Texter

Anhängare av svenskt Nato-medlemskap åberopar gärna som argument för anslutning till alliansen en försvarsgaranti som ett medlemskap skulle innebära. Hur förhåller det sig med det argumentet? En prövning av påståendet ger vid handen att det inte är hållbart.

Nato grundades för 66 år sedan i och med undertecknandet av Nordatlantiska fördraget. Organisationen hade enligt fördraget till ändamål att säkra den kollektiva säkerheten i Europa. Alliansens första generalsekreterare, britten Lord Ismay, lär ha sagt att syftet i praktiken var ”att hålla amerikanerna inne, ryssarna ute, tyskarna nere”. Mycket har hänt sedan dess.

Väst vann det kalla kriget. Vad skulle man nu ha Nato till, när fienden Sovjetunionen hade upphört att existera?

Läs mer

Krigsaktivismen har en fundamental svaghet: dess sikte är inställt på att besegra en fiende. Men den viktigaste uppgiften – för en stat, ett folk, en nation – måste vara att få honom att inte anfalla. Och om han har anfallit: att få honom att dra sig tillbaka. Och att dra sig tillbaka på ett sådant sätt att revanschkänslor inte uppstår. Den hedervärda freden.

Är detta en utopi? Militarismens ideologi säger: ja. Men det är ett historiskt faktum, ända sedan de peloponnesiska krigen, att europeiska statsmän har gått in för att den som har förlorat en viktig strid inte också ska förnedras. Man har föredragit försoning framför förnedring. Varför? Därför att det senare skulle leda till ytterligare strider och katastrofer.[1]

Läs mer

VAD NATO-PROPAGANDISTERNA FÖRBISER

I en krönika i Sydsvenskan (26/7), nedan, lyfter Helsingborgs Dagblads tidigare chefredaktör Sven-Åke Olofsson fram ett faktum som ofta förbises i den propaganda som drivs av förespråkare för ett svenskt Nato-medlemskap, nämligen att de nationella försvarskapaciteterna i de flesta europeiska Nato-länderna är allvarligt urgröpta. Alliansen hålls ekonomiskt och militärt under armarna av en enda makt, Förenta staterna, och detta i en ständigt tilltagande utsträckning. Några egna, självständiga stridskrafter förfogar Atlantpakten inte över, och på marken är Nato särskilt svagt.

Läs mer

I Göteborgs-Posten skriver Katarina Tracz en gästkrönika där hon tar uppgifter om ryska övningar till intäkt för att Sverige hotas militärt och att vi därför måste gå med i Nato. Det hon stödjer sig på har inte kommit från några sanningsvittnen.

Uppgifterna i Dagens Nyheter om flera ryska kränkningar av svenskt luftrum som Mikael Holmström gjorde till en alarmistisk artikel desavouerades i samma tidning med en faktaruta där det framgick att under 2014 kränktes svenskt luftrum tolv gånger, varav en gång av Ryssland och vidare: ”Hittills under 2015 har luftrummet kränkts nio gånger, ingen gång av ryskt flyg.”

Läs mer

Professorn i folkrätt Inger Österdahl skriver i Upsala Nya Tidning (19/7) att det faktum att Säkerhetsrådet inte kunde enas om att fördöma Srebrenica som ett folkmord var en moralisk kollaps:

”Inte nog med att FN som hade soldater på plats misslyckades med att förhindra folkmordet i Srebrenica. Nu misslyckas FN också på grund av Rysslands veto med att återupprätta förtroendet för sig självt som pålitlig partner i den världsomspännande kampen mot det grövsta av alla människorättsbrott.”

