NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Utskrift från programmet som går att höra på SR.
Fråga: Vad är det mest problematiska med Sven Hirdmans bild av Ryssland tycker du?
Bertelman: Vi försökte i vår artikel lyfta fram tre saker. Det första är att Sven är en flitig debattör och brukar alltid associeras med att ha varit ambassadör i Moskva. Eftersom det är andra som varit och att det finns andra tolkningar så ville vi markera det att han inte har monopol på sin tolkning av Ryssland.
Flera har rest begreppet åsiktskorridor i den allmänna svenska debatten. Den gäller i hög grad när Nato kommer på tal. Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter är starka förespråkare för svensk Nato-anslutning. Flera politiska partier är inne på samma linje och det är inte alldeles lätt att resa motbilder till den dominerande samlade plattformen.
”Freden är målet som också är tillståndet. Utgångspunkten är nationen som också är syftet. Alltså: En fredlig värld av oberoende nationer. Där förtroende skapas mellan olikar och misstroende bemöts med samverkan. Och oberoendet måste värnas, om tvunget med våld.”
Så skrev jag i min dagbok midsommarveckan 2015, i ett försök att positionera mig själv. Och i ett försök att motivera mitt arbete med den här sajten.
Magnus Christiansson har i RESPONS nr 2, maj 2015, recenserat antologin Bevara alliansfriheten – Nej till svenskt Nato-medlemskap, för vilken jag är en av redaktörerna och i vilken jag också har bidragit med ett längre kapitel. Det är utmärkt att Christiansson har uppmärksammat boken och att han, visserligen med kritisk underton, refererar flera av de argument, som författarna anför i boken.
Jag har dock invändningar mot Christianssons egen argumentation på några viktiga punkter.
Vi hänvisar här till två politiska artiklar i Stockholmspressen samma dag (18/6). De företräder båda en annan syn på frågan om förhållandet mellan Sverige och Atlantpakten än utgivarna av denna sajt. Vår ambition med sajten är att uppfattningarna där ska brytas – sajten ska vara både en kunskaps- och en argumentbank. Vi strävar vidare efter att den ska bli ett debattforum. Att utgivarna ger sin egen inramning till materialet är en självklarhet.
Erik Brattbergs så kallade oped-artikel (Svenska Dagbladet) hävdar med viss emfas att medlemskapsmotståndarna framför synpunkter som sammanfaller med officiellt ryska. Vi anser inte att den invändningen bär särskilt långt. Brattberg, själv verksam vid en tankesmedja i USA, refererar till åsikter som har framförts från officiellt amerikanskt håll. Inte heller en sådan koppling väger tungt. Man bör i debatten inte tillskriva meningsmotståndarna dolda motiv eller insinuera att de företräder främmande intressen. Sådant har tyvärr förekommit.
Erik Brattberg och Katarina Tracz är två svenskar nära knutna till förre amerikanske presidentkandidaten John McCains stiftelse, McCain Institute for International Leadership. Direktör för stiftelsen är Kurt Volker, tidigare USA:s Nato-ambassadör. Erik Brattberg skriver Svenska Dagbladet (18/6) att om Sverige skulle bli ”fullvärdig medlem i Nato skulle […] regional stabilitet främjas”. Några bevis för detta påstående anges dock inte. Samtidigt har Katarina Tracz, på förlaget Fri värld, låtit publicera boken Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön. Hon tackar inledningsvis Erik Brattberg samt Mats Johansson och Janerik Larsson, de två senare notoriska Nato-förespråkare i bland annat Svenska Dagbladet.
De nya ”eftergiftspolitikerna” – det vill säga de som förespråkar ett övergivande av den militära alliansfriheten – bör ha fått sig en tankeställare av den opinionsmätning som Pew Research Center redovisade i veckan. Folkopinionen i flera viktiga Nato-stater visar sig inte alls hågad att ”solidariskt” komma till bröders försvar, såsom förväntas av dem som omfattas av alliansens stadga (artikel fem).
