NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
“If the Soviet Union were to sink tomorrow under the ocean’s waters, the American military-industrial establishment would have to continue substantially unchanged until some other adversary could be invented. Anything else would be an unacceptable shock to the American economy.”
George F. Kennan Foreword to The Pathology of Power by Norman Cousins, 1987.
På spørsmål om hvor langt inn i Russland Ukraina vil kunne bruke de donerte F-16-flyene, svarer Støre:
– Vår ramme er at Ukraina etter folkeretten har rett til å forsvare seg selv. På punkt to etter folkeretten må de skille mellom militære og sivile mål. De to forutsetningene er absolutte fra vår side, sier han. […]
Forsvarsminister Bjørn Arild Gram sier det er få reservedeler igjen etter salget til Romania, men at en mulighet er at Norge kan bidra med finansiering.
– Om vi kjøper nye reservedeler, eller kjøper brukt, så er vi i samarbeid med andre land og leverandører for finne ut hvordan vi kan bidra med økonomi for å få det til. Det er dette arbeidet som pågår i koalisjonen nå, sier Gram. Läs artikel
Regeringen har tagit fram en nationell säkerhetsstrategi som skall gälla fram till 2030.
Strategin har tre fokusområden:
-ett säkert Sverige som tar upp de yttre hoten;
-ett tryggt och sammanhållet Sverige som innefattar försvar för demokrati och fri-och rättigheter; och
-– ett motstånds- och konkurrenskraftigt Sverige som anger åtgärder för att stärka samhällets motståndskraft mot hybridpåverkan och andra hot.
Allt är viktigt och skall prioriteras och få torde ha något att invända mot de vackra målen. Vad de kommer att betyda i praktiken är dock osäkert. Inga konkreta mål som kan följas upp och utvärderas är angivna. Regeringen lämnar detta öppet då strategin ”kommer att omsättas i konkret handling inom ramen för regeringens ordinarie arbete”. Risken att oppositionen skulle ta strid mot strategin är minimal. Socialdemokraternas Peter Hultqvist har uttryckt missnöje men främst för att han inte fick vara med i jobbet.
Danmark blev medlem i Nato 1949, samma år som Norge, och har varit en trogen allierad med USA. Danmark har lojalt ställt upp i flera av USA:s krig under de senaste 20 åren. Det finns en bred majoritet i det danska folketinget för att fortsatt se USA som sin viktigaste allierade. Samtidigt är man medveten om att USA:s intressen kan komma att skifta och inrikta sig mer på att hålla tillbaka Kina.
USA har under senare år visat allt större intresse för Arktis och bygger nu militär styrka i regionen för att kunna möta Ryssland. Ryssland å sin sida rustar för att säkra sina strategiskt viktiga baser på Kolahalvön där de kärnvapenbestyckade ubåtarna finns.
Danmark, Finland och Sverige är på väg att öppna sina territorier för fri amerikansk militär närvaro. I Norges fall handlar det om en utvidgning av antalet baser som ställs till USA:s disposition.
De DCA-avtal som envar av de fyra staterna tecknat med USA bygger på samma amerikanska modellavtal och är tämligen likalydande. Men det finns skillnader. Dessa avvikelser hänger samman med den omsorg respektive stat visat om det egna landet suveränitet. Detta är en fråga som behandlas seriöst i Finland, i alla fall seriösare än i Sverige.
I det finska försvarsutskottets yttrande över regeringens proposition om DCA-avtalet görs ett flertal påpekanden som är av intresse även ur ett svenskt perspektiv.
Det framgår där att det var USA, som efter ett möte i mars 2022 mellan presidenterna Niinistö och Biden, under våren föreslog att länderna skulle ta fram ett DCA-avtal. Detta avtal undertecknades i december förra året och är nu alltså föremål för behandling i riksdagen.
Utskottet gör i sitt utlåtande en övergripande bedömning av avtalet:
”Utskottet anser att DCA-avtalet ur Finlands perspektiv är en exceptionellt långtgående överenskommelse som baserar sig på djupt ömsesidigt förtroende, eftersom avtalet ger de amerikanska styrkorna många olika befogenheter i Finland.”
Debatten i riksdagen om DCA-avtalet fördes sedan sammansatta utrikes- och försvarsutskottet genom sitt betänkande (2023/24:UFöU1) ställt sig bakom avtalet. Generellt kan sägas att diskussionen i riksdagen under 6 timmar inte var av det upplyftande slaget. Här finns protokollet från debatten.
Avtalet antogs med sex av de åtta riksdagspartiernas röster. V och MP röstade emot. Begäran om bordläggning från V avslogs med samma röstningsresultat.
Vi kommer här att kommentera debatten kring några frågor som vi bedömer som viktiga i DCA-avtalet:
1.DCA-avtalet: ramar och syfte
I artikel 1 i avtalet slås det fast att det har tagits fram ”med samtycke” av Sverige och att ”all verksamhet som omfattas av avtalet ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium.”
I riksdagens debatt berördes inte den närmare innebörden av denna skrivning och inte heller gick man in på det yttersta syftet med avtalet.
