Texter

Regeringen gav den 17 oktober Försvarsmakten i uppdrag att inom vissa ramar ”genomföra” DCA-avtalet med USA. Vilket mandat får Försvarsmakten? Vad får Försvarsmakten ”verkställa” och ”träffa avtal om”? Och vilka frågor ligger kvar på regeringens bord?

Det första som berörs i regeringsbeslutet är avtalsbestämmelsen som ger amerikanska styrkor rätt till ”obehindrad” användning av de sjutton baser som omfattas av avtalet (artikel 3, punkt 1). Dessa baser får användas för bland annat övningar; transitering; tankning; landning; inkvartering av personal; utplacering av styrkor; förhandslagring av materiel; beredskapsoperationer; och andra ändamål som parterna kommer överens om.

Utgångspunkten enligt avtalet är att parterna gemensamt ska använda de nu aktuella sjutton baserna. Men det anges samtidigt att USA kan ges ensamrätt till sådana delar av baserna som Sverige och USA eller deras ”verkställande organ” särskilt fastställt att endast amerikanska styrkor ska få tillgång till och använda.

Av regeringsbeslutet framgår Försvarsmakten utses till ”verkställande organ” i frågor som avser ”exklusiv amerikansk användning av” delar av en eller flera av de sjutton baserna.

Det är alltså denna exklusiva rätt för USA som nu aktualiseras. Regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att som ”verkställande organ” genomföra avtalet i denna del. Vad detta konkret handlar om framgår inte av beslutet. Det kan vara fråga om ett eller flera konkreta projekt eller ta höjd för förväntade amerikanska krav.

Läs mer

Jonny Lindfors tillträde som arméchef i juni 2023. Han har utbildats vid US Army War College. Som så många andra svenska militärer har han tjänstgjort i Afghanistan och Kosovo.

Lindfors driver nu linjen att Sverige försvaras bäst utomlands och att landet får finna sig i att inte mycket blir kvar till det egna nationella försvaret. Denna uppseendeväckande ståndpunkt har han torgfört ett bra tag nu utan att möta nämnvärda invändningar.  Det är dock inte en linje som han har konstruerat själv, även om han tämligen hederligt tydliggjort dess implikationer skarpare än andra. Det är en linje som rimmar rätt väl med tankegångarna hos det dominerande försvars- och säkerhetspolitiska etablissemanget, vilka tankegångar nu senast kom till uttryck i propositionen om totalförsvaret.

I botten på denna politik ligger en bristande tilltro till att vi förmår något själva och att vi försiktigt kan manövrera oss fram i en nog så kinkig terräng med hyggligt bevarad självbestämmanderätt. Den politik som för närvarande dominerar går ut på att i hög grad foga sig efter framför allt USA:s intentioner och att inom Nato gå längre än andra medlemmar för att bli ”bäst i klassen”.

Vi går här kronologiskt igenom ett antal artiklar och uttalanden av Lindfors för att se om det finns en linje i hans tänkande.

Artikeln The Arctic is definitely heating up — in more ways than one publicerades 12 oktober 2018 på sajten Warroom innan Lindfors tillträdde som arméchef:

“In the ongoing competition between the United States, Russia, and China, smaller nations such as Norway, Sweden, and Finland are treated like tokens on a geographical gameboard. They are forced to react to their security context, in order to influence their situations in their nations’ best interests.”

Detta är ingen dålig utgångspunkt. Sveriges nationella intresse bör diktera politiken. Sedan är det en annan sak att det inte alltid är lätt att internt enas om vad detta innebär. Öppnar man sig för utländskt inflytande, något som numera är mer regel än undantag i vårt land, blir det kinkigare att bevara kärnan i det egna självbestämmandet. Medlemskapet i Nato gör oss mer utsatta. DCA-avtalet med USA öppnar oss för ett inflytande som det nu inte går att överblicka.

Läs mer

I regeringens proposition om det svenska försvaret, Totalförsvaret 2025-2030, föreslås de militära anslagen växa från 125 miljarder kronor innevarande år till 186 miljarder kronor 2030. Det är dock osäkert hur stor del av de medlen som kommer att gå till svenskt försvar.

Efter den nästan totala nedmonteringen av försvaret vid kalla krigets slut startade en viss upprustning som en följd av Rysslands annektering av Krim och ockupation av delar av östra Ukraina 2014. Med medlemskapet i Nato har försvarsdoktrinen formats utifrån Natos krav. Det går igen i försvarspropositionen som flera gånger hänvisar till kommande Nato-planer då det delvis lämnas öppet hur det svenska försvaret skall utvecklas. Där planerna är kända ligger enligt försvarsdepartementet propositionen väl i linje med Natos önskemål.

Kritik har riktats från flera håll mot att beslut från tidigare försvarsberedningar, främst gällande arméns uppbyggnad, inte uppfyllts av regeringar och försvarsledningar.  Bland annat har Riksrevisionen kommit med skarp kritik mot att markstyrkorna gång på gång fått stå tillbaka för andra satsningar, främst för flyget.

