Texter

Hur skall man definiera utrikespolitik? Enkelt uttryckt avser det hur en stat sköter sina relationer med omvärlden. För att vara trovärdig måste en utrikespolitik baseras på reala resurser och tillgodose ett lands långsiktiga intressen. Politiken utgör ett budskap till omvärlden men också till den egna nationen. De utrikespolitiska åtgärder som vidtas måste stämma överens med syftet.

Man kan tala om paradigmskiften i ett lands utrikespolitik, det vill säga då man på grund av förändrade omständigheter eller av andra skäl har övergått från en utrikespolitisk linje till en annan. Det har Sverige gjort till exempel 1572, då vi gav oss in i stormaktsstriden om herraväldet i Östersjöområdet; 1630 då vi inträdde i Trettioåriga kriget; 1812 då Karl Johan Bernadotte genomdrev ett skifte i den svenska utrikespolitiken från krigföring på den europeiska kontinenten till koncentration på fredlig samexistens och utveckling i Norden.

2022–2024 har återigen ett sådant dramatiskt skifte skett. Vi har övergett en genomtänkt politik som vi haft i 200 år och gett oss in i USA:s militärallians mot Ryssland, vilket innebär stora risker för vårt land. I spannet mellan avspänning och avskräckning har vi hamnat på en högre risknivå än tidigare. Det är endast rationellt, om man är övertygad om att Ryssland oprovocerat kommer att gå till anfall mot vårt land eller mot andra medlemsstater i Nato och EU.

Läs mer

Regeringen fattade den 17 oktober ett ”rambeslut”, som gäller tillämpningen av DCA-avtalet med USA. Enligt beslutet medger regeringen tillträde till territoriet för amerikanska militära statsluftfartyg, statsfartyg och militära fordon (stridskrafterna) enligt Försvarsmaktens närmare bestämmande beträffande verksamhet som ska genomföras i enlighet med DCA-avtalet. Beslutet är nu tidsbegränsat till 2024 och 2025.

Flera frågor inställer sig. Varför behövs ett sådant beslut när det redan föreligger ett DCA-avtal som reglerar tillträdet för sådana stridskrafter? Vad är det Försvarsmakten ska bestämma om i detta sammanhang? Och vad är det för verksamhet som avses och som tydligen ska genomföras enligt DCA-avtalet? Rambeslutet är kryptiskt och svaren på dessa frågor är inte helt lätt att utläsa.

Bakgrund

Artikel 11 i DCA-avtalet innehåller en generell bestämmelse om amerikanskt tillträde till svenskt territorium. Syftet med bestämmelsen är enligt förarbetena (prop. 2023/24:141) att enskilda beslut om tillträde inte ska behöva fattas inför varje amerikanskt besök. De amerikanska stridskrafterna ”ska” därför ges tillträde till Sverige så länge det tioåriga avtalet är i kraft.

Läs mer

Regeringen gav den 17 oktober Försvarsmakten i uppdrag att inom vissa ramar ”genomföra” DCA-avtalet med USA. Vilket mandat får Försvarsmakten? Vad får Försvarsmakten ”verkställa” och ”träffa avtal om”? Och vilka frågor ligger kvar på regeringens bord?

Det första som berörs i regeringsbeslutet är avtalsbestämmelsen som ger amerikanska styrkor rätt till ”obehindrad” användning av de sjutton baser som omfattas av avtalet (artikel 3, punkt 1). Dessa baser får användas för bland annat övningar; transitering; tankning; landning; inkvartering av personal; utplacering av styrkor; förhandslagring av materiel; beredskapsoperationer; och andra ändamål som parterna kommer överens om.

Utgångspunkten enligt avtalet är att parterna gemensamt ska använda de nu aktuella sjutton baserna. Men det anges samtidigt att USA kan ges ensamrätt till sådana delar av baserna som Sverige och USA eller deras ”verkställande organ” särskilt fastställt att endast amerikanska styrkor ska få tillgång till och använda.

