Texter

Patrik Kronqvist ställer delvis frågorna rätt i en artikel i Expressen den 10 augusti:

”Behöver Sverige verkligen fler Jas-flygplan? Vad blir slutnotan för de nya u-båtarna? Hur djupa hål kommer Ukraina-stödet att gräva? Och borde inte Bofors få panga mer på sitt skjutfält i Karlskoga?

Det är inga oviktiga frågor.”

Som han framhåller är det verkliga problemet emellertid ett annat:

”Men Försvarsmakten står faktiskt inför ett problem som är ännu svårare att lösa: Att hitta alla de människor som ska bemanna det växande försvaret. Personalbristen är ju redan skriande.

Som så ofta beror bekymren till stor del på gamla synder. Under decennierna efter kalla kriget lades värnplikten i malpåse, officersutbildningen skalades ned och många befäl köptes ut med avgångsvederlag.”

Han kunde ha tillagt att många befäl köptes ut eftersom de inte var villiga att delta i de högt prioriterade expeditionskårerna i utlandet som statsledningen då satsade allt på.

Som Kronqvist anger har denna utveckling i sin tur lett till att försvaret har:

”…en ranglig ålderspyramid. Det finns många äldre officerare. Och ganska många yngre. Men officerare mitt i livet – den åldersgrupp som normalt ska bära upp verksamheten – är det ont om.”

Behoven är som Kronqvist understryker skriande. Men han gör inte klart vilka som är av avgörande betydelse för försvaret av Sverige utan buntar ihop saker som drar åt olika håll:

Läs mer

Tyska parlamentet (Bundestag) har publicerat en interimsrapport om landets deltagande i Afghanistankriget. Rapporten sammanfattas och kommenteras av den välrenommerade Afghanistankännaren Thomas Ruttig som sedan många år medverkat i Afghan Analysis Network.

Bakom rapporten står fem av de sju partier som varit med och beslutat om Tysklands insatser medan två partier, Die Linke och Afd, varit emot kriget och nu reserverar sig mot utredningen.

Tyskland är ett i raden av länder som med mer eller mindre oberoende kommissioner sökt förklara och förstå varför allt gick fel.

Rapporterna från länder som Sverige, Norge, Danmark och Finland har tidigare publicerats och alla har i stort sett kommit till samma slutsatser. Inget av länderna hade egentligen några egna nationella intressen att försvara i Afghanistan. Alla hade gått med i kriget för att visa lojalitet med USA.

Den tyska rapporten kommer till i stort sett samma slutsatser. Tyskland kände sig förpliktigat att sluta upp bakom USA efter 11 septemberattentaten. Som en kompensation för att Tyskland vägrade delta i kriget mot Irak gick man in i Afghanistan med den största kontingenten efter USA:s. Som mest hade Tyskland 5 300 man i Afghanistan och sammanlagt har 93 000 tyska soldater deltagit i Afghanistankriget.

Läs mer

I betänkandet Allmänna sammankomster och Sveriges säkerhet (SOU 2024:52) redovisar särskilda utredaren, generaldirektören Mattias Larsson, det uppdrag som regeringen gav för ett år sedan. Uppdraget är bland annat att ”utreda förutsättningarna för och lämna författningsförslag som innebär att omständigheter som hotar Sveriges säkerhet kan beaktas vid tillståndsprövningen för allmänna sammankomster”.

I den här artikeln ska jag redovisa förslaget att i ordningslagen införa en ny grund för att till och med avslå en ansökan om tillstånd till demonstration eller allmän sammankomst. Jag ska också säga något om förslaget till särskild handläggningsordning i ärenden där denna nya grund kan komma att tillämpas.

Det mest långtgående av de olika lagförslagen är att i 2 kap. 10 § ordningslagen föra in hänsyn till Sveriges säkerhet som en grund för avslag enligt följande:

Polismyndigheten får besluta om annan tid eller plats för en allmän sammankomst än den som angetts i ansökan eller helt vägra tillstånd till sammankomsten endast om det är nödvändigt:

Läs mer

Regeringen anger tre områden i en ny politik som särskilt viktiga:

Försvarspolitiska relationer, militär närvaro samt försvarsmateriel-, innovations- och tekniksamarbete.

Regeringen hävdar att försvarspolitiskt samarbete med länder i regionen utgör ett komplement till Sveriges samlade säkerhets- och utrikespolitik och att svenska försvarspolitiska intressen är en viktig utgångspunkt (regeringens hemsida den 25 juli).

I dokumentet Försvarspolitiska intressen och förutsättningar utvecklar Försvarsdepartementet den nya politiken. Det handlar om att Sverige för att försvara sina intressen måste vara berett att gå in med vapenmakt:

”Det ligger i Sveriges intresse att när så krävs bidra med militär förmåga för att motverka att aktörer med vapenmakt söker underminera den regelbaserade världsordningen och bryta internationella regler och normer.”