Det har medfört att Sverige fortfarande saknar ett territorialförsvar för hela landet. Med Nato-medlemskapet har inriktningen nu blivit att de få markstyrkor vi har skall förflyttas österut för att stationeras i norra Finland och Baltikum (ett första steg är en svensk bataljon till Lettland).

Läs mer

Professor emeritus Rolf Tamnes, knuten till Norges utrikespolitiska institut, skriver initierat om de långa linjerna i norsk försvars- och säkerhetspolitik ur ett Nato perspektiv i artikeln Fortid, nåtid, fremtid som nyss publicerats på sajten Stratagem.no.

Den norska strävan efter starkast möjliga förankring i väst har varit en pelare i norskt tänkande om krig och fred. Sveriges ansatser för att bibehålla alliansfrihet och neutralitet inom en skandinavisk ram mötte norskt motstånd. Förhandlingarna om ett försvarssamarbete som fördes under 1949 strandade. Norge men även Danmark och Island gick med i Nato.

Tamnes skildrar vad medlemskapet i Nato innebar för Norge under det kalla kriget. Politiken då genomsyrades av linjen att få hjälp utifrån och att invitera västmakterna att knyta Norge nära till sig. Norge lutade sig alltmer åt USA.

Försvarsminister Jens Hauge, som starkast hade gått emot ett skandinaviskt försvarsförbund, var enligt Tamnes den främste arkitekten bakom efterkrigstidens försvars- och säkerhetspolitik. Den skulle bygga på avskräckning och avspänning gentemot ryssarna. Och den skulle svara mot behovet att invitera och integrera allierade styrkor i det nordliga flankförsvaret, men samtidigt sätta gränser för allierad verksamhet i fredstid genom praktisk avskärmning. Detta var tänkt som en sorts dubbel politik. Enligt Tamnes var det Hauge som formulerade den norska basförklaringen 1949 och grunderna för var gränsen skulle dras för den allierade verksamheten i norr. Tamnes menar att dessa begränsningar inte var huggna i sten, men hur de kunde anpassas efter allvaret i läget framgår inte klart.

Läs mer

General Cristopher Cavoli, som är Natos överbefälhavare, Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), och samtidigt överbefälhavare för de amerikanska arméns styrkor i Europa, intervjuades förra månaden av Ivo Daalder som är knuten till Chicago Council on Global Affairs och tidigare varit USA:s ambassadör till NATO.

En central frågeställning som berörs i intervjun mot bakgrund av de medvetna begränsningarna i artikel 5 i Natos stadga (den så kallade musketörparagrafen) är vilka befogenheter Cavoli som SACEUR har i olika lägen. Utgångspunkten är att det är Nordatlantiska rådet (NAC) som avgör om artikel 5 ska sättas i verket genom beslut om åtgärder vid väpnat angrepp mot en medlemsstat. Som medlem av Nato deltar Sverige i rådet vid sådana ställningstaganden. Sverige kan då genom att vägra konsensus förhindra ett beslut. Det är av stor vikt för ett litet land som vårt att hålla på denna beslutsordning. Den gör det möjligt att tillsammans med andra likasinnade stater gå emot offensiva, aggressivt inriktade projekt eller åtminstone ställa villkor. Det ligger i Sveriges intresse att denna beslutsordning inte undergrävs genom delegation till SACEUR. Frågans betydelse understryks genom regeringens proposition denna vecka, som vi behandlat på sajten, att riksdagen ska besluta om att ställa land-, flyg- och marina styrkor till Natos förfogande och befäl under 2025 inom hela eller delar av Natos operationsområde. Vilka implikationer kan detta få med svenska soldater på plats i till exempel Lettland om ett från början fredstida läge skulle övergå i kris och än värre upptrappning. Vilken vägledning får läsaren av Cavoli:

Läs mer

Regeringen föreslår i en proposition att Sverige ställer väpnade styrkor till Natos förfogande. Det gäller markförband, specialförband och amfibieförband om högst 1 200 personer, högst sex örlogsfartyg med tillhörande personal och högst 24 stridsflygplan. Beslutet skall gälla till och med 31 december 2025.

Syftet anges vara att bidra till Natos samlade avskräckning och försvar av det nordatlantiska området.

Eftersom det handlar om att sätta in svenska militära förband utomlands krävs beslut i riksdagen.

Det finns ingen begränsning till att insatsen av styrkorna enbart gäller fredstid och heller ingen begränsning vad gäller uppgifterna. Det framgår av propositionen att styrkorna också kan sättas in i militära insatser för försvar av allierade i krig.

Även insatser som från början är tänkta att vara avskräckande i fredstid kan bara alltför lätt övergå till militära krigsoperationer om en allierad dras in i krigiska förvecklingar där omständigheterna kan vara mer eller mindre klara.

