Texter

I Försvarsberedningens rapport ”Allvarstid” som lämnades till regeringen under måndagen nämns värnplikten på ett ställe:

”Värnplikten kommer fortsatt utgöra grunden för Försvarsmaktens framtida personalförsörjning. Svenska förband med värnpliktiga blir en del i Natos kollektiva försvar i enlighet med artikel 3 och 5 i nordatlantiska fördraget.”

Innebär detta att värnpliktiga vid ett svenskt medlemskap i Nato skulle bli tvungna att delta i alliansens militära operationer utomlands? Beredningens ordförande Hans Wallmark besvarade en fråga om detta (DN 19/6):

”Ni är i beredningen eniga om att det ska gå att skicka svenska värnpliktiga att försvara andra Natoländer?

– Ja, därför att vårt försvar bygger till en väsentlig andel på värnpliktiga. Ska vi vara trovärdiga som Natomedlem i att också kunna bistå andra då måste vi ju kunna bistå med det vi har. Även Finland, Norge och Estland använder sig av värnpliktiga.”

Svaret är okunnigt. På finska försvarsministeriets hemsida anges följande:

”Finland kommer inte heller i framtiden att sända beväringar på riskfyllda utländska uppdrag och inte heller kommendera reservister till sådana. Till Natouppgifter utanför Finland sänds endast avlönad personal och frivilliga reservister.”

Detta har även varit den svenska Försvarsmaktens hållning. På den här sajten har vi redovisat de regleringar som gäller.

Frågan är emellertid föremål för en statlig utredning som förväntas lägga fram ett förslag i höst. Försvarsberedningens illavarslande inställning indikerar vad som är att vänta.

USA:s angrepp mot Afghanistan den 7 oktober 2001 har inte lett till ny folkrätt.

Direkt efter attentaten den 11 september 2001 antog FN:s säkerhetsråd två resolutioner som manade staterna till åtgärder mot internationell terrorism men som inte gav uttryckligt mandat att använda militärt våld.

Det var istället den amerikanska kongressen som den 18 september gav presidenten närmast fria händer att genomföra det som George W. Bush kallade kriget mot terrorismen.

Det var en fullmakt för presidenten att använda alla nödvändiga medel mot de stater, organisationer eller personer som han bestämmer har planerat, bemyndigat eller hjälpt till att genomföra attentaten för att hindra sådana stater, organisationer eller personer från att i framtiden genomföra sådana attentat mot USA.

Läs mer

”For det fjerde er våbenkøb et politisk yderst vanskeligt område at navigere i. Danmarks alliancer med NATO og derigennem USA betyder, at vi har en klar interesser i at bruge de samme våbensystemer som vores nærmeste allierede. Med F-35 flyene – og før det F-16 flyene – indebærer det en omfattende træning af piloter i USA og garanti for reservedele og vedligeholdelse over mange år. Som et lille land har Danmark naturligvis store interesser i at dele systemer med vores stærkeste allierede. Men det betyder også, at Forsvaret låser sig til bestemte teknologier udviklet i ganske få lande. Dermed bliver Danmark endnu mere afhængigt af skiftende politiske prioriteringer hos vores nærmeste allierede. Det kan berøve det danske forsvar muligheden for at handle rationelt på våbenmarkedet, fordi vi politisk har mistet vores manøvrerum.”

Ole Helby Petersen, professor, ph.d. og leder, Center for Forskning i Offentligt-Privat Samspil (Berlingske.dk)

Den 7 juni presenterade norska försvarschefen sin långtidsrapport för försvarets utveckling 2025–2031, Trygghet i usikre tider.

Det är militärens (Fackmilitära rådet, FMR) syn på försvarets utveckling och denna rapport utgör ett komplement till försvarskommissionens rapport som tagits fram av stortingsledamöter och försvarsexperter och som vi tidigare kommenterat. Båda rapporterna skall ligga till grund för Stortingets beslut senare i år.

I Norge har det under senare tid förts en intensiv debatt om försvaret och dess inriktning. Kritiker till den nuvarande linjen har menat att landet alltmer tappat förmågan att föra en självständig försvarspolitik utifrån vad som bäst gynnar Norge. Man har hävdat att neddragningen särskilt av landstyrkorna och det avtal som ger USA nästan fullständig suveränitet över fyra baser innebär att landets säkerhetspolitik i långa stycken ligger i händerna på främmande makter.

