Texter

Sverige i Afghanistan 2001–2021 Erfarenheter och lärdomar

Betänkande av den parlamentariska kommittén för utvärdering av Sveriges engagemang i Afghanistan under åren 2001–2021

Syftet med utvärderingen är att klargöra vilka resultat det samlade engagemanget bidragit till och vilka lärdomar som kan dras av den svenska närvaron i Afghanistan under perioden.

Några lärdomar av praktisk betydelse lyckas inte utredarna komma fram till. Det blir mest byråkratiska floskler som att i framtiden sätta in svenska insatser i rätt kontext och miljö, tydliga och realistiska mål, beslutsfattande och samverkan inom den svenska förvaltningsmodellen, effektivt genomförande kräver närvaro, resurser och utbildning med mera.

Jämfört med regeringens utredning om insatsen fram till 2014 är det lite egentligt nytt som presenteras nu. Det enda betydande tillägget är att man ägnar 40 sidor åt att diskutera hur uttåget från Kabul 2021 genomfördes.

Genomgången av måluppfyllnad är samma trötta uppräkning av alla de vackra målen om kvinnors rättigheter, skolor, rättsväsende med mera som inte uppfylldes.

Partner till Nato

Det är först när man kommer fram till målet om att Sverige skall visa sig som en pålitlig militär partner till Nato som man påvisar en klar måluppfyllelse.

Insatsen i Afghanistan gjorde att samarbetet mellan Sverige och Nato fördjupades och utvecklades från ett partnerskap till en möjlighet att delta på mer lika villkor.  Vidare skriver man att deltagandet stärkte också samarbetet med enskilda Natoländer och att Sverige gavs utökade möjligheter att få insyn, påverka och ta större plats i samtalen i Natostrukturerna.

Man visar prov på insikt då man menar att detta kanske var den främsta anledningen till det svenska militära engagemanget. Det svenska deltagandet i Afghanistan stärkte den transatlantiska länken och samarbetet med Nato.

Läs mer

Vi har fått många frågor och kommentarer om artikeln ”Regeringen och utskotten är för ett mandat att gå i krig” Det gäller främst vilken enighet det finns i riksdagen om utskottens betänkande.

Samtliga partier i utskotten står bakom det gemensamma betänkandet utan några reservationer. Tre särskilda yttranden har avgivits. De går ut på krav på regelbunden rapportering till riksdagen om insatserna ( S),  förbud mot att svenska bidraget  involverar verksamhet som kan inkludera insatser med kärnvapen (V) och att agendan för kvinnor, fred och säkerhet skall vara med i insatsen (V, MP)

Inget av dessa yttranden har något värde vad gäller insatserna som helhet.

Det råder skrämmande nog en enighet över partigränserna om det vittgående mandatet som kan komma att innefatta att Sverige dras in i krig utan beslut av riksdagen.

Här är artikeln:

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet har nu ställt sig bakom förslagen i regeringens proposition om Svenskt bidrag till Natos avskräckning och försvar under 2025 (betänkande 2024/25:UFöU2,  proposition 2024/25:22). Vad handlar detta om?

Regeringen och utskotten vill att riksdagen ska medge att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av markförband, specialförband och amfibieförband om högst 1 200 personer, högst sex örlogsfartyg med tillhörande personal och högst 24 stridsflygplan med tillhörande personal till förfogande till och med den 31 december 2025 för att bidra till Natos samlade avskräckning och försvar av det nordatlantiska området. Utskotten var i grund och botten eniga om att riksdagen ska fatta detta beslut.

Läs mer

Sveriges nationella intresse

Inledningsvis trycks i talet på att utrikespolitiken skall tjäna Sverige och våra intressen vilket inte borde behöva sägas men låter som en möjlig tillnyktring från decennier av värdebaserad politik. Genomförandet av utrikespolitiken skall enligt utrikesministern vara pragmatiskt, realistiskt och anpassat till omständigheterna. Om detta sedan blir verklig politik är en annan sak. Inte mycket talar för det. Så långt har regeringen inte orienterat linjen efter vad en försiktig småstatsrealism påkallar.

