Texter

Försvarsmakten har utifrån riksdagens beslut om försvarets utveckling till 2030 nu kommit med Överbefälhavarens formulering av uppdraget.

Regeringen beslutade den 9 december om inriktningen på totalförsvaret i direktivet ”Gemensamma förutsättningar för utvecklingen av totalförsvaret 2025–2030”.

Vi har kommenterat beslutet och konstaterat att det även för den beslutade planeringsperioden till 2035 saknas ett nationellt territorialförsvar för Sverige. Det är dessa ramar som ÖB nu har att förhålla sig till vilket tydligt visas i ÖB:s formulering av försvarets uppdrag (Riktlinjer och plan).

ÖB deklarerar att det skall råda balans mellan nationell försvarsplanering och Natos krav:

”Balans mellan nationell försvarspolitisk inriktning och Natos beslutade förmågemålsättningar ska i dialog med regeringen ständigt beaktas.”

Men det blir i slutändan Nato som prioriteras:

Genomgående är att ”Integrationen i Nato ska fullföljas.”

Läs mer

Vad är avskräckning? Ett vardagligt exempel på detta återges möjligen i Dagens Nyheter (17/12 2024) i anslutning till att två ryska strategiska bombflygplan flög över neutralt vatten i Östersjön och svenska plan gick upp för att ”verifiera” de ryska planen. Dennis Hedström, chef för Försvarsmaktens flygstab, fick frågan: ”Varför skickade ni upp planen?

De flyger med sina stridsflyg i närheten av vårt land.  Vi vill åka upp och tala om att vi ser vad ni gör. Vi är redo. Vi kan bemöta det här. Hitta inte på någonting, kom inte närmare. Det är en av våra uppgifter, att avvisa genom att visa närvaro och visa någon form av avskräckning och tala om att eskalera inte det här.” Inslaget av ”någon form av” avskräckning framstår här som återhållet och rutinartat. Ett oändligt antal ”incidenter” av detta slag rapporteras löpande från båda sidor hela tiden (inte sällan med kritiska inslag om avstängda transpondrar). Budskapet är typiskt sett relaterat till omsorgen om det egna landets territoriella integritet.

Försvarsmakten skriver på sin hemsida den 18 december 2024, sedan Riksdagen godkänt att regeringen ställer en svensk väpnad styrka till Natos förfogande, att avsikten är att bidra till alliansens samlade förmåga till avskräckning och försvar: ”Syftet med avskräckning är att få en motståndare att avstå angrepp för att det skulle kosta för mycket. Genom att visa närvaro, sammanhållning och förmåga avskräcks Ryssland från att överhuvudtaget tänka tanken att angripa ett Natoland.” Avskräckningen har här avlägsnat sig bort från det egna territoriet och inlemmats i riskfyllda operationer enligt planer, kommandon och beslut som Sverige må ha visst inflytande över men inte kontrollerar.

Läs mer

Regeringen och Försvarsberedningen ser framför sig att värnpliktiga med tvång ska kunna användas för militära insatser utomlands. Hittills har all sådan användning varit baserad på frivillighet. Regeringen skriver offensivt om saken i senaste försvarspropositionen:

”Vilka behov av att värnpliktiga tjänstgör inom ramen för Sveriges Natomedlemskap och hur detta påverkar totalförsvarspliktens utformning kräver noggranna överväganden. Som framkommit ovan står dock klart att om tjänstgöringen behövs för Sveriges försvar finns det inget som hindrar att värnpliktiga sätts in utanför Sveriges gränser. Vad som behövs för Sveriges försvar måste ses i ljuset av Sveriges åtaganden inom ramen för Natomedlemskapet samt det kollektiva försvarets behov. I en artikel 5-situation där Sverige är att anse som utsatt för ett väpnat angrepp eller vara i krigsfara kommer Natos samlade försvarsåtgärder vara en del av Sveriges försvar. I en sådan situation kan värnpliktiga efter beslut om krigstjänstgöring tas i anspråk för tjänstgöring även utomlands, i den utsträckning det krävs för försvaret av Sverige.”

