Bland anhängare till svenskt Nato-medlemskap finns mycket gott folk.
Så var det också på 1950-talet, när Herbert Tingsten lyckades övertyga en hel del människor om att Sverige skulle överge neutralitetspolitiken och ansluta sig till Atlantpakten. Han vann inte tillräckligt många. Men Tingsten tillvann sig ändå respekt som polemiker – han var dock en framstående samhällsforskare, fostrad som tänkare i den stränga uppsaliensiska Hägerströmandan – och som en intelligent försvarare av medborgerliga fri- och rättigheter när den Popperianska sociala ingenjörskonsten befann sig i sitt ideologiska zenit.