Texter

Enligt den finska grundlagens portalparagraf är landet ”en suverän republik.” Vad det innebär har belysts av den finska riksdagens grundlagsutskott. I ett utlåtande över regeringens proposition om finsk anslutning till Nato behandlar utskottet suveränitetsfrågan. Perspektivet är huvudsakligen formellt, men utskottet går även in på realiteterna. Frågeställningen är relevant även för svensk del. Värdet av den egna självbestämmanderätten bör vid en analys av nackdelar och fördelar med ett medlemskap i Nato bedömas även konkret och strategiskt. Bidrar det finska grundlagsutskottet till att göra oss mer upplysta?

Utskottet konstaterar inledningsvis att det aldrig tidigare bedömt ett förslag som ”innebär att Finland allierar sig militärt.” Inte oväntat blir då den finska anslutningen till EU en referenspunkt. Enligt utskottet står det klart att Nato inte kan jämställas med EU, som ”skiljer sig betydligt från Nato när det gäller sammanhållning, omfattning och djup.” Att gå med i Nato innebär, enligt utskottet, något helt annat än anslutningen till EU.

I en övergripande bedömning framhåller utskottet att ett Natomedlemskap har ”långtgående konsekvenser för Finlands ställning” och innebär att medlemsstaterna ”begränsar sin verksamhet så att de beaktar sitt medlemskap i Nato och utövar sin utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik med utgångspunkt i att de är medlemmar i Nato.” Konsekvensen blir ”att Finlands faktiska politiska handlingsutrymme reduceras.” För utskottet står det klart att Natofördraget ”i sin helhet kräver riksdagens godkännande redan därför att fördraget har avsevärd betydelse.”

Här indikeras vilka ”långtgående konsekvenser” ett medlemskap har. Det blir ett hårt tryck på att utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken strömlinjeformas enligt Natos riktlinjer. Det reella politiska handlingsutrymmet minskar. Anslutningen har ”avsevärd betydelse” och den egna självbestämmanderätten kommer att ställas på avgörande prov. Det kommer att krävas en stark nationell ledning och medborgaropinion för att bevara kärnan i det egna landets suveränitet.

Läs mer

Vi återpublicerar här ett inlägg från 2018 om utvecklingen av Folk och Försvar. ( Utgivarna)

Det var Torsten Nilsson som banade väg för den organisation som kom att bli Folk och Försvar. Han genomförde detta i samarbete med bland andra Gustaf Petri. De kom i kontakt med varandra i slutet av 30-talet.

Torsten Nilsson var då ordförande i SSU. Han var och förblev en stor socialdemokratisk ledargestalt under decennier. Under den långa perioden 1940–1971 ingick han i regeringen och innehade flera olika ministerposter. Under en period var han försvarsminister. Senare utsågs han till utrikesminister.

Gustaf Petri var vid den här tiden överste och chef för krigsskolan på Karlberg. Han utredde förutsättningarna för att etablera ett svensk Hemvärn och blev själv snart den förste chefen för den nya försvarsorganisationen. Denna centrala försvarsbastion, som grundlades 1940, växte fram parallellt med Folk och Försvar. Enligt Torsten Nilssons memoarbok Lag eller näve (1980) var Petri ”en vidsynt officer med samhälleliga kunskaper och humanistiska intressen”.

Läs mer

Årets rikskonferens för Folk och Försvar hade tydlig inriktning på hur Försvarsmakten skall integreras i Nato. Frågorna hur det svenska nationella försvaret skall utvecklas behandlades mer i andra hand. Det här var ett avgörande brott mot rikskonferensens traditionella inriktning som varit vårt eget lands försvar och hur det kan stärkas.

Sveriges statsminister Ulf Kristersson inledde rikskonferensen den 8 januari och pekade ut helt nya uppgifter för det svenska försvaret:

Sverige skall vara med i Natos gemensamma missilförsvar och även flygpatrullera över Baltikum. Svenska markstridsförband skall också vara redo att bidra till Natos försvar av de baltiska staterna.

Läs mer

”Vi snakket i realiteten om en militær inngripen på opprørernes side.”

Den dåvarande norske statsministern Jens Stoltenberg och Natos generalsekreterare sedan 2014, kommenterar i sin biografi Min historie, Gyldendal 2016, västmakternas och Natos aggressionskrig mot Libyen, som inleddes 2011.

Det är bra att nya regementen byggs upp i olika delar av landet men det krävs en stark försvarsopinion för att de skall inriktas på försvar av det svenska territoriet. Antalet garnisonsorter inriktade på lokalt försvar skulle behöva återställas.

Försvarsmakten vill inte ha nya regementen: ”Klarar oss utan”, meddelar Sveriges Radio den 2 januari.

