Texter

Nummer 3 2022 av den vänsterradikala tidskriften Clarté har temat Nato. Detta tema inleds med en lång artikel av Mikael Nyberg, Sverige, Nato och kriget i Ukraina. Artikeln tillför inget nytt i sak av nämnvärt värde. Mearsheimer, Walt, Kennan, Kissinger, Bacevich med flera har tagit upp många av de aspekter som berörs och med helt annan tyngd.  En hel del spekulationer och  påståenden görs om diverse förhållanden, men utan källhänvisningar och ofta i avsaknad av varje relevans för läget nu, som ju är det akuta att fokusera på.

Artikeln ingår i den vänsterradikala traditionen att ägna sig åt allmänna avslöjanden och hänge sig åt dystopi. Sådana budskap leder bara till passivitet, som vi redan har tillräckligt av.

Författaren har följaktligen inget vettigt att säga om vilka uppgifter en upplyst medborgerlig opinion – som det återstår att formera – bör ställa sig i ett läge där ett medlemskap i Nato kommer att utsätta vårt självbestämmande för utomordentligt hårt tryck, riskera att dra in oss i stormakternas upptrappade konfrontationer och motverka att vi kan bygga ett folkförsvar baserat på allmän värnplikt för eget försvar av vår suveränitet och det svenska territoriet i dess helhet.

Nybergs artikel följs av en av Mai Greitz med rubriken Ny spionerilag kan tysta Natokritik. Det är en lagstiftning som vi tagit upp på alliansfriheten.se och som förtjänar att belysas.

Därefter följer en artikel av Djibo Sobukwe om Nato i Afrika: en dödlig investering. Jag får inte ut något av den.

Sammantaget finns det för den som verkligen vill orientera sig om och medverka till hur svensk utrikes-, säkerhets-, och försvarspolitik bör utmejslas i ett läge, där vi är på väg in i Nato,  lika liten anledning att ägna tid åt Clarté nummer 3 2022 som att ägna tid åt Stefan Lindgrens bok Att dö för Nato.

Var det inte någon som en gång hävdade att ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.” För oss gäller det nog att i ett kritiskt, defensivt läge bevara det bästa i svensk tradition.

För att uppmärksamma FN-dagen den 24 oktober   publicerar vi här utdrag ur ett kapitel av Rolf Andersson ur boken Lagen mot krig ( Celanders , 2013).

Vi återger också ett utdrag ur en bok av folkrättsprofessorn Olivier Corten.

***

Folkrätten riktar sig i princip till stater, och gäller för statens relationer till andra stater. Detta folkrättens mellanstatliga perspektiv är mycket tydligt i FN-stadgan.

Folkrätt skapas genom sedvanerätt. Det är rätt som skapas genom staternas etablerade praxis och erkännande av denna som ny rätt. Men framförallt skapas folkrätt numera genom traktater och konventioner (avtal), som staterna förbinder sig att följa. När en traktat har en så stor anslutning som FN-stadgan får den en sådan genomslagskraft och ett sådant erkännande att den samtidigt blir till ny sedvanerätt och därigenom bindande för alla stater, även sådana som inte anslutit sig.

Grundläggande för FN – fundamenten – är enligt artikel 1.1 och 1.2 framförallt att ”upprätthålla internationell fred och säkerhet”, att ”undertrycka angreppshandlingar” samt att ”mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt”. Det slås också fast att FN ”grundar sig på principen om samtliga medlemmars suveräna likställdhet”.

Suveränitetsprincipen är central i FN-stadgan. En stat är inte underordnad någon annan stat. Statens territoriella integritet och politiska oberoende skyddas av stadgan. Och inom statens territorium har statens myndigheter maktmonopolet. Dessa fundamentala principer upprätthålls i FN-stadgan genom interventionsförbud, dvs. dels aggressionsförbudet enligt artikel 2.4, dels förbudet mot inblandning i en stats interna angelägenheter enligt artikel 2.7.

Läs mer

En promemoria om Sveriges medlemskap i Nato, DS 2022:24, har av regeringen skickats ut på remiss.

I den föreslås ett antal lagändringar, som vi kommenterat tidigare på den här sajten.

Fokus i denna artikel läggs på själva beslutsprocessen, som – är det tänkt – ska leda fram till det eftersträvade medlemskapet, och på villkoren för besluten som i så fall ska till.

Den här artikeln är inte på något sätt heltäckande och kan inte heller vara det. Utöver de beslut och lagändringar, som vi berör med anledning av informationen i promemorian, tillkommer ytterligare många regleringar som nu är föremål för utredning, bland annat från Försvarsmaktens sida. Till dessa regleringar avser vi att återkomma i den mån de visar sig vara väsentliga och de ständigt upprepade kraven på närmast fullständig sekretess inte hindrar en vettig belysning.

Läs mer

Sverige står inför ett medlemskap i Nato. Alliansen leds av USA som nu allt tydligare vänder sig från Europa och rustar sig för att konkurrera på alla plan och särskilt militärt med Kina.

USA försäkrar att Natos försvarsåtagande gentemot sina medlemsländer (artikel 5) om stöd vid angrepp gäller, samtidigt som många bedömare i Europa ifrågasätter om USA vid ett krig kommer att bistå stater i Europa.

