Texter

Tage Erlanders Dagböcker är uppfriskande och skolande läsning. Erlander är klok, ja, ibland mycket klok och insiktsfull. Då och då är han väl närmast skvallrig. Omdömen om kollegor och motståndare är legio, och de kan vara förödande eller fyllda av respekt, men de varierar naturligtvis från tid till annan. Utnämningsfrågor, rättsskandaler, alla dessa oändliga tal som hela tiden ska förberedas och hållas, middagar som bara måste klaras av, kontakter som ska skötas, och inte minst en politik som ska mejslas ut och förankras, allt detta i ett ständigt flöde av åligganden, händelser och omvärldsförskjutningar. Det är klart att Erlander blir trött, men han kämpar på, självkritisk och ibland tvivlande på den egna förmågan och kursen, dock kommer han alltid igen.

Nedan följer några nedslag i Dagböckerna som fångar upp vissa utrikes- och säkerhetspolitiska frågor från början av femtiotalet, vilka på gott och ont bevarat sin aktualitet. Det finns mycket mer att läsa i Dagböckerna om dessa och andra utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Det kursiverade nedan är min text.

21.9.1950

Samtalet utspelade sig vid en tidpunkt, då det stod klart att Norge var på väg mot ett medlemskap i Nato. Den norske ambassadören Birger Bergersen hade ofta överläggningar med Erlander. Ett i dagböckerna också åtskilliga gånger förekommande namn är Halvard Lange. Denne var under närmare två decennier Norges utrikesminister och verkade starkt för landets anslutning till Nato. -Dean Acheson var amerikansk utrikesminister.  

Bergersen här och berättade mycket uppskakad vad som hänt på ett regeringssammanträde i går i Oslo. Lange hade redogjort för Achesons bud angående det europeiska försvarets organisation. Ett överkommando, en gemensam överbefälhavare. Slut på den norska försvarssuveräniteten. Alla hade suttit och kippat efter andan. Vad hade de väntat sej, när de gick in i Atlantpakten? Att de bara skulle få hjälp och inga förpliktelser?

Läs mer

Regeringen överlämnade den 7 mars 2023 till riksdagen sin proposition om Sveriges medlemskap i Nato (prop. 2022/23:74). I propositionen föreslås att riksdagen ska godkänna Sveriges anslutning till Natofördraget. Därutöver vill regeringen ha ett något utvidgat bemyndigande att fatta beslut om att ta emot stöd i form av militära styrkor från Nato. Men detta är mer av en teknikalitet med hänsyn till den långtgående lagstiftning som riksdagen redan godkänt. Ytterligare en sak som behandlas i propositionen är ett avtal och anslutande lagstiftning som handlar om status för bland annat Natos personal som vistas här i landet. Det avtalet förbigås här, då det är en logisk följd av en eventuell anslutning.

Läs mer

Anförande vid möte den 4 mars på Medborgarplatsen i Stockholm

Parollen för detta möte är Ja till alliansfrihet – Nej till svenskt Natomedlemskap.

Man kan ha olika åsikter om Nato men vi förenas här kring att vi vill bevara Sveriges alliansfrihet.

Jag är inte emot ett medlemskap i Nato av ideologiska skäl. Mitt ställningstagande grundar sig på övertygelsen att Sverige bäst bevarar sin självbestämmanderätt och har bäst möjligheter att stå utanför ett krig om vi är alliansfria.

Andra länder i vårt närområde har gjort valet att gå med i Nato. Norge och Danmark redan i slutet av 1940-talet utifrån sina erfarenheter av tysk ockupation under andra världskriget och de baltiska staterna utifrån sina erfarenheter av både tysk och sovjetisk ockupation. Det är dessa länders eget val och de har använt sin nationella självbestämmanderätt att bli alliansmedlem vilket utomstående länder inte kan kritisera dem för.

Sverige har en helt annan historia. Vi har varit alliansfria i mer 200 år vilket bidragit till att vi kunnat stå utanför upprepade krig i vårt närområde som Krimkriget i mitten av 1800-talet, första världskriget och sedan andra världskriget.

Läs mer

Vi återger här en intervju med Wolfgang Streeck publicerad i Frankfurter Rundschau (24/2) om nödvändigheten av fred i kriget i Ukraina och om faran för att Tyskland skulle komma att bli indraget i kriget. Professor Streeck är sociolog och har länge verkat i ledande ställning vid det erkända Max-Planck-Institut für Gesellschaftsforschung.

 Herr Streeck, Ni har undertecknat det manifest för freden, som går tillbaka på ett initiativ av Alice Schwarzer och Sahra Wagenknecht. Där står det, att vapenleveranser till Ukraina måste stoppas och förhandlingar med Ryssland inledas. Tror Ni, att ryssarna är redo för förhandlingar i nuläget?

