Texter

Det låg i Norges intresse att Sverige blev medlem i Nato. Det ligger i Norges intresse att Sveriges riksdag godkänner DCA-avtalet. Om allt detta är bra för Sverige, det är inte den norska statsledningens bekymmer. Norge har sedan mycket länge gjort sina grundläggande säkerhets- och försvarspolitiska vägval. Landet är fast integrerat i Nato och har särskilt starka band till USA. Det finns naturliga historiska skäl till detta. Omvårdnaden av dessa allianser, som Norge bygger sin politik på, inverkar naturligtvis starkt på den norska självbestämmanderätten. I Norge förs det dock en debatt om hur långt den valda linjen ska tillåtas få gå. Den handlar bland annat om bevarandet av den traditionella norska ”basepolitikken”, som tjänat Norge väl sedan landet blev medlem av Nato men nu ifrågasätts från flera håll.

Ett svenskt medlemskap i Nato och ett svenskt DCA-avtal tjänar Norges och dess viktigaste bundsförvants intressen. Sverige förblir då inte ett territorium som avvisar utländsk inblandning. I stället kan Sverige bli ett uppmarschområde och en transportled för möjliga militära insatser i andra länder och konfrontationer med Ryssland. Med norska ögon sett kan Sverige bli en tillkommande buffert och en kompletterande säkerhetströskel för Norge i förhållande till Ryssland. För USA öppnas möjligheter som kan utnyttjas i en övergripande strategi, som kan omfatta och utnyttja norskt, svenskt och finskt territorium för framstötar mot Ryssland.

Läs mer

Sverige saknar ett territorialförsvar för hela landet, och i planen fram till 2035 står inget om uppbyggnaden av ett eget starkt landbaserat försvar.

Två svenska brigader av totalt tre skall enligt ÖB öronmärkas för Nato utanför våra gränser.

Arméchefen har varnat för att det kan leda till att Sverige står utan annat försvar än hemvärn och att vårt territorium blir ett strategiskt vakuum. Detta tomrum kommer inte att fyllas med svenska styrkor med den försvarspolitik som nu förs.

Istället kommer det enligt försvarssamarbetsavtalet med USA (DCA-avtalet) att finnas 17 baser i Sverige för USA att disponera, och amerikanska styrkor kommer att ges rätt till obehindrad genomfart av svenskt territorium till lands, till sjöss och i luftrummet.

Sverige blir därmed extra sårbart för påtryckningar och krav från USA vad gäller utnyttjandet av vårt territorium som inte ligger i linje med svenskt säkerhetsintresse och som kan dra in oss i stormakternas allt skärptare motsättningar. Utan eget territorialförsvar har vi lite att sätta emot en stormakt.

I Norge, som har ett liknande utgångsläge som Sverige vad gäller försvaret, har man dragit slutsatsen att en upprustning av det egna nationella försvaret är nödvändig för att landet skall kunna hävda sin suveränitet, bidra till att sänka spänningarna på Nordkalotten och minska risken att dras med i en farlig säkerhetspolitisk situation som en följd av att USA och Ryssland ökar rustningarna kring det strategiskt viktiga området i norr som rymmer kärnvapenbaserna på Kolahalvön.

Läs mer

På regeringens uppdrag har nu Försvarsmakten presenterat sitt förslag till försvarets utveckling fram till 2035.

I linje med ÖB:s brev till regeringen i november förra året visar förslaget en fortsatt anpassning till Natos krav och uteblivna eller uppskjutna beslut om svenskt nationellt försvar. Det gäller särskilt arméförbanden där de två nuvarande brigaderna utökas till fyra enligt ett beslut som togs av politikerna för flera år sedan men som nu kan komma att genomföras först 2030. ÖB har tidigare uttalat att två av brigaderna skulle öronmärkas för Nato-insatser. Det har föranlett arméchefen att varna för att det kan uppstå ett ”strategiskt vakuum” på svenskt territorium som bara försvaras av hemvärn.

Läs mer

I denna artikel försöker vi ge en bild av den besluts- och kommandostruktur som Sverige nu inlemmas i genom medlemskapet i Nato. Det är rätt många nivåer och grenar, och bara det viktigaste har tagits med här.