Den amerikanska administrationen har publicerat en ny nationell säkerhetsstrategi där det tydligt framgår vad den amerikanska administrationen prioriterar.

En nationell säkerhetsstrategi publiceras periodiskt och årets ersätter den från 2021. Strategin beskrivs på en hög nivå och anger riktning och policy för USA:s utrikes- och säkerhetspolitik, men tar också upp riktlinjer för den amerikanska inrikespolitiken. Huvuddelen ägnas åt USA:s roll i världen och den säkerhetspolitiska strategin.

Strategin tecknar en hotfull bild av världsläget, där USA måste rusta sig militärt, politiskt och ekonomiskt för att möta Kina, som utpekas som huvudmotståndaren.

Några egentliga alternativ till upprustning och mobilisering av USA och allierade stater och partners anges inte. Nedrustning nämns men inte mer än så.  Diplomati, dialog och åtgärder för att sänka spänningarna i världen spelar en helt underordnad roll i strategin.

Läs mer

Förberedelserna för det tilltänkta svenska medlemskapet i Nato pågår nu för fullt på olika håll.

Vi har möten med och förhandlar med företrädare för den turkiska regimen.

Trycket på oss för att trappa upp vapenleveranserna till Ukraina till en krigförandes nivå ökar och ska väl få oss att bekräfta vår lojalitet mot Nato.

Försvarsmakten har på uppdrag av regeringen tagit fram en den 13 september daterad delredovisning av sina bedömningar med anledning av den svenska ansökan. Redovisningen är nästan helt maskad (vi har begärt ut handlingen). Men vi kan inte låta bli att återge en insikt som Försvarsmakten redovisar, nämligen att ett svenskt medlemskap ”ger Sverige en ny dynamik vad avser hot, utmaningar respektive försvarsmöjligheter”. Kan det vara detta som brukar kallas för instabilitet av det slag som statsminister Magdalena Andersson hänförde sig till före sin omvändelse, men sedan snabbt backade från? Försvarsmakten återkommer med sin slutredovisning senare i år. Det substantiella i den lär vi väl inte heller få ta del av.

Läs mer

Vi återpublicerar här en ett inlägg av Ingemar Folke från 15 juni 2018 (Utgivarna)

På 1950-talet tillfördes Ukraina halvön Krim, som 1784 hade erövrats av Ryssland. Efter Sovjetunionens upplösning ingår Krim i Ukraina. På våren 2014 annekterade Ryssland självsvåldigt Krim. Annekteringen stod i strid med FN-stadgans förbud mot hot om våld.  Ryssland anordnade en folkomröstning på Krim. Ryssland meddelade att nästan alla som deltog i omröstningen ville att Krim skulle tillhöra Ryssland.

Resultatet av en omröstning, som anordnats av den annekterande staten, har givetvis ingen folkrättslig betydelse. Inte ens ett resultat från en korrekt anordnad folkomröstning kan enligt folkrätten rättfärdiga att en stat med hot om våld tillskansar sig en bit av en annan stats territorium.

Men har inte de till största delen rysktalande Krimborna rätt att själva bestämma om de vill tillhöra Ukraina eller Ryssland? Utgör inte detta en del av ”folkens självbestämningsrätt”, som också nämns i FN-stadgan?

Läs mer

Kapprustningen i Arktis och Nordkalotten mellan Ryssland och USA handlar inte minst om kontroll av hav och landområden för att säkra respektive stats strategiska kärnvapen inför en möjlig framtida nukleär kraftmätning dem emellan.

Rysslands mål är att säkra passage ut till Nordatlanten av de atomdrivna kärnvapenbestyckade ubåtarna, medan USA med sin återuppsatta ”Andra flotta” och genom baser i Nordnorge och på Island förbereder blockering av den ryska ”Norra flottan” och vill skapa möjligheter att slå mot baserna på Kolahalvön. Detta har inte mycket att göra med Rysslands ambitioner i övrigt att skapa intressesfärer längs sina gränser i Europa, där angreppet på Ukraina är det mest flagranta exemplet.

Det faktum att Arktis och Nordkalotten inte i första hand utgjort områden, där Ryssland utgångsgrupperat sig för att kunna angripa Natos medlemsstater har tidigare möjliggjort för alla parter att betrakta regionerna som lågspänningsområden, där man velat undvika onödiga provokationer. Ett undantag gäller för Norge, där Finnmark med sin närhet i till Kolahalvöns ryska kärnvapenbaser alltid varit ett känsligt område, och Norge har strävat efter att både upprätthålla normala relationer med Ryssland och stärka sitt militära försvar i regionen.

Stora delar av den här politiken håller nu på att snabbt förändras.

Läs mer

”I Sverige är det hela folket som är armén”.

Så skrev Moa Martinsson 1942 i en liten skrift ”Armén vid horisonten” där hon också framhåller att ”Hemvärn är det vackraste av alla krigiska ord”. Hur fint har inte författarinnan med dessa ord tecknat grunden för hela vårt försvar, nämligen folkförsvaret och dess förankring i vårt land.

Erik G Bengtsson, chef för armén, i inledningen till jubileumsboken HEMVÄRNET 1940 – 1990, som gavs ut 1990.