Endast i ett inlägg (Jacob Risberg (MP)) påpekades att svenska intressen lyser med sin frånvaro och att avtalet är till för USA.
Avtalet innehåller inga förpliktelser från USA:s sida att försvara Sverige.
I inläggen från regeringen och Socialdemokraterna beskrevs dock avtalet så att det framstod som ett försvarsavtal.
Morgan Johansson (S):” Det är det mest konkreta uttrycket för den så kallade transatlantiska länken, det vill säga USA:s åtagande att vid behov vara med och försvara demokratierna i Europa, precis som man gjorde under andra världskriget”. Och vidare: ” Det är bara en än större anledning för oss i Sverige att förstärka den transatlantiska länken så att USA:s åtaganden mot Europa blir ännu tydligare. Det är precis detta som DCA nu gör.”
Aron Emilsson (SD), ordförande vid sammansatta utskottets behandling av propositionen i riksdagen, menade att DCA-avtalet endast handlar om försvarssamarbete, och Jörgen Berglund (M) hävdade att det var ett avtal som avskräcker från krig då den som ger sig på Sverige vet att den också får USA som motståndare.
Hur det blir med det är emellertid en helt öppen fråga. Avtalet binder inte USA till att bidra till svenskt försvar.
Det mesta talar för att konfrontationerna mellan Kina och USA kommer att prägla i vart fall det kommande decenniet. Rysslands krig mot Ukraina ingår naturligtvis i helhetsbilden och inverkar på flera plan. Men oavsett om det blir ett oändligt långt krig, ett labilt vapenstillestånd eller en fred av något slag, kommer motsättningen mellan USA och Kina i grunden att kvarstå som en utmaning för världens fredsverkande krafter att försöka länka i förmedlande riktning.
Motsättningen mellan USA och Kina utspelas på ett flertal plan. Direkta militära skärmytslingar har hittills undvikits, men kan ligga i farans riktning. USA främjar ett upptrappat scenario när det gäller frågan om Taiwan, som enligt ”ett Kina-principen” utgör en del av Kina. Genom vapenexport, ständiga ”högnivå” delegationer på besök och andra åtgärder eskalerar USA motsättningarna i frågan. Spänningarna ökar också i Sydkinesiska sjön med återkommande demonstrationer av marin styrka. Båda staterna söker allierade. USA har planer på att involvera Nato eller åtminstone så många medlemsstater som möjligt i sin strategiska inriktning mot Kina. Någon enighet i Nato om denna kurs föreligger knappast, även om USA under hand fått igenom skarpare skrivningar mot Kina i styrande dokument.
Norden ligger geografiskt lågt bort från dessa känsliga konfliktområden. Men som medlemmar i Nato och med sina DCA-avtal i släptåget kommer de nordiska länderna att utsättas för press från USA att understödja den amerikanska linjen. Sverige bör föra en försiktig, neutral linje, men försvarsminister Pål Jonson har redan fogligt indikerat en annan svensk ambition.
I samband med att Sverige beslutade att köpa in det amerikanska Patriot-systemet fanns det annars kritiker som hävdade att det fransk-italienska SAMP/T med Aster-robotar var både billigare och bättre genom att kunna verka i 360 grader. Patriot kan bara riktas i 120 grader. Men när den första eldenheten 103 överlämnades till Lv 6 i slutet av 2021 lät dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist (S) övertygad om att Patriot var rätt val.
– Vi har köpt det här systemet för att det är bäst. Samtidigt är den transatlantiska länken viktig för Sverige, förklarade han då.
Officerstidningen 27 juni
”On the other hand, Russia lacks the power and capability of the Soviet Union to conquer the majority of Eastern Europe. It frankly cannot even occupy the entirety of Ukraine. The strategy of Moscow therefore reflects one of weakening and dividing, to prevent further loss of power in the region. In short, Russia’s fundamental aim appears to be the prevention of Ukraine and Georgia from joining any Western security architecture, which would in one swift move decouple Moscow’s supply chains, buffer zones, and naval ports and military bases in Europe. Unwilling to risk any military intervention or occupation, Moscow’s favored strategy therefore seems to be either punitive deterrence (with Georgia) or frozen conflict and proxy wars (with Ukraine). This further demonstrates the lack of capability and intention of Russia being an expansionist power. While Russia’s intention toward Ukraine and Georgia is undoubtedly hostile, it is still guided by a narrow strategic realism. Russia understands that losing Georgia and Ukraine would result in Russia being a non-actor in the European balance of power. Moscow has so far taken every possible action to neutralize that scenario. Moscow has also not attempted any continued expansion westward, like the Soviet Union did in the 1940s. However, one might judge Russia ideologically, a power-maximizing expansionist it is not.”
Sumantra Maitra: The Sources of Russian Aggression: Is Russia a Realist Power?
Både när det gäller beslutet om svenskt medlemskap i Nato och godkännandet av DCA-avtalet med USA har den politiska linje som den här sajten står för lidit nederlag. Vad som timat är en omvälvande omläggning av den nationella strategiska kursen. Den har historiska dimensioner.