Läs mer

Mats Wiklund skriver på www.uppgang.com :” Nu är det 2015 och Stefan Löfven har stängt dörren till Nato. Frågan om konsekvenserna av ett svenskt medlemskap tillåts inte ens att utredas. De borgerliga partiernas önskemål avfärdas bryskt. Istället borde statsministern likt sin företrädare Ingvar Carlsson förbereda både parti och nation på en omsvängning i en central politisk fråga. Läs artikel

Anders Björnsson kommenterar under rubriken:  Den möjliga neutraliteten

Det påstås ibland i den politiska debatten att den svenska neutralitetspolitiken dog med landets EU-inträde 1995. ”Neutraliteten avskaffades”, skriver Robert Sandberg i en ledare, som annars är kritisk till svensk Nato-anslutning (Sydöstran 9/7). Men det stämmer inte. Det som dog var den politiska viljan inom den styrande eliten att hävda neutraliteten i ett läge av krig och kris. Som politisk linje finns neutralitetsoptionen kvar bland de människor som bor i Sverige.

Läs mer

Bo Hugemark, en ivrig anhängare av svenskt Nato-medlemskap, skriver uppgivet under rubriken ”Putins våldsmonopol” på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens försvarsblogg . Bakgrunden är konflikten i Ukraina. Både USA och Ryssland intervenerade i det landets interna angelägenheter. Men Ryssland gick längre och bröt mot FN-stadgans våldsförbud.

Läs mer

En skribent, Mikael Grev, publiceras på Wiseman-bloggen med ett inlägg där han pläderar för att Sverige skall gå med i Nato, inte i första hand för vår egen skull utan för att solidariskt gå i krig för andra. Ondskan måste bekämpas: ”Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något. På ett sätt är det motsatsen till egoism. Sett ur länders perspektiv är solidaritet att stå upp med andra länder mot till exempel ondska. Egoism är i detta sammanhang att stå ensam och hoppas att andra löser problemen.”

Det är futtigt och egoistiskt av Sverige att tala om att alliansfriheten tjänat oss väl. Vi borde istället modigt bereda oss att kämpa med andra.

Läs mer

Aftonbladets kultursida har låtit en yngre historiker, Fredrik Persson-Lahusen, gå en holmgång med ”vänstern” om ”nationalismen”: ”var och en som värdesätter det universella människovärdet, vänder nationalismen ryggen”, skriver han (8/6).

Persson-Lahusen är oklar i sin definition av nationalism. Han implicerar att den har med ras att göra. Är svenskar en ras? Svenskar är medborgare i kungariket Sverige. Som sådana utgör de en nation av numera mycket blandad sammansättning.

Läs mer

Svenska pajaspolemiker har börjat utmönstra vedertagna termer i den säkerhetspolitiska debatten. De föredrar till exempel att tala om den militära alliansfriheten som en ”allianslöshet”. Det rimmar på ”försvarslöshet”, ett tillstånd som samma politiska pajaser, genom riksdagsmandat och försänkningar i regeringskansliet, har försatt Sverige i. En besynnerlig logik – att det är onaturligt att inte tillhöra en militär allians (vilket kanske rentav gör en ”fredlös”, vi väntar bara på den retoriska innovationen!), däremot inte att vara utan eget försvar, den statsapparat som en borgerlig statsminister en gång kallade för ”särintresse”.

Läs mer

Generalmajor Karlis Neretnieks hävdar att Östersjön, jämfört med situationen under kalla kriget, är viktigare idag för både Nato och Ryssland. Det är tveksamt om det stämmer. Under 80-talet förekom upprepade jättelika flottövningar i Östersjön från bägge sidor. Kvar står dock att öst och väst båda kan ha ett starkt intresse av att vid kris eller krigstillstånd skaffa sig tillgång till baser eller utgångsgruppera ubåtar i svenska farvatten och skärgårdar.

Läs mer

Wiseman är inte ensam bland medlemskapsförespråkare om att putsa av gamla komprometterade vänsterståndpunkter, som den att Sverige under kalla kriget gick i USA:s ledband. Enligt denna syn var det en omöjlig tanke att den svenska neutralitetspolitiken skulle kunna tas på allvar. Det var bara festtalssvammel. Sverige är ett litet men aggressivt imperialistiskt land, kunde det heta i partiprogramsammanhang. Man förstod genast var det hörde hemma. Utrymmet för en självständig svensk utrikespolitik var ringa.

Läs mer