NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
”We should not pay too much attention to the U.S. presidential election. Instead, we should concentrate on what matters here and what we can get done. We have spent too long looking to abstract NATO or the mighty America, hoping they’ll do something. It has been laziness and convenience. We should do more ourselves. Then we would not have to worry about U.S. or some other country’s elections, which should not be our problem to begin with.”
Former Estonian Defense Forces (EDF) chief Martin Herem
Amerikanska statsvetare har ett aktningsvärt inflytande på den i vart fall i väst dominerande diskussionen om krig och fred. Det finns onekligen röster där som det är värda att lyssna till. Men bara ibland och inte så särdeles ofta. Det handlar där framför allt om stormaktspolitik och mindre staters intressen är inte särskilt angelägna ämnen. FN-stadgan och dess våldsförbud behandlas oftast styvmoderligt i dessa kretsar. Den dominerande trenden tycks för närvarande vara att USA ska koncentrera sig på att gå emot och hålla Kina i ”schack”, något som president Joe Bidén helt nyligen förklarade att han var rätt man för. Under Trump, om han går segrande fram, kommer vi att få höra mer om temat ”America first!” och sannolikt aggressivare tongångar. Den kanadensiske professorn Dale Copeland har skrivit en mycket intressant bok: A World Safe for Commerce: American Foreign Policy from the Revolution to the Rise of China (Princeton,2024). I reklamen för boken heter det något förenklat men ändå träffande: “Hur kommers avgör huruvida Amerika bevarar freden eller går till krig.” Perspektivet är alltså amerikanskt och stormaktspolitiskt. Småstater ges föga plats här, men Copeland belyser viktiga frågeställningar.
Copeland utvecklar sin egen utrikes- och säkerhetspolitiska teori, ”dynamisk realism”, på åtskilliga sidor i boken, där han polemiserar mot andra teoribildningar, bland andra offensiv realism, defensiv realism och olika liberala skolor.
Förenklat kan man säga att Copeland särskilt lyfter fram den betydelse handeln, utbytet av varor mellan länderna, har för fred och säkerhet. Han belyser hur handeln både reducerar och minskar riskerna för internationella kriser. Vinklingen är amerikansk och han följer historiskt, från grundandet av USA, hur landet rört sig från fred till konflikt, inklusive krig, när den handel som krävs för att tillvarata den nationella säkerheten hotas.
Pål Jonson, försvarsminister i det ”lilla Natolandet” Sverige, disponerar inte över mycket till militär trupp. Det lilla han har vill han internationalisera och ”outsourca”. Trupp ska skickas till Baltikum, officerare till Finland och hemvärnet ”vässas” för gränsöverskridande verksamhet. Inte mycket blir kvar för försvaret av Sverige. Lyhörd som han är på signaler från Washington blickar han nu återigen mot den indo-pacifiska regionen i en artikel författad tillsammans med Japans försvarsminister som idag publiceras i DN. Det hela är faktiskt obegripligt. Han kan inte gärna tro att Sveriges säkerhet försvaras i denna avlägset belägna region som riskerar att bli en ny krutdurk genom allt mer spända motsättningar mellan Kina och USA inklusive partnerländer. Istället för att på ytterst oklara premisser ägna kraft åt dunkla missioner som bara kan dra oss in i motsättningar som inte är våra borde han ta sig samman och se om det egna huset. Som svensk försvarsminister är det hög tid för honom att fullgöra det han som anvarig borde göra.
Läs artikeln här:
”Japan och Sverige behöver utöka försvarssamarbetet” – DN.se
Läs mer om denna äventyrspolitik här:
På en pressträff i Washington den 10 juli redovisade statsminister Ulf Kristersson sin uppfattning om Sveriges position i Nato enligt vad TT rapporterade:
”Vi är inte ett litet Natoland utan ett stort Natoland”, säger han.
Han torde vara ensam om den uppfattningen. Den vinner inte heller stöd av att det ser ut som om Sverige skulle underställas olika kommandon inom Nato, varvid Gotland skulle bli underordnat Brunssum och resten av Sverige underställt Norfolk. En sådan splittring ligger kanske i Natos intresse, där man har att kompromissa mellan stridiga intressen som drar militär kraft åt olika håll. Att Gotland skulle bli en från resten av Sverige lösryckt pusselbit i Natos övergripande planer för att få ihop det hela, ligger inte i Sveriges intresse. Även om vi är medlem av Nato ska Sverige ta fram en nationell plan som visar hur landet enligt egen uppfattning ska försvaras. Det försvåras om landet är underställt olika kommandon. Vilket värde den nationella planen får är dock högst osäker och beroende av den egna statsledningens vilja att hävda den i ett Nato sammanhang. Vad som hittills framkommit är illavarslande.