De viktigaste frågorna för Sverige listas som att vårt närområde skall vara säkert och stabilt och att vi skall ha ett nära, djupt och konstruktivt samarbete med våra allierade och partner – inte minst runt Östersjön, i EU och i Nato. Natos avskräckning och försvar skall vara trovärdigt.

Regeringen är uppenbarligen oroad att det kan bli ett handelskrig i världen. Utan att enskilda stater nämns i sammanhanget är det klart att det handlar om Kina och USA där Sverige kan dras med men vi måste tillse:

”att vi – trots de tilltagande stormaktspolitiska spänningarna – kan fortsätta bygga vårt välstånd på såväl handel som forsknings- och innovationssamarbete, samtidigt som vi värnar vår ekonomiska säkerhet.”

Hur skall detta hanteras av en mindre stat som vår vid de kommande eskalerande konfrontationerna mellan Kina och USA? Det kommer där till att börja med att handla om handel, tariffer, valutor, sanktioner och teknologi. Det kräver försiktighet, neutralitet så långt det bär och så få belastande bindningar som möjligt. Ju större svenskt manöverutrymme desto bättre. Har statsledningen en politik för dessa omvälvande tider?

Läs mer

Regeringen har lagt fram en proposition om Totalförsvaret 2025–2030 (2024/25:34). Vi har kommenterat den. Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet ställer sig nu bakom regeringens säkerhetspolitiska inriktning. Utskottets yttrande finns att läsa här.

Utskottets majoritet går för avslag på samtliga inkomna motioner som bland annat innehåller förslag om restriktioner beträffande kärnvapen, begränsningar i de rättigheter USA tillerkänts enligt DCA-avtalet samt att det svenska försvaret ska vara defensivt

När det gäller DCA-avtalet upprepar utskottet sin tidigare i samband med godkännandet av avtalet redovisade uppfattning ”att all verksamhet som omfattas av DCA-avtalet ska utföras med full respekt för Sveriges suveränitet, svenska lagar och Sveriges internationella rättsliga förpliktelser” och ”att Sverige fortsätter att avgöra vilken verksamhet som får äga rum på svenskt territorium.” Utskottet konstaterar ”att DCA-avtalet inte öppnar för att föra in kärnvapen eller att etablera permanenta utländska baser på svenskt territorium i fredstid.”

Utskottet noterar vidare att USA har rätt att vidta åtgärder för att säkerställa ordningen och skydda personalen inom och i den omedelbara närheten av de sjutton baser som de amerikanska militära styrkorna har tillgång till enligt DCA-avtalet. Men USA har även rätt att vidta säkerhetsåtgärder längre utanför baserna än så i syfte att skydda de amerikanska styrkornas arbete. Utskottet vidhåller att det då krävs att det råder extraordinära omständigheter och att de åtgärder som vidtas måste vara nödvändiga, proportionerliga och i enlighet med gemensamt godkända säkerhetsplaner.

Vi har åtskilliga gånger utvecklat vår syn på dessa tolkningsfrågor och redovisat att DCA- avtalets ordalydelse öppnar för att de amerikanska styrkorna får friare händer på svenskt territorium än vad utskottet är berett att medge. Det är framför allt fyra saker i avtalet som belyser dess svårartade karaktär.

Läs mer

Det är känt att ibland är det operationer som man inte i onödan vill skylta med utåt. Till exempel användes svenska specialförband till att genomföra så kallade targeted killings i Afghanistan under Sveriges deltagande i Isaf-insatsen.

