då var dold: nu är den öppen och propagerad.
Texter
Ett Nato-medlemskap är inte förenligt med Sveriges arbete för freden, Thage G Peterson, tal vid Fredssamtalen i Degerfors
De fjärde årliga Fredssamtalen avhölls i Degerfors 14–16 augusti. Förre talmannen och försvarsministern Thage G Peterson höll då ett anförande som vi här återger.
Bästa fredsvänner!
Vi är inne i en ond tid med krigshets och en olycksbådande väntan på krig. Istället för att tala om freden så är det krig man talar om. Istället för att kalkylera med fredliga konfliktlösningar så är det lösningar genom krig det spekuleras om. Motsättningar har på något hemskt sätt eftersträvats. Inte sedan andra världskrigets slut har motsättningar och hot varit mer på tapeten än nu. Vapenskramlet i Östersjöområdet är satt på dagordningen. Man anstränger sig till och med för att upplysa mänskligheten om att militära övningar sker med skarp ammunition så att skrämselvärdet blir tyngre. Konflikten mellan EU/Nato och Ryssland har gått så långt att man inte längre kan föra en normal dialog. Man borde sätta sig ner och fundera över vad som har gått snett i relationerna.
Skilj på krig och kriminalitet! Anders Björnsson
”På global nivå medger övergången från traditionellt krig mellan stater till en gemensam front av alla stater mot en icke-statlig fiende, terrorn, att det byggs upp vertikala maktstrukturer och att tidigare suveräna stater i realiteten underordnas en ledande makts diktat.” (Sebastian Scheerer, tysk kriminolog, i Ulrich Bröckling, Susanne Krasmann & Thomas Lemke, Hrsg., Glossar der Gegenwart. Frankfurt/M: Suhrkamp 2004, s. 259)
Då och då dyker den tanken upp att militär ska kunna sättas in för att bekämpa terrorism, i det ”globala kriget mot terrorn” – det har ju också var officiell stormaktspolitik under ett par decennier nu. Just därför att kriget anses vara globalt, följer rent logiskt att militära insatser för att vinna detta krig mot terrorister kan effektueras varhelst deras verksamhet är för handen.
Skulle Nato-anslutning ge Sverige bättre säkerhet? Ingemar Folke
För ett par år sedan informerade ÖB och försvarsministern svenska folket om att våra stridskrafter räcker till för att försvara oss mot ett angrepp som riktas mot ett specifikt område av landet bara under en vecka.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt om våra politiker ställer sig frågan om det skulle vara bättre för Sverige att ansluta sig till Nato.
Hysteri eller förtroendeskapande? Anders Björnsson
En viss hysteri rörande säkerhetsläget i Östersjöområdet har spritt sig. Risken för militära konflikter i Europa uppfattas som mer överhängande idag än för bara ett år sedan, enligt MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) som har pejlat opinionen. Detta stämmer väl överens med den samlade mediebilden.
Ukraina, Nato och alliansfrihet, Mats Björkenfeldt
Efter Rysslands folkrättsstridiga agerande mot Ukraina har en strid ström av skrifter utkommit som behandlar olika aspekter av detta.
Peter Johanssons bok Ukraina i historien (Carlssons, 2015) ger oss en bred skildring av dåtid och nutid. Han påminner om de ”de gröna människorna” (”dvs de okända män från planeten Mars”) som plötsligt dök upp på Simferopols gator senhösten 2013, varvid Putin hävdade att han inte skickat dem och att ”militäruniformer kan köpas på vilken bazar som helst”, och jämför med Rysslands militära operationer på ukrainsk mark i december 1918, då Rådsrysslands utrikeskommissarie Georgij Tjiterin hävdade att Ryssland inte var inblandat utan att det var inhemska ukrainska trupper som stod under befäl av den ”fullständigt oberoende” ukrainska regeringen med säte i Charkiv.
Yrkesarmé eller folkarmé? Anders Björnsson, kommentar till intervju med Peter Hultqvist i Aftonbladet
Folkuppbåd, soldatutskrivning, militärt indelningsverk – det är, i kronologisk ordning, de dominerande metoderna för den svenska krigsmaktens ”personalförsörjning”, fram till den allmänna värnpliktens generella genomförande vid sekelskiftet 1900. Då blev det gamla beväringsinstitutet – det vill säga det obligatoriska uttaget av manskap för vapenövningar, med kraftigt utvidgad tjänstgöring – stommen i den svenska armén. Indelta soldater fick övergå till annan verksamhet.
Samarbete, inte konfrontation, Anders Björnsson
Det är något som inte stämmer.
I en debattartikel förespråkar två företrädare för Kristdemokraterna, Mikael Oscarsson och Lars Adaktusson, ett ”svenskt närmande till Nato” (”Sverige behöver närma sig Nato”. Hemmets Vän 6 augusti. Bakgrunden sägs vara att ”kalla kriget har återuppstått” och att på senare år ”spänningen runt Östersjön tilltagit”.