Varthän Kristerssons dillerier om Sverige som ”ett stort Natoland” är tänkt att föra oss indikeras av hans uttalanden i övrigt i anslutning till toppmötet (Sveriges Radio 11 juli), där han beskrev Kinas agerande som en ”djup provokation” och på frågan om sanktioner svarade att ”vi kommer i alla fall närmare en situation där EU borde agera kraftfullare mot Kina.”
Ledaren för ett mycket ”litet Natoland” som Sverige bör avhålla sig från att bli en megafon för ena sidan i en konfrontation mellan verkliga stormakter där motsättningarna och skärningspunkterna dem emellan kommer att ha bestämmande strategiskt inflytande på händelserna i världen framgent och där vårt inflytande är försumbart och där vi därför bör manövrera för att hålla distans och framförallt inte hänge oss åt opåkallad ”aktivism” av värsta slag.
“If the Soviet Union were to sink tomorrow under the ocean’s waters, the American military-industrial establishment would have to continue substantially unchanged until some other adversary could be invented. Anything else would be an unacceptable shock to the American economy.”
George F. Kennan Foreword to The Pathology of Power by Norman Cousins, 1987.
På spørsmål om hvor langt inn i Russland Ukraina vil kunne bruke de donerte F-16-flyene, svarer Støre:
– Vår ramme er at Ukraina etter folkeretten har rett til å forsvare seg selv. På punkt to etter folkeretten må de skille mellom militære og sivile mål. De to forutsetningene er absolutte fra vår side, sier han. […]
Forsvarsminister Bjørn Arild Gram sier det er få reservedeler igjen etter salget til Romania, men at en mulighet er at Norge kan bidra med finansiering.
– Om vi kjøper nye reservedeler, eller kjøper brukt, så er vi i samarbeid med andre land og leverandører for finne ut hvordan vi kan bidra med økonomi for å få det til. Det er dette arbeidet som pågår i koalisjonen nå, sier Gram. Läs artikel
Regeringen har tagit fram en nationell säkerhetsstrategi som skall gälla fram till 2030.
Strategin har tre fokusområden:
-ett säkert Sverige som tar upp de yttre hoten;
-ett tryggt och sammanhållet Sverige som innefattar försvar för demokrati och fri-och rättigheter; och
-– ett motstånds- och konkurrenskraftigt Sverige som anger åtgärder för att stärka samhällets motståndskraft mot hybridpåverkan och andra hot.
Allt är viktigt och skall prioriteras och få torde ha något att invända mot de vackra målen. Vad de kommer att betyda i praktiken är dock osäkert. Inga konkreta mål som kan följas upp och utvärderas är angivna. Regeringen lämnar detta öppet då strategin ”kommer att omsättas i konkret handling inom ramen för regeringens ordinarie arbete”. Risken att oppositionen skulle ta strid mot strategin är minimal. Socialdemokraternas Peter Hultqvist har uttryckt missnöje men främst för att han inte fick vara med i jobbet.
Danmark blev medlem i Nato 1949, samma år som Norge, och har varit en trogen allierad med USA. Danmark har lojalt ställt upp i flera av USA:s krig under de senaste 20 åren. Det finns en bred majoritet i det danska folketinget för att fortsatt se USA som sin viktigaste allierade. Samtidigt är man medveten om att USA:s intressen kan komma att skifta och inrikta sig mer på att hålla tillbaka Kina.
USA har under senare år visat allt större intresse för Arktis och bygger nu militär styrka i regionen för att kunna möta Ryssland. Ryssland å sin sida rustar för att säkra sina strategiskt viktiga baser på Kolahalvön där de kärnvapenbestyckade ubåtarna finns.
Danmark, Finland och Sverige är på väg att öppna sina territorier för fri amerikansk militär närvaro. I Norges fall handlar det om en utvidgning av antalet baser som ställs till USA:s disposition.
De DCA-avtal som envar av de fyra staterna tecknat med USA bygger på samma amerikanska modellavtal och är tämligen likalydande. Men det finns skillnader. Dessa avvikelser hänger samman med den omsorg respektive stat visat om det egna landet suveränitet. Detta är en fråga som behandlas seriöst i Finland, i alla fall seriösare än i Sverige.
I det finska försvarsutskottets yttrande över regeringens proposition om DCA-avtalet görs ett flertal påpekanden som är av intresse även ur ett svenskt perspektiv.
Det framgår där att det var USA, som efter ett möte i mars 2022 mellan presidenterna Niinistö och Biden, under våren föreslog att länderna skulle ta fram ett DCA-avtal. Detta avtal undertecknades i december förra året och är nu alltså föremål för behandling i riksdagen.