Samtidigt som Norge förlitar sig mer och mer på USA växer en oro över att USA långsiktigt kan vara på väg att prioritera ned Nato och försvaret av Europa för att istället inrikta sig på en kraftmätning och konfrontation med Kina.

Läs mer

Sveriges ansökan om medlemskap i Nato motiverades av regeringen med behovet att få hjälp med att försvara landet.

Redan tidigt framkom dock att USA och Nato i första hand såg Sverige som ett transiteringsland och uppmarschområde för insatser i Östersjöområdet och Arktis. Vid statsminister Magdalena Anderssons besök i Washington i slutet av april förra året framförde USA kravet att Sverige skulle medverka i insatser i Östersjöområdet och i Arktis.

Mycket av försvaret planeras nu för att säkra mottagandet av Nato-styrkor i enlighet med värdlandsavtalet.

Läs mer

1800-talet inleddes, liksom 1700-talet, med ett utdraget stormaktskrig. Men medan det föregående seklet plågades av återkommande uppgörelser på slagfältet, där den slagna stormakten Sverige tyckte om att delta i striderna, blev 1800-talet ett relativt lugnt århundrade, sedan det krigiska Frankrike var ute ur bilden och Wienkongressen dikterat villkoren för fred. Bortsett från Krimkriget höll sig de stora makterna ifrån varandra.

Detta är vad som kallades den europeiska konserten.

Stabilitet var det överordnade intresset. Statsmännen gjorde också vad de kunde för att dela upp den utomeuropeiska världen sinsemellan. Vissa konflikter blev ofrånkomliga, som den mellan ryssar och britter i Centralasien. Italiens och Tysklands enande med vapen fick emellertid begränsade externa följdverkningar. Rysk-japanska kriget 1905 och krigen på Balkan 1912–1913 blev sedan förövningar till det stora våldsutbrottet 1914. Då hade avspänningspolitiken, som var en hjärtesak för Tysklands ledare Bismarck, sedan länge ersatts av ett allianssystem byggt på avskräckning. Diplomatin fick ge vika för kanonbåtar.

Läs mer

Debattinlägg i Malmö 20 maj 2023

Den socialdemokratiska regeringen beslöt den 15 maj 2022 att Sverige skulle ansöka om medlemskap i Nato.  Med stöd av de borgerliga partierna inlämnades en formell ansökan till Nato den 18 maj 2022.

Jag anser att detta svenska beslut var förhastat och i sak felaktigt. Det borde ha övervägts grundligare, förslagsvis genom en särskild parlamentarisk utredning. Att en rådgivande folkomröstning inte har hållits i denna för Sverige så avgörande fråga är anmärkningsvärt, när man betänker folkomröstningarna om medlemskap i EU 1994 och om införande av Euro-valutan 2003.

Som jag förstår det motiverades det svenska beslutet av följande skäl:

1. En förståelig upprördhet över Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022 och fruktan för att detta kunde betyda att Ryssland även skulle komma att militärt hota Sverige.
2. En påverkan av den finska statsledningens bestämda avsikt att söka medlemskap i Nato och vilja att få med Sverige på detta.
3. Valtaktiska skäl från det socialdemokratiska partiets sida att inte låta de borgerliga partierna få driva Nato-medlemskapsfrågan mot Socialdemokraterna inför riksdagsvalet i september 2022.

Enligt min mening var dessa skäl otillräckliga:

Läs mer

Vid Nato-mötet i Bryssel den 10 maj har de tre nordiska försvarscheferna för Sverige, Norge och Finland fått igenom sitt önskemål om att sitta tillsammans i den nya Nato-organisation som nu växer fram.

Nato-länderna i Europa har delats in under Nato-kommandona i Tyskland, Nederländerna och Spanien.

Nu planeras alltså att de nordiska länderna (vid ett svenskt medlemskap) skall läggas under USA:s Nato-kommando i Norfolk (Virginia).

Norge ligger sedan ett halvår under Norfolk, vilket har väckt viss oro hos flera bedömare för att USA än mer direkt kommer att styra Norges försvarspolitik.

