Riksdagen behandlade den 9 december regeringens proposition om fortsatt svensk trupp i Afghanistan. (Propositionen har tidigare kommenterats på den här sajten.)
Av riksdagspartierna var det Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som motsatte sig, medan övriga stödde propositionen. Liksom tidigare, under hela den långa tid som Sverige deltagit i kriget från februari 2002 till idag, framhävde regeringen genom försvarsminister Peter Hultqvist att Sverige måste stanna kvar av lojalitet med de övriga stater som ingår i den Nato-ledda koalitionen RSM:
”Sverige är en liten bidragare i RSM till numerären just nu. Men vårt bidrag kännetecknas av lojalitet och hög professionalism. Sverige är en partner att lita på. Vi spelar roll, vi är med och vi gör skillnad.”
Hultqvist fortsatte med att koppla den svenska insatsen till att vi som tack från USA och Nato kan räkna med stöd om Sverige angrips:
”Det här är viktigt också med tanke på det nationella försvaret. Om man bidrar med internationella insatser och visar sig vara professionell och lojal och tar uppgiften på allvar kopplas det naturligtvis också samman med de samarbeten som man bedriver i sitt eget närområde för att bygga stabilitet och trygghet. Det är så det fungerar; det är ingenting man kan bortse ifrån. Det här med att ställa internationella missioner rakt av emot behoven i det nationella försvaret är en felaktig ingångsvinkel.”
Alla vet emellertid att det bara är en tidsfråga när de utländska trupperna lämnar landet. Doha-avtalet från februari innebär att alla utländska militära förband ska dras tillbaka före maj månads utgång 2021.
Hultqvist pekade på att det är USA, och i andra hand Tyskland (som har befälet i regionen där den svenska styrkan är förlagd), som bestämmer.
Det är också uppenbart att varken regeringen eller riksdagen vet hur spelet om uttåget går till. Hultqvist vädjade om öppenhet från USA:s sida:
”Sverige och andra truppbidragande länder har i samtal med USA tydligt framfört vikten av att den amerikanska regeringen agerar med förutsägbarhet och genomskinlighet, transparens, liksom att partnerländerna inom ramen för båda insatserna konsulteras i samband med förändrad truppnärvaro. Det här är viktigt för trovärdigheten och tilliten till insatserna inom denna allians.”
I diskussionen i riksdagen framfördes kritik från Håkan Svenneling (V) mot regeringen för att den inte tryckt på USA att åtala amerikanska soldater som begått krigsförbrytelser i Afghanistan.
Hultqvist svar var att ”krigsbrott ska hanteras inom de internationella lagar och ramar som finns och som vi har fastställt i det internationella samfundet”.
Så är det naturligtvis, men frågan om misstänkt utomrättsligt dödande finns också vad gäller Sveriges medverkan i targeted killings-operationer främst 2009–2011 med nattliga räder i afghanska hem, vilket vi kommenterat tidigare på den här sajten.
Från svensk sida har ingen undersökning gjorts om detta, och i direktiven till regeringens utredning om Sveriges deltagande i kriget 2002–2014 fanns inga skrivningar om att eventuella krigsbrott skulle undersökas.
Andra länder har sent omsider börjat agera mot misstänkta brott under kriget. Australien har funnit att egna specialstyrkor gjort sig skyldiga till dödandet av 39 civila. Morden var ett slags initiationssrit för nya soldater i specialstyrkorna.
I Afghanistan fortsätter de amerikanska bombattackerna. För perioden 2016 till utgången av 2019 hade antalet civila som dödats av attackerna mer än tredubblats enligt Browns University som löpande följer upp statistik för kriget.
Sverige är medansvarigt för detta genom vårt deltagagande i den Nato-ledda RSM. Vi har ett moraliskt ansvar att nu omedelbart avsluta vårt 18åriga krig i Afghanistan.
Hultqvists motivering att vi krigar för att ligga bra till hos USA och få militärt stöd därifrån i framtiden är både cynisk och blåögd.