Utskottet gör i sitt utlåtande en övergripande bedömning av avtalet:
”Utskottet anser att DCA-avtalet ur Finlands perspektiv är en exceptionellt långtgående överenskommelse som baserar sig på djupt ömsesidigt förtroende, eftersom avtalet ger de amerikanska styrkorna många olika befogenheter i Finland.”
Debatten i riksdagen om DCA-avtalet fördes sedan sammansatta utrikes- och försvarsutskottet genom sitt betänkande (2023/24:UFöU1) ställt sig bakom avtalet. Generellt kan sägas att diskussionen i riksdagen under 6 timmar inte var av det upplyftande slaget. Här finns protokollet från debatten.
Avtalet antogs med sex av de åtta riksdagspartiernas röster. V och MP röstade emot. Begäran om bordläggning från V avslogs med samma röstningsresultat.
Vi kommer här att kommentera debatten kring några frågor som vi bedömer som viktiga i DCA-avtalet:
1.DCA-avtalet: ramar och syfte
I artikel 1 i avtalet slås det fast att det har tagits fram ”med samtycke” av Sverige och att ”all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium.”
I riksdagens debatt berördes inte den närmare innebörden av denna skrivning och inte heller gick man in på det yttersta syftet med avtalet.
Endast i ett inlägg (Jacob Risberg (MP)) påpekades att svenska intressen lyser med sin frånvaro och att avtalet är till för USA.
Avtalet innehåller inga förpliktelser från USA:s sida att försvara Sverige.
I inläggen från regeringen och Socialdemokraterna beskrevs dock avtalet så att det framstod som ett försvarsavtal.
Morgan Johansson (S):” Det är det mest konkreta uttrycket för den så kallade transatlantiska länken, det vill säga USA:s åtagande att vid behov vara med och försvara demokratierna i Europa, precis som man gjorde under andra världskriget”. Och vidare: ” Det är bara en än större anledning för oss i Sverige att förstärka den transatlantiska länken så att USA:s åtaganden mot Europa blir ännu tydligare. Det är precis detta som DCA nu gör.”
Aron Emilsson (SD), ordförande vid sammansatta utskottets behandling av propositionen i riksdagen, menade att DCA-avtalet endast handlar om försvarssamarbete, och Jörgen Berglund (M) hävdade att det var ett avtal som avskräcker från krig då den som ger sig på Sverige vet att den också får USA som motståndare.
Hur det blir med det är emellertid en helt öppen fråga. Avtalet binder inte USA till att bidra till svenskt försvar.
Det mesta talar för att konfrontationerna mellan Kina och USA kommer att prägla i vart fall det kommande decenniet. Rysslands krig mot Ukraina ingår naturligtvis i helhetsbilden och inverkar på flera plan. Men oavsett om det blir ett oändligt långt krig, ett labilt vapenstillestånd eller en fred av något slag, kommer motsättningen mellan USA och Kina i grunden att kvarstå som en utmaning för världens fredsverkande krafter att försöka länka i förmedlande riktning.
Motsättningen mellan USA och Kina utspelas på ett flertal plan. Direkta militära skärmytslingar har hittills undvikits, men kan ligga i farans riktning. USA främjar ett upptrappat scenario när det gäller frågan om Taiwan, som enligt ”ett Kina-principen” utgör en del av Kina. Genom vapenexport, ständiga ”högnivå” delegationer på besök och andra åtgärder eskalerar USA motsättningarna i frågan. Spänningarna ökar också i Sydkinesiska sjön med återkommande demonstrationer av marin styrka. Båda staterna söker allierade. USA har planer på att involvera Nato eller åtminstone så många medlemsstater som möjligt i sin strategiska inriktning mot Kina. Någon enighet i Nato om denna kurs föreligger knappast, även om USA under hand fått igenom skarpare skrivningar mot Kina i styrande dokument.
Norden ligger geografiskt lågt bort från dessa känsliga konfliktområden. Men som medlemmar i Nato och med sina DCA-avtal i släptåget kommer de nordiska länderna att utsättas för press från USA att understödja den amerikanska linjen. Sverige bör föra en försiktig, neutral linje, men försvarsminister Pål Jonson har redan fogligt indikerat en annan svensk ambition.
I samband med att Sverige beslutade att köpa in det amerikanska Patriot-systemet fanns det annars kritiker som hävdade att det fransk-italienska SAMP/T med Aster-robotar var både billigare och bättre genom att kunna verka i 360 grader. Patriot kan bara riktas i 120 grader. Men när den första eldenheten 103 överlämnades till Lv 6 i slutet av 2021 lät dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist (S) övertygad om att Patriot var rätt val.
– Vi har köpt det här systemet för att det är bäst. Samtidigt är den transatlantiska länken viktig för Sverige, förklarade han då.
Officerstidningen 27 juni