Texter

1800-talet inleddes, liksom 1700-talet, med ett utdraget stormaktskrig. Men medan det föregående seklet plågades av återkommande uppgörelser på slagfältet, där den slagna stormakten Sverige tyckte om att delta i striderna, blev 1800-talet ett relativt lugnt århundrade, sedan det krigiska Frankrike var ute ur bilden och Wienkongressen dikterat villkoren för fred. Bortsett från Krimkriget höll sig de stora makterna ifrån varandra.

Detta är vad som kallades den europeiska konserten.

Stabilitet var det överordnade intresset. Statsmännen gjorde också vad de kunde för att dela upp den utomeuropeiska världen sinsemellan. Vissa konflikter blev ofrånkomliga, som den mellan ryssar och britter i Centralasien. Italiens och Tysklands enande med vapen fick emellertid begränsade externa följdverkningar. Rysk-japanska kriget 1905 och krigen på Balkan 1912–1913 blev sedan förövningar till det stora våldsutbrottet 1914. Då hade avspänningspolitiken, som var en hjärtesak för Tysklands ledare Bismarck, sedan länge ersatts av ett allianssystem byggt på avskräckning. Diplomatin fick ge vika för kanonbåtar.

Läs mer

Debattinlägg i Malmö 20 maj 2023

Den socialdemokratiska regeringen beslöt den 15 maj 2022 att Sverige skulle ansöka om medlemskap i Nato.  Med stöd av de borgerliga partierna inlämnades en formell ansökan till Nato den 18 maj 2022.

Jag anser att detta svenska beslut var förhastat och i sak felaktigt. Det borde ha övervägts grundligare, förslagsvis genom en särskild parlamentarisk utredning. Att en rådgivande folkomröstning inte har hållits i denna för Sverige så avgörande fråga är anmärkningsvärt, när man betänker folkomröstningarna om medlemskap i EU 1994 och om införande av Euro-valutan 2003.

Som jag förstår det motiverades det svenska beslutet av följande skäl:

1. En förståelig upprördhet över Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022 och fruktan för att detta kunde betyda att Ryssland även skulle komma att militärt hota Sverige.
2. En påverkan av den finska statsledningens bestämda avsikt att söka medlemskap i Nato och vilja att få med Sverige på detta.
3. Valtaktiska skäl från det socialdemokratiska partiets sida att inte låta de borgerliga partierna få driva Nato-medlemskapsfrågan mot Socialdemokraterna inför riksdagsvalet i september 2022.

Enligt min mening var dessa skäl otillräckliga:

Läs mer

Vid Nato-mötet i Bryssel den 10 maj har de tre nordiska försvarscheferna för Sverige, Norge och Finland fått igenom sitt önskemål om att sitta tillsammans i den nya Nato-organisation som nu växer fram.

Nato-länderna i Europa har delats in under Nato-kommandona i Tyskland, Nederländerna och Spanien.

Nu planeras alltså att de nordiska länderna (vid ett svenskt medlemskap) skall läggas under USA:s Nato-kommando i Norfolk (Virginia).

Norge ligger sedan ett halvår under Norfolk, vilket har väckt viss oro hos flera bedömare för att USA än mer direkt kommer att styra Norges försvarspolitik.

USA har redan en helt dominerande roll i Nato som den största bidragsgivaren till alliansens militära kapacitet. Ytterst är det därmed i praktiken USA som avgör alla viktigare beslut. Men USA kan komma att få en ännu mer direkt möjlighet att styra de tre nordiska länderna genom sitt kommando i Norfolk.

Sveriges ÖB Micael Bydén ser dock med tillförsikt fram emot att få tillhöra Norfolk-kommandot och meddelade TT under Nato-mötet: ”Det kommer att ge oss bättre möjlighet att ta hand om säkerheten och stabiliteten i vårt område och det får vi gehör för. Nu finns det en tydlighet att vi på lite längre sikt, när Norfolk har förmåga att leda oss, då kommer vi att tillhöra det.”

Läs mer

På Sune Olofsons Facebook-tråd kommenterades Anders Björnsson artikel på denna sajt, ”Förhandling, inte kapitulation”, av bland andra ambassadören Carl Henrik Ehrenkrona. Björnsson sände via Olofson en kommentar till kommentaren. Vi återger replikväxlingen här.

Ehrenkrona skriver:

Märkligt att ingen här ser parallellen till andra världskriget. Anders Björnsson kan nog sin historia. Men att förhandla med Ryssland nu är lite grand som om Churchill 1940 följt sin utrikesministers råd och slutit separatfred med Nazityskland.

Kanske hade besparat Västeuropa en del lidande men till vilket pris. Ingen ansvarskännande person vill se Ryssland krossat och det är för övrigt helt orealistiskt om man inte vill kasta in Europa i ett kärnvapenkrig.