Värnplikt i ”ny form”?
Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist vill att en utredning ska ”titta på möjligheterna att komplettera nuvarande personalförsörjning som bygger på professionella med någon form av värnpliktsinslag likt den i Norge”, enligt en artikel i socialdemokratiska Aktuellt i politiken (6/8, nätupplagan). Enligt uppgift i Dagens Nyheter (6/8, nätupplagan) bör ett sådant ”värnpliktsinslag” vara könsneutralt. Däremot utesluter Hultqvist en återgång till allmän värnplikt.Det senare är en trist restriktion. När riksdagen 2009, strax före sommaruppehållet, beslöt att låta värnplikten ”vila i fredstid”, skedde detta med mycket knapp majoritet: 153 mot 150. Socialdemokraterna i opposition motsatte sig det beslutet. De borde inte frångå den hållningen i regeringsställning. Deras väljare har nog inte tänkt sig att de skulle göra det. Vad vi har fått är en yrkesarmé på frivillighetens grund. Den saknar folkförankring.
Utgivarna
Solidaritetens gränser, Anders Björnsson
- Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget innebär den ”uttalade tanke[n] om att solidariskt, efter var och ens eget bestämmande och förmåga, tillsammans agera när ett eller flera medlemsländer [i Nato] utsätts för ett väpnat angrepp”, som det ordagrant heter i rapporten Säkrare grannskap – osäker värld (Ds 2003:008, kursiv. här), framlagd av Försvarsberedningen, under Håkan Juholts ordförandeskap.
Bakgrunden till resonemanget var terroristattackerna mot mål i USA 11/9 2001 och de krav det inträffade ställde på sammanhållningen inom Atlantpakten. Rapporten konstaterar att ”USA valde att agera på egen hand, dock med stöd av Nato”. (Och med stöd av vissa andra också, får man väl tillägga.)
Sanningen om kriget måste fram! Skrivelse till utredningen om Sveriges deltagande i Afghanistankriget
Regeringen beslutade den 9 juli i år att tillsätta en utredning om Sveriges engagemang i Afghanistan 2002–2014. (Se artikel på denna sajt)
Från flera håll har det under årens lopp krävts en vitbok om Sveriges deltagande i kriget. För att få fram sanningen har kravet varit att en oberoende kommission tillsätts med personer som inte har varit med i besluten om den svenska insatsen.
Kraven på en sådan granskning har förts fram av den socialdemokratiska partikongressen 2013, Svenska Afghanistankommittén och Föreningen Afghanistansolidaritet.
Regeringen valde istället att tillsätta en enmansutredning. Utredaren Tone Tingsgård har varit ledamot av försvarsutskottet (1998–2006) och där haft rollen som vice ordförande. Utredaren har således själv suttit med och beslutat om den svenska militära insatsen.
I en skrivelse till utredaren har 27 kända opinionsbildare och kritiker till Sveriges deltagande i kriget tagit upp en rad frågor som utredningen måste besvara. Det gäller de hemligstämplade uppgifterna om att svenska soldater deltagit i utomrättsligt dödande (”targeted killings”), Sveriges anslutning till USA motståndsbekämpning 2009 så kallad Counter Insurgency (COIN), vilket faller utanför FN-mandatet, de totala kostnaderna för kriget, motiven för Sveriges deltagande i kriget och andra frågor.
Bland undertecknarna finns Thage G Peterson, Maj Britt Theorin, KG Hammar, Anders Ferm och Ulf Bjereld.
Skrivelsen finns att läsa på pdf: Sanningen om kriget måste fram!
Inga falska förhoppningar! Anders Björnsson
I det militära myller som råder dagen Syrien och Irak är det svårt att se vem som för ögonblicket är vän och fiende, vilka som är the good guys och the bad guys. Turkiet, efterföljarstaten till det imperium som under århundraden härskade över dessa områden, har haft stora svårigheter som granne att bestämma sig för vilken häst som är värd att satsa på och vilka krafter som måste bekämpas.
Nyss slog den turkiska armén till mot Islamiska staten i en hämndattack mot självmordsbombning inne på turkiskt territorium. Men som Bitte Hammargren har påpekat (Svenska Dagbladet 26/7) har Turkiets främsta måltavla sedan en tid tillbaka varit Syrien vars regering den har velat undanröja. Den andra måltavlan har varit regionens kurder, som finns i såväl Turkiet som i Irak och Syrien. Först i tredje hand har IS kommit – en statsbildning in spe vars militära attacker starkt har underlättats av att Turkiet har hållit sin gräns mot Syrien porös och därmed underlättat för de jihadistiska krigarna att förflytta både manskap och utrustning och föra dem i skydd.