Under Kongokrisen, som inleddes 1960, intog FN och Dag Hammarskjöld en motsatsställning till Sovjet, som stödde den nyss tillkomna Kongoregeringen mot utbrytarregimen i Katanga. Hammarskjöld försökte medla med hjälp av FN-trupper, men frågan var infekterad och en lösning svår att nå. Generalsekreteraren fick tidigt kritik från sovjetiskt håll för att vara partisk till förmån för västsidan.
På morgonen den 3 oktober 1960 höll Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov ett tal i FN:s generalförsamling som var mycket kritiskt mot Hammarskjöld. Chrusjtjov förklarade att hans land inte längre hade förtroende för generalsekreteraren utan ville se honom ersatt av en trojka med representanter från öst, väst och de neutrala staterna. Chrusjtjov tillade: ”Om han själv [Hammarskjöld] inte kan uppbringa tillräckligt kurage för att avgå så att säga i höviska former, kommer vi att dra de nödvändiga slutsatserna av den rådande situationen.” […]
It is not the Soviet Union or, indeed, any other big Power who need the United Nations for their protection; it is all the others. In this sense the Organization is first of all their Organization, and I deeply believe in the wisdom with which they will be able to use it and guide it. I shall remain in my post during the term of my office as a servant of the Organization in the interests of all those other nations, as long as they wish me to do so.
In this context the representative of the Soviet Union spoke of courage. It is very easy to resign; it is not so easy to stay on. It is very easy to bow to the wish of a big Power. It is another matter to resist. As is well known to all members of this Assembly, I have done so before on many occasions and in many directions. If it is the wish of those nations who see in the Organization their best protection in the present world, I shall now do so again. Läs talet