Texter

Greve Albert Ehrensvärd d.y. spelade som utrikesminister i Karl Staaffs andra regering (1911–1914) en avgörande roll för att hålla Sverige utanför en allians med det kejserliga Tyskland, en uppåtstigande och aggressiv stormakt, inför vad som skulle bli det första världskriget. Detta gjorde han bland annat genom en direkt hänvändelse till kungen, Gustaf V, som så verksamt skulle bidra till att fälla den liberala Staaff-regeringen. (AE:s handbrev återgivet på sajten.)

Ehrensvärd var adelsmannen, juristen (disputerad i Lund), ämbetsmannen, som slog in på en diplomatisk bana, blev sändebud i Bryssel, Haag och Washington och kabinettsekreterare, innan han tog säte i statsrådet. Efter tiden som excellens verkade han som minister i Bern och Paris; i Lund och det skånska slottet Tosterup hade han en hemmabas. Då utvecklade han också ett kulturhistoriskt författarskap, som bland annat renderade honom tre hedersdoktorat: i Uppsala, Strasbourg och Poitiers. (Liknande ära tillkom en senare liberal utrikesminister, Hans Blix, även han disputerad vid juridisk fakultet.)

Läs mer

Den finska utvärderingen av landets insats i kriget i Afghanistan finns nu på engelska. Utvärderingen är gjord av Utrikespolitiska Institutet i Finland på uppdrag av den finska riksdagens utrikesutskott.

Finska styrkan uppgick som mest till 195 man år 2012. Två finska soldater dödades och 15 sårades under kriget. Från 2007 ingick den finska styrkan i det svenskledda Provincial Reconstruction Team (PRT) i norra Afghanistan.

Rapporten summerar: Den militära interventionen misslyckades att stabilisera Afghanistan. Talibanerna segrade och kampen mot talibanernas inflytande fick motsatt effekt. Finland misslyckades med sina mål att skapa en rättsstat.

Läs mer

De svenska tidningarna blir allt tunnare – särskilt på nyheter i traditionell mening, opinionsjournalistik förkläds emellanåt som sådana nuförtiden – men en sjättedel av Svenska Dagbladets förstadel innehöll den 2 augusti 2023 i varje fall militärnyheter, därav huvudnyheten på den så kallade ettan. Militariseringen av medielandskapet har naturligtvis pågått en längre tid, men med den sedvanliga nyhetstorkan under sommarmånaderna framträder den desto skarpare. Förr var detta försvarsreporterns domän. Nu vill flera skriva om krig och vara säkerhetspolitiska tänkare.

Med andra ord: Pressen inordnar sig i den allmänna nyordningen. Motvalls går den ej. Den ut- och tillrättalägger. Man noterar i detta fall, att allt material i denna sjättedel av upplagan härrör från Tidningarnas Telegrambyrå, en officiös kanal, det vill säga har producerats av andra än tidningens egna medarbetare. Detta material, eller delar av det, inflyter givetvis också i andra pressorgan, och på dylikt sätt uppkommer, nolens volens (?), en viss samstämmighet – för att inte säga likriktning – i synsätt och rapportering.

Läs mer

”Jag tillhör dem som inte tror att Ryssland under överskådlig tid har förmåga eller intresse att angripa Sverige militärt. Ett försvar ska dock även klara det osannolika. Rysslands bedömning av Sverige går antagligen från trolig till säker fiende, i ett krig mellan Ryssland och Nato.

Sverige som medlem i Nato har lovat att vara med i ett sådant krig. Nato ska bara vara för försvar. Men flera Natoländer, bland annat Danmark, deltog i anfallet på Irak. Natoländernas krig mot Serbien för att befria Kosovo var inte ett försvar av Nato. Sveriges deltagande i störtandet av Libyens diktator Gaddafi var inte för Sveriges försvar.

Sverige var alliansfritt under två århundraden. Det var en period av fred, för Sverige. Vi kunde stått upp tydligare mot Hitler och Stalin. Några säger att vi var fega, andra att vi valde freden. Sveriges linje tjänade oss väl, inte minst ekonomiskt. Sedan dess har Sverige som alliansfritt ofta uppträtt som förhandlare och fredsövervakare.”

Förre landshövdingen och riksdagsmannen Lars Bäckström i Bohuslänningen 25/7 2023.