Av regeringsbeslutet framgår Försvarsmakten utses till ”verkställande organ” i frågor som avser ”exklusiv amerikansk användning av” delar av en eller flera av de sjutton baserna.

Det är alltså denna exklusiva rätt för USA som nu aktualiseras. Regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att som ”verkställande organ” genomföra avtalet i denna del. Vad detta konkret handlar om framgår inte av beslutet. Det kan vara fråga om ett eller flera konkreta projekt eller ta höjd för förväntade amerikanska krav.

Läs mer

Jonny Lindfors tillträde som arméchef i juni 2023. Han har utbildats vid US Army War College. Som så många andra svenska militärer har han tjänstgjort i Afghanistan och Kosovo.

Lindfors driver nu linjen att Sverige försvaras bäst utomlands och att landet får finna sig i att inte mycket blir kvar till det egna nationella försvaret. Denna uppseendeväckande ståndpunkt har han torgfört ett bra tag nu utan att möta nämnvärda invändningar.  Det är dock inte en linje som han har konstruerat själv, även om han tämligen hederligt tydliggjort dess implikationer skarpare än andra. Det är en linje som rimmar rätt väl med tankegångarna hos det dominerande försvars- och säkerhetspolitiska etablissemanget, vilka tankegångar nu senast kom till uttryck i propositionen om totalförsvaret.

I botten på denna politik ligger en bristande tilltro till att vi förmår något själva och att vi försiktigt kan manövrera oss fram i en nog så kinkig terräng med hyggligt bevarad självbestämmanderätt. Den politik som för närvarande dominerar går ut på att i hög grad foga sig efter framför allt USA:s intentioner och att inom Nato gå längre än andra medlemmar för att bli ”bäst i klassen”.

Vi går här kronologiskt igenom ett antal artiklar och uttalanden av Lindfors för att se om det finns en linje i hans tänkande.

Artikeln The Arctic is definitely heating up — in more ways than one publicerades 12 oktober 2018 på sajten Warroom innan Lindfors tillträdde som arméchef:

“In the ongoing competition between the United States, Russia, and China, smaller nations such as Norway, Sweden, and Finland are treated like tokens on a geographical gameboard. They are forced to react to their security context, in order to influence their situations in their nations’ best interests.”

Detta är ingen dålig utgångspunkt. Sveriges nationella intresse bör diktera politiken. Sedan är det en annan sak att det inte alltid är lätt att internt enas om vad detta innebär. Öppnar man sig för utländskt inflytande, något som numera är mer regel än undantag i vårt land, blir det kinkigare att bevara kärnan i det egna självbestämmandet. Medlemskapet i Nato gör oss mer utsatta. DCA-avtalet med USA öppnar oss för ett inflytande som det nu inte går att överblicka.

Läs mer

I regeringens proposition om det svenska försvaret, Totalförsvaret 2025-2030, föreslås de militära anslagen växa från 125 miljarder kronor innevarande år till 186 miljarder kronor 2030. Det är dock osäkert hur stor del av de medlen som kommer att gå till svenskt försvar.

Efter den nästan totala nedmonteringen av försvaret vid kalla krigets slut startade en viss upprustning som en följd av Rysslands annektering av Krim och ockupation av delar av östra Ukraina 2014. Med medlemskapet i Nato har försvarsdoktrinen formats utifrån Natos krav. Det går igen i försvarspropositionen som flera gånger hänvisar till kommande Nato-planer då det delvis lämnas öppet hur det svenska försvaret skall utvecklas. Där planerna är kända ligger enligt försvarsdepartementet propositionen väl i linje med Natos önskemål.

Kritik har riktats från flera håll mot att beslut från tidigare försvarsberedningar, främst gällande arméns uppbyggnad, inte uppfyllts av regeringar och försvarsledningar.  Bland annat har Riksrevisionen kommit med skarp kritik mot att markstyrkorna gång på gång fått stå tillbaka för andra satsningar, främst för flyget.