Nordatlantiska rådet, Militärkommittén och SACEUR

Natos högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet (NAC). Det gäller såväl civila som militära frågor. I rådet är alla medlemsstater företrädda (detsamma gäller i princip samtliga Natos organ).

Militärkommittén är Natos högsta militära beslutsorgan. Det är underställt NAC och strategisk rådgivare till NAC. Under militärkommittén ligger ett operativt kommando som har ansvaret för den militära verksamheten på strategisk nivå. Detta leds av alliansens överbefälhavare för Europa (SACEUR) och har sitt högkvarter i Mons i Belgien.

Det är NAC som tar ställning till huruvida Nato ska göra något i en konflikt innan de militära organen får ta vid. Vid ett väpnat angrepp mot en medlemsstat ska SACEUR leda alla stridskrafter som står till förfogande. SACEUR är underställd NAC. Varje medlemsstat måste först godkänna SACEUR:s krigsplanering för att denne ska få disponera över militära styrkor.  Varje Natoland avgör självt i varje konflikt vilket slags stöd som ska lämnas. Detta behöver inte vara militärt. Någon sådan skyldighet föreligger inte (artikel 5 och 11 i Natos stadga).

Läs mer

Försvarsminister Pål Jonson befinner sig på resa till Singapore, Australien och Filippinerna. En första anhalt gjordes i Singapore där han deltog i Shangri-La Dialogue och gjorde inlägg i en panel om internationella insatser och säkerhet i det ”indopacifiska och euroatlantiska” området. Kina och USA var där. Indien var det inte!

Kinas försvarsminister Dong Jun var på plats och varnade för att bygga höga handelshinder med risk för ”chaos and conflict”: “We will not allow hegemonism and power politics to undermine the interests of the Asia-Pacific countries. We will not allow anyone to bring geopolitical conflicts or war, whether hot or cold, into our region.” Han tog upp bland annat upp frågan om Taiwan och utvecklade den kinesiska synen på gränsdragningen i Sydkinesiska havet och tvistigheterna där med Filippinerna.

USA:s försvarsminister Lloyd Austin var också på plats och fick bland annat frågan om USA försökte skapa ett “Pacific Nato”, varpå han svarade att de nätverk han hade beskrivit i sitt tal liknade inte Nato strukturellt, utan det var i stället fråga om att ”like-minded countries with similar values and a common vision of a free and open Indo-Pacific are working together to achieve that vision”.

Det skadade inte att konferensen i Singapore underlättade för de två försvarsministrarna att ha egna överläggningar som lär ha tagit sin tid. Dagen efter kommenterade Austin att “war with China was neither imminent nor unavoidable”, trots snabbt upptrappade spänningar i regionen, och han underströk vikten av förnyad dialog mellan honom och hans kinesiska motpart för att undvika “miscalculations and misunderstandings”.

Läs mer

Finlands regering överlämnade den 30 maj till den finska riksdagen sin proposition om godkännande av avtalet med USA om försvarssamarbete. I propositionen brottas regeringen med suveränitetsfrågorna. Det blir många överväganden fram och tillbaka. Det finska och svenska DCA-avtalet är i huvudsak likalydande. Presentationen av avtalet är dock sakligare i den finska propositionen än i den svenska. Några kommentarer till och citat hämtade från den finska propositionen illustrerar detta.

Om artikel 11 som handlar om att amerikanskt militärt flyg, fartyg och fordon har rätt att röra sig fritt över det finska territoriet

 Den finska regeringen medger här att den öppnar territoriet för USA:s militära styrkor, men söker samtidigt efter argument för att begränsa den utsattheten. Regeringen vill då fästa vikt vid att ”Finland ska ha kvar möjligheten att bilda en åsikt och utrycka sina synpunkter”. Det må så vara och är naturligtvis rätt, men slutsatsen att detta är synpunkter ”som Förenta staterna ska respektera” hänger i luften. USA är ju enligt avtalet tillförsäkrad fri tillgång till territoriet. Några förbehåll värda namnet är inte inskrivna. Finland kunde som Norge ha skrivit in att tillstånd krävs. Det har inte heller Sverige skrivit in.