Läs mer

Ryssland. Underskatta aldrig västmakternas falskhet

I Moskva utspann sig en skarp konflikt om hur man skulle ställa sig i FN:s säkerhetsråd. Ett ryskt veto skulle ha hindrat rådet från att ta resolution 1973 som bemyndigande interventionen. Det hade nog fått USA att tveka inför beslutet att sälla sig till Sarkozys och Camerons aktivism. I Ryssland sköter presidenten utrikespolitiken och det hade fungerat utan friktioner under den tid som gått sedan Vladimir Putin 2008 lämnade över ämbetet till Dimitrij Medvedev och själv tog posten som premiärminister. De båda hade enats om hur man skulle agera i Georgienkriget. President Medvedev hade föga kunskap om eller erfarenhet av internationella frågor och verkade mest stolt och nöjd över att ha lyckats skaffa sig utmärkta relationer med USA:s president Obama.

Efter påtryckningar från Obama och Clinton liksom Sarkozy och Cameron gick Medvedev med på att Ryssland skulle avstå vid omröstningen om resolutionsförslaget i FN:s säkerhetsråd och inte lägga in sitt veto mot detta. Några vitala ryska intressen var väl inte inblandade, menade Medvedev. En intervention hade ju stöd hos Arabförbundet och Islamiska konferensen, alltså en god del av den muslimska världen. Här kunde Ryssland också få pluspoäng i viktiga västländer och främst USA genom att låta dem företa sin väpnade insats mot en impopulär och galen diktator. Därmed kunde Moskva visa ett modernt engagemang för den arabiska vårens demokratiska förnyelse.

Men Putin blev rasande: ”Denna resolution är i praktiken en medeltida uppmaning till korståg”, förklarade han ute på en turné i Sibirien. I en tv-intervju följde han upp detta ”spontana” uttalande med en väl övervägd kommentar: ”Min oro gäller i själva verket inte bara det faktum att man med vapenmakt blandat sig i ett annat lands angelägenheter – väpnade konflikter finns det många av, så har det varit och så kommer det dessvärre att förbli. Däremot är det oroande med vilken lätthet man i dag fattar beslut om att använda våld i internationella angelägenheter.” Medvedev var tvungen att replikera och bekräfta sitt beslut. Till synes godtog då Putin uppdelningen av ansvar dem emellan – men det var klart att han ogillade beslutet och även att han noterade det på Medvedevs minuskonto.

Citaten är hämtade från ambassadör Örjan Berners förra året utgivna bok Krig eller fred, Carlsson Bokförlag

Läs även : Ambassadör Örjan Berner om Krig eller fred – BEVARA ALLIANSFRIHETEN

För att vi ska kunna stå kvar här på jorden krävs bokstavligt talat två saker: avspänning och folkbeväpning. Avspänning är motsatsen till avskräckning, det är förtroendebyggande. Folkbeväpning är motsatsen till anfall, det är försvar. Vi försvarar det vi håller kärt, men inte främst med militära medel utan med politiska. Det militära är vår sista försvarslinje, den som vi inte ska behöva ta i bruk. Territoriets okränkbarhet är alltid vårt eget ansvar; vi ansvarar inte för andras och inte heller för andras bedömningar och beslutsfattande.

Läs mer

”Medlemskapet innebär också närmare relationer med enskilda Nato-allierade. Finland och Förenta staterna förhandlar som bäst om ett bilateralt försvarsavtal.

Avtalet skulle bland annat underlätta förflyttningen av amerikanska trupper på finsk mark. USA för också liknande förhandlingar med Sverige.”

USA:s NATO-ambassadör i Yle 6 maj om Finlands säkerhet

Den norska försvarskommissionens rapport  Forsvarskommisjonen av 2021— Forsvar for fred og frihet,som publicerades den 3 maj, tar upp behovet av att stärka försvaret utifrån framtida säkerhetspolitiska hot. I rapporten föreslås en ökning av försvarsutgifterna med 40 miljarder per år under en tio-årsperiod.

Kommissionen består av stortingspolitiker, kommunpolitiker och försvarsspecialister. Man har haft uppdraget från regeringen att bedöma säkerhetssituationen i ett 10–20 års perspektiv.

Återkommande i rapporten är att Norges beroende av USA:s militära stöd vid ett angrepp kvarstår under överskådlig tid. Samtidigt reser man tvivel kring om USA på längre sikt kommer att vara villigt att riskera krig för Norge, då man alltmer vänder sig mot Stilla havsregionen och rustar sig för konfrontation med Kina.

Norge och stormaktspelet kring Arktis

Många bedömare har pekat på att USA inte vill låsa fast sig vid försvar av Europa och har vägrat att gå med på permanenta baser i Polen och i Baltikum, trots upprepade krav från dessa länder.

Det kan därför tyckas motstridigt att USA tvingat igenom att få tillgång till fyra permanenta baser i Norge. Men i det fallet handlar det inte om amerikansk närvaro för att skydda Norge. Det är tre flygbaser och en flottbas, och dessa kommer att kunna användas främst i rustningskapplöpningen med Ryssland i Arktis, där det handlar om att säkra vardera stormaktens strategiska kärnvapenresurser. I rapporten beskrivs utvecklingen i Arktis:

Läs mer