Det har medfört att Sverige fortfarande saknar ett territorialförsvar för hela landet. Med Nato-medlemskapet har inriktningen nu blivit att de få markstyrkor vi har skall förflyttas österut för att stationeras i norra Finland och Baltikum (ett första steg är en svensk bataljon till Lettland).

Läs mer

Professor emeritus Rolf Tamnes, knuten till Norges utrikespolitiska institut, skriver initierat om de långa linjerna i norsk försvars- och säkerhetspolitik ur ett Nato perspektiv i artikeln Fortid, nåtid, fremtid som nyss publicerats på sajten Stratagem.no.

Den norska strävan efter starkast möjliga förankring i väst har varit en pelare i norskt tänkande om krig och fred. Sveriges ansatser för att bibehålla alliansfrihet och neutralitet inom en skandinavisk ram mötte norskt motstånd. Förhandlingarna om ett försvarssamarbete som fördes under 1949 strandade. Norge men även Danmark och Island gick med i Nato.

Tamnes skildrar vad medlemskapet i Nato innebar för Norge under det kalla kriget. Politiken då genomsyrades av linjen att få hjälp utifrån och att invitera västmakterna att knyta Norge nära till sig. Norge lutade sig alltmer åt USA.

Försvarsminister Jens Hauge, som starkast hade gått emot ett skandinaviskt försvarsförbund, var enligt Tamnes den främste arkitekten bakom efterkrigstidens försvars- och säkerhetspolitik. Den skulle bygga på avskräckning och avspänning gentemot ryssarna. Och den skulle svara mot behovet att invitera och integrera allierade styrkor i det nordliga flankförsvaret, men samtidigt sätta gränser för allierad verksamhet i fredstid genom praktisk avskärmning. Detta var tänkt som en sorts dubbel politik. Enligt Tamnes var det Hauge som formulerade den norska basförklaringen 1949 och grunderna för var gränsen skulle dras för den allierade verksamheten i norr. Tamnes menar att dessa begränsningar inte var huggna i sten, men hur de kunde anpassas efter allvaret i läget framgår inte klart.

Läs mer

General Cristopher Cavoli, som är Natos överbefälhavare, Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), och samtidigt överbefälhavare för de amerikanska arméns styrkor i Europa, intervjuades förra månaden av Ivo Daalder som är knuten till Chicago Council on Global Affairs och tidigare varit USA:s ambassadör till NATO.

En central frågeställning som berörs i intervjun mot bakgrund av de medvetna begränsningarna i artikel 5 i Natos stadga (den så kallade musketörparagrafen) är vilka befogenheter Cavoli som SACEUR har i olika lägen. Utgångspunkten är att det är Nordatlantiska rådet (NAC) som avgör om artikel 5 ska sättas i verket genom beslut om åtgärder vid väpnat angrepp mot en medlemsstat. Som medlem av Nato deltar Sverige i rådet vid sådana ställningstaganden. Sverige kan då genom att vägra konsensus förhindra ett beslut. Det är av stor vikt för ett litet land som vårt att hålla på denna beslutsordning. Den gör det möjligt att tillsammans med andra likasinnade stater gå emot offensiva, aggressivt inriktade projekt eller åtminstone ställa villkor. Det ligger i Sveriges intresse att denna beslutsordning inte undergrävs genom delegation till SACEUR. Frågans betydelse understryks genom regeringens proposition denna vecka, som vi behandlat på sajten, att riksdagen ska besluta om att ställa land-, flyg- och marina styrkor till Natos förfogande och befäl under 2025 inom hela eller delar av Natos operationsområde. Vilka implikationer kan detta få med svenska soldater på plats i till exempel Lettland om ett från början fredstida läge skulle övergå i kris och än värre upptrappning. Vilken vägledning får läsaren av Cavoli:

Läs mer