Vilka genomgripande effekter på Sveriges utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, som de av riksdagen fattade besluten kommer att få, kan inte till fullo överblickas. Att det är fråga om ett skov, som helt förskjuter traditionella positioner värda att försvara, står emellertid klart.
Det svenska militär- och säkerhetspolitiska etablissemanget har under flera decennier fört en politik, som drivit Sverige in i ett försvarspolitiskt vakuum, ett läge av allvarlig osäkerhet. Det har steg för steg fått igenom en linje, som lett till slutsatsen att Sverige saknar möjlighet att hålla en egen nationell kurs. De kretsar som stått i ledningen har genom det ena beslutet efter det andra rivit upp banden till beprövad erfarenhet till förmån för experimentlusta och risktagningar.
DCA-avtalet underlättar försvaret av Sveriges självständighet och demokrati enligt en artikel i Sydsvenskan den 18 juni av Morgan Johansson (S), vice ordförande i utrikesutskottet, och Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet. Den ansluter väl till vad man får höra från försvarsminister Pål Jonson (M) och utrikesminister Tobias Billström (M).
Författarna vänder sig inledningsvis mot påståenden om ”att det inte finns någon ömsesidighet i avtalet”, men de glömmer tyvärr bort att förklara vad USA bidrar med i utbyte mot obehindrad tillgång till sjutton svenska baser och fri tillgång för militära luftfartyg, fordon och fartyg till svenskt territorium.
Vid första anblicken är det trösterikt att läsa författarnas klarläggande av vad USA får göra på svenskt territorium:
”Det finns en uttrycklig samtyckesklausul i avtalet, som innebär att USA inte får företa sig något som svenska myndigheter inte är med på.”
En genomläsning av avtalet belägger dock att Johansson och Hultqvist har fel. Det finns en bestämmelse i avtalet om samråd. Samråd är dock något helt annat än att samtycke krävs. Efter ett samråd kan USA välja att fullfölja den egna linjen, om USA anser den vara fördragsenlig eller hur som helst vill genomdriva den. Vad gör Sverige, som släppt in USA, i ett sådant läge där parterna har olika uppfattning om den rationella försvars- och säkerhetspolitiska linjen?
Det är detta som Johansson och Hultqvist borde begrunda och förklara för det svenska folket istället för att i likhet med det militäretablissemanget i övrigt ägna sig åt ytliga plattityder och ofta förekommande direkt felaktig information om enkla faktiska förhållanden.
Att ägna sig åt ren tillit till en stormakt som USA är inte en hållbar strategisk nationell linje.
Med amerikansk trupp på svensk mark har hotbilden mot vårt land förstorats, inte förminskats. Den permanenta basnärvaron av militär från Förenta staterna, enligt nyss ingånget avtal, gör Sverige till fiendeland, såsom det tidigare inte varit efter 1812. Inte ens under tyskaktivismens heydays i början av 1900-talet lyckades militärledningarna i Tyskland och Sverige åstadkomma en bindande truppsamverkan österut. Politikerna stod emot, inte minst liberala regeringar och utrikesministrar gjorde detta.
Så är det inte längre. Inga personer inom etablissemanget har stått emot; ingen framträdande ledarsida i svensk press – säg mig någon! jo, enstaka undantag finns, exempelvis Ledarkrönika: En minut i tolv (sydostran.se), bekräftande huvudregeln – har ifrågasatt, än mindre motsatt sig det nu av riksdagen godtagna DCA-avtalet. Den politiske krönikören i Aftonbladet Peter Kadhammar på nyhetsplats anser det således utmärkt, att de bestämmande politiska partierna ”inte låter sig frestas av den falska godhetens postulat”, utan tvärtom glädjande att de i praktiken godkänner, att amerikanska kärnvapen placeras på vårt svenska territorium.
En hel bataljon av intellektuella roddare har snabbt vänt på kuttingen. De angriper småstatsrealismens återstående förespråkare för godhetsmani, när det är de själva som faller tillbaka på en förtröstan om att den goda imperialismen, det vill säga USA:s, ska stå oss bi mot superondskan, även kallad ”Putin-fascismen”. Ja, i själva verket är det ju en sådan säkerhetspolitisk värdegrund, en moralism av högre dignitet, som har styrt Sveriges utrikespolitiska tyckande och handlande, sedan Peter Hultqvist tog över och satte diplomatin (”förhandlingar”, som Kadhammar avskyr) på undantag och lämnade över till åsiktsfränden Pål Jonson, båda hökar.
Låt oss se sanningen i vitögat:
Realismen är jordnära och föga heroisk. Den befinner sig bortom gott och ont. Den sätter det fosterländska främst. Men den beklagar också, att värdegrundspolitiker av alla schatteringar inskränker medborgarnas fri- och rättigheter och statssuveräniteten för att vara den goda makten till lags – och med en försvagad rättsstat riskerar man, att färre medborgare ställer upp, när det verkligen gäller.