Stormakter tenderar att se världen på ett likartat sätt. De upprättar inflytelsesfärer och håller sig med Monroedoktriner (i en uppgångsfas) och Brezjnevdoktriner (i en nedgångsfas). Amerikas och Rysslands expansionsdrömmar har haft stora beröringspunkter, som bland andra den konservative svensk-amerikanske statsvetaren Claes Ryn (sedan länge avförd som medarbetare på Svenska Dagbladets ledarsida) har påvisat.
Debatten om Sveriges alliansfrihet och alternativet med ett Nato-medlemskap förs nu intensivt. Nästan samtliga ledarsidor hos de borgerliga tidningarna trummar in budskapet att Sverige måste gå med i Nato. Ryssland sägs utgöra ett akut hot mot Sverige. Förespråkarna för bevarad alliansfrihet misstänkliggörs för att gå Rysslands ärenden och på Svenska Dagbladets ledarsida och kultursida drar man sig inte för att stämpla sina meningsmotståndare som ryssagenter. Hätskheten hos vissa av förespråkarna för Natomedlemskap överträffar med råge tonläget på 50-talet. Tingsten som var den främste förespråkaren för svenskt Nato-medlemskap skulle aldrig sänka sig till den nivån som vissa av dagens Nato-förespråkare lagt sig på.
Douglas Lute är just nu i Stockholm och med ett tufft budskap: Bara om Sverige blir fullvärdig medlem i Nato kan Sverige vara säker på militär hjälp i händelse av konflikt. Det djupa samarbete som sker idag, innebär inga garantier.Läs intervu i Expressen
Kommentar från utgivarna: Nato-ambassadören Douglas Lute säger att Sverige inte garanteras stöd om vi inte är medlemmar i alliansen. Det är inget uppseendeväckande. Företrädare för Nato har gett samma budskap i alla år och något annat är givetvis inte att vänta. Att denna självklarhet nu slås upp stort i vissa svenska media beror på att det passar in i kampanjen att ansluta Sverige till Nato. Men detta gäller ju faktiskt i hög grad även stater som är medlemmar i Nato. Militära insatser från USA:s sida kommer ytterst alltid att bestämmas av vad som bäst tjänar det landets strategiska intressen. Några garantier finns det inte. I slutändan finns ingen annan garanti för Sveriges försvar än det vi själva ställer upp med. Ambassadör Lute berör inte heller det som i den svenska debatten är en central frågan – kommer ett Nato-medlemskap att öka spänningarna i vårt närområde.
Den utsände Nato-ambassadören tror sig uppenbarligen genom sitt ”utspel” kunna påverka svensk opinion. Låt oss värna om att sådana försök förblir otjänliga, oavsett från vilket håll de kommer! Det är svårt att se ambassadörens uttalanden annat än som en inblandning i en intern svensk debatt.
”Blir det krig?” är öppningsfrågan i Helsingin Sanomats stort uppslagna intervju med generalen Gustav Hägglund, förutvarande kommendör för den finska försvarsmakten och därefter ordförande i EU:s militärkommitté. Och Hägglund försäkrar intervjuaren att han, trots rapporter om undervattensrörelser i finska farvatten och icke-överenskomna rutter med militärflyg i närheten av det finska luftrummet, sover gott på nätterna: ”Jag har inte förlorat någon sömn på grund av dessa händelser”, svarar han.
Rysslands agerande på Krim och i östra Ukraina var djärvt och på sätt och vis oväntat. Det stred mot folkrättens och FN-stadgans våldsförbud, och det stred också mot det postsovjetiska Rysslands hävdande av dessa principer. Annexionen av Krim kunde knappast motiveras med hänvisning till en generell folkens självbestämmanderätt: i andra fall – Tjetjenien! – har den ryska staten inte godtagit någon motsvarande rättighet. Det var stormakten Ryssland som talade, liksom andra stormakter har tagit till orda – och satt kraft bakom orden – när deras säkerhets- eller andra intressen har ansetts hotade och ifrågasatta.