Det vet jag inte. Vad jag vet är, att den nuvarande ukrainska regeringen, med herr Melnyk som vice utrikesminister, har förklarat sig inte vara det. Hur det förhåller sig på rysk sida, återstår att ta reda på, och dessutom om strategiskt formulerade offentliga deklarationer håller, vad de lovar. Diplomater är som bekant utbildade och inte illa avlönade för att finna gemensamma punkter även vid skenbart utsiktslösa konflikter, där motstridiga intressen, som har lett till krig, överväger.

För övrigt uppmanade Ryssland under hösten 2021 vid upprepade tillfällen USA att förhandla om en rad ryska memoranda rörande Ukrainakonflikten; detta avvisades. Även efter krigsutbrottet förekom det alltjämt direkta förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina, bland annat genom förmedling av Israels premiärminister Bennett; dessa blev resultatlösa – enligt vad Bennett uppgivit, och som han senare delvis har backat ifrån, efter amerikanskt och brittiskt ingripande på den ukrainska sidan.

Läs mer

Viktigt för mig är att man snarast får till stånd förhandlingar i förebyggande syfte som förhindrar att kriget blir utdraget och kräver allt fler offer och leder till allt större förödelse och till slut ställer oss inför ett omöjligt val: antingen aktivt ingripa i kriget eller lämna Ukraina åt sitt öde för att undvika ett första världskrig mellan kärnvapenmakter

Professor Jürgen Habermas i Süddeutsche Zeitung 15 februari 2023

Spänningarna ökar och den säkerhetspolitiska situationen blir mer hotande på Nordkalotten.

Rysslands invasion av Ukraina gjorde slut på nästan 30 år av samarbete i Arktis. Den 3 mars förra året meddelade de sju stater (USA, Kanada, Danmark, Norge, Sverige, Finland och Island), som förutom Ryssland ingår i Arktiska rådet att man pausade verksamheten som protest mot den ryska invasionen.

Stormakterna har det senaste året fastlagt nya strategiska doktriner för Arktis med innebörden att man i regionen trappar upp militärt och sätter de säkerhetspolitiska målen före ekonomi och infrastruktur.

Ryssland presenterade i mars 2020 en strategi för Arktis, där man pekade ut USA och Nato som de största säkerhetshoten mot landet och deklarerade att man skulle försvara de arktiska vattnen med alla till buds stående medel. Men man uttryckte också målsättningar som att stärka relationerna mellan staterna i regionen inom ekonomi, vetenskap, samfärdsel och kontakter över gränserna. Dessa skrivningar om samarbete har nu strukits i en ny utgåva av doktrinen som president Putin presenterade den 21 februari i år. Istället prioriteras de säkerhetspolitiska målen som överordnade.

USA tog fram sin nya doktrin för Arktis i oktober förra året, som ersätter den tidigare från 2013. I den nya doktrinen sätts säkerhetsfrågorna som första punkt.

Läs mer

”The most extravagant idea that can take root in the head of a politician is to believe that it is enough for one people to invade a foreign people to make it adopt its laws and constitution. No one likes armed missionaries; and the first advice given by nature and prudence is to repel them as enemies.”

Maximilien Robespierre, January 2, 1792

Den finska regeringen lade efter en remissomgång fram sin proposition om anslutning till Nato den 5 december förra året. Under riksdagsbehandlingen har ett antal utskottn avgivit positiva utlåtanden. Ett enigt utrikesutskott har sammanfattat den positiva grundsynen i sitt den 17 februari avgivna betänkande. Avsikten är att riksdagen ska ta slutlig ställning den 28 mars. Det kommer att bli ett ställningstagande för medlemskap; då frågan var uppe för behandling i ett tidigare skede var röstsiffrorna 188 för och 8 emot. Därefter krävs det bara att president Sauli Niinistö, som varit drivande i frågan om medlemskap, stadfäster beslutet. Sedan är det upp till Natos medlemmar att ta definitiv ställning. Samtliga medlemsstater, inklusive Turkiet och Ungern, måste enhälligt komma överens för att Finland slutgiltigt ska bli medlem. Den finska tidplanen innebär att det är den sittande riksdagen som tar beslutet. Det blir alltså inget nyval emellan.

Sverige har en annan tidplan. Någon proposition om anslutning är ännu inte framlagd. Enligt uppgift kommer den att avges i slutet av mars. Den ska därefter på remiss och sedan utskottsbehandlas, varefter riksdagen tar ställning. Underlag för erforderlig kvalificerad majoritet (2/3) föreligger i riksdagen. Tanken är antagligen att riksdagen, liksom i Finland, fattar beslutet, oavsett om klartecken från Turkiet och Ungern föreligger eller inte.

Om Finland men inte Sverige får klartecken från Turkiet och Ungern, talar allt för att Finland väljer att självt gå in i Nato.

Utrikesutskottets betänkande innehåller inte mycket nytt utöver propositionen och utskottsutlåtandena, vilka vi kommenterat tidigare på den här sajten (se nederst). Det kan emellertid vara värt att fästa uppmärksamheten på några saker som tas upp i betänkandet.

Läs mer