Så långt framställs saken som okomplicerad. Men regeringen lägger ändå till en reservation, som är baserad på överläggningar i Försvarsberedningen:

”Det finns dock skäl att närmare analysera behovet och regelverket. Det kan även finnas skäl att införa ytterligare reglering för att skapa en större tillgänglighet, användbarhet och flexibilitet kring värnpliktigas tjänstgöring inom Nato. Regeringen delar Försvarsberedningens uppfattning om att värnpliktigas tjänstgöring innefattar komplexa frågor och att det är av vikt att nå en så bred politisk enighet som möjligt. Regeringen avser att ta initiativ till att involvera riksdagens partier i det fortsatta arbetet.”

Men vad gäller rättsligt i denna fråga? Finns det lagligt stöd för att tvinga värnpliktiga att ingå i en väpnad styrka för militära operationer i utlandet? Det finns uppenbara hinder här, vilket regeringen medger genom hänvisningen till behovet att närmare analysera ”regelverket” (något som för övrigt redan skett genom en ensamutredare vars rapport dock är hemligstämplad).

Det rättsliga styrs av totalförsvarsplikten. I den ingår värnplikten, som utgör totalförsvarets kärna. Värnplikt är en medborgerlig skyldighet, men den regleras inte i regeringsformen (RF). De långtgående inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter, som värnplikt innebär, regleras i lagen om totalförsvarsplikt. Eftersom den lagstiftningen utgör ett undantag från fri- och rättigheterna enligt RF, ska den tolkas restriktivt. Att tvinga svenska värnpliktiga att rycka ut i militära expeditioner i utlandet kräver som ett minimum tydligt lagstöd.

Läs mer

Regeringen beslutade den 9 december om inriktningen på totalförsvaret i direktivet ”Gemensamma förutsättningar för utvecklingen av totalförsvaret 2025–2030”.

Sverige kan bli angripet militärt slår man fast men säger samtidigt att det också kan gälla för våra allierade.

Frågan om militärt hot mot Sverige har bollats fram och tillbaka av regering och militärledningen. Inför Nato-medlemskapet förklarade Magdalena Andersson att Sverige var hotat och att vi måste gå med i Nato för att klara oss.  På förra årets Folk och Försvar, fortfarande innan Nato-medlemskapet, förklarade både ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin och statsministern att Sverige kunde bli angripet.

Budskapet till svenska folket var att Nato-medlemskapet var nödvändigt. När vi sedan blev Nato-medlem började hotbilden förändras och  militärledningen har förklarat att Sverige  inte är ett mål för ett militärt angrepp från Ryssland. Vårt territorium skall fungera som transitland och uppmarschområde för Nato-trupper till Finland och Baltikum. Sverige skall placera sina fåtaliga markstyrkor i öster och då kan vi utkämpa ett krig borta från vårt eget territorium och därför slippa kriget hos oss.

Man kan med rätta ifrågasätta det realistiska i den planen då krig idag förs över stora avstånd och då en angripare knappast kommer att nöja sig med att utkämpa ett krig bara i finska gränszonen.

Regering och riksdag har dock ställt sig bakom planen och man talar om att sätta in våra två brigader i öster utanför Sveriges gränser. En första bataljon skall stationeras under Nato-befäl i Lettland.

Resultatet blir att Sverige står utan ett eget territorialförsvar. Vid ett angrepp finns i stort sett bara hemvärn, delar av flygvapnet och vad som inte är utstationerat av marinen att tillgå och vi riskerar att landet blir ett strategiskt tomrum, förklarade arméchefen i ett anfall av klarsynthet.