Under München krisen 1938, då Europa befann sig i en förkrigstid, intog USA under president Franklin D. Roosevelts ledning en neutral hållning. Det har diskuterats om han i denna kritiska tid var en försiktig främjare av fred; en taktiker som pressade dåtidens amerikanska isolationism tämligen hårt; en förslagen politiker som bollade med stridiga mål; eller en opportunist som var hårt trängd av dåtidens mäktiga krafter. Möjligen var han samtidigt något av allt detta. Roosevelt verkade för nedrustning men utan framgång. Han eftersträvade som exekutiva presidenter brukar göra en så fri hand som möjligt, men i dåtidens USA fanns det starka krafter som höll emot. Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain menade att från amerikanerna kom det stora ord men det blev inte så mycket mer. Men vad kunde han ha förväntat sig av ett land som var enigt om att föra en neutralitetspolitik, som verkade tillvarata USA:s intresse av att inte på nytt bli inblandat i ett europeiskt stormaktskrig och samtidigt bevarade landets växande ekonomiska styrka. För Roosevelt var det till skillnad mot president Woodrow Wilson aldrig aktuellt att ansluta sig till Nationernas förbund. Roosevelt var inte inställd på att försvara Versaillessystemet.

Roosevelt blev president 1933, samma år som Hitler kom till makten. Han kunde på distans från USA följa hur Tyskland steg för steg flyttade fram positionerna: det demilitariserade Rhenlandet besattes av tyska trupper 1936; Österrike införlivades med det tyska riket 1938; och Sudetenland i Tjeckoslovakien inlemmades i riket 1938. Roosevelt var också väl informerad om Japans aggression mot Kina som inleddes 1931 och Italiens erövringskrig mot Abessinien som tog sin början 1935. I ett övergripande perspektiv så förhöll sig USA passivt under hela perioden. Det gällde även det spanska inbördeskriget som inleddes 1936 och senare det finska vinterkriget.

Läs mer

Ukraina har i dagarna börjat använda långräckviddiga amerikanska ATACMS missiler och långräckviddiga brittiska storm shadow missiler mot mål långt inne i Ryssland efter klartecken från president Biden respektive premiärminister Starmer. Frankrike håller öppet för användning av franska långräckviddiga SCALP missiler. En amerikansk flygbas i Polen har nu öppnats som en del av Natos missilsköld.

Det amerikanska utrikesdepartementets talesman fick nyligen frågor om Ukraina hade kontakt med USA om missilernas användning? Han svarade: “So we consult with the Ukrainian government and the Ukrainian military about a broad range of tactics that they can use to defend themselves.” På en uppföljningsfråga om USA hade “provided navigational information for the use of those missiles” var beskedet att talespersonen inte tänkte gå in på “that at all”. Hur pass involverat USA är i kriget lär inte klargöras från officiellt håll.

Ryssland har svarat med att lägga om sin kärnvapendoktrin så att trösklarna sänks för att ta sådana vapen i bruk. Vidare har Ryssland mot mål i Ukraina för första gången avfyrat en tydligen nyutvecklad medeldistansrobot.

Försvarsminister Pål Jonson träffade Ukrainas försvarsminister häromdagen och redovisade att Sverige kommer att bidra med medel för massproduktion av långdistans missiler och drönare i Ukraina. Sverige håller fortfarande öppet för att skicka JAS Gripen till Ukraina. Så har ännu inte skett, men viss utbildning lär ha genomförts och medel har avsatts för att överföra plan till Ukraina. Personal från Försvarets materielverk finns på plats i Ukraina och arbetar bland annat med frågor om inköp av krigsmateriel.

Läs mer

Sverige och Litauen har tecknat ett så kallat Letter of Intent (LOI) om försvarssamarbete. Detta dokument är inte ett folkrättsligt bindande avtal mellan länderna men pekar ut en säkerhetspolitisk riktning för Sverige som kan innebära risker.

Regeringen beskriver avsiktsförklaringen som ett vidare steg i förstärkt försvarssamarbete mellan länderna som startade med ett så kallat Memorandum of Understandig2011. Avsiktsförklaringen är allmänt hållen om försvarssamarbetet men där anges några mer konkreta punkter.