USA har redan en helt dominerande roll i Nato som den största bidragsgivaren till alliansens militära kapacitet. Ytterst är det därmed i praktiken USA som avgör alla viktigare beslut. Men USA kan komma att få en ännu mer direkt möjlighet att styra de tre nordiska länderna genom sitt kommando i Norfolk.

Sveriges ÖB Micael Bydén ser dock med tillförsikt fram emot att få tillhöra Norfolk-kommandot och meddelade TT under Nato-mötet: ”Det kommer att ge oss bättre möjlighet att ta hand om säkerheten och stabiliteten i vårt område och det får vi gehör för. Nu finns det en tydlighet att vi på lite längre sikt, när Norfolk har förmåga att leda oss, då kommer vi att tillhöra det.”

Läs mer

På Sune Olofsons Facebook-tråd kommenterades Anders Björnsson artikel på denna sajt, ”Förhandling, inte kapitulation”, av bland andra ambassadören Carl Henrik Ehrenkrona. Björnsson sände via Olofson en kommentar till kommentaren. Vi återger replikväxlingen här.

Ehrenkrona skriver:

Märkligt att ingen här ser parallellen till andra världskriget. Anders Björnsson kan nog sin historia. Men att förhandla med Ryssland nu är lite grand som om Churchill 1940 följt sin utrikesministers råd och slutit separatfred med Nazityskland.

Kanske hade besparat Västeuropa en del lidande men till vilket pris. Ingen ansvarskännande person vill se Ryssland krossat och det är för övrigt helt orealistiskt om man inte vill kasta in Europa i ett kärnvapenkrig.

Läs mer

Ryssland. Underskatta aldrig västmakternas falskhet

I Moskva utspann sig en skarp konflikt om hur man skulle ställa sig i FN:s säkerhetsråd. Ett ryskt veto skulle ha hindrat rådet från att ta resolution 1973 som bemyndigande interventionen. Det hade nog fått USA att tveka inför beslutet att sälla sig till Sarkozys och Camerons aktivism. I Ryssland sköter presidenten utrikespolitiken och det hade fungerat utan friktioner under den tid som gått sedan Vladimir Putin 2008 lämnade över ämbetet till Dimitrij Medvedev och själv tog posten som premiärminister. De båda hade enats om hur man skulle agera i Georgienkriget. President Medvedev hade föga kunskap om eller erfarenhet av internationella frågor och verkade mest stolt och nöjd över att ha lyckats skaffa sig utmärkta relationer med USA:s president Obama.

Efter påtryckningar från Obama och Clinton liksom Sarkozy och Cameron gick Medvedev med på att Ryssland skulle avstå vid omröstningen om resolutionsförslaget i FN:s säkerhetsråd och inte lägga in sitt veto mot detta. Några vitala ryska intressen var väl inte inblandade, menade Medvedev. En intervention hade ju stöd hos Arabförbundet och Islamiska konferensen, alltså en god del av den muslimska världen. Här kunde Ryssland också få pluspoäng i viktiga västländer och främst USA genom att låta dem företa sin väpnade insats mot en impopulär och galen diktator. Därmed kunde Moskva visa ett modernt engagemang för den arabiska vårens demokratiska förnyelse.

Men Putin blev rasande: ”Denna resolution är i praktiken en medeltida uppmaning till korståg”, förklarade han ute på en turné i Sibirien. I en tv-intervju följde han upp detta ”spontana” uttalande med en väl övervägd kommentar: ”Min oro gäller i själva verket inte bara det faktum att man med vapenmakt blandat sig i ett annat lands angelägenheter – väpnade konflikter finns det många av, så har det varit och så kommer det dessvärre att förbli. Däremot är det oroande med vilken lätthet man i dag fattar beslut om att använda våld i internationella angelägenheter.” Medvedev var tvungen att replikera och bekräfta sitt beslut. Till synes godtog då Putin uppdelningen av ansvar dem emellan – men det var klart att han ogillade beslutet och även att han noterade det på Medvedevs minuskonto.

Citaten är hämtade från ambassadör Örjan Berners förra året utgivna bok Krig eller fred, Carlsson Bokförlag

Läs även : Ambassadör Örjan Berner om Krig eller fred – BEVARA ALLIANSFRIHETEN