Läs mer

Inriktningen på försvars- och säkerhetspolitikens område läggs nu om i ett uppskruvat tempo. Det sker med vägval som inte självständigt styrs av Sverige utan strömlinjeformas och får sin prägel inom ramarna för Natos operativa planeringsprocess och den löpande implementeringen av DCA-avtalet. Sveriges ÖB Michael Claesson formulerade nyligen i en intervju problematiken så här: ”… för att vi ska se exakt vad som behövs ur ett internationellt perspektiv, vad vi i grunden själva behöver och hur vi får det här att lira ihop”.

Flera saker är slående i den nu pågående omgörningen.

Förvaret av Sverige ska inte längre utgöra grunden för det svenska försvaret

Sverige försvaras numera, heter det ofta, bäst utomlands. Det är emellertid inte Afghanistan, Libyen eller Mali som längre gäller. Insatserna i dessa långt bort liggande länder är överspelade kapitel. Det är även den korta period då fokus åtminstone ideologiskt sett låg på nationellt försvar (men då inte mycket blev gjort i praktiken).

I och med medlemskapet i Nato och DCA-avtalet med USA har pendeln svängt och vi går nu ”all-in” som statsministern nyligen förklarade. Delar av armén flyttas utomlands för operationer i de Baltiska staterna (med början i Lettland), i Finland, kanske i Polen, möjligen även i den indo-pacifiska regionen samt i andra operationsområden som i dagsläget inte är kända men kommer att konkretiseras genom Natos planeringsprocess av de svenska ”förmågebidragen”. Flottan och flygvapnet får nya uppgifter som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser.

Läs mer

Regeringen lade i oktober fram en proposition med förslag till övergripande mål för totalförsvaret under perioden 2025 – 2030 (2024/25:34). Försvarsutskottet har tagit ställning för propositionen (2024/25:FöU2).  Riksdagen har nu bifallit förslagen enligt propositionen. Väckta motioner har avslagits. I försvarsutskottet gjordes ett flertal reservationer och ett par särskilda yttranden.

Vi har tidigare kommenterat regeringens proposition som riksdagen alltså nu godkänt:

Svenska territoriet är fortsatt ett militärt tomrum – BEVARA ALLIANSFRIHETEN

Vår kritik kvarstår. Den beslutade linjen är spekulativ, riskfylld och osjälvständig:

Den utgår inte från vad som krävs för försvaret av Sverige och värnandet av landets territoriella integritet. Den saknar styrsel genom att låta sig ledas in i Natos planläggning och samarbetet med USA utan att tillvarata grundläggande svenska intressen.

Den är inte inriktad på att bygga en svensk armé för landets försvar med markstyrkor värda namnet. Den är inriktad på insatser i utlandet och tar till och med höjd för att värnpliktiga ska tvingas att delta i sådana utlandsperationer.

Vi utvecklar detta konkret i den nyssnämnda artikeln.

I övrigt gäller som alltid den gamla sentensen: varje stat har en armé, sin egen eller någon annans!

Här finns försvarsutskottets betänkande att läsa där även regeringens proposition redovisas:

Totalförsvaret 2025–2030 (Betänkande 2024/25:FöU2 Försvarsutskottet) | Sveriges riksdag (riksdagen.se)

Vi lägger här ut den resolution som antogs av FN:s säkerhetsråd i december 2015 och som fortfarande gäller, men som inte kom att infrias bland annat beroende olika främmande makters bristande respekt för Syriens territoriella integritet. Dessa utländska makters fortsatta intervention i landet utgör alltjämt ett grundläggande problem för att återställa Syriens suveränitet och självbestämmanderätt.

FN:s förre generalsekreteraren Kofi Annan, som i en inledande fas var FN:s sändebud i Syrien, framhöll enligt en artikel i Financial Times 3 augusti 2012:

”Men en politisk process är svår, om inte omöjlig, så länge alla sidor – i och utanför Syrien – ser möjligheter att främja sina inskränkta agendor genom militära medel. Internationell splittring betyder stöd för ombudsagendor och ett underblåsande av våldsam konkurrens på marken.”

Så har det fortsatt. Många utländska stater har i strid mot FN-stadgan gått in i Syrien militärt, bombat, genomfört attacker, lagt beslag på värdefulla områden samt understött och utnyttjat upproriska krafter av skilda slag. Landet har malts sönder och dess ekonomi har utarmats. Statsledningens auktoritet har underminerats. I denna krets av stater ingår Israel, Turkiet, USA med flera. Rysslands och Irans roll i sammanhanget är folkrättsligt sett mer komplex och diskutabel.

Läs mer

Sverige i Afghanistan 2001–2021 Erfarenheter och lärdomar

Betänkande av den parlamentariska kommittén för utvärdering av Sveriges engagemang i Afghanistan under åren 2001–2021

Syftet med utvärderingen är att klargöra vilka resultat det samlade engagemanget bidragit till och vilka lärdomar som kan dras av den svenska närvaron i Afghanistan under perioden.

Några lärdomar av praktisk betydelse lyckas inte utredarna komma fram till. Det blir mest byråkratiska floskler som att i framtiden sätta in svenska insatser i rätt kontext och miljö, tydliga och realistiska mål, beslutsfattande och samverkan inom den svenska förvaltningsmodellen, effektivt genomförande kräver närvaro, resurser och utbildning med mera.

Jämfört med regeringens utredning om insatsen fram till 2014 är det lite egentligt nytt som presenteras nu. Det enda betydande tillägget är att man ägnar 40 sidor åt att diskutera hur uttåget från Kabul 2021 genomfördes.

Genomgången av måluppfyllnad är samma trötta uppräkning av alla de vackra målen om kvinnors rättigheter, skolor, rättsväsende med mera som inte uppfylldes.

Partner till Nato

Det är först när man kommer fram till målet om att Sverige skall visa sig som en pålitlig militär partner till Nato som man påvisar en klar måluppfyllelse.

Insatsen i Afghanistan gjorde att samarbetet mellan Sverige och Nato fördjupades och utvecklades från ett partnerskap till en möjlighet att delta på mer lika villkor.  Vidare skriver man att deltagandet stärkte också samarbetet med enskilda Natoländer och att Sverige gavs utökade möjligheter att få insyn, påverka och ta större plats i samtalen i Natostrukturerna.

Man visar prov på insikt då man menar att detta kanske var den främsta anledningen till det svenska militära engagemanget. Det svenska deltagandet i Afghanistan stärkte den transatlantiska länken och samarbetet med Nato.

Läs mer

Vi har fått många frågor och kommentarer om artikeln ”Regeringen och utskotten är för ett mandat att gå i krig” Det gäller främst vilken enighet det finns i riksdagen om utskottens betänkande.

Samtliga partier i utskotten står bakom det gemensamma betänkandet utan några reservationer. Tre särskilda yttranden har avgivits. De går ut på krav på regelbunden rapportering till riksdagen om insatserna ( S),  förbud mot att svenska bidraget  involverar verksamhet som kan inkludera insatser med kärnvapen (V) och att agendan för kvinnor, fred och säkerhet skall vara med i insatsen (V, MP)

Inget av dessa yttranden har något värde vad gäller insatserna som helhet.

Det råder skrämmande nog en enighet över partigränserna om det vittgående mandatet som kan komma att innefatta att Sverige dras in i krig utan beslut av riksdagen.

Här är artikeln:

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet har nu ställt sig bakom förslagen i regeringens proposition om Svenskt bidrag till Natos avskräckning och försvar under 2025 (betänkande 2024/25:UFöU2,  proposition 2024/25:22). Vad handlar detta om?

Regeringen och utskotten vill att riksdagen ska medge att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av markförband, specialförband och amfibieförband om högst 1 200 personer, högst sex örlogsfartyg med tillhörande personal och högst 24 stridsflygplan med tillhörande personal till förfogande till och med den 31 december 2025 för att bidra till Natos samlade avskräckning och försvar av det nordatlantiska området. Utskotten var i grund och botten eniga om att riksdagen ska fatta detta beslut.

Läs mer

Sveriges nationella intresse

Inledningsvis trycks i talet på att utrikespolitiken skall tjäna Sverige och våra intressen vilket inte borde behöva sägas men låter som en möjlig tillnyktring från decennier av värdebaserad politik. Genomförandet av utrikespolitiken skall enligt utrikesministern vara pragmatiskt, realistiskt och anpassat till omständigheterna. Om detta sedan blir verklig politik är en annan sak. Inte mycket talar för det. Så långt har regeringen inte orienterat linjen efter vad en försiktig småstatsrealism påkallar.

De viktigaste frågorna för Sverige listas som att vårt närområde skall vara säkert och stabilt och att vi skall ha ett nära, djupt och konstruktivt samarbete med våra allierade och partner – inte minst runt Östersjön, i EU och i Nato. Natos avskräckning och försvar skall vara trovärdigt.

Regeringen är uppenbarligen oroad att det kan bli ett handelskrig i världen. Utan att enskilda stater nämns i sammanhanget är det klart att det handlar om Kina och USA där Sverige kan dras med men vi måste tillse:

”att vi – trots de tilltagande stormaktspolitiska spänningarna – kan fortsätta bygga vårt välstånd på såväl handel som forsknings- och innovationssamarbete, samtidigt som vi värnar vår ekonomiska säkerhet.”

Hur skall detta hanteras av en mindre stat som vår vid de kommande eskalerande konfrontationerna mellan Kina och USA? Det kommer där till att börja med att handla om handel, tariffer, valutor, sanktioner och teknologi. Det kräver försiktighet, neutralitet så långt det bär och så få belastande bindningar som möjligt. Ju större svenskt manöverutrymme desto bättre. Har statsledningen en politik för dessa omvälvande tider?

Läs mer

Regeringen har lagt fram en proposition om Totalförsvaret 2025–2030 (2024/25:34). Vi har kommenterat den. Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet ställer sig nu bakom regeringens säkerhetspolitiska inriktning. Utskottets yttrande finns att läsa här.

Utskottets majoritet går för avslag på samtliga inkomna motioner som bland annat innehåller förslag om restriktioner beträffande kärnvapen, begränsningar i de rättigheter USA tillerkänts enligt DCA-avtalet samt att det svenska försvaret ska vara defensivt

När det gäller DCA-avtalet upprepar utskottet sin tidigare i samband med godkännandet av avtalet redovisade uppfattning ”att all verksamhet som omfattas av DCA-avtalet ska utföras med full respekt för Sveriges suveränitet, svenska lagar och Sveriges internationella rättsliga förpliktelser” och ”att Sverige fortsätter att avgöra vilken verksamhet som får äga rum på svenskt territorium.” Utskottet konstaterar ”att DCA-avtalet inte öppnar för att föra in kärnvapen eller att etablera permanenta utländska baser på svenskt territorium i fredstid.”

Utskottet noterar vidare att USA har rätt att vidta åtgärder för att säkerställa ordningen och skydda personalen inom och i den omedelbara närheten av de sjutton baser som de amerikanska militära styrkorna har tillgång till enligt DCA-avtalet. Men USA har även rätt att vidta säkerhetsåtgärder längre utanför baserna än så i syfte att skydda de amerikanska styrkornas arbete. Utskottet vidhåller att det då krävs att det råder extraordinära omständigheter och att de åtgärder som vidtas måste vara nödvändiga, proportionerliga och i enlighet med gemensamt godkända säkerhetsplaner.

Vi har åtskilliga gånger utvecklat vår syn på dessa tolkningsfrågor och redovisat att DCA- avtalets ordalydelse öppnar för att de amerikanska styrkorna får friare händer på svenskt territorium än vad utskottet är berett att medge. Det är framför allt fyra saker i avtalet som belyser dess svårartade karaktär.

Läs mer