Läs mer

Amerikanska statsvetare har ett aktningsvärt inflytande på den i vart fall i väst dominerande diskussionen om krig och fred. Det finns onekligen röster där som det är värda att lyssna till. Men bara ibland och inte så särdeles ofta. Det handlar där framför allt om stormaktspolitik och mindre staters intressen är inte särskilt angelägna ämnen. FN-stadgan och dess våldsförbud behandlas oftast styvmoderligt i dessa kretsar. Den dominerande trenden tycks för närvarande vara att USA ska koncentrera sig på att gå emot och hålla Kina i ”schack”, något som president Joe Bidén helt nyligen förklarade att han var rätt man för. Under Trump, om han går segrande fram, kommer vi att få höra mer om temat ”America first!” och sannolikt aggressivare tongångar. Den kanadensiske professorn Dale Copeland har skrivit en mycket intressant bok: A World Safe for Commerce: American Foreign Policy from the Revolution to the Rise of China (Princeton,2024). I reklamen för boken heter det något förenklat men ändå träffande: “Hur kommers avgör huruvida Amerika bevarar freden eller går till krig.” Perspektivet är alltså amerikanskt och stormaktspolitiskt. Småstater ges föga plats här, men Copeland belyser viktiga frågeställningar.

Copeland utvecklar sin egen utrikes- och säkerhetspolitiska teori, ”dynamisk realism”, på åtskilliga sidor i boken, där han polemiserar mot andra teoribildningar, bland andra offensiv realism, defensiv realism och olika liberala skolor.

Förenklat kan man säga att Copeland särskilt lyfter fram den betydelse handeln, utbytet av varor mellan länderna, har för fred och säkerhet. Han belyser hur handeln både reducerar och minskar riskerna för internationella kriser. Vinklingen är amerikansk och han följer historiskt, från grundandet av USA, hur landet rört sig från fred till konflikt, inklusive krig, när den handel som krävs för att tillvarata den nationella säkerheten hotas.

Läs mer

1. Det lilla Natolandet

På en pressträff i Washington den 10 juli redovisade statsminister Ulf Kristersson sin uppfattning om Sveriges position i Nato enligt vad TT rapporterade:

”Vi är inte ett litet Natoland utan ett stort Natoland”, säger han.

Han torde vara ensam om den uppfattningen. Den vinner inte heller stöd av att det ser ut som om Sverige skulle underställas olika kommandon inom Nato, varvid Gotland skulle bli underordnat Brunssum och resten av Sverige underställt Norfolk. En sådan splittring ligger kanske i Natos intresse, där man har att kompromissa mellan stridiga intressen som drar militär kraft åt olika håll. Att Gotland skulle bli en från resten av Sverige lösryckt pusselbit i Natos övergripande planer för att få ihop det hela, ligger inte i Sveriges intresse. Även om vi är medlem av Nato ska Sverige ta fram en nationell plan som visar hur landet enligt egen uppfattning ska försvaras. Det försvåras om landet är underställt olika kommandon. Vilket värde den nationella planen får är dock högst osäker och beroende av den egna statsledningens vilja att hävda den i ett Nato sammanhang. Vad som hittills framkommit är illavarslande.

Varthän Kristerssons dillerier om Sverige som ”ett stort Natoland” är tänkt att föra oss indikeras av hans uttalanden i övrigt i anslutning till toppmötet (Sveriges Radio 11 juli), där han beskrev Kinas agerande som en ”djup provokation” och på frågan om sanktioner svarade att ”vi kommer i alla fall närmare en situation där EU borde agera kraftfullare mot Kina.”

Ledaren för ett mycket ”litet Natoland” som Sverige bör avhålla sig från att bli en megafon för ena sidan i en konfrontation mellan verkliga stormakter där motsättningarna och skärningspunkterna dem emellan kommer att ha bestämmande strategiskt inflytande på händelserna i världen framgent och där vårt inflytande är försumbart och där vi därför bör manövrera för att hålla distans och framförallt inte hänge oss åt opåkallad ”aktivism” av värsta slag.

Läs mer

Regeringen har tagit fram en nationell säkerhetsstrategi som skall gälla fram till 2030.

Strategin har tre fokusområden:

-ett säkert Sverige som tar upp de yttre hoten;

-ett tryggt och sammanhållet Sverige som innefattar försvar för demokrati och fri-och rättigheter; och

-– ett motstånds- och konkurrenskraftigt Sverige som anger åtgärder för att stärka samhällets motståndskraft mot hybridpåverkan och andra hot.

Allt är viktigt och skall prioriteras och få torde ha något att invända mot de vackra målen. Vad de kommer att betyda i praktiken är dock osäkert. Inga konkreta mål som kan följas upp och utvärderas är angivna. Regeringen lämnar detta öppet då strategin ”kommer att omsättas i konkret handling inom ramen för regeringens ordinarie arbete”. Risken att oppositionen skulle ta strid mot strategin är minimal. Socialdemokraternas Peter Hultqvist har uttryckt missnöje men främst för att han inte fick vara med i jobbet.

Läs mer

Danmark blev medlem i Nato 1949, samma år som Norge, och har varit en trogen allierad med USA. Danmark har lojalt ställt upp i flera av USA:s krig under de senaste 20 åren. Det finns en bred majoritet i det danska folketinget för att fortsatt se USA som sin viktigaste allierade. Samtidigt är man medveten om att USA:s intressen kan komma att skifta och inrikta sig mer på att hålla tillbaka Kina.

USA har under senare år visat allt större intresse för Arktis och bygger nu militär styrka i regionen för att kunna möta Ryssland. Ryssland å sin sida rustar för att säkra sina strategiskt viktiga baser på Kolahalvön där de kärnvapenbestyckade ubåtarna finns.

Läs mer