Texter

Alla länder försöker främja sina utrikespolitiska och handelspolitiska intressen. Vi kallar våra egna ansträngningar information och främjande. Andra länders agerande kallar vi propaganda och spioneri.

Erfarenheter från det kalla kriget och från UD

Sovjetunionen var dåligt och klumpigt på utrikespolitiskt främjande av sina intressen. Man förlitade sig ofta på lokala kommunistpartier, vilka hade låg trovärdighet. De sovjettrogna individerna i Väst var få. Man gav ut några propagandatidningar såsom Nyheter från Sovjetunionen, vilka hade låg genomslagskraft. Med något större framgång framhävde man i utlandet de sovjetiska framgångarna i rymden. Man förlitade sig på sin militära och politiska styrka, som man ansåg ingav nyttig respekt och fruktan. Vidare på sin aktiva underrättelseverksamhet. Däremot hade man knappast några kulturcentra utomlands.

Läs mer

Bland anhängare till svenskt Nato-medlemskap finns mycket gott folk.

Så var det också på 1950-talet, när Herbert Tingsten lyckades övertyga en hel del människor om att Sverige skulle överge neutralitetspolitiken och ansluta sig till Atlantpakten. Han vann inte tillräckligt många. Men Tingsten tillvann sig ändå respekt som polemiker – han var dock en framstående samhällsforskare, fostrad som tänkare i den stränga uppsaliensiska Hägerströmandan – och som en intelligent försvarare av medborgerliga fri- och rättigheter när den Popperianska sociala ingenjörskonsten befann sig i sitt ideologiska zenit.

Läs mer

Den svenska neutralitetslinjen, den Bernadotteska, har varit framgångsrik men aldrig rät.

I Krimkrigets slutfas höll den svenska regeringen på att göra ett avsteg, men den så kallade novembertraktaten 1855, som ingicks med Storbritannien och Frankrike, hann aldrig bli verklighet. År 1863 ville Karl XV inskrida på Danmarks sida i konflikten med Preussen men hindrades av sin dynamiske finansminister, J. A. Gripenstedt, och regeringschefen Louis De Geer. Kungens planer på en dansk-svensk solidaritetspakt gick om intet.

Läs mer

Alliansfrihet och en utrikespolitik som säkrar trygghet trots minskat försvar är inte längre möjligt. Men vi får inte bli enögda: avspänning, nedrustning och samverkan måste förbli ledord – det skriver Olof Kleberg som läst en ny antologi med röster mot ett Nato-medlem.

Ryssland har annekterat Krim och sänt trupp in i östra Ukraina och därmed rivit upp den europeiska säkerhetsordning som etablerades 1975, för jämnt 40 år sedan, genom Helsingforsavtalet. Incidenterna i vårt närområde ökar.

Läs mer

”Menar Stefan Löfven att Norge, Estland, Lettland och Litauen inte skulle bidra till Europas säkerhet?” Frågan ställs av riksdagsman Hans Wallmark, försvarspolitisk talesman för Moderata Samlingspartiet, inför en interpellationsdebatt i riksdagen som han själv har varit upphov till och vars syfte är att öka förståelsen för behovet av svensk Nato-anslutning (Sydsvenskan 26/5).

Läs mer

Sommaren 2014, när jag översatte Theodor Fontanes sista roman Der Stechlin (1898) till svenska, slogs jag av berättelsens många referenser till händelser och personer ur den svenska historien. Det är inte konstigt. Där Stechlin utspelar sig, i Berlin och landsbygden norr därom, kärnområdet i Mark Brandenburg, hade trupper ur den svenska krigsmakten marscherat fram och tillbaka genom seklerna. Grannskapet, Vorpommern, hade till och med varit en svensk besittning under en längre tid (fastän ingen skulle ha kommit på tanken att kalla svenskarnas närvaro där för ”ockupation”).

Läs mer

Efter anförandet på ABF-mötet den 19 maj svarade Sven Hirdman på frågor från publiken om den svenska alliansfriheten. Se videoupptagningen.

Sven Hirdmans anförande  kan läsas på inlägget den 21 maj på denna hemsida. (se längre ned på hemsidan)

Ambassadör Sven Hirdman talade tisdagen 19 maj på ABF-huset i Stockholm om Sverige och förhållandet till Nato. Vi återger hans anförande här:

Sammanfattning

• Sveriges säkerhetspolitik går ut på att hålla Sverige utanför krig och till mottet av vår förmåga bidra till fred och avspänning i vår omvärld. Ett stormaktsanfall på Sverige vore en fullständig katastrof.
• Ett isolerat ryskt anfall på Sverige är helt osannolikt. Sverige har inte ett sådant strategiskt intresse för Ryssland. Ryssland vill överhuvudtaget inte ha ett krig med EU och Nato.
• Ett svenskt medlemskap i Nato ökar därför inte Sveriges säkerhet utan leder i stället till ökad spänning i vårt område.
• Den svenska säkerhetspolitiken bör prioritera att bidra till avspänning mellan stormaktsblocken.

Läs mer

Den 8-9 maj firades segern över nazityskland. Ett krig som resulterade i en enorm förstörelse och 50-60 miljoner människors miste livet. Borde vi inte ha lärt oss att frukta kriget. Uppenbarligen inte ty på nytt hörs krigstrummorna ljuda allt högre i Europa. Både Nato och Ryssland skramlar med vapnen. Den firade författaren och nobelpristagaren Günter Grass säger i en intervju i El País att han fruktar att vi sömngångaraktigt är på väg in i ett storkrig med skärningspunkten i Mellanöstern och Ukraina. I en ledarartikel i Helsingborgs Dagblad den 9 maj ansluter sig Heidi Avellan till denna syn men hon skriver på ett obekymrat sätt ”fira freden, räkna med krig”.

Läs mer

Förbundskansler Angela Merkel spelar i Ukrainafrågan samma roll som företrädaren Helmut Kohl under den europeiska så kallade missilkrisen åren kring 1980, skriver en finsk och en svensk före detta diplomat i framskjuten ställning. Artikeln har tidigare varit införd i Hufvudstadsbladet (Helsingfors) 9/5.

Läs mer

Anders Björnsson

Sedan en tid tillbaka angrips statsminister Stefan Löfven från populistiskt håll för sin rakryggade hållning i frågan om den svenska militära alliansfriheten. Man försöker göra det till en anomali att Sverige inte har gjort samma säkerhetspolitiska vägval som andra länder med vilka vi upprätthåller normala, vänskapliga förbindelser. ”Normaltillståndet” skulle i själva verket vara att ingå i en eller annan militär allians som bygger hela sitt existensberättigande på en tydligt markerad fiendebild.

Läs mer

Anders Björnsson

Det hör till storheten i Östen Undéns gärning som utrikesminister efter andra världskriget (han var ju utrikesminister under en kortare period också under mellankrigstiden) att han såg så klart på det nationella intresset. Han som i Nationernas Förbund hade verkat för en europeisk säkerhetsordning förmådde under kalla kriget avstyra att Sverige hamnade på ena sidan i stormaktskonfrontationen. Om Sverige valt att gå med i Atlantpakten, så hade Finlands läge blivit utomordentligt prekärt – detta visste man på andra sidan Bottenhavet. Den nordiska balansen blev en fredsfaktor. Man måste komma ihåg, med J. K. Paasikivis ord, att ”Ryssland ligger där det ligger” – och Ryssland låg och ligger faktiskt i Nordeuropa.

Läs mer