Sverige bekräftar sin avsikt att delta i Natos flygpatrullering över Baltikum och dessutom löjeväckande att dessa två småstater skall stärka säkerhetssamarbetet med länder i den indo-pacifiska regionen (uppenbarligen riktat mot Kina). Även om de punkter man nu tar upp i avsiktsförklaringen inte innebär skarpa åtaganden kan de komma att innebära risker för Sverige.

Litauen har under flera år verbalt gjort sig känt som en av Natos mest uttalade motståndare mot Ryssland och varit drivande för sanktioner mot landet. Någon följdriktig ordning på det egna försvaret har man inte fått. Med insatser i Natos patrullering i luftrummet över Baltikum kommer svenska JAS-plan att dirigeras av Nato. Risken finns att Litauen med tanke på landets skarpa uttalanden mot Ryssland kräver ingripanden som ökar de redan uppskruvade spänningarna, till exempel vid en gränskränkning som skulle kunna dra in oss i en farlig konflikt.

Sverige borde sträva efter samarbeten med de nordiska och baltiska länderna som syftar till att minska spänningarna i regionen.

Men framför allt borde vi bygga upp ett eget territorialförsvar istället för att gå in i riskabla försvarssamarbeten med andra stater.

Statsminister Ulf Kristersson talade vid Kungliga Krigsvetenskapsakademiens högtidssammankomst den 12 november 2024. Han delgav auditoriet sin vision om hur Sverige ska försvaras. Men han hade inte någon genomtänkt analys att komma med.

Kristersson talade om ett ”Sverige som inte längre agerar som en idealist i marginalen utan som realist i händelsernas centrum”. Det är pretentiöst så det förslår.

Sverige är i dessa sammanhang en småstat med ytterst ringa försvarsförmåga som knappast har några möjligheter att påverka skeendena i stort. För vår del handlar det om att ha vänskapliga relationer till andra stater, att hålla avstånd till andras konflikthärdar och att bevara Sveriges fred och det egna självbestämmandet.

Vi kan i brist på insikt om dessa grundläggande utgångspunkter säkert hamna i ”händelsernas centrum” genom att låta involvera oss i risker som inte är våra och som vi borde distansera oss från. Det finns alltid krafter som vill tubba en småstat att fronta för andras intressen och att låta sig snärjas av en agenda, som strider mot det egna nationella intresset. Det är vad som är i görningen nu.

Det sker bland annat genom DCA-avtalet som öppnar vårt territorium för främmande makts operationer; genom deltagande i den militära upptrappningen runt Arktis; genom insatsstyrkor till Finland och Lettland; samt genom bidrag till militära projekt riktade mot den indo-pacifiska regionen. Det är något annat än en svensk realistisk orientering. Det är en farlig väg i det nuvarande hårt uppskruvade spänningsläget mellan stormakterna, där man har att räkna med konfrontationer, som i bästa fall kan behärskas men i värsta fall kan trappas upp till svårkontrollerad eskalering.

Läs mer

En dansk utredning som skall ge svar på frågan om varför talibanerna återkom till makten i Afghanistan har presenterats. Utredningen ingår i en större granskning av Danmarks insats i kriget.

Uppdraget kommer från en majoritet i Folketinget och granskningen är gjord av forskare från Dansk Institut for Internationale Studier vid Köpenhamns universitet och analytiker vid danska försvarsakademin.

Alla de nordiska länderna (Island deltog inte i kriget) har gjort sina granskningar av kriget och en oberoende dansk utredning kom 2019. Slutsatsen för samtliga länderna var att man gick med i kriget av lojalitet med USA och NATO och viljan att visa sig som en pålitlig militär partner med USA och Nato.

Den danska utredning som nu kommit behandlar inte landets deltagande i kriget i första hand utan frågan om varför talibanerna kunde återkomma till makten efter som man skriver ”20 års massiv civil och militär internationell insats i landet?”

Något riktigt övertygande svar ger dock inte utredningen.

Läs mer