Från propositionen:

”När man emellertid tar hänsyn till att arrangemanget begränsar Finlands suveränitet, eftersom avtalet inte på ett bindande sätt innehåller rätten att definiera närvaron av en annan stats väpnade styrkor i Finland med uttryckliga förhandsbeslut, kan artikel 11.1 i avtalet anses vara problematiskt med tanke på 1 § 1 mom. i grundlagen.

På de grunder som anges ovan kan man konstatera att även om det kan anses att den helhet som artikel 11.1 och 11.2 samt artikel 1.2 bildar ger Finland vissa möjligheter att kontrollera inresan, innebär förfarandet dock inte att Finland från fall till fall beslutar när inresa tillåts. Bakom inresan ligger hörandet av bägge parternas synpunkter och beaktandet av dem samt ett samordnings- och anmälningsförfarande. Finland ska ha kvar möjligheten att bilda en åsikt och uttrycka sina synpunkter, som Förenta staterna ska respektera. Det är dock möjligt att Finland i vissa situationer i förväg inte får veta om sådan inresa som man hade velat begränsa. Detta avviker från alla tidigare arrangemang som Finland gjort om inresa, arrangemanget ska vara i kraft minst tio år från det att avtalet trädde i kraft och fortsätta därefter tills vidare om inte avtalet sägs upp.

På de grunder som anges ovan kan man som helhet anse att arrangemanget inte är problemfritt med tanke på 1 § 1 mom. i grundlagen. Det att Finland inte kan använda uttryckliga möjligheter att fatta rättsligt bindande beslut om inresan av ett annat lands styrkor och det hur långt arrangemanget är kan anses begränsa Finlands suveränitet på ett sådant sätt att avtalet gäller grundlagen på det sätt som avses i 94 § 2 mom. och 95 § 2 mom. i grundlagen.”

Vad dessa överväganden till slut mynnar ut i är att det krävs en kvalificerad majoritet i den finska riksdagen för att godkänna avtalet.

Läs mer

John Kiszelys biografi General Hastings ”Pug” Ismay med undertiteln Soldier, statesman, diplomat (Hurst, 2024) köpte jag för att Lord Ismay var Natos första generalsekreterare under åren 1952 – 1957. Dessa år bör ha varit formativa. Britten Ismays insatser då borde vara av intresse.

På en punkt blir jag upplyst. Jag som så många andra hade upprepat det av Ismay fällda, välbekanta yttrandet att ändamålet med Nato var ”to keep the Soviet Union out, the Americans in, and the Germans down”. Men inget talar enligt Kiszely för att Ismay någonsin yttrat något dylikt. Sådana ordvändningar låg nog dessutom inte nära till hands för en försiktig, diplomatiskt lagd general som Ismay.

Skildringen av Ismay som generalsekreterare är tämligen tunn i boken. Den handlar till mycket stor del om Ismays militära karriär och hans roll som handgången man till Winston Churchill under andra världskriget. Men en hel del inträffade under Ismays mandatperiod i Nato: Stalin avled 1953; Suezkrisen skakade om Nato 1956; och Västtyskland inlemmades i Nato 1955.

Ismay tycks ha varit bekymrad över att det inom Nato fanns ett verkställande organ, ”the Standing Group”, som omfattade Natos tre stora, USA, UK och Frankrike, som styrde och ställde. Britten Ismay fick naturligtvis inte bukt med den ordningen. Men det organet finns sedan 1966 inte längre. Det var då som Frankrike lämnade Natos militära strukturer. Detta innebär givetvis inte att sådana grupperingar inte längre förekommer, men det varierar från tid till annan vilka stater som USA samlar runt sig för samråd på allra högsta nivå.

Annars får man en bild av ett dåtida Nato där ständigt samma slags frågeställningar som idag präglar alliansen: Den otillräckliga uppbyggnaden av nivån på styrkorna. Hur stora belopp ska medlemmarna satsa på det militära försvaret (president Eisenhower skar enligt vallöfte ned USA:s budget under den här perioden vilket väckte förstämning hos Ismay och många andra)? Hur skulle man bedöma det ryska hotet? Vilken vikt skulle läggas vid Nato som politisk allians och inte bara som militär organisation? Hur skulle man hantera motsättningen mellan Turkiet och Grekland? Inte mycket nytt under solen här.

Läs mer