Försvarsledningens argument är att det kostar för mycket att bygga nytt eller att rusta upp äldre regementen. Till det kommer extra administrativa kostnader enligt försvarsledningen.

I stället vill man koncentrera utbildningen till färre orter.

Försvarsledningen utgår från en försvarsmakt som främst är baserad på yrkessoldater och då ser man med självklarhet på organisationen som vilken företagsledning som helst.  Kortsiktig effektivitet och kostnadsreduktion blir ledstjärnan.

Riksdagens försvarsbeslut från den 15 december 2020 innebar att fem nya regementen och en ny flygflottilj skulle etableras under de följande åren.

Läs mer

”In fact, this strategic objective may have been in place from the start. In March, more than a month before the new U.S. policy was announced, Chas Freeman, previously Assistant Secretary of Defense for International Security Affairs, observed,

’Everything we are doing, rather than accelerating an end to the fighting and some compromise, seems to be aimed at prolonging the fighting, assisting the Ukrainian resistance—which is a noble cause, I suppose, but…will result in a lot of dead Ukrainians as well as dead Russians.’

Freeman’s observation points to an uncomfortable truth: America’s two war aims are not really compatible with each other. Whereas a humanitarian effort would seek to limit the destruction and end the war quickly, the strategic goal of weakening Russia requires a prolonged war with maximum destruction, one that bleeds Russia dry of men and machine on battlefield Ukraine. Freeman captures the contradiction in a darkly ironic quip: ’We will fight to the last Ukrainian for Ukrainian independence.’”

Abelow, Benjamin. How the West Brought War to Ukraine: Understanding How U.S. and NATO Policies Led to Crisis, War, and the Risk of Nuclear Catastrophe (p. 11). Siland Press. 2022

Nu vid nyår har det gått mer än 10 månader sedan Ryssland angrep Ukraina. Mot alla odds kämpar det ukrainska folket vidare mot den ryska aggressionen. Det är ett rättfärdigt försvarskrig mot en angripare.

Rysslands intervention är ett allvarligt brott mot folkrätten och Ryssland bryter också mot krigets lagar genom terrorangrepp med missiler och drönare mot civila mål och civil infrastruktur.

Över huvudet på Ukraina pågår dessutom ett stormaktspel där USA för ett krig genom ombud som uppenbarligen syftar till att skada Ryssland så mycket som möjligt även om det blir Ukraina som får betala priset för det som ser ut som ett krig utan slut.

Ryssland å sin sida göra olika utspel och antyder en möjlig förhandlingslösning för att sedan dra tillbaka förslaget och istället hota med taktiska kärnvapen.

Vart det här stormaktspelet leder vet vi inte.

Oavsett stormakternas agerande bakom kulisserna och oavsett om Natos utvidgning fram till Rysslands gränser, i strid med löften som västsidan gav i samband med Sovjetunionens upplösning, har provocerat fram konflikten, är det ukrainska folkets kamp rättfärdig.

Småstater som värnar om fred och oberoende kan dra viktiga lärdomar från ukrainarnas försvarskrig.

Läs mer

Dåvarande Utrikesministern Ann Linde svarade på en fråga om vår säkerhet i riksdagen den 23 februari:

”Den militära alliansfriheten ger Sverige handlingsfrihet att i varje given situation agera på det sätt som bäst gagnar avspänning och en fredlig utveckling samt säkrar Sveriges självständighet i utrikespolitiken.”

Den svenska linjen som den hade formulerats i regeringens utrikesdeklaration den 16 februari låg då fast.

Enligt en intervju i DN var inget avgjort den 6 april, då Linde fick en fråga om Sverige skulle följa Finland: ”Det kan mycket väl bli olika beslut. Vi har olika historia, vi har olika geografi. Det är inte alls säkert att vi kommer till samma slutsats.”

Den 11 april på morgonen kommer dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist enligt egen utsago fram till att medlemskap i Nato är det enda rätta för Sverige. När Ann Linde och dåvarande statsministern Magdalena Andersson kommer till insikt är enligt egna utsagor mer glidande.

Den finska regeringens ytterst Natovänliga säkerhetspolitiska analys presenterades den 13 april.

Den 11 april meddelade Socialdemokraterna att man skulle inleda en intern säkerhetspolitisk dialog mot bakgrund av att Sveriges säkerhetspolitiska läge hade förändrats ”i grunden”. I underlaget för dialogen, som genomfördes i slutet av april och början av maj, lyftes bland annat följande fram: ”Det är viktigt att Sverige fortsatt bedriver en stark och självständig utrikespolitik. Utrikes- och säkerhetspolitiken går hand i hand.” Dialogen avslutades den 12 maj. Ann Linde och Peter Hultqvist ingick i kretsen som höll i den.

Läs mer