Vi var några stycken som frös men ej svalt
i Boden och Luleå med om omnejd
och gjorde det mesta som oss var befallt
för att stävja en hotande grannfejd.
Men fienden kom ej, han hade problem
med att hålla sitt manskap på mattan.
Till slut fick vi alla ett vackert emblem,
vilket gjorde oss stolta som attan.
Vi sörjde som tusan när vi ryckte ut,
för vi spreds då som agnar för vinden.
Vi trodde att allt det vi upplevt tog slut,
då vi föstes en vårdag ur grinden.
Alls ej. Våra vänskaper härdades mer.
Nån blev jurist, nån blev taxichaufför.
Jag undrar: vad är det som människor ser,
när de tänker på det som de aldrig gör.
Zweiter Leutnant