Sveriges militära insatser i Mali är nu vår största internationella operation.
Sverige har sedan 2015 deltagit i Minusma som är en FN-insats med mandat från FN:s säkerhetsråd. I regeringens proposition om förlängning under 2022 föreslås att Sverige fortsättningsvis deltar med ett skyttekompani om 220 soldater.
Regeringen bedömer att insatsen skall börja avvecklas 2023 och vara avslutad vid halvårsskiftet 2024.
Sverige deltar också från början av 2021 i den franskledda insatsstyrkan Takuba som saknar mandat från FN:s säkerhetsråd. I regeringens nya proposition föreslås fortsatt deltagande med en specialförbandsstyrka om 150 soldater, den största Sverige haft utomlands under en längre tid, men med en gradvis nedtrappning efter första kvartalet 2022 för att vid årets slut omfatta 20 personer.
Regeringen hävdar att insatsen har folkrättslig grund genom att inbjudan finns från regeringarna i Mali och Niger.
Vi har tidigare visat att den folkrättsliga grunden är svag då inbjudan getts av regeringar som saknar kontroll över stora delar av territoriet och då det pågår konflikter i länderna som liknar inbördeskrig.
Uppgiften för Takuba anges av regeringen vara att bistå Malis säkerhetsstyrkor att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis och Nigers territorier genom rådgivning, stöd och gemensamma operationer med de maliska säkerhetsstyrkorna.
Med en sådan oprecis och allmän uppgift är det bäddat för ett krig utan slut.
Takuba leds av Frankrike, och ytterst styrs insatsen av vad Frankrike ser som sina nationella intressen. Insatsen är liksom den större franskledda Barkhanestyrkan kritiserad av flera grupper i Mali för att vara ett sätt för Frankrike att bevara sitt inflytande i regionen.
Trots flera år av militära insatser från Minusma, Frankrike och de omgivande staterna i regionen har säkerhetsläget inte förbättrats sedan den första franska interventionen ägde rum 2013.
Regeringen skriver i sin proposition om Takuba att säkerhetsläget i Mali har förvärrats, inte minst i de centrala delarna av landet. Vidare sägs i propositionen att det finns tendenser till ett försämrat säkerhetsläge även i de södra delarna av landet.
Den maliska regeringen (den nuvarande, liksom den tidigare, tillkommen genom en militärkupp) saknar kontroll särskilt över de norra och centrala delarna av Mali.
Läget har inte förbättrats och bland riksdagspartierna ökar misstroendet mot regeringens Mali-politik.Det uppvisas en allmän olust inför insatserna som alltmer framstår som ett projekt drivet av försvarsminister Hultqvist själv utifrån någon egen föreställning om betydelsen av lojalitet med en stormakt som grund för Sveriges säkerhetspolitik. Det gäller främst det svenska deltagandet i Takuba men också Minusma som samordnas med den av Frankrike styrda militärinsatsen.
Moderaterna skriver i en motion att partiet varit tydligt med, och lagt skarpa förslag i riksdagen om, att det behövs en exitstrategi för det svenska bidraget till Minusma. Likaså vill moderaterna ha en avveckling av svenska Takuba-insatsen i nära dialog med Frankrike.
Moderaterna tar upp Afghanistan som ett varnande exempel och säger att det visar på behovet av tydliga mål, ramar och uppföljning, vilket man saknar när det gäller Mali-insatserna:
”Trots att det internationella samfundet, inklusive Sverige, lade ner enorma resurser, både militära och civila, under 20 års tid var Afghanistan aldrig i närheten av att bli en fungerande stat.”
Centern är på samma linje. Partiet skriver i sin motion om Minusma att erfarenheterna från Afghanistan har visat att Sverige behöver ha en tydlig exitstrategi men också en bättre omställningsförmåga om situationen inte utvecklas som tänkt. ”Detsamma gäller i allra högsta grad också Mali.” Liknande krav ställs på att kunna snabbt avveckla insatsen i Takuba ”om röda linjer överskrids”.
Sverigedemokraterna hänvisar till Försvarsmaktens egen bedömning att utlandsinsatserna tar alltför stora resurser och försenar uppbygget av det nationella försvaret, och de säger därför nej till fortsatt deltagande i Takuba-insatsen.
Vänsterpartiet pekar på den bristande folkrättsliga grunden för Takuba-insatsen. Alla beslut om militärt våld skall ske på FN:s uppdrag skriver partiet i sin motion och säger nej till Takuba-insatsen.
Liberalerna vill att deltagandet i Takuba avslutas senast vid utgången av första kvartalet nästa år.
Sverige profilerar sig i den franska styrkan, vi har den största utländska kontingenten i Takuba och tackade ja till att i november ta över befälet av styrkan.
I september förklarade Hultqvist att Sverige måste stanna i Mali, annars får vi problem med brottslighet, trafficking, drogsmuggling, religiös jihadism och terrorism.
Det är få som skriver under på den analysen. De flesta bedömare ser knappast någon koppling till svensk säkerhet och situationen i Sahel-regionen.
Det verkliga skälet är som regeringen också skriver i sin proposition om Takuba att visa lojalitet med Frankrike: ”Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra.” Vidare skall vi stärka det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet med Frankrike: ”Task Force Takuba ska ses som ett led i Sveriges solidariska säkerhetspolitik.”
Regeringen hävdar också att insatserna i Mali tjänar det svenska försvaret – ett påstående som har avvisats både av Försvarets Forskningsinstitution (FOI) och Riksrevisionen. Den senare skrev i sin granskning av skälen till att den svenska armén inte kan byggas ut att det bland annat beror på att resurser hela tiden tas till internationella insatser:
”Arméchefen menar vidare att det aktuella uttaget av armén för att genomföra internationella insatser inte är hållbart då det urholkar förbanden och påverkar möjligheten till att bygga förmåga, ha god beredskap, genomföra operationer och skapa tillväxt på nationell nivå.”
Regeringens linje att delta i stormakters krigsäventyr utifrån en föreställning att det ger oss säkerhet och militär hjälp vid kris och krig undergräver alliansfrihetens trovärdighet och bortser från den realpolitiska verkligheten att en stormakt alltid agerar utifrån vad som är bäst för den. Regeringen bidrar dessutom till att urholka respekten för FN-stadgans våldsförbud genom att på lösa folkrättsliga grunder delta i Takuba-insatsen.
Om inte annat visar den allt bredare oppositionen i riksdagen mot krigspolitiken att den saknar stöd hos såväl politiker som hos allmänheten.
Peter Hultqvist har inte mycket mer att komma med än floskler om att bygga säkerhet med andra och att visa lojalitet för att motivera politiken.
Den 14 december skall beslut fattas av riksdagen om insatserna i Mali. De folkvalda bör då se till att avsluta deltagandet i Takuba och besluta om en ordnad nedtrappning av vår medverkan i Minusma.