En svensk markstyrka på 600 anställda soldater och officerare, som kan ökas till 1000, skall planeras för stationering i Lettland. Det svenska förbandet avses vara baserat utanför Riga i Lettland och kunna verka även i andra frontstater som Estland, Litauen och Polen.

Detta anges som exempel på var svenska styrkor kan komma att sättas in. Att svenska styrkor avses komma att verka även i en annan frontstat som har en lång gräns mot Ryssland, nämligen Finland, behandlas inte i propositionen men är ett projekt under utveckling.

Läs mer

Vi publicerar här kapitlet ur boken Lagen mot krig (sid 157 -163) som behandlar Libanonkriget 2006.

Likheterna med det pågående Libanonkriget är flera. Då säkerhetsrådet 2006 diskuterade kriget stöddes Israels rätt till självförsvar av  USA, EU, Kanada, Australien, Brasilien och vissa andra stater medan Arabförbundet med 22 medlemmar, liksom Kina, Iran, Kuba fördömde Israels aggression. Sammanfattningsvis var en majoritet av stater för Israels anspråk på rätt till självförsvar medan många samtidigt kritiserade Israel för att använda oproportionerligt våld med också många civila offer.

Den svenska regeringen erkände Israels rätt till självförsvar men fördömde landets användning av oproportionerligt våld.  ”Israels offensiv mot Libanon har inneburit en helt oproportionerlig våldsutövning. Regler om att skydda civila har åsidosatts på ett utmanande sätt. Det strider mot folkrätten och riskerar orsaka en utbredd bitterhet som försvårar freden.” (Dåvarande statsminister Göran Persson)

Utgivarna

Det andra Libanonkriget 2006

Rolf Andersson

Läs mer

Nordkalotten och Arktis har sedan kalla krigets slut varit en region där stormakterna sökt hålla spänningar och rustningar nere. ”High North – Low Tension” har varit en slogan.

En militär konfrontation i området skulle kunna leda till en global konflikt mellan USA och Ryssland där kärnvapen är inblandade då Ryssland har sina baser för kärnvapenbestyckade ubåtar på Kolahalvön och USA har ett strategiskt intresse att kunna behärska havsområdet mellan Storbritannien, Island och Grönland (GIUK-gapet) för att vid en kris kunna möta ryska ubåtar innan de når längre ut i Nordatlanten.

Riskerna för ett direkt krig mellan de två stormakterna har gjort att man haft en underförstådd men inte formaliserad överenskommelse att hålla spänningarna i regionen nere.

Nu är det slut med den epoken.

Sedan några år tillbaka har båda sidor genomfört omfattande militärövningar i norr där ryska Nordflottan kommit nära norskt territorium och där USA och Nato uppträtt med styrkor i Barentshav och i några fall har amerikanska bombflyg närgånget flugit mot Kolahalvön.

Med Nato-beslutet nyligen om att skapa en framskjuten bas i norra Finland och upprätta ett Nato-kommando där är risken stor att spänningarna ökar ytterligare.

Sverige har deltagit i flera av militärövningarna på Nordkalotten främst med JAS-plan och amerikanskt bombflyg har haft Kallax som bas vid några av övningarna.

Sverige kommer nu att få en mer framträdande roll i upprustningen av Natos försvar på Nordkalotten genom ledningen för den nya basen och Nato-kommandot i norra Finland.

Läs mer

Den norska sajten Forsvaretsforum.no refererar en intervju med Natos avgående generalsekreterare som tyska FAZ.net publicerade i lördags:

”Stoltenberg erkjenner i intervjuet at krigen i Ukraina ikke vil bli vunnet på, slagmarken.

– For å få en slutt på denne krigen, må det før eller siden igjen innledes dialog med Russland, sier han.

– Men det må være basert på ukrainsk styrke, sier Stoltenberg.

– Jeg tror fortsatt på dialog med Russland, kombinert med forsvar og avskrekking. Vi må være sterke for å ha en meningsfull dialog, sier han.”

Det finns en realistisk underton i detta som inte är välkommen i alla läger. Vad Stoltenberg säger är att Ukraina inte kan vinna kriget på slagfältet utan att det måste till förhandlingar för att få slut på det. Däri ligger rimligen att eftergifter måste göras. Vad som ligger i att ”Vi” måste vara starka för att ha en meningsfylld dialog kan man spekulera om.

Den finske historieprofessorn Henrik Meinander var inne på motsvarande frågeställning när han för en kort tid sedan intervjuades av YLE om lärdomarna av det finska fortsättningskriget:

”När Rysslands invasionskrig mot Ukraina började märkte många europeiska länder att Finland var ett av de länder som hade den bästa beredskapen att agera i en kristid, och det sammanhänger med lärdomarna från andra världskriget”, säger han.

Han nämner också ytterligare en insikt.

”Att det är viktigt att välja när man sluter fred med sin fiende. Tidpunkten är oerhört viktig. Och att det kanske på lång sikt lönar sig med vissa eftergifter om man på det sättet kan få fred och en fredlig utveckling att börja i samhället.”

Läs mer