I en artikel på DN Debatt den 26 juli gör Ulf Öberg, domare i EU:s tribunal i Luxemburg och anhängare av svenskt Nato-medlemskap, oklara påståenden om anslutningen av Sverige till Nato och betydelsen av regeringsformens bestämmelser i sammanhanget.

Öberg förmår tyvärr inte ställa frågorna konkret och skarpt. Vad det hela till sin kärna de facto handlar om är huruvida Sverige vid ett medlemskap i Nato bevarar sitt självbestämmande eller om detta urlakas genom att beslutanderätt överlåts till Nato.

Perspektivet är här till att börja med det formella. Är det Sverige som alltjämt fattar alla avgörande beslut eller är det Nato som tar över och gör det med bindande kraft även för oss?

För att besvara denna nog så viktiga formella fråga måste man alltså börja med att konkret analysera i vad mån anslutningen till Nato innebär att svensk beslutanderätt över huvud taget överlåts till Nato. Öberg förmår inte göra en sådan analys. Han påstår lösligt och utan täckning att vissa maktbefogenheter kommer i ”framtiden” att underställas de internationella förpliktelser och den befälsrätt som han anser följa av Nato-fördragen. Så förhåller det sig inte.

Öberg nämner över huvud taget inte att beslutsfattandet i Nato bygger på konsensus. Genom Sveriges anslutning till Nato ställs inte svenska maktbefogenheter eller svensk trupp under Natos eller andra staters befälsrätt. Så är det, formellt sett, vilket borde ha intresserat en jurist som Öberg!

Läs mer

Ambassadör Staffan Carlssons bok om Dag Hammarskjöld, Helgon och maktspelare, är inte bara en dokumentär om Hammarskjölds roll i den internationella politiken efter andra världskriget.

Boken är intressant av flera skäl. Staffan Carlsson ger unika inblickar i för Sverige viktiga skeenden. Den rekommenderas därför att läsas. Samtidigt finns det anledning att kritiskt granska vissa delar.

Boken har två överordnade ställningstaganden: för Nato och mot alliansfriheten samt mot Sovjetunionens inflytande i tredje världen.

Olle Svenning tar upp detta i en klarsynt recension i Aftonbladet, med aspekter som inte lyfts fram tydligt av andra presentatörer av boken.

Läs mer

Ur Jan Guillous nya bok ”Eventuellt uppsåt” , 2023

Letade desperat efter något i tidskriftshögen att reta upp mig på och lyckades.

”När Ryssland vill trappa ned konfliktnivåerna uppfattas det som hot.” Informerades jag om i av alla tidskrifter Folket i Bild/Kulturfront nr 2 i år.

Jag var tvungen att läsa om rubriken för att övertyga mig om att jag läst rätt.

Jodå, Ryssland trappade ner konflikten runt Ukraina. Tydligen genom att förlägga en militärmanöver med 100 000 man längs Ukrainas gränser?” […]

En redaktion på Folket i Bild /Kulturfront tog in artikeln och gav den en framskjuten plats enligt beslut i den styrande redaktionskommittén. Publiceringen är inte ett misstag.

Det är femtio år sen jag var med och startade Folket i Bild/Kulturfront. Men det var i en annan tid och i en annan värld som var svartvit och enkel att förstå, det var ingen tvekan om vad som var rätt och fel, gott och ont. Eller ens vad som menades med huvudparollerna: antiimperialism. Det vore fullkomligt omöjligt att föreställa sig att vår tidning i framtiden skulle kunna publicera en artikel som otvetydigt tog ställning för rysk imperialism.

”Förakta ej tidningarna! En papperslapp, uppkastad  i luften, visar dig hvart vinden blåser. Det kan ingen foliant göra.” – ”Historici kunna bestickas; men historien förblifver obesticklig.” – ”Man bör förse soldaten med en käpp, att han må kunna försvara sig, om någon kommer och vill taga geväret ifrån honom.” Henrik Bernhard Palmær, Eldbränder och gnistor (1886)

Den föregående veckan började med ett ”Hurra!” från den församlade svenska journalistkåren i Vilnius, när det visade sig, att Turkiet efter ytterligare medgivanden från Sveriges regering gett upp sitt motstånd mot att godkänna svensk anslutning till militäralliansen Nato, alltmer sällan kallad